Sally Shapiro

Foto: Frida Klingberg

Sally Shapiro: Välkomna vanföreställningar om ett alter ego

Med vemodig disco och texter om frustrerad kärlek sätter Sally Shapiro igång fantasin hos fans, från Chile till Irland via nordöstra USA. De vet ingenting om vem hon är, men bygger bilden av både en snödrottning och en judisk hemmafru. Judy har förhört fansen och pratat med vår skyggaste discoprinsessa.

29 september 2007 klockan 02:13

Singeln I’ll be by your side kom som ett eko från det tidiga 1980-talets italodisco, där dessa högprofilerade men anonyma sångerskor stod i rampljuset. När Sally Shapiro upprepade samma sak 2006 växte det till en slags anti-pr-kampanj som gör att fans världen över, med bara musiken och några fotografier att gå efter, börjar skapa sig sina egna bilder.

När jag hörde namnet Sally Shapiro tänkte jag på en tystlåten, blyg, judisk hemmafru i Clevelands förorter i mellanvästern. Hon är troligtvis Jungfru, en sansad person på utsidan men med ett livligt och rikt inre liv.

Professor i lingvistik, 34 år, Massachusetts, USA.

Jag tänker på henne som en snödrottning, som att hon bor på ett snöigt, kallt ställe. […] På insidan är jag själv en väldigt introvert och blyg person. Kanske är det därför det är så lätt för mig att identifiera mig med hennes musik. Hennes röst låter nästan som den där närmaste vännen man skulle kunna dö för att få ha vid sin sida.

Student, 20 år. Concepción, Chile.

Att tappa kontrollen över sin egen image passar Sally Shapiro utmärkt. Hon skulle kunna berätta mer: Vad hon heter, var hon bor och vad hon gör när hon inte sjunger om frustrerad kärlek över Johan Agebjörns elektroniska beats. Men det är långt ifrån säkert att det skulle göra upplevelsen större.

— Det kan vara skönt att bygga upp en bild av personen så att den passar med det man tolkar in i texten. Får man sedan reda på någonting som går tvärs mot det eller som man inte identifierar sig med kan även musiken tappa sin charm, säger hon.

För lingvistikprofessorn är de ständigt närvarande kärlekskvalen i Sally Shapiros låtar minnen från en vildare ungdom, innan hon gifte sig och omfamnade det lugna livet i villaförorten. Professorns Sally minns sin tid i college och det är därifrån hon hämtar näringen till sin musik.

Hon gick förmodligen på ett litet humanistiskt college i Minnesota där hon förälskade sig i syntar. Även om Sally nu är lyckligt gift med en tandläkare hade hon ett tumultartat kärleksliv när hon gick i college. Man kan höra ekot av kärlekens komplexitet när hon sjunger ”He keeps me alive”.

Sally Shapiro är ett projekt, en karaktär och en person, någonstans mellan första och tredje person singularis. När den verkliga sångerskan talar om sitt alter ego pendlar samtalet mellan ”hon” och ”jag”, allt för att behålla distansen till den disco som även för henne kan spilla över i för mycket sötma på för kort tid, lite väl ljuv för en riktig människa.

— Man kan inte spela in en Sally Shapiro-låt vilken dag som helst. Är man inte på det sockersöta humöret så blir det inte bra, då känns det bara fånigt. 80-talsdisco är bra, men man kan inte bara lyssna på det. Det går liksom inte. Man blir lite fadd i munnen.

Ännu har ingen levande människa hört henne sjunga live, trots många förfrågningar i och med att debutalbumet Disco Romance nu släpps i Nordamerika. Inte ens vid studioinspelningar får någon finnas i samma rum. Sally Shapiro kan höra sin egen musik framföras på en klubb omgiven av dansande människor utan att vilja berätta för någon att det är hennes röst alla hör.

— Jag tänker att de får en viss bild av mig. Det är ju en väldigt speciell typ av musik, ljuv och gullig. Det kan vara en del av mig, men det finns ju också andra delar och jag tänker att folk skulle få en förutfattad mening om vem jag är.

Men också vanlig scenskräck gör att tanken på att sjunga inför människor oftast känns omöjlig. Det är inte uteslutet – men långt borta. Kraven hon skulle ställa på en sådan spelning är närmast orimliga.

— Jag skulle behöva en garanti på att det skulle gå bra, tror jag. Men det kan man ju inte få. Det som skulle kunna få mig att börja vore jättemånga människor som verkligen skulle vilja att jag gjorde det, inga krav, och gärna någon som sätter ihop ett helt scenkoncept så att det kändes safe, att jag inte skulle gör bort mig.

Lägg till flygrädsla, klimatrelaterad ovilja att resa över atlanten, skräck för bekanta i publiken och den historiska kopplingen mellan denna speciella typ av disco och Italien, och den bästa platsen för en eventuell spelning är klar.

— Tänk om jag gjorde ett framträdande i Italien, där det inte skulle finnas någon jag känner, och jag gick in på scenen och gjorde min grej, gick ut och inte hade några fler kontakter om jag inte ville det. Då skulle jag fortfarande kunna gå utanför det om det kändes jobbigt och bara se det som Sallys grej.

”Sallys grej”, projektets egen identitet, uppträder också vid inspelningar och under intervjuer. Då uppstår Sally Shapiro igen, efter en discoritual, ungefär som när en skådespelare går in i sin karaktär. Hon läser korrespondens med fans på Myspace och lyssnar på musik från den neonskimrande tidsepok som Sally Shapiro hämtar sin musikaliska näring från.

— Då blir jag i och för sig som betraktaren vill ha mig, men det är ju så jag har spelat tidigare för att komma in i samma känsla. Det finns inget uttänkt koncept bakom Sally Shapiro som ska matcha allt, utan några adjektiv: ljuv, melankolisk, har mycket kärleksbekymmer, är en tänkare. Och singel.

En irländsk universitetslärare tänker sig henne just så. Till låtar som Find my soul och Nixon-covern Anorak Christmas har bilden av hans Sally Shapiro vuxit fram.

”Sally Shapiro känner sig lätt förvirrad. Den där konstiga mannen från grannbyn ringde igen och bad henne komma ner till hans studio. Varje gång han ringer vill hon säga åt honom att hon är upptagen, men om sanningen ska fram så har hon ingenting annat att göra.

Sallys gammelmorföräldrar flyttade till Sverige från Kalibrien. De måste ha varit blåögda italienare, för Sally och hela hennes familj har blå ögon. Ibland tänker hon på sig själv som en återimport – som att hennes gener återvänder till sitt rätta skandinaviska hem. Sally har gott om tid att fantisera.

Hon har levt ett stillsamt liv i sin by utanför Göteborg. Då och då åker hon till staden och dansar, men hon tycker att musiken är för snabb nu för tiden. Hon föredrar musiken från 80-talet, när man kunde sjunga med i sångerna, och när varje bra låt var lite melankolisk.

Det var där hon mötte Johan. Han var DJ i en bar och där han spelade något obskyr 80-talsmusik. Han såg henne dansa ensam till Living in Video av Trans X och bad henne att ta en drink med honom. Hon tackade ja, och om sanningen ska fram så var hon faktiskt lite ensam.”

Den kvällen berättade han att han gör musik och att han ville att hon skulle sjunga. Hon tyckte att han var galen. Flera månader senare tycker hon fortfarande att han är galen.”

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet