Real beauty knocks you a little bit off kilter.
Foto: Danielle Rubi
Rubies: Med en scen i varje hamn
Rubies har gjort det till något av en specialitet att åka världen över och göra musik med lokala förmågor. Electropop låter sällan så funkigt som när de besökte Bergrum 211, Göteborgs bästa grotta.
15 september 2007 klockan 12:00
Simone Ruby står precis vid scenkanten. Hon formar händerna till en megafon framför micken, som om hon då skulle kunna höra sin sång bättre. Terri Loewenthal försöker signalera till ljudkillen att basen inte hörs, och teckenspråket urartar snabbt till en funkig dans. Bergrum 211 är knappast känt för sin akustik. Rubies lyckas ändå få det cementerade golvet att gunga.
Dagen efter kommenterar Simone Ruby och Terri Loewenthal spelningen med ett smått uppgivet skratt. Kaos och galet ljud. Men de verkar inte nämnvärt bekymrade.
— Vi hade skitkul, säger Simone.
Vi kollar på lite svensk design och Simone och Terri bakispratar om heta musiker och Erlend Öyes mamma. Med sig har de en nyfunnen vän från kvällen innan. Han är från New York och är tydligen i Göteborg för att bygga någon slags ugn. Det hela är en aning oklart.
Terri och Simone är hemtama på resande fot. Att vakna hemma hos någon spelningsarrangör, sätta sig på ett fik och… sitta. Det är svårt att tänka sig dem tvinga sig upp till jobbet en måndagsmorgon i november.
— Jag skulle inte vilja leva som mÃ¥nga i vÃ¥ra kretsar gör. Att jobba i en skivaffär, spela i ett band i flera Ã¥r och bara vänta pÃ¥ att det ska hända nÃ¥got.
Istället ser de till att göra det de vill. För några år sedan åkte Simone genom Europa på egen hand och spelade. Hon styrde upp samarbeten i varje stad och genomförde sina spelningar med lokalt musikfolk. Det var så samarbetet med Karl Jonas Winqvist från First Floor Power startade.
— Han blev jättepeppad när jag mailade honom om projektet, och nu när jag känner honom förstÃ¥r jag varför. Det är verkligen hans typ av idé, säger Simone.
När så Rubiesalbumet skulle spelas in blev det en rolig grej att göra merparten i Stockholm. Inte bara för att de gillar Sverige, utan för att det är bra att röra på sig och arbeta med nya människor.
— Simone och jag gjorde en liknande grej med vÃ¥rt förra band, Call and Response. Vi Ã¥kte till Athens, Georgia, och samarbetade med en massa folk frÃ¥n Elephant 6-kollektivet. Man kan säga att Stockholm är vÃ¥rt nya Athens, säger Terri.
Att byta omgivning och pröva olika samarbeten är något av ett självändamål. Det är ett sätt att hela tiden vara öppen med sin musik och inte snöa in på ett enda sätt att låta. Släppa sargen, börja skrinna.
— Jag spelade upp en lÃ¥t för Erlend Öye häromdagen, och han började direkt pÃ¥ en grym gitarrslinga. Jag bara slutade spela och sa â€Självklart, you’re the guy for thatâ€, säger Simone.
Att låta andra människor leka med ens låtar är även ett effektivt sätt att undvika leda.
— Vi gillar att allt hela tiden känns nytt. Man fÃ¥r vara sitt renodlade jag, och slipper dras med gamla idéer om vem man är och hur musiken ska lÃ¥ta, säger Simone.
— Det är som när folk har sett en i ens underkläder, fyller Terri i.
Har man den inställningen blir man nog inte uttråkad i första taget.
Malin Dahlberg
info@judy.se
RSS
Arkivet