Real beauty knocks you a little bit off kilter.
Foto: Helena Sundin
Patrick Wolf: Avklädd och full av lust
Patrick Wolf kokar över av glädje och sliter av sig kläderna inför en publik som aldrig har sett honom så hungrig på liv och rörelse. The Magic Position är kärlek i albumformat men sex och disco i livetappning. Svärtan har blivit berättelser i dåtid. Nu väntar tyskt oljud och en resa till Irak i skottsäker väst.
17 juli 2007 klockan 23:53
Warning: mysql_num_rows() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /home/leenus/public_html/judy-se/inc/article_inc.php on line 39
Judy bloggar om Patrick Wolf
Vem är rädd för Patrick Wolf?
- Patrick är född 1983, kan spela sjukt många instrument och har sagt en gång att hans hemliga dröm är att folk skall sjunga hans låtar på karaokeställen.
- Den stygga vargen är ganska stor också, 195 cm lång, för att vara lite halvexakt.
- Tre album har det blivit såhär långt: Lycanthropy (2003), Wind in the Wires (2005) och The Magic Position (2007).
- P3 var på plats och spelade in konserten i Arvika, förhoppningsvis behöver vi inte vänta allt för länge innan de sänder den.
Titta
Tre klipp från Arvikaspelningen.
Filmat av: blaeffo.blogspot.com
Foto: Helena Sundin
I shorts lika röda som hans hår springer Patrick Wolf fram och tillbaka på Apolloscenen på Arvikafestivalen. Han slänger med huvudet, leker med publiken. Han spelar fiol tills taglet går av och står som en fontän från stråken.
Trycket på de första publikraderna blir direkt farligt när han hoppar ned från scenen, ramlar in i några fotografer och slänger sig mot utsträckta händer. Uppe på scenen igen drar Tristan, från albumet Wind in the Wires, igång. Skjortan åker av. I bar överkropp rider han en av monitorerna vid scenkanten, gnider skrevet mot den svarta maskinen samtidigt som han ger publiken sin mest oanständiga blick.
Ingenting skulle kunna vara mer olikt Sverigespelningen för två år sedan, då han stod med en ensam trummis bland Södra Teaterns guldutsmyckningar i Stockholm. Lycanthropys hela svärta och Wind in the Wiress trevande hoppfullhet lades fram av en svartklädd, svarthårig Patrick Wolf för en sittande, nästan lika mörkt klädd publik.
Strax före spelningen i Arvika berättar Patrick Wolf om förändringen som ledde till The magic position, ett album som redan växte fram när den närmast sakrala spelningen på Södra Teatern ägde rum. Två motsatta riktningar, en för kvällarnas konserter, en för dagarnas skrivande. Att skivan Wind in the Wires blev färdig innebar att de känslor han lagt i den hade flyttats utanför honom själv.
— Det arbetet var nästan som att ta ut en cancer, säger han. Den är borta. Jag hade ett helt blankt blad, mentalt och känslomässigt.
Han sitter uppkrupen i en soffa medan regnet öser ned på tälttaket ovanför oss. Resterna av glitter syns fortfarande i hans ansikte, men det är festivalens kyligaste dag och på fötterna bär han tjocka sockar.
— Vid den tiden träffade jag en konstnär som jag kom att dela ett liv med i omkring tvÃ¥ Ã¥r. Det var som tvÃ¥ olika estetiker och passioner som kom samman och pÃ¥verkade varandra. Plötsligt kände jag för att skriva en helt annorlunda uppsättning verk. Min känsla hade vänts frÃ¥n negativ till positiv.
Under konserten blir de äldre lÃ¥tarna skapade pÃ¥ nytt, även om det inte alltid är tydligt vad som beror pÃ¥ sammanhanget och vad som faktiskt är förändringar i kompositionen. Bloodbeat blir jämfotadisco och den krampande noiseflirten The Childcatcher presenteras med ett varmt leende. â€Let's go dark!â€
Patrick Wolf kråmar runt och sätter sig på scenen.
â€You gave me shoes and pretty clothes
and I gave you what I had between my legs"
Han knäpper upp översta knappen shortsen, drar ned dem och visar blek, vacker hy. Innan lÃ¥ten är över vet nÃ¥gra hundra personer i Värmland färgen pÃ¥ Patrick Wolfs könshÃ¥r. Han sticker ned en extra mikrofon i sina kalsonger och ger publiken alla de ljud hans kuk inte gör. SÃ¥ snart uppvisningen är över springer en funktionär ut pÃ¥ scenen och byter nÃ¥gra ord med honom. â€Scenchefen var tydligen inte sÃ¥ glad över min stripshowâ€, säger Patrick Wolf frÃ¥n scenen och ser ut att njuta.
— Jag känner bara att musiker ofta inte gör sitt jobb, säger han knappt tre timmar tidigare. Jag har alltid velat göra musik pÃ¥ den största skalan och använda den till dess mest kraftfulla förmÃ¥ga, vilket för mig kan vara att lyssna pÃ¥ ett stort symfoniskt stycke av Mahler. Jag tycker om musik som rör mig fullständigt. Jag tror att musik, konst och litteratur har förmÃ¥gan att lÃ¥sa upp saker hos människor som de normalt sett inte har tillgÃ¥ng till utan konst, en älskare eller musik.
Använder du själv musik på det sättet?
— Det är svÃ¥rt, för sÃ¥ mycket av den tid som jag som barn skulle ha tillbringat med att lyssna pÃ¥ andras musik, tillbringar jag nu med min egen musik. Ofta använder jag mitt skrivande för att förstÃ¥ mig själv eller göra mig lite mer än människa, bara en passagerare. När jag skriver, och jag skriver fullständigt känslomässigt, är det inte mycket musik jag lyssnar pÃ¥.
Är du i en sådan period nu?
— Jag lyssnar pÃ¥ nÃ¥gra gamla vinylskivor med klassisk musik. Men inga folkvisor och ingen popmusik.
Det har tagit halva hans liv att nÃ¥ hit. De första experimenten med en four-track gjorde han i tolvÃ¥rsÃ¥ldern. â€Ett liv av musikâ€, säger han själv, men ocksÃ¥ ett liv av att uttrycka sig genom kläder, smink och tal. I en intervju med en fjortonÃ¥rig Patrick Wolf berättar han om hur mobbning tvingade honom att byta skola. I nästa andetag vill han ha sitt eget märke för platÃ¥skor.
— Det kändes inte som ett val, bara som det mest naturliga att göra. Det var egentligen inte en rebellisk handling. Jag har alltid uttryckt mig i livets alla aspekter: visuellt, hur jag dansar pÃ¥ nattklubbar och i sättet jag pratar, säger han i tältet som utgör hans loge.
Har du önskat att det hade varit ett val?
— Nej, nej. Det är en passion, ett kall. Om jag kunde välja skulle jag aldrig välja ett vanligt, bedövat liv. Jag är sÃ¥ nöjd med det jag gör och den person jag är. Att välja nÃ¥gonting annat vore en lögn.
Tolv år av skrivande av en artist som inte begraver sitt gamla material betyder också att en vuxen man framför en tonårings låtar och texter. Patrick Wolf jämför det med historieberättande, att öppna sin dagbok och dela med sig av berättelser.
— Jag vet var de lÃ¥tarna kom frÃ¥n bättre än nÃ¥gon annan, sÃ¥ jag har förmÃ¥gan att sjunga frÃ¥n den tidpunkten. Det är lite som att resa i tiden.
Det är en process som upprepas vid varje nytt album: När det framförs inför publik handlar det redan om svunnen tid, känslor som fanns förr och händelser som redan har skett. Medan han med blått glitter på tinningarna klär av sig och dansar i Arvika växer ett nytt album fram. Planen är att göra det till ett dubbelalbum, helt enkelt för att det finns för mycket material för en skiva. Arbetstiteln är Hard times, och Patrick Wolf vill mer eller mindre riskera livet för ett av de samarbeten som är planerade.
— Jag tänker pÃ¥ nästa skiva. Jag tror jag kommer Ã¥ka till Irak för att spela med en irakisk symfoniorkester.
I skrivande stund rasar debatten om att Migrationsverket skickar tillbaka flyktingar till Iraks huvudstad. Frågan om situationen kan kallas ett krig eller inte står i fokus.
— SÃ¥ vi ska till Bagdad. Det är ett stort samarbete för nästa album.
Är det ett samarbete du verkligen ska göra nu?
— Ja, med skottsäker väst och allt, säger han med ett lurigt leende.
Också Alec Empire, tidigare frontfigur i Atari teenage riot och länge en av de mest framträdande inom den elektroniska musikens oljudshörna, är aktuell inför den kommande skivan. Det är musik Patrick Wolf växte upp med, berättar han.
— Estetiskt har den varit en stor influens för mig. Jag har aldrig riktigt fascinerats av det trevliga, eller konservativa, speciellt inte i elektronisk musik. Jag är inget fan av Kraftwerk eller Human League, eller nÃ¥gon av den sortens elektroniska popgrupper. Atari teenage riot var egentligen mitt Kraftwerk.
Ett inlägg på ett nätforum rev för några månder sedan upp känslor. Där lovade han att en spelning i november skulle bli hans sista, någonting som sedan dementerades. Även om han själv aldrig har gjort kopplingen, kom meddelandet inte lång tid efter en konsert som slutade i bråk och handgemäng med hans eget band. I Arvika viftar han bort frågan, lätt irriterad, och intygar kort att han inte har några tankar på att pensionera sig. Det är lätt att tro honom. Patrick Wolf på en scen har gått från en artist med bara det allra mest nödvändiga ackompanjemanget till att ha med sig ett femmannaband inklusive sin syster Joanna Apps.
Stunden när han fÃ¥r presentera bandet är bland de mest sprudlande under hela konserten, och Patrick Wolf drar till och med ut turnéledaren pÃ¥ scenen och presenterar sin ljudtekniker som ingen har ägnat en tanke. Han utropar dem till sina räddare. â€Jag har haft det svÃ¥rt med bandâ€.
— Jag är aldrig pÃ¥ andra sidan av scenen, sÃ¥ jag vet inte, säger han om hur han tror publiken upplever hans konserter.
— Allt jag vet är vad jag ger, och förhoppningsvis berör det människor.
Linus Larsson
linus@judy.se
/blog/author/linus
RSS
Arkivet