Judy

Foto: Annika af Klercker

Jóhann Jóhannsson: I gränslandet mellan tradition och modernitet

6 maj 2007 klockan 13:25

Det tar fyra minuter och tio sekunder in i första stycket innan stråkarna, och den vagt elektroniska melodislingan som gått runt runt i rummet avbryts av ett fantastiskt ljud; det liksom strömmar fram och tillbaka, böljar över högtalarna, som ljudet av en fallande stjärna. Lika fort är det borta, pianot fortsätter. Stråkarna letar sig tillbaka, manar försiktigt på. Sedan faller allt bort igen, allt ljud rämnar under fötterna.

Jóhann Jóhannssons IBM 1401, A Users Manual, var en av förra årets bästa skivor. Dess ljudvärld, där samplingarna samsades trängdes och sprängdes med en liten stråkkvartett om utrymmet, fick stå som bevis på att modernism sällan behöver stavas "Klaxons". Mer än något annat är ordet att använda för att beskriva den fem spår och 42 minuter långa skivan dynamik.

Och de där första minuterna vi talade om; de är de svala ljuden av Jóhanns pappa och ljudkompositioner fadern skapade på sin IBM 1401, världens första massproducerade dator.

I skarven mellan 1960 och -70 tal; pappa Jóhann Gunnarsson skapar väldigt enkla, tydliga melodier ur minnet på den gigantiska datorn. När den så slutligen skulle avverkas, år 1971, hålls en liten minnescermoni till maskinen. Alla ljuden som skapats ur datorn spelas upp en sista gång. Jóhanns pappa håller ett kort tal.

— Det var som att säga farväl till en gammal vän, säger Jóhann Jóhannsson mer än 35 år senare, när han sitter i foajén på sitt hotell och fångar solens morgonstrålar med sitt rakade huvud.

Jòhann ser lite trött ut , och han är också säkert trött på att berätta historien om hur ljuden som skulle komma att bygga stommen till IBM 1401, A Users Manual, kom till. Men fantastiska historier bör berättas. Kanske bör de också förbättras, slipas till en aning för varje gång viskningen går vidare.

IBM 1401 avslutas med att en förvrängd Jóhann läser den amerikanske poeten Dorothy Parkers Two volyme novel över vilande sorgklädda stråkar. Det är en kort dikt, som uppläses av en maskinell, kyligt statisk röst. Innan allt börjar stegra en sista gång, innan stråkkvartetten slutar hålla igen, böljar orden fram och tillbaka:

The sun's gones dim, and
The moon turned black;
For I loved Him, and
He didn't love back

— Dikten är en slags universell blues, fylld av sorg, men också ironi. På min första skiva Englaborn använde jag mig av samma tillvägagångssätt, där läser jag en snart 2000 år gammal dikt av Catullus, men de handlar ändå om samma sak; om kärlekens smärta.

Jóhanns skivor är varma händer en söndagsmorgon; de ger hopp om bättring dagen efter. Senare i år är det tänkt att en ny skiva ska komma ut. Det verkar som att Jóhann kommer att gå tillbaka till den mer minimalistiska debuten. Trots allt är ju IBM 1401, A Users Manual en skiva så fylld av ljud, av framåtskridande och modernitet att det hade blivit svårt att dra ett sådant ljud ännu längre.

— Den nya skivan spelar jag in med samma band som jag är med här, en liten stråkkvartett, och keyboards, det blir en liten inspelning. Den kommer att ligga närmare Englaborn i ljud och arrangemang, IBM är egentligen samma sak som jag alltid gjort, men på en mycket större skala, fast fortfarande av samma värld.

Det är din Born to run?
— Haha! Ja.

Kristofer Andersson
kristofer@judy.se
/blog/author/kristofer