MySQL Error: You have an error in your SQL syntax; check the manual that corresponds to your MariaDB server version for the right syntax to use near 'UNION SELECT id, headline_short, date, time, intro, 2 as type, artist_url FRO...' at line 1 Jens Lekman: Finspång för Jens Lekman | Judy
Jens Lekman

Foto: Annika af Klercker

Jens Lekman: Finspång för Jens Lekman

Jens Lekman frågar om minimal techno fortfarande är inne i Stockholm. Själv lyssnar han inte på musik längre, påstår han, men får med Jamie T i sitt dj-set. Snart, eller åtminstone till sommaren är det dags för album nummer två. Sofia Lundgren träffar Jens Lekman i Finspång.

10 februari 2007 klockan 15:25

Om somrarna när Jens Lekman var en liten pojke bodde han hos sin morfar i ett hus med en stor sjö utanför. När det var dags att klippa sig åkte de in till Finspång och frisören Bianca. När sedan Ida och Emilia skickade ut ett massmejl med en förfrågan om ”artisten/bandet ville uppträda på en välgörenhetsgala” blev Jens lite nostalgisk och ställde upp gratis.

När jag träffar Jens i den provisoriska bardelen av Folkets Hus (50 spänn ölen och eurodisco blandat med schlager) vill han först gå en promenad ensam i Finspång.

Jag har sett Jens Lekman live fjorton gånger förut. Ett gammalt ragg försökte imponera på mig genom att berätta att hans tjejkompis brukade fika med Jens när hon var i Göteborg. Jag kommer aldrig att bli distanserad när det gäller herr Lekman. Ända sedan jag såg en småfumlig Rocky Dennis på en liten, liten scen, med en stor, stor diamantnyckelring har jag varit förtjust. Jag är småkär. Och beredd på att bli besviken. Tänk om min Jens, han som sjunger sånger om kärlek i snön och som använder sitt enda telefonsamtal för att önska en låt på radion, är dryg, dum? Tänk om han är för liten för alla de där stora sångerna?

Strax senare är han tillbaks:
— Jag gick igenom hela centrum. Efter två minuter var jag nere vid vattnet. Det är underbart. Jag skojar inte.

Artisten Jens Lekman släpper inga fler album.
— Det var så jobbigt förra gången, säger göteborgaren.
I våras släppte han sitt kritikerrosade album "When I said I wanted to be your dog". Men någon uppföljare inte är aktuell, någonsin, säger Lekman.
GT 2004

Jens är van vid att få det där citatet upptryckt i ansiktet.
— Herregud, det där är något jag sa till någon och sen hakade alla på. Är det sant? Är det sant? Det måste vara det tråkigaste man kan associera mig med. Jag menade ju bara att jag inte gillar format. Jag ville släppa låtar. Jag blev irriterad. Så nu ska jag släppa en skiva ändå. Bara för att.

Jens har låtarna klara och kör en egen liten melodifestival med dem för att se vilka som går vidare till albumet. Några vänner han litar på är jury och får betygsätta de olika låtarna.
Sen är det ju det där med samplingar också. En och en halv miljon skulle han få punga ut med för att cleara 5-6 samplingar.
— Det är förstås omöjligt. De stora bolagen kör med schabloner som beräknar att man säljer en miljon plattor. Antingen struntar man i låten eller så clearar man inte dyra samplingar och hoppas att det går igenom.

PÃ¥ sin hemsida beskriver Jens den nya skivan:

“After all the musical voyages I've been inviting you to I guess it's time to take you home. Cause everyone needs a home in music. My home is the year of 2001 /.../ You will feel familiar, if you´ve liked what I've done before you will already have a connection to them. You will feel nostalgic for a time you never knew. Remember the good times you never had”.

— Jag tycker det är dags att sluta utvecklas. Skivan kommer att låta rätt mycket som jag tänkt min musik från början. Förra skivan lät inte riktigt som jag ville. Det blir mer Maple Leaves och mindre Cold Swedish Winter på den här.

Något annat Jens tröttnat på är sin ukulele. En dag upptäckte han en ny genre, en genre som hette ”jenslekman-pop”. Det som utmärkte genren var att det var en ukulele med i arrangemanget. Naturligtvis valde Jens att göra sig av med sin ukulele genom att utlysa en tävling på sin hemsida. Tävlingsreglerna var enkla: Åk på semester, någonstans där du aldrig varit (behöver inte vara långt bort), och skicka ett vykort med din address. Vykorten flödade in och Andy som varit i Wisconsin hade tur och vann.

Jens undrar om minimal techno fortfarande är inne i Stockholm och berättar att han nästan slutat lyssna på musik. Fast en del TTA blir det, men mest ståuppkomiker.
— Jag tar komik väldigt allvarligt. Om jag träffar någon så är det viktigare att vi gillar samma komiker än att vi gillar samma musik.
Favoriten är Todd Barry. Sen droppas i rask följd Jim Gaffigan, Sarah Silverman och Mitch Hedberg. Jag känner knappt till något av alla namn han nämner men låtsas. När jag kommer hem googlar jag upp Todd Barry. Han ser exakt ut som man kan tänka sig att Jens kommer göra när han blir äldre och mindre hårig.

Jens stötte på Todd Barry en gång. Han gick fram och sa: ”Oh, you mean so much to me.” Todd Barry tittade konstigt på honom.
— Vad säger man till en komiker egentligen? ”Ey, you´re funny!”

— Jag är inte särskilt rolig egentligen. Men ibland när jag får till det tror jag att jag är Hawkeye i M.A.S.H.

En nervös grabb som tittat åt vårt håll länge vågar sig fram och frågar Jens om han kan få ställa några frågor.
— Hur känns det att vara i Finspång? Känner du dig laddad inför kvällens spelning? Hur känns det att spela i Finspång?
Grabben ler stort när Jens svarar att han gjort armhävningar och sit-ups för att komma i form och att han verkligen ser fram emot spelningen.

Min vän Linus, tillika Judymedarbetare, berättade om en fest han varit på där folk lyssnat på Jens Lekman. De kom på den briljanta idén att koll upp hans nummer på hitta.se och ringde sen upp Jens klockan fyra på natten. Linus förvånades över att Jens var så trevlig, trots att han blivit väckt av jobbiga fyllon.
— Haha! Det där händer typ varenda lördag. Ibland bunkrar jag upp med popcorn och väntar på att någon ska ringa. De brukar sjunga mina låtar. Jag tycker om när det ringer folk. Jag tycker det är viktigt att vara tillgänglig genom hela min musik. Det finns ingen exklusivitet i popmusik längre. Jag vill inte gömma mig bakom en mur av representanter. Jag tycker det är viktigt att vara tillgänglig personligen så att folk fattar att jag inte är en robot, det är viktigt nu för tiden för robotarna håller på att ta över

I Sverige uppmärksammas Let´s dance-deltagare tusenfalt mer än musiker (om de inte kommer från Idol). Jens Lekman blir sällan igenkänd på stan. Däremot stöter han ofta på fans utomlands. När han var i Tokyo och spelade hamnade han i ett område med en massa små barer.
— Det fick plats typ tre personer. Och alla barer var döpta efter antingen en klassisk film eller något av Pink Floyd. Så plötsligt ser vi en bar som är döpt efter en japansk folksångerska vars skiva jag precis köpt. Vi går in och där sitter Ma-On som spelar fagott med Maher Shalal Hash Baz. Hon känner igen mig och berättar att Tori Kudo gillar min låt Black Cab. Maher Shalal Hash Baz har gjort en egen version av låten. Jens tycker att den är väldigt bra och den finns till allmän lyssning på Youtube och lite överallt.

I Finspång drar stockholmarna i Chasing Charlie sig tillbaks och det är dags för Jens. Han dj:ar igång och berättar att han gillar att stödja unga, oerfarna arrangörer.
— Jag vet inte om ni har massa fördomar om musikindustrin, säger han från scenen.
Men alla stämmer. Det är ännu värre.
Han mumlar vidare om sin avsky mot musikindustrin och sina vänners plötsliga fäbless för Paris Hiltons reggaepop.
– Jag brukar spela badminton med Henning från TTA ibland... Vi har våra popkulturella diskussioner och diskuterar popmusikens framtid. Och de har gjort en låt, som aldrig har blivit utgiven som jag tycker skulla passa bra att spela just nu:

In these times of prostitution, everyone is looking for a shortcut,
a quick solution, for instant satisfaction, what ever happened to the essence?
there´s no reaction, but we go our own way,
try to cheat us, delete us, relieve us, you can´t beat us,
no matter how you treat us we´ll always find a way

-TTA, Always find a way

Jens mixar låtar med Embassy och Left Banke, sjunger över musiken, stannar upp och stämmer gitarren, stänger av musiken och sjunger själv, berättar en historia om en vän i Berlin, ber någon hämta lite vatten, sjunger låten om hans vän i Berlin, sätter på lite afropop…

Det är en fin stund som snabbt avbryts.
— Nej, nu är det slut. Du har redan dragit över.
Det är ytterst tragikomiskt. Vi står trollbundna i en sunkig matsal på undervåningen av Folkets Hus. Här säljs endast läsk och Loka. Klockan är strax efter klockan ett och en ordningsvakt misstänkt lik Kling eller Klang i Pippi Långstrump avbryter allt abrupt.

Finspångs nye hjälte ger dock inte upp så lätt. Han sätter sig på staketet utanför Folkets Hus och fortsätter konserten. Det är kallt och gitarren ger knappt något ljud ifrån sig, men Finspångs samlade popskara vill bara ha mer och mer.Till slut hoppar Jens ner från staketet.
— Nej, nu ska vi inte förstöra det här. Nu får ni underhålla mig istället.

Jag, min fotograf och min fulla pojkvän drar till vårt skumma vandrarhem, som i själva verket är en lägenhet i ett sunkigt bostadskomplex. Med oss får vi tre stackars linköpingsbor, som tycker det är crunk att trängas fyra stycken i ett baksäte. De kan inte ta sig hem och har planerat att sova på busshållplatsen tills bussarna börjar gå. De hamnar dock på vår soffa istället.

Jens träffar vi igen dagen därpå. Han är glad, men trött. Han hamnade på en efterfest med scones och te, och vin. Efter ett tag var kvällen för sen för att det skulle vara någon idé att sova.
Inför sin nästa turné tänker han inte spela i storstäderna, utan på små ställen där det inte händer så mycket.
— Det är på tiden att göteborgarna åker till Borås istället för tvärtom.

Från en etta i Kortedala i Göteborg, till de stora utomhusscenerna på Hultsfred sommaren 2004, ut i världen och till Folkets Hus i Finspång. Jens Lekman har hittat sin väg, min Jens.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet