Judy

Architecture in Helsinki: Ett band med superkrafter

23 september 2007 klockan 20:47

I somras hade vi på Judy bokat in ett kvartsamtal med Architecture in Helsinki. Tyvärr började det att regna och samtalet liksom bandets medverkan i SVT:s Musikmagasinet och alla andra medier ställdes in. Nu är det inte så att Architecture in Helsinki är hyperallergiska mot regn. Nej, men de hade en spelning i Norge på dagen och sen åkte de buss direkt till Göteborg för att sedan direkt efter konserten åka vidare till Schweiz. De hade helt enkelt inte tid med regn.

— Vi är ett superband bestående av sex olika element sprida över jordens yta som samlas – Voltron style - för att tillsammans bilda den turnerande maskinen som är Architecture in Helsinki. Vår andra hemlighet är en örtbrygd gjord i en vulkan som bara finns på Nya Zeeland. Denna örtbrygd har en lugnande effekt som tillsammans med små sippar av champagne precis innan vi går på scenen får oss att göra sjuka saker såsom att spela två eller till och med tre konserter på en dag. The rocket boosted boots that we wear make all the travelling easier.

Det står klart att Architecture in Helsinki har ett helt galet spelschema. De har ett rykte om sig att alltid ha en tajt schema, men den här sommaren har det varit värre än någonsin.

— Vi har ingen egen buss, så jag tror ingen har lyckats sova mer än tre timmar på ett motell den senaste veckan. Oftast sover vi typ en halvtimme innan det är dags att åka till nästa ofamiljära land eller stad. Det kan få oss lite lättirriterade ibland.

När Architecture in Helsinki uppträdde på Way out West hade deras album Places Like This ännu inte släppts. Reaktionerna i publiken var spridda. Vissa kände till varenda låt ändå. Pirater! Andra hoppade bara när låtar från In Case We Die spelades. Och vissa skakade på huvudet och gick bort från tältet på en gång. Deras spattiga, glada musik är ovanligt kantig och högljudd för att vara partymusik.

— Vibbarna man får av sångerna är positiva – party och dans. Vi försöker alltid få publiken involverad i sången och showen så mycket som möjligt. På senare tid har publiken varit en lustig blandning av folk som ser oss för första gången och folk som redan känner till oss, som inte orkat vänta och som redan har laddat hem det nya albumet och lärt sig alla ord och sjunger med. Dessa två extremer ger en mix av väldigt entusiastiska människor och andra som står bredvid dem och säger ”What the fuck? Did I miss something?”. För mig är det den ultimata kombinationen av reaktioner. Vi skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

En konsert med Architecture in Helsinki är allt annat än tyst. De använder ovanliga instrument som analogsyntar, samplers och klockspel, men även trumpet, tuba, trombon, klarinett och blockflöjt. Dessutom gillar de att då och då byta instrument med varandra. Bandmedlemmen Kellie Sutherland har för PSL på SVT förklarat att deras musik ska spelas i högtalare, inte i hörlurar.

— Musiken ska spelas högt och spontant. Det är ingen introvert musik. Den ska delas!
Ljuden och stroferna betyder ingenting eller allt. Sångtexten dyker upp i ett sent skedde i skapandet. Från början är det mest "bo bi do bo do", efterhand dyker meningar upp.

— Ibland tror jag att det handlar om olika städer, ibland handlar det om grabben i den lokala videoaffären. Det mesta kan tolkas olika.

"Architecture in Helsinki motsvarar ungefär din första kyss. Lite skevt, trevande, världsomvälvande, hjärtklappande och handsvettande tar denna lofi-orkester med sig sina lyssnare på en sjuhelvetes resa genom de mörkaste skogar och snår till de ljusaste ängar och dalar. Och låt inte bandets namn förvilla, det här rör sig inte alls om några arkitekturstuderande finländare, nej då, det är ett gäng unga damer och herrar från den australiensiska landsbygden som i slutet av 90-talet flyttade till Melbourne för att spela ruskigt bra, sagolik pop."
(Ur Way Out Wests programblad)

— Jag gillar "sagolik" som beskrivning. Det är något vi aldrig hört förut. Annars tycker jag att det är hilarious när någon säger att vår nya skiva låter som Belle & Sebastian. Det känns väldigt lat. Den personen kan ju inte ha lyssnat på skivan.

Jag har en känsla av att ni alltid får prata om Australien och förklara ert namn i intervjuer. Vad vill ni prata om istället?

— Du har helt rätt. Jag skulle kunna prata om Australien ett tag, men jag är utled på att förklara namnet.

Nu uppstår plötsligt en språkförbistring som leder till en lång utläggning om bandet A-Ha.

Aha?
— Jag är så glad att du frågar om A-Ha. Jag skulle kunna tala om de fina poängerna i deras album Hunting High and Low i timmar. Vilket album som helst med två knock-out-singlar som Take on Me och The Sun Always Shines on TV måste bli en direkt klassiker. När de dessutom toppar med gömda ädelstenar som And You Tell Me och den "sagolika" klassikern Living a Boys' Adventure Tale så har de sannolikt skapat ett av de bästa albumen i historien. Jag skulle vilja påstå att vi tog mer än lite influenser från den här skivan när vi gjorde Places Like This.

Sofia Lundgren
sofia@judy.se
/blog/author/sofia