Foto: Annika af Klercker
Cornelius: Modernt konstpussel med urgamla bitar
Han har turnerat sig Ã¥tskilliga varv runt jorden, tonsatt TV-jinglar, skrivit kolumnen â€Ape shall never kill ape†i en tidning, varit hus-DJ i ett radioprogram, givit ut en bok, ställt ut visuell konst i gallerier samt gjort reklam för smink, bilar och choklad.
1 juli 2007 klockan 00:00
Ljudkonstnären Keigo Oyamada möter upp på innergården till ett innerstadshotell. Hans utseende och rörelsemönster är en 17-årings. Är detta verkligen den 38-åring vars band kring sekelskiftet var ett återkommande inslag på ett flertal av västvärldens största utomhusfestivaler? Jodå, det kan man köpa. Blicken och något i hans utstrålning tillhör ett världsvant proffs, även om han nu ser ut som en pojk. En självsäker men lågmäld sådan, med en märklig och lite magisk aura. Japanskt alltså, enligt undertecknads fördomar.
Keigos tidlöshet gäller även hans musik, videokonst och liveframträdanden. I musiken blandas uråldriga japanska influenser med Hawaii-pop, pseudo-metal, glansig disco, Supermario-blip och underhavsliga ambientsvep. Detta foglösa och fantastiska musiklandskap smälter lagom perfekt ihop med videor där kroppsdelar ändrar funktion, stenar dansar och färger flyter. Liveshowerna är mäktiga visuella spektakel. Keigos underkropp kör bredbent gitarrgubbsrock medan hans överkropp dansar ensam-i-hörnet-på-mettan-dans. Alla fyra bandmedlemmarna har varsitt klockspel till hands. Avskalningar och tystnad förekommer men det finns inga luckor, inga tomrum, inget dött. Allt är genomtänkt och lysande in i minsta detalj.
När det gäller att svara pÃ¥ intervjufrÃ¥gor är det annorlunda. Antingen har Keigo anammat en minimalistisk svarsprincip eller sÃ¥ är frÃ¥gorna för trista. I ett försök att flumma igÃ¥ng honom, och pÃ¥ köpet fÃ¥ reda pÃ¥ nÃ¥got om hans kreativa process, frÃ¥gar jag hur han tar sig an videoskapande till sin egen musik jämfört med videoskapande i andra sammanhang, dÃ¥ han inte nödvändigtvis utgÃ¥r ifrÃ¥n färdigskriven musik. Efter att tolken pratat länge med Keigo vänder han sig till mig och frÃ¥gar vad frÃ¥gan var nu igen. Till slut blir svaret: â€He doesn't really do anything that doesn't have a connection to musicâ€.
Om sladdriga frågor leder till återvändsgränder kanske mer konkreta fungerar bättre. Hur ser hans relation till katter ut? Anledningen till att jag frågar är att majoriteten av hans myspace-vänner är just katter. Svaret blir att han gillar dem och har tre stycken hemma. Följdfrågan om katternas namn besvaras, men endast Caesar och något som börjar med Lu snappas upp. Nåväl. Om han inte ens har kattsvada är det lika bra att koncentrera på senaste skivan Sensous vars tillhörande turné är orsaken till att han är i staden över huvudtaget.
Den universitetsbaserade, ständigt svenska, teatertraditionen â€spex†vet Keigo ingenting om men ändÃ¥ har han döpt det Ã¥ttonde spÃ¥ret pÃ¥ Sensous till ’Omstart’. Vad betyder det pÃ¥ japanska? Det är inte japanska utan norska, upplyser han. LÃ¥ten är ett samarbete med Kings of Convenience där norrmännen stÃ¥r för text och sÃ¥ng. Keigo undrar om Norge liknar Sverige och fÃ¥r till svar att det gör Norge ganska mycket. Keigo rodnar nästan och mumlar nÃ¥got. Tolken säger att "visst tusan, de är ju grannar". Han fÃ¥r tillbaka att visserligen är det sÃ¥, men Finland som ocksÃ¥ är granne är fullständigt olikt sÃ¥ det där med grannskapet har inga konsekvenser man mÃ¥ste ta för givet. Keigo ser nöjd men förvirrad ut.
AppropÃ¥ sprÃ¥k frÃ¥gar jag hur han relaterar till det faktum att den andel lyssnare som faktiskt förstÃ¥r hans huvudsakligt japanska texter förmodligen knappt nÃ¥r upp till en hälft. Keigo tycker inte synd om dem som inte kan japanska. Snarare tycker han att de är i exakt samma sits som han själv var, och fortfarande är, när han lyssnar pÃ¥ till exempel brasiliansk musik. Budskapet sitter inte endast i den regelrätta ordförstÃ¥elsen utan även, för att inte säga snarare, i ordens själva ljud, lyckas tolken ändÃ¥ fÃ¥ fram. Dessutom är hans musik inte särskilt textbaserad. â€Moodsâ€, â€feelings†och â€vibes†är det som i första hand förmedlas och det sker främst genom musikljuden.
Mötet med denna futuristiska konstkaraktär pÃ¥ en sÃ¥ lillgammal plats känns kontrastfyllt. Allt med Keigo Oyamada och Cornelius känns kontrastfyllt. Det är urgammalt och ungdomligt, bisarrt och naturligt, Ã¥terskapande och nyskapande. Fotografen muttrar nÃ¥got om att det pittoreska hotellet börjar bli uttjatat och drar iväg Keigo till den närliggande kyrkogÃ¥rdsmuren. Efter plikttroget poserande frÃ¥gar han om det är en riktig kyrkogÃ¥rd han just sett sin tolk och kompanjon försvinna in igenom porten till. â€Yes indeed†fÃ¥r han till svar och pÃ¥ sitt vördnadsfullt försiktiga men självklart självsäkra sätt försvinner han iväg bland de döda.