Real beauty knocks you a little bit off kilter.
Illustration: Sofia Andersson, efter konvolutet till Introducing the Beau Brummels (1965)
Årsbästalista: Skägget viktigaste accessoaren 2007
Skägg, lite reggae, det tveksamma begreppet världsmusik och omstöpt psykadelica blev de tendenser som mer än något annat skickade år 2007 ut Kristofer Andersson i marginalen där han alltid trivts bäst. Med jorden kvar under fötterna kom han tillbaka för att ge både en lägesrapport och en sammanfattning i formen av musikjournalistikens heliga graal: årsbästalistan.
30 november 2007 klockan 16:00
Vad ägnade ni ert år åt? Själv sysselsatte jag mig med att odla skägg. Sju år in på 2000-talet var popmusikens fanbärare skäggigare än vanligt. Samlingsskivan Bearded Ladies var bara kulmen på ett år då Robert Wyatt, Anna Järvinen och jordens alla norrmän stod enade i rätten att bära - eller åtminstone låta som - ett så yvigt skägg som möjligt.
Även i Sverige odlades det hår som aldrig förr. Studios West Coast kom förvisso förra året, men det var först i år med samlingsskivan Yearbook 1 och mixar av Kylie, Rubies och Shout Out Louds, som dess påverkan syntes till fullo i det musikaliska klimatet. Och när så Lindström & Prins Thomas släppte sin Reinterpretations, skäggets allra yvigaste kam, cementerades skägget till 2007 års motsvarighet till trenchcoaten.
Studiomusiker. Tendensen syntes redan 2006, men i och med att skägget ånyo legaliserades återuppväcktes också popmusikens nedsparkade döda till jordelivet, ledda av sin motsvarighet till Cosa Nostra, Englandsfjunen i A Mountain Of One. Med skivan Collected Works - som inte bör ses som en regelrätt samlingsskiva utan snarare ett bokslut för skägget - blev det åter dags att raka sig och gå vidare.
Ngoni-spelaren Bassekou Kouyate från Mali hade ett överraskande oskäggigt skivomslag att slå in en av årets vackraste skivor med, den bedårande Segu Blue. Och samtidigt som den amerikanska popvärlden gjorde ett extremt dåligt år, där Map Of Africa, Battles och Ne-Yo stod för höjdpunkterna, belönade den icke-anglosaxiska popvärlden oss med ett alldeles lysande år.
Abdel Hadi Halo & The "El Gusto" Orchestra Of Algiers grävdes upp av Damon Albarn och hans tagteam i skivbolaget Honest Jon's, samtidigt som exempelvis Khalifa Ould Eide & Dimi Mint Abba och Habib Koité & Bamada gjorde två alldeles lysande små skatter till skivor.
Men det allra vackraste ljudet att gömma tryggt i minnesbanken var när
"Just this once
Let me tell you you’re the sweetest thing
The love in every song I sing
The music in my ears and everything".
Plats 30-20:
30. Beyond The Wizard's Sleeve – George/West
Erol Alkan och Richard Norris odlade mustasch och tyckte att JJ Cale var alldeles för förbisedd. SÅ de gav honom lite syra och en biljett till Spanien och så kom han tillbaka med dessa två genuint sinnessjuka psykadeliska - och genuint historiska - verk.
29. Ne Yo – Because Of You
Av de få utmärkta skivor (på singelfronten gick det betydligt bättre) som producerats i USA under året är de här ett av de mest förbisedda. Kanske för att fjolårets singel So Sick var en sådan låt som kommer leva in i evinnerlighetensevinnerligheten. Men jag tror fortfarande att det beror på att människor överlag är för upptagna med att putsa sin Motown-samling för att höra att Ne-Yo är kär igen, på riktigt den här gången.
28. The Good, The Bad & The Queen - The Good, The Bad & The Queen
Tony Allens nye partner in crime Damon Albarn försöker be om syndernas förlåtelse genom att med försiktig hand röra ljuden åt två håll samtidigt. Å ena sidan: Piccadilly Station. Å andra sidan: Ett stilla duggregn som försiktigt återfuktar Afrikas öknar.
27. Justice – Cross
När housemusiken inte längre är ungdomens egendom utan har flyttat till de 30-plussare där den alltid hört hemma kommer några fransmän som gillar rock och sprit och använder den mest geniala barnkör jag hört i singeln D.A.N.C.E. Efter det kvarstod bara enstaka revirmarkeringar, i eventuellt behov av att behöva jaga iväg Marky Mark från scenen.
26. Taken By Trees – Open Field
En blyg Victoria Bergsman tog sig i kragen och skapade de toner av frihet som hennes forna kollegor i The Concretes aldrig kunde leva upp till.
25. Sir Richard Bishop - Polytheistic Fragments
Sun City Girls forne medlem skapar andrahandstoner från Afrika, filtrerade genom ett uramerikanskt och slutet sinne.
24. Chaz Jankel - My Occupation: The Music Of Chaz Jankel
Skäggdiscons urfader Walter Gibbons ande var aldrig så närvarande som när en annan missförstådd enslings verk blev föremål för utställning. Arthur Russell lyckades aldrig skapa en sådan fulländad sång som titelspåret.
23. VA - Skull Disco Soundboy Punishment
I natt tittade jag på den slutgiltiga DVD-boxen av Bladerunner och stängde av ljudet och lät istället det nattsvarta skivbolaget Skull Discos samlade verk tonsätta förintelsen.
22. Habib Koité & Bamada - Afriki
Mali blev 2007 års Kingston. De perfekta melodierna som rinner ljudlöst nedför huden fann endast sin baneman i The Tough Alliance. Det är ljudet av ett storögt barn som försiktigt tar sina allra första steg.
21. Sorcerer – White Magic
Hur många varianter på Skägget som än kom under 2007 var det här en av de allra finaste.
20. R. Kelly – Double Up
Skolmassakern i Virginia förde åtminstone med sig att Robert Kelly skapade åtminstone EN sådan där andlöst vacker ballad han är anställd på heltid av mig för att göra. Well, Det är ett något högt pris måste jag säga.
Plats 19-10:
19. Tillmanns – A Careless Lifestyle
Lasse Berghagen ska gå i pension. Vilket passar alldeles utmärkt eftersom vi nu har så många svenska duos som knäpper Fred Perry-pikén hela vägen att allsången är fullbokad fram till 2061. Och just det: Den här gången låter de som The Wake.
18. Panda Bear - Person Pitch
Beach Boys på helium bland packade engelsmän anno 1988. Det är självklart en alldeles lysande liten samling sånger.
17. Edgar "Jones" Jones - Gettin' A Little Help...From 'The Joneses'
16. Khalifa Ould Eide & Dimi Mint Abba - Moorish Music From Mauritania
När Damon Albarn inte orkar längre i sitt beundransvärda musikaliska mission att likställa all afrikansk musik med Cyndi Laupers Girls Just Wanna Have Fun går det bra att leta sig vidare på egen hand. Typ hit.
15.Madlib -The Beat Conducta Vol 3.
Otis Jackson Jr. vände blickarna mot öst och kom hem med några av de allra mest säregna produktioner mannen har gjort. En ljudvärld lika perfekt som ljudet av den första smältande snön i slutet av mars.
14. Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala
Sveriges Bing Crosby skänkte oss en handfull sånger som alla kommer överleva eventuella nukelärbombningar av Göteborgs förorter.
13. Battles – Mirrored
En matematisk utflykt i rockland där ingen som någonsin gillatKorn kan uthärda mer än några sekunder. Vilket, givetvis, är en bra sak.
12. Simone White – I Am The Man
Jag minns en tonårssommar på Gotland, när vi rände längst strandpromenaden med flaskor i händerna. Om vi där och då hade hört den rena, nästan genomskinliga, sång som är I Didn't have any summer romance at all hade vi antagligen gått och lagt oss i stället. Ja, ensamma.
11. Pilooski - D.I.R.T.Y. edits Vol. 1
Den skjuts som Pilooskis edit av Frankie Valli & The Four Seasons Beggin' gav den bortglömda New Jersey-konstellationen går inte riktigt att översätta till svenska. Här är ju samma låt betydligt mer känd som Jag ber dig, skapad av en man med ett allt mer flyende hårfäste. Pilooski och hans vänner i Dirty Sound System valde klokt nog att inte inkludera den på denna hans första fullängdare. I stället samlades de mest sinnessjuka editsen på ett och samma ställa. Och stunden efter att The Human Beinz nått den första uppdaterade refrängen i Nobody But Me förvandlades varje lägenhet med heltäckningsmatta till ett simmigt hav av upprullade jeans och blandmissbruk.
10. Tracey Thorn – Out Of The Woods
Världens främste textförfattare släppte så ett album där minnena från en ung och frisk tid aldrig varit så klara och samtidigt så oerhört långt borta. En åldrande människa blickar tillbaka, och kan ändå inte riktigt släppa tron på den sanna kärleken. Samma kärlek som hon kände till "Kiss and Terry Hall/And Siouxsie Sioux and Edwin too/And Bobby Dee in '63/And everything I knew was good..."
Plats 9-1:
9. Nick Lowe – At My Age
Tillsammans med Tracey Thorn representerar Nick Lowe popmusikens nya fas. En fas där ålderdom inte innebär nackskott utan nyfikna blickar och brustna hjärtan.
8. Map Of Africa – Map Of Africa
DJ Harvey och Rub N Tugs ena hälft Thomas Bullock blev labeln Whatever We Wants kronjuvel. Teorin tog överhanden och fram kom pophistorien så som vi aldrig sett den förut: Iklädd bandana och avspänt spelandes luftgitarr till riffet i Iron Man.
7. Anna Järvinen – Jag fick Feeling
Med ett hjärta fullsprängt av Sandy Denny och Sebastian Flyte gjorde Anna Järvinen 1972 års bästa skiva. För den sakens skull är hon värld att älskas djupt och skoningslöst.
6. Robert Wyatt – Comicopera
Av alla män på den här planeten är Robert Wyatt den mest älskvärda. För varje stavelse hans svaga röst frammanar - och de är alla författade av den riktige Randy Fitzsimmons: Hans fru Alfie - blir det lite enklare att vinka hejdå till den du tycker om.
5. Burial - Untrue
De som inte förstår drar gärna paralleller till 90-talets Drum 'n Bass och 2-step. Men för oss andra är det här en skiva som uppgivet gömmer sig bakom ryggen av Robert Wyatts Shipbuilding. Och varje gång den blyge Burial kikar fram finns möjligheten att en tår rinner nedför dina kinder.
4. Lindström & Prins Thomas – Reinterpretations
I en mystisk parallellvärld dit endast några få utvalda äger tillträde är Lindström och Prins Thomas motsvarigheten till jordelivets J.Dilla och Timbaland. Två genier vars verk får definiera själva essensen av det vi kallar "2000-talet".
3. Bassekou Koyate & Ngoni Ba – Segu Blue
Ngoni-spelaren Bassekou Koyate trampar inte upp en enda ny stig på sitt första egna album. Det innehåller bara de renaste toner som spelats in i år. Inte ett enda förstörande ljud tillåts inkräkta på den kompromisslösa värmen och kärleken. Som en följsam mjuk kudde inslaget i ett örngott som bär din älsklings doft.
2. The Tough Alliance – A New Chance
Kära Erik och Henning! Vid fönsterkarmen i vårt hem står vinylsingeln av First Class Riot inglasad, för att få en lagom dos av solljus varje dag. Och när vi inte längre vet vad vi ska ta oss till tar vi ut singeln ur montern och mixar den försiktigt, försiktigt in i en övergång till Orange Juice's Rip It Up. Lika försiktigt bärs den sedan tillbaka.
1. A Mountain Of One – Collected works
Popmusiken är aldrig konstant - den är snarare ljudet av en åldrande ungdom som panikartat griper tag i det som en gång var viktigt för att hålla sig kvar och inte slockna. Och när revolutionen töms på riktig tändvätska - din mor ser fram emot RZA:s kommande produktioner, gör hon inte? - går de som en gång stod längst fram i ledet bakåt och plockar upp de bortglömda spillror som aldrig kom med i Bonniers Stora Rocklexikon och ger dem nya rena kläder från Mui Mui.
Precis så är det med A Mountain Of One's första fullängdare Collected Works. Namnet till trots handlar det inte om någon sammanfattning, utan om en omformation av trupperna. De en gång så stökiga och insmickrande rytmerna från Ibiza tvingas sänka hastigheten, som för att poängtera att ungdomen en gång för alla tagit slut. Och sekunden efter att de åldrande britterna återskapat ett bortglömt reverb från Mark Knopfler i den drömska Innocent Line står de som en gång var lämnade längst bak nu i frontlinjen i kriget mot idiotin, förenklingen och den aldrig sinande dumheten.
Kristofer Andersson
kristofer@judy.se
/blog/author/kristofer
RSS
Arkivet