King Creosote

Foto: Andreas Lübeck

King Creosote: Den långa uppförsbacken

Ont om pengar, logistikproblem, huvudvärk, parkeringsböter, dålig skivförsäljning, jobbiga intervjuer och hetsigt skivbolagsfolk. Så ser vardagen ut för Kenny Anderson, också känd som King Creosote. Men han tycker inte särskilt synd om sig själv för det.

24 februari 2008 klockan 22:37

1 nytt meddelande:
"Alas! Lost in Stockholm, need directions to venue!"

Kenny Anderson och hans förband/bror/bandmedlem Ian har kört bil för många timmar varje dag och är trötta nu. Trötta på att aldrig hitta till spelställena. Trötta på att hitta spelställena men ledas vilse i vägnäten och aldrig komma fram ändå. Trötta på att behöva vänta till tre på natten för att kunna få ut sina instrument efter spelningar. Trötta på att nästan utan sömn köra ännu mer bil dagen därpå. Trötta på att knappt 30 pers dyker upp varje spelning. Trötta på att de inte tjänar några pengar. Dessutom är bilradion trasig.

Sådär 45 minuter efter avtalad tid men långt innan Warners intervjubokarperson dyker upp eller ens hörs av träffar vi Kenny högst upp i Södra Teatern. Han har just soundcheckat och vi har (tjuv)lyssnat ganska andaktsfullt för det är det enda man kan göra när man står vid guldtaket på Södra Teatern. Medan Andreas fotar honom berättar han om turnéresan och gräver fram gamla Stockholmsminnen.

Det är ganska många saker som är förvånansvärda med Kenny. Han är kort, riktigt kort, och med allt skägg ser han lite ut som ett skogsväsen av något slag. Han känns mycket yngre än sina 40 år, trots några gråa hår i skägget. Det bor något busigt och lite barnsligt i ögonen. Och sen öppnar han munnen och det är svårt att inte bli förvånad över att en så skör, ljus och vacker röst gömmer sig i honom.

Vi letar oss ner i logen där Kenny bjuder på juice i barnsäker tetra och så pratar vi om vad som egentligen föranledde kontraktet med Warner. Svaret kan sammanfattas i 'ett gäng osannolika slumpar'. Kenny drar sin version av skivindustrins stundande och till synes ofrånkomliga totala sönderfall.

— Plasten en skiva görs av kostar ju under en krona, varför ska man betala över hundra kronor för en skiva då? Så pratar man ju inte om någon annan slags kreativt arbete. Det är ju ingen som vill betala mindre för en tavla för att den är gjord av billig färg eller bara med blyerts? Av någon anledning har skivindustrin låtit det hända, och nu får de betala för det. Det är helt galet nu, ingen verkar ha kontroll eller veta vad de ska göra längre. Ingen verkar ha en plan.

Nedladdning ser han som stöld och inget annat, och han fnyser åt blotta tanken på förmildrande omständigheter. Men han skyller inte på folket utan på industrin som har sett gropen grävas, tänkt "oj det var mig en djup och farlig grop" och sen ändå hoppat i. Utan att först ha knutit fast ett rep vid kanten som kunde tjäna som nöduppgång om gropen blev för djup, i värsta fall till och med bottenlös.

— Det ser ju mer och mer ut som att band kommer måsta sköta allt själva. Varje band får bli sitt eget skivbolag. Vill man spela i Sverige får man spendera några veckor med att ringa folk och styra upp allt, och så får man skaffa ett vanligt jobb för att kunna försörja sig. Men för mig blir det lite som att gå tillbaka till hur det var, precis så var det när vi startade Fence, vi fick göra allt själva. Så jag är inte särskilt orolig, det är lite trist bara, att skala ner allt igen.

Efter många år och ett 30-tal skivor som sin egen boss tog det ungefär tre månader för en planerad EP på ett litet bolag att bli ett storbolagsalbum, med fotografer och videofolk på besök och skivbolagsfolk som vill spendera massa pengar på inspelningen och marknasföring. Så här något år senare är han utan kontrakt igen, efter uppköp och beslut tagna av män i kostym.

— Jag gillar mindre spelningar bättre. Det har varit jättekul att få pröva på det här, att göra den här resan. Jag skulle aldrig sitta här med er idag om det inte hade varit för Warner. Kanske blir det så att man får resa till Skottland för att se King Creosote i framtiden. Det finns en charm med det också, och det vore ganska skönt att slippa ha fyra skivbolag som ska bli nöjda med skivan nästan gång, och kunna koncentrera sig på att jag själv ska bli nöjd istället.

Warnerfolket kommer in och jiddrar om resten av kvällens planer och spånar om morgondagen. Kenny får förmaningar om att ha roligt på intervjun imorgon. Det är sista spelningen på (mini)turnén men en journalist ska hinnas mötas i Köpenhamn på hemvägen.

Vi får lämna plats åt en annan journalist, det är dags för ytterligare en intervju och sen lotsning till hotellet av skivbolaget. Inom kort piper det till i mobilen. "Warners have fled, where can we meet to eat?". Vi promenerar till en resturang, men i väntan på maten märks det hur trötta de är. Ian har ont i huvudet, Kenny är trött och hungrig, men de skämtar och berättar mer om vad de sysselsätter sig med i bilen hela dagarna. Det nya verkar vara strupsång. Minst två timmar om dagen. Knappt hinner de svälja maten förrän de inser att de ska börja spela inom bara några minuter.

Så vi hetsar upp för backarna tillbaka till Södran. Vakten vill först inte släppa in oss eftersom bröderna Anderson inte har några biljetter. Fem minuter senare sitter Ian alias Pip Dylan på scenen och värmer upp för Kenny. Han låter som den amerikanska södern. Och nu, nu plötsligt fattar vi. Av huvudvärk och pengabekymmer märks inget alls, allt som märks är att det är det här de båda bröderna ska syssla med. Väl sjungandes och vid gitarren de turas om att spela på skiner de båda upp, inte bara inför publiken tycks det utan även inför sig själva. De skämtar, ler med hela ansiktena mot varandra och oss i publiken. Och sjunger hjärtsnörpande vackert. Det kostar, det här livet, men kanske ändå inte mer än det smakar.

Kenny vill inte laga radion för om han gör det kommer bilen gå sönder istället, säger han. Så länge radion är paj kommer bilen att rulla. Förmodligen hade han och Ian aldrig tränat så mycket på strupsång att de skulle kunna ha det som extranummer om bilradion faktiskt hade fungerat. Dagen efter konserten kommer ett mail om att de nu är hemma igen men att de fått en parkeringsbot i Norrköping som de behöver hjälp att överklaga.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet