Real beauty knocks you a little bit off kilter.
Judy föreläser: Skrevcentrerade feminister
Att jobba för utjämning leder skrämmande ofta till en ganska enkelspårig strävan efter att kvinnor ska inta manliga domäner. Enligt gammal god sed är kvinnlig kultur lågkultur och manlig sådan lite tuffare och bättre. Därför kan det kännas mer meningsfullt att framhålla de kvinnor som är inne på traditionellt manliga gebit, som att trumma, än att uppskatta och uppvärdera de som är proffs på kvinnligt betingade saker, till exempel att sjunga.
31 juli 2007 klockan 20:00
Det senaste massmailet frÃ¥n Babes in Boyland – en fransk organisation för fler kvinnor inom populärmusik – berättar om ett filmprojekt som ska handla om kvinnliga trummisar. Kvinnliga trummisar är sÃ¥ fÃ¥ (â€which makes us simply furious!â€) sÃ¥ man mÃ¥ste framhÃ¥lla och uppmuntra de som faktiskt finns.
Antalet kvinnliga trummisar är onekligen få, och filmen är ett bra steg mot förändring. Feminism handlar om att få till en jämn fördelning av människor med olika kön på olika positioner. Vi vill inte ha hela världen - bara det vi förtjänar, i Beth Dittos ord.
Men en feminism som enbart stirrar sig skumögd på fördelningar hit och dit, är uddlös.
Dreamgirls, filmen om Supremes med Beyoncé i spetsen, kan precis som trummisfilmen vara en del av det feministiska projektet. Det skulle dock inte Babes in Boyland och deras likar helt odelat hålla med om. Antagligen därför att Beyoncé/Diana Ross håller sig på mer än replängds avstånd till manliga domäner.
Att jucka fram ett solo med gitarren framför skrevet framstår av någon anledning som mer professionellt än att dansa sexigt med allehanda tillhyggen (det senaste är ju ett paraply. Jag utdelar härmed en eloge - hur fan lyckas man?).
I boken Frock Rock skriver genusforskaren Mavis Bayton:
— It does not, in a sense, matter how many women sing in bands, since, even if all singers in bands were female, rock itself would remain masculine. A woman does not challenge gender stereotypes by singing in the way that she does if she becomes, say, a drummer.
Som sångerska påverkar man alltså, enligt Bayton, inte musikens genusprägling alls. Kvinnors prestationer krymper lika snabbt och skoningslöst som en ulltröja i lakanstvätten.
Bayton menar såklart att kvinnliga trummisar är mer ovanliga än sångerskor. Att det är sant kan man ju räkna ut med röven och en bit krita. Men att därför dra slutsatsen att sångerskor inte påverkar den musik de själva utövar, är inget annat än gammalt hederligt kvinnoförakt.
I en konversation häromdagen lyckades en kompis kalla sÃ¥ngerskan Teena Marie för Rick James leksak. Kommentaren var ett ovanligt smaklöst sätt att säga att Rick James skrev och producerade musiken som Teena Maria framförde (vilket till viss del är sant). Genom att benämna henne som en leksak byggde kamraten (oavsiktligt) ut arbetsfördelningen till ett helt värderingssystem: Rick James var aktiv, Teena Marie passiv. Som en plasttraktor i Rick James sandlÃ¥da. Men det var ju knappast Rick James som sjöng som en gud, eller möjligtvis som en berusad Mimmi Pigg. Det var Teena Marie själv som gjorde det. PÃ¥ ett mycket aktivt sätt. När Teena Marie kved â€Ask me what I need, I need you loving and that’s the bottom line†med sitt allra mest livsglada sug i rösten sÃ¥g hon knappast sig själv som en leksak. Om hon objektifierades sÃ¥ beror det pÃ¥ att andra människor sÃ¥g henne som ett objekt. Oavsett om det var hon eller nÃ¥gon annan som arrangerade blÃ¥set och tryckte pÃ¥ "rec".
Malin Dahlberg
info@judy.se
RSS
Arkivet