Catti Brandelius

Foto: Sofia Lundgren

Catti Brandelius: Allsångsmaestron som aldrig slocknar

Catti Brandelius var Miss Universum, världens vackraste. Sen blev hon Profesora, världens smartaste. I hennes sommarprojekt är hon Evert Taube. I kväll är hon allsångsledare på Debaser, världens enda. För tredje året i rad upprepas sommarens största köbildare med brinnande falsksång och kanske lite för mycket manlig britpop.

10 augusti 2007 klockan 00:01

Catti Brandelius är med sonen Juno i Skärholmen och går ”tråkiga ärenden”.

— Juno får hålla för mina ögon, annars blir vi aldrig klara, säger Catti.

Skärholmen är stort och varmt. Cattis hår lyser i solen.

— En engelsktalande unge kom fram till mig för någon dag sen och upprepade gång på gång ”It´s yellow! Yellow! Yellow!” Jag har bara blekt det, då blev det såhär.

Vi letar upp en bänk i skugga, intill en lekplats dit Juno försvinner.

Catti börjar entustiastiskt berätta om allsång på Debaser. I år är tredje året i rad som hon är allsångsmaestro.

— En vanlig allsångsdag träffas jag och bandet klockan 15.00. Weeping Willows roddar instrumenten. Det är soundcheck som tar lång tid. Lite senare kommer indiekören och kollar alla sångljud med ljudtekniker Johan eller Peter. Kvällens gäster ramlar in. De repar. Låtordningen bestäms och sen äter alla tillsammans.

Vid sjutiden är förberedelserna klara och Catti sticker hem och bestämmer vad hon ska ha på sig och skriver manus för kvällen.

— Vid klockan elva samlas vi igen. När jag kommer gående där på bron vid Debaser, tittar jag ner och ser värsta kön. Uteserveringen är full av folk. Det går inte att gå igenom där utan man får gå runt. Jag brukar känna mig lite blyg inför alla människor. Det känns taskig att gå före hela kön och smita in.

Väl inne på Debaser är det logen som gäller.

— Det är en jätteliten bastuloge. Det är så varmt. Alla kompisar till alla som är med hänger därinne.

Först går indiekören på scenen.

— Jag hör publikens skrik in till logen. Det börjar pirra i magen.

Sen går bandet Weeping Willows på och kör The Smiths-låten There´s a light that never goes out. I slutet av låten gör Catti entré.

— Det är jättekul. Man möts av 500 ansikten som skriker och är glada. Man ser allihop väldigt tydligt när man står där.

Att just There´s a light that never goes out blev allsång på Debaser signum tycker Catti är klockrent.

— Låten fångar här och nu, vi sjunger tills tiden stannar upp. Vi kan dö tillsammans nu i stadens neonljus. Det är det jag gillar med allsång, och konserter, att man slukas upp i ett nu.

Inför första allsången hade Catti förberett sig på att vara peppig, säga åt folk att komma närmare scenen och våga sjunga ut. Hon trodde inte att det skulle komma så mycket folk.

— När jag kom in på Debaser den kvällen var det tropisk hetta. Det var fullt med folk och alla ville stå närmast scenen.

Succéen har fortsatt. Magnus Carlssson och Weeping Willows väljer vilka låtar som ska spelas.

— Om det var jag som bestämde skulle nog urvalet se lite annorlunda ut. Det skulle inte vara lika mycket britpop. Visst, jag gillar The Cure, och Smiths för all del, men Stone Roses har jag aldrig lyssnat på. Det är väldigt dominerat av England, tidigt 90-tal. Det blir lätt mansdominerat, bara låtar av killar, bara killband… men samtidigt, Magnus älskar verkligen låtarna. Det är hans hjärta, hans ursprung. Weeping Willows är så himla tajta. De är otroligt duktiga musiker.

Catti berättar att det är lite svårt att få gäster att ställa upp.

— De flesta verkar tycka att det är rätt läskigt. Man får övertyga dem att ställa upp. I vanliga fall har man ju en hel konsert på sig att bygga upp en stämning. Nu får de en låt på sig. Men vi har lyckats få ihop en hel del fina gäster som kommer nu. Men de är hemliga, förstås.

Ofta fortsätter allsången på uteserveringen.

— Det kommer alltid fram folk och vill köra just sina favoriter. Senast kom en från Göteborg som kommit endast för att få höra Champagne Supernova med Oasis. Vi sjöng den ihop på uteserveringen.

Cattis nya projektet kallas ”Jag är Evert Taube”. Den 19 augusti sänds programmet i P3 och den 25 blir det performance på Göteborgsbiennalen.

— ”Jag är Evert Taube” är myten om en nationalskald, myten om mannen med gitarr som erövrar livet, kontinenter och kvinnor. Catti som Evert Taube kommer även finnas som klippdocka!

Juno har tröttnat på lekplatsen och det börjar bli äta-korv-och-gå-på-Clas-Ohlson-dags.
Catti snurrar runt i sin klänning som hon tyckte var fin men tråkig — så hon ritade Miss Kitty, Herr Nilsson och Pippi på den. Hon berömmer klottret som går i exakt samma lilafärg som lyktstolparna i området och försvinner tillbaks till sina tråkiga ärenden.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet