Real beauty knocks you a little bit off kilter.
Ned Collette: Att våga vara vanlig
I en popkulturell röra full av smala genrer som matematikrock och nydisco, där alla slåss om uppmärksamheten med alla tillgängliga medel, kräver det en hel del mod för att våga vara en kille i jeans med en gitarr som sjunger lite stämningsfulla fina låtar. Det skulle ju kunna gå ganska illa.
5 februari 2008 klockan 22:15
Ned Collette är något så vanligt och vanskligt som en singer-songwriter. Ni vet grejen, lite ledsen kille med gitarr. Det finns hur många som helst av dem. De växer som ogräs ur marken, och oftast har man glömt dem innan man ens lyssnat färdigt på en låt. Det svåra med den här sortens musik, det som gör att kräver ett uns mod för att hålla på med den, är att det är en genre där det inte finns så mycket att gömma sig bakom. Musiken går ju inte att dansa till, den funkar inte att avreagera sig med, den är värdelös att diska till. När man lyssnar på ledsen kille med gitarr, då lyssnar man verkligen. Och om det är platt eller patetiskt, då finns det inga förskönande omständigheter.
Första gången jag hör Ned Collettes låt The Country With A Smile så reagerar jag mest av allt på att det i slutet dyker upp en fantastiskt syntslinga från Jeff Wayne's War of The Worlds. Den tillhör en av mina absoluta favoritskivor, men det var inte bara därför jag hajade till. Hur ofta samplar singer-songwriters? Det är ju ändå en genre där det handlar mycket om att uttrycka något sant och personligt. Så hur kommer det sig att en vanlig kille med gitarr helt plötsligt vågar citera Jeff Wayne och lägga på konstiga syntar. Jag får tag på Ned via mail, och frågar.
— Ha, det bara dök upp där. Jag la alla de där syntljuden mot slutet, när jag gjorde färdigt det spÃ¥ret, och sÃ¥ tittade Gus frÃ¥n Architecture In Helsinki in i studion helt glad och sa “oooh, Ned lÃ¥ter Ã¥ttiotal†och sÃ¥ skämtade vi lite om att det lät som den där biten frÃ¥n War Of The Worlds. SÃ¥ vi slängde in det mest pÃ¥ skoj men sen fastnade det. Som en liten hyllning kanske. Vi älskar verkligen alla delar av den skivan, ljudmässigt är den ett mästerverk!
Trots de här små syntfriheterna Ned tar sig går det inte att placera hans musik i något mer spännande fack än singer-songwriter. Det klassiska i det här uttryckssättet är ju både en styrka och en svaghet. Tryggheten i den välkända formen står i kontrast mot det hopplösa i att allt redan är gjort tio gånger om. Det enda man kan hoppas på är att hitta en personlig form inom de ganska snäva ramarna för genren. Det är nästan så att det borde kännas tröstlöst och tråkigt ibland. Ned verkar inte alls hålla med om det.
— Det är nÃ¥got med att göra musik som konstant överraskar mig med sin förmÃ¥ga att fortsätta charma och beröra mig. Ibland tänker jag att jag borde vara trött pÃ¥ det vid det här laget, men jag är inte det. Jag gÃ¥r igÃ¥ng pÃ¥ samma smÃ¥ saker, en bakgrundsmelodi eller rytm eller ett plock med ett finger pÃ¥ en gitarr, säger han.
— Nu för tiden är det texterna som är det som gör det hela riktigt spännande för mig. Jag fastnar verkligen i textskrivandet, och när jag fÃ¥r skrivkramp mÃ¥r jag uselt. Men när texterna funkar, när de känns rätt och drivande, dÃ¥ gör de allt helt mysteriskt och underbart igen. Du vet, en enkel ackordföljd är plötsligt betydelsefull när den paras ihop med rätt ord. Det finns nÃ¥got oändligt och vagt skräckinjagande med ord.
Aha! Lite läskigt är det alltså ändå.
Tycker du det är svårt att göra den här sortens musik? Är det modigt?
— Det är inte sÃ¥ svÃ¥rt, man mÃ¥ste bara öppna ögonen och se sig själv och alla sina bedrövliga brister. Jag är mycket bättre pÃ¥ att göra det i min konst än i mitt liv, tro mig. Men jag brukar försöka vara ärlig mot mig själv, tänka “om jag hörde den här lÃ¥ten när jag var ute och gick, skulle jag tycka att den var bra eller bara skit?â€
Ett visst mått av mod håller Ned med om att man behöver. Modet att inse att man gör något som andra gjort innan, att det finns ett arv, att man står i skuld till sina föregångare. Modet att trotsa rädslan för att låta som någon annan, att låta oäkta.
— You have to own up to the fact that you are not a bedroom genius, you are just another stooge in a long history of stooges who make music. Pun intended.
Hanna Eriksson
hanna@judy.se
/blog/author/hanna
RSS
Arkivet