Real beauty knocks you a little bit off kilter.
Andres Lokko i pixelform.
Skamvrån: Andres Lokko
I London driver BBC-snubben Sean Rowley en klubb vid namn Guilty Pleasures där han spelar musik som det anses tabu att gilla. Klubben har utmynnat i tre släppta samlingsalbum och sen april 2005 en återkommande radioshow. Förra årets hetaste modeaccessoar inom popmusiken var den förr så bespottade och välproducerade plastsoulen från 80-talet. Lustfylld skam har blivit inne. I alla fall så länge man räknar Dolly Parton, Hall & Oates, Toto och eurodisco. Vad är då äkta skam? Judy bygger en skamvrå och tvingar fram bekännelser. Enligt Andres Lokko handlar allt om kontext.
26 maj 2007 klockan 17:07
— Guilty pleasures har – ursprungligen - ingenting med att skämmas att göra. Det finns ju inga konstanta guilty pleasures. Allt handlar om i vilken kontext du sätter musiken. Att i, säg, Stockholm nu hävda att det skulle vara "guilty" att lyssna på ELO, Boston, 10cc eller Haircut 100 går ju inte. I Stockholm skulle snarare en sann guilty pleasures-afton våren 2007 bestå av, säg, Chemical brothers, Manic Street Preachers, Oasis och Primal Scream. Men när Sean Rowley tog patent på guilty pleasures-konceptet (ja, han har faktiskt patent på namnet) i London för några år sedan var det ju bland annat just dessa artister som var hans publik och det var deras inrutat traditonella syn på den "autentiska" rockhistorien han ville skaka om. Så allt handlar om sammanhanget.
Vad skulle du aldrig erkänna att du lyssnat på?
— Jeff buckley. Även om det inte ens gick speciellt bra för tretton år sedan.
Vilken av dina skivor skulle du inte vilja ha framme när du får besök av någon du respekterar? Och vilka skivor visar du tvärtom gärna upp trots att du kanske inte lyssnar på dem så mycket?
— Jag har ärligt talat inga sådana skivor. Jo, kanske är den gigantiska Albert Ayler-boxen på Revenant nog mer en dekorativ möbel än något jag verkligen verkligen lyssnar på.
Vilken musik skulle du aldrig våga skriva om annat än ironiskt eller dissigt?
— Jag har aldrig tänkt tanken att det skulle handla om att våga eller ej. Men man måste ibland kämpa för att bibehålla några av sina förutfattade meningar för att göra livet lite drägligare och roligare. Så därför skulle jag av princip – vilket förstås inte har något med mod att göra – aldrig skriva annat än "ironiskt eller dissigt" om till exempel The Arcade Fire eller Nick Cave.
RSS
Arkivet