Judy

Foto: Sofia Lundgren

Isaac Nyberg: Pretentiös är bara förnamnet

19 februari 2007 klockan 19:44

Det finns en myt om att den viktiga musiken endast skapas av Mannen Som Bär På Svärtan. Det är ett resonemang som går igen i princip alla kulturyttringar, och det är ett resonemang som hela den västerländska popkulturen bygger på. Det är därför Scott Walkers senaste skiva, där den forne popcroonern trummar på köttstycken, ses som viktigare och med fler konstnärliga poänger än säg, The Games skiva som dök upp i oktober. En redig köttbit gör ju så mycket för imagen.

Samtidigt har distansen och det avmätta intellektualiserandet av det som händer runtomkring oss blivit så mycket klarare bland svenska popskribenter. Andres Lokko skriver inte längre om att han blir tårögd av minnet av en tjej när han läser sina lösryckta förberedelser till en Springsteen-intervju, och the jet set junta har blivit en av Sveriges viktigare informationskanaler för popkulturell diskussion. Det är såklart inte bara av ondo, det tyder dessutom på att många svenskar har ett kulturellt kapital som både kan höja och driva diskussionen framåt. Men det har också inneburit att det uppenbart känslosamma – det direkta - har blivit en pose, något att förakta. Du suckar och tänker sedan ”det är den där jävla Connor Oberst fel”.

När jag i slutet av förra året så hörde en ny sång för första gången blev jag sådär golvad som jag aldrig blivit av varken kötttrummor eller Klaxons. Där fanns en frustande melodi, glödande klar i all sin enkelhet, ackompanjerad av frostiga allt-på-en-gång-beats och en text om längtan efter att ha en storebror, människor som går på rohypnol, om att tala med sig själv på ett barnkalas och att aldrig nå till sina drömmars ände. Sången hette Förortsbarn och var skriven av Isaac Nyberg.

Min första tanke var ”så här får man inte göra”. Det var en oerhörd sång, som en sten i mitt alldeles för uppvuxna ansikte.
— Jag för en kamp mot den ironiska generationen, säger Isaac. Ett av mina primära mål är att göra sådant som Andres Lokko hatar. Jag älskar saker som gothrock eller sådant som har hockeykörer.

Så spred sig de där viskningarna. Många vänner reagerade med ett ”haha” på msn när jag länkade till låten, och kom med distanserade åsikter om att det faktiskt är rätt fånigt med vuxna män som sjunger om knark i förorter. Någon hävdade till och med att det faktiskt måste vara ett skämt. Andra, däribland jag, sket i allt sådant där och dansade, lyckliga över att någon faktiskt vågade vara pretentiös, och fullständigt ärlig.

”Pretentiös är bara förnamnet”.
-från myspace.com/isaacnyberg

— Du vet, det finns absolut noll distans i min musik eller texter. Allting är på blodigt allvar. Samtidigt har jag inga som helst indieambitioner. Helst vill jag bara göra hits och ligga på typ Warner.

Hur viktig är då kontrollen för dig? Skulle inte ambitionen att ha kontroll krocka med ett storbolags ambitioner?

— Jo, absolut. Kontroll är A och O. Det är väl därför jag lär ge ut musiken själv om ingen annan nappar. Samtidigt har jag ADHD vilket gör mig sjukt impulsiv så vi får väl se vad som händer.

En stund efter att jag skickat citaten för godkännande till Isaac plingar det till i mailkorgen.
— Kan du inte skriva att jag för en kamp fast med blommor? Jag älskar blommor.

Kristofer Andersson
kristofer@judy.se
/blog/author/kristofer