Don't Be a Stranger

Foto: Annika af Klercker

Don't Be a Stranger: Helt utan masterplan

Det finns ingen grandios plan, ingen färdig idé och inget manifest som säger vad Don’t Be a Stranger ska vara. Det finns bara sex personer höga som hus på sin egen glädje och ett album som djupt rotat i svensk poptradition bjuder ut några av årets mest lockande melodier.

6 oktober 2007 klockan 18:51

Alltihop började som ett distansförhållande. Med en tredjedel av av bandet i de värmländska skogarna och två i Stockholm återuppstod Don’t Be a Stranger som en helgflirt någon gång varje månad. De fem år som har gått sedan bandet skapades i mötet mellan Liv Widell och systrarna Louise och Christina Weibull kan sammanfattas med en flytt till Stockholm, en EP och tre till medlemmar. Så långt är allt ganska normalt. Kreativa människor hittar varandra, ljuv musik uppstår. Men sen blir det lite konstigare. Fantasier om fiskar. Idéer om usb-minnen inbyggda i träd. Ballonghamstrar.

— När vi träffas sitter vi så här: Fiskar, visst är det kul med fiskar? Jag vill vara en haj. Jag vet, vi har fiskar på omslaget! Ja, vi har oss själva som fiskar på omslaget! Jag vill vara en spätta! Jag vill vara det här! Det är lite samma sak med låtarna, säger sångerskan Liv om arbetsgången.

Ur kaoset uppstår ändå någon slags ordning. Särskilt många fiskar är det inte på omslaget till debutalbumet Frutti di Mare, men skivan bär ändå stolt det namn som kastades ut efter undervattensdiskussionen. Lyssnar man på låtarna kan man kanske ibland ana att det gömmer sig ett trassel av glädjespunna idétrådar där bakom, men det finns inte några spår av oordning. Trots att en gitarrslinga ibland kommer till genom att någon tar på sig en Hawaiiskjorta och att texterna skrivs precis i stunden finns det inget hafsigt över Don't Be a Strangers musik.

Lätt melankolisk och lågmäld pop möter en på EP:n Ho Ho. Frutti di Mare breddar spektrat från samma tillbakadragna eftertänksamhet till någonting som tangerar rock. Men aldrig utanför konventionerna och alltid skenbart genomtänkt. Det finns ”ingen master plan”, som Liv säger, och systrarna är själva lite förvånade.

— Jag är överraskad över att vi har haft så många spelningar och gjort en hel skiva, trots att det är så kaotiskt, säger Christina. Men vi är också fullständigt beroende av att vara höga som hus på bara glädje. Det kan låta pretentiöst, men har vi inte feeling för varandra, bandet eller låten så är det lika bra att spola ner sig.

— Vi är ju inga tekniska ekvilibrister, fyller Louise i.

Den punkiga "är det roligt är det bra"-attityden gör ändå sitt jobb. Även om det inte finns någon plan så låter det sammansatt, även om det inte är någon ordning så känns det förberett, planerat, strukturerat. Gediget pophantverk. Detsamma gäller befrielseprojektet, eller det egna klädmärket om man så vill, som bygger på att sprätta bort klädmärken och ersätta dem med den egna ”Liberated by Don’t Be a Stranger”-lappen. Utifrån ser det ut som en politisk handling, men enligt bandet är det snarare en diffus installation för att skapa förvirring och sprida glädje, en känsla som i låtarna ändå mynnar ut i det tillbakadragna, nästan karga.

— När vi gjorde den första demon, den enda demon, i mitt vardagsrum i Värmland tyckte vi att alla låtar skulle passa till en video där en flakmoped puttrar fram genom landskapet, säger Louise.

— I och med att jag hittar på sång, melodi och text så skulle ingen låt kunna bli happy-clappy, fortsätter Liv. Filtret i mig det går igenom gör att det finns — inte sorglighet — men realism.

Med rätt människor och rätt sammanhang funkar det bättre än bra att vara beroende av glädjeruset av att göra något tillsammans. Självklart uppstår konflikter, självklart ställer sig livet och alla dess tusen handla mat på ICA och flytta utomlands-distraktioner i vägen. Men då är det alltid någon som tar på sig en Hawaiiskjorta.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet