Jim White

Foto: Andreas Lübeck

Jim White: Konsten att bli femtio och nöjd

Jim White får vänta länge på sitt soundcheck, frysa, bära tungt och underhålla en journalist i flera timmar. Allt för att få stå på en scen framför en publik som bara lyssnar med ena örat. Det är en helt vanlig arbetsdag för den här femtioåringen som för första gången i sitt liv är ganska nöjd med tillvaron.

6 november 2007 klockan 23:00

Vid vattnet vid Slussen i Stockholm står Jim White i oktobernatten, utan jacka, och fryser. Jag leker levande stativ, håller upp en stor ringblixt och ställer den urdumma frågan om han tycker det är kallt. Svaret blir såklart att det inte är det värsta han gjort. Vägen till musikkarriären har varit ganska krokig för Jim, han har tidigare kunnat titulera sig professionell surfare i Kalifornien, modell i Amsterdam och taxichaffis i New York. Att huttra lite är ingen stor sak, även om Jim är van vid den amerikanska söderns kvävande hetta.

När vi kommer in och väntar på att Jack Peñate, som Jim är förband till i kväll, ska bli färdig med sitt soundcheck berättar Jim om hur det gick till när han fick sitt skivkontrakt för lite mer än tio år sen.

— Mitt skivbolag, Luaka Bop, vet fortfarande inte riktigt varför de hörde av sig till mig. Demon de hörde var jättedålig. Jag tror att jag gjorde något lite annorlunda, och jag är tacksam att folk lade märke till det, att det finns folk som tycker det är viktigt det jag gör. Folks attityd hade ju kunnat vara “Jaha, här är ett weirdo som pratar om skitkonstiga saker, sådana finns det gott om, ett i varje gathörn.”, säger han och smuttar på sin apelsinjuice.

Lyssnar man på Jims musik, men struntar i texterna, missar man mycket. Trots samarbeten med bland andra Aimee Mann och Morcheeba så står alla låtarna stadigt i countryns tradition av att använda musik som en form av historieberättande. Efter soundcheck kommer Jim tillbaka med sitt första mål varm mat för dagen.

— En av mina vänner sa en gång att en bra poplåt talar om för dig hur du känner, och bra countrylåtar talar om för dig hur du har känt. Så, den ena är en historia, en berättelse, och den andra är ett uttryck för ett tillstånd, en känsla. Jag tror att allt eftersom musikkulturen blir mer och mer en utpräglad ungdomskultur så kommer musik mer att handla om “jag känner, jag tänker, jag tycker”. Som Kurt Cobain, sådana människor, de berättade ingen historia, de började bara säga “jag känner och min känslors kollisioner är intressanta”. De som lyckas göra bra popmusik, deras känslor är intressanta. De som inte lyckas, deras känslor är för normala eller för konstruerade.

När jag frågar om Jim tycker att det är en förlust för musikkulturen, att berättandet får ta ett steg åt sidan för att göra plats för känsloyttringar, ställer han ifrån sig middagen och börjar prata och gestikulera.

— Om vi pratar om den kulturentitet som kallas popmusik så gör det den alltmer till en kapitalistisk mekanism. För kapitalistiska mekanismer handlar ju alltid om “jag känner, jag behöver”, det finns ingen reflektion i det. Om du stannar upp och reflekterar, då är du inte ute och köper den senaste prylen. Om du pausar, då bryts den kapitalistiska cykeln. Så jag tror det odlar en omogen mentalitet, som säger “jag är hungrig, mata mig”.

Det är en ganska grå och kall framtid för musiken som Jim målar upp mellan tuggorna av sin middag. Ju mer vi blir matade med budskapet om att vi är hungriga, desto oftare måste vi ta små, små kulturtuggor. Till slut, tror Jim, får vi svårt att ta till oss något annat än det som förmedlar de känslor som resonerar i oss själva.

— Men ganska snart kommer folk att tröttna på att äta småbitar. Jag har stor tilltro till folks inre längtan efter mer, jag tror vi kommer se en våg av att man söker efter eftertanke och mening igen. Men det kommer inte vara samma sak som förut, det måste vara något nytt, som kan kommunicera över den här barriären av “jag känner, jag behöver, mata mig”.

Som exempel på artister av en ny generation, som bidrar med poesi och djup, nämner han Iron & Wine och Devendra Banhart.

— Mitt perspektiv är gammalt. Jag tänkte på det nu när vi soundcheckade efter varandra, Jack Peñate och jag, att hans musik handlar om att vara ung, och min musik handlar om att minnas.

Det börjar bli dags att öppna dörrarna på Debaser, vi får flytta in backstage. Jim sitter på golvet och räknar CD-skivor och kopior av filmen Searching For the Wrong-Eyed Jesus, och poängterar att det här är affärsmannen i honom, det är såhär han försörjer sin familj.

Någon kommer in med en skål limeklyftor till ölen och tittar lite konstigt på Jim på golvet och på mig som sitter bekvämt uppkrupen i en soffa. Jim skrattar förbluffat och tackar med glad ironi i rösten.
— Tack! Vilken tur, vi tänkte vägra gå upp på scen om vi inte fick lime till ölen. Det var ett uppror på gång här!

Det blir tydligt vad han menar med att hans perspektiv är annorlunda, från en annan tid. Limeleverantören är förmodligen van vid en annan slags artist, som förväntar sig saker. Som är hungrig. Som behöver. Jim blir glad om någon lyssnar på honom en stund, men förväntar sig väldigt lite. Han är glad över sina barn, att han kan försörja dem på ett hyfsat vettigt sätt. Han förklarar att det är stort, och nytt, för honom att kunna skriva låtar som bara handlar om att vara i nuet och tycka om det, som A Town Called Amen på den nya skivan Transnormal Skiperoo.

Många rescencenter har beskrivit Transnormal Skiperoo som glad. Jag tycker det är att ta i lite, den är möjligtvis mindre plågad än dina tidigare skivor, mer bekväm i sitt eget skinn, hopfull kanske, trygg...
— Well, that's happiness right there. Det du just sa.

Lite senare, när Jim står på scenen och jag bredvid en vän i en pubpublik som är lönefredagsfull och högljudd, kan jag inte låta bli att tänka på vad han sagt om en ungdomskultur som inte lyssnar, bara känner. Framför mig står ett gäng killar och tittar på en film i en mobiltelefon. De skrattar. Jim spelar Still Waters men i övrigt stryker han de långsamma, tystare låtarna från spellistan. Störst jubel får Turquoise House.

now faith is a riddle and love is a dream
things are seldom what they seem
if you say your prayers at night
and comb your hair just right
you might not feel like you're in hell
but then again, you might

Jim White – Turquoise House

— Jag tycker det är en ganska ytligt fånig sång. Min nioåriga dotter gillar den, hon lyssnar inte på någon av min musik annars. Men jag gillar idéerna i den.

Ja, det är ju en hyfsat tung text ändå, satt mot en pastellfärgad bakgrund. Det är ju ett ganska känt grepp, att sätta en mörk text mot en ljus ljudbild.

— Beatles! The Beatles var bäst på det. Jag är inte så himla bra på det.

Men vill du göra det mer? Är det ett håll du skulle vilja utvecklas åt?

— Hmm, nja. Jag tror jag kommer skriva glada texter till glada låtar istället och så får jag väl börja köra taxi igen om ingen vill lyssna på det.

Bara om man är femtio år gammal och tillfreds med livet kan man säga en sån sak med ett leende och utan en skymt av cynism eller ironi. När jag kommer hem och står och borstar tänderna tänker jag, ungefär som ett barn som träffat en brandman eller en polis, att när jag blir stor ska jag bli som Jim White.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet