SoKo

Foto: Annika af Klercker

SoKo: SoKo spelar bara sig själv

Hon är mordlysten och har en accent som hämtad från 'Allå 'Allå 'emliga armén. SoKo är en fransyska man ska akta sig för – att missa. Hennes nästa spelning kan mycket väl vara hennes sista.

28 oktober 2007 klockan 17:30

— Jag satt på akuten till klockan tre igår natt. Jag trodde att jag skulle dö. Det visade sig att jag fått magsår. Så om jag kolar här på scenen i kväll så vet ni varför.

SoKo, eller Stéphanie Sokolinsky som hon egentligen heter, berättar för Debasers ölstinna publik om sitt möte med den svenska sjukvården. Lyckligtvis överlevde hon sju timmars väntan på akuten och kan fortsätta sin skandinavienturné.

SoKo är ett klassiskt MySpace-fenomen. Hon lade upp ett par låtar på sin sida, någon får tag på en av dem, den spelas i dansk radio, och nu står hon här som huvudnummer på en spelning i Stockholm. Men det var egentligen inte tanken.

— Nej, egentligen ville jag bara att mina kompisar skulle lyssna på den. Det skulle ha blivit för jobbigt att skicka den med mail till alla. Men så ser man att tre personer har lyssnat och då blir sman jätteglad. Och så får man några mail och svarar. Sedan ser man att 2 000 har lyssnat på ens låtar och så känns allt helt vansinnigt. Nu är det uppe i kanske hundra mail om dagen. Jag har inte tid att svara längre, speciellt inte när jag turnerar, säger hon.

Hennes röst är säregen. Barnsligt späd och för kvällen med en whiskeysliten heshet. Om det är magsåret som spökar förtäljer inte historien, men hon var tvungen att springa i väg till Apoteket innan hon ställde sig på scen. Sokos ålder göms av hennes uppenbarelse. Ena sekunden ser hon vuxet gravallvarlig ut bakom sina stora glasögon, i nästa stund studsar hon omkring som en åttaåring.

Det är inte svårt att förstå varför SoKo har gått hem hos publiken. Trallvänliga folkpop-melodier, texter om svartsjuka, dåliga dagar, och snuskiga drömmar. Banalt kanske kan tyckas, men det finns något mitt i det enkla och alldagliga i texterna som drar tillbaks en. Lägg till en fransk brytning och det är ett vinnande koncept. Fast inte i hemlandet.

— Jag är inte stor alls i Frankrike. Fransmän lyssnar inte på texterna, de vill bara ha melodiösa, musikaliska sånger. Men jag är ingen musiker. Jag har ingen teknik. Jag skriver bara dumma texter om mig själv.

Och någon musiker i klassisk mening är Soko inte. Hon har gått på teaterskola och är i grund och botten skådespelerska. Hon känner sig inte som en sångerska, utan mer som en berättare, säger hon. För tillfället är hon inblandad i ett filmprojekt i Frankrike och musikkarriären kanske inte blir så långvarig.

— Jag har alltid velat vara skådespelerska. Det är film jag vill hålla på med. Kanske slutar jag med musiken om ett år. Jag gör det just nu för att det är skoj. För att det enbart handlar om mig. Ingen regissör säger åt mig vad, hur eller när jag ska göra något. Men blir musiken till ett regelrätt jobb så lägger jag av, säger hon.

Och hon verkar ha skoj på scen. Under de för stora glasögonen och det svarta håret syns ett brett leende. Då och då påminns man om att 21-åriga SoKos karriär började för bara något år sen. Hon gömmer blygt ansiktet i händerna när publikens påhejningar och busvisslingar blir för mycket. Men det dröjer inte länge innan hon är tillbaks bakom keyboarden, eller vid ukelelen och tar i ända från tårna i sången.

Mitt under spelningen börjar hon ropa upp fler och fler medlemmar ur I'm from Barcelona på scen. De är gamla turnépolare och kombinationen känns perfekt. Båda gör musik som kan handla om de mest simpla saker. SoKo låter den inlånade kören ta hand om sången medan hon själv studsar fram och tillbaka på scenen som en Pippi Långstrump.

När hon inleder strofen ”So of course, you were supposed to call me tonight...”, brister hela lokalen ut i ett Inspector Clouseau-liknande I'll killööörr!. SoKo ser nästan överraskad ut över att så många känner till låten. Men det borde hon inte vara, inte när till och med en ex-Beatle känner till den.

Stella McCartney inledde sin modeshow med I'll kill her för tre veckor sen och så skulle jag spela efteråt. Jag står och pratar med henne när hon skriker ”Dad! Dad! Come over here and meet SoKo!”. Då kommer Paul McCartney fram och säger: ”Oh hi SoKo, I like your songs. Are you really gonna kill her?”

Nå, kommer du döda henne?
– Nej, det är en låt. Jag dödar bara spindlar.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet