Foto: Rupert A. Thompson
Kelley Polar: Violan och hantverksdiscon
Om du någonsin får chansen att se Kelley Polar live så sker det sannolikt mot hans vilja. Skulle du känna igen honom i en symfoniorkester så kan du räkna med att han sitter och längtar bort till de små sammanhangen, kammarorkestern eller den lantliga studion där han skapar sin perfekt ihoprörda discoblandning.
13 april 2008 klockan 22:01
Det finns artister som kan sätta en mikrofon framför käften eller ett instrument – gärna en elgitarr eller någon annan rockkonvention – i händerna, slänga ur sig ljud sprungna ur stunden och göra precis vad de ska.
Och så finns det studiohantverkarna, de som i en kontrollerad miljö sitter böjda över sin elektronik i månader i sträck. Som vetenskapsmän mejslar de fram perfektion som om de arbetade i ett laboratorium.
Kelley Polars andra album I need you to hold on while the sky is falling är ett exempel på det senare. Men det finns ingenting kliniskt eller kallt kalkylerat över detta möte mellan hans barndoms disco, syntpop och den klassiskt skolade musiker han är. Jämfört med debuten Love songs of the hanging gardens får stråkarna här stå tillbaka och den tidigare diskreta, nästan blyga sången har vuxit till sig. Av de tre år som skivan tog att göra har det mesta gått åt till hundratals omtagningar av sången.
— Jag kan göra ljuden, men inte pÃ¥ ett naturligt sätt. Jag skulle ge vad som helst för att vara en Frank Sinatra, säger han när Judy ringer upp honom hemma i New Hampshire, nÃ¥gra timmars resa frÃ¥n New York.
Det är där, â€ute i ingenstans†som han beskriver det, han sitter och producerar stadens musik medan avskyn mot New York växer. Staden lämnade han samtidigt som han drog frÃ¥n elitskolan Juilliard utan att bry sig om att ta en examen.
Det kan i artistsammanhang tyckas närmast alldagligt att â€hoppa av skolan och satsa pÃ¥ popmusikenâ€, men tänk dÃ¥ pÃ¥ att Mike Kelley, som han heter i passet, i hela sitt liv hade spelat fiol och viola och att Juilliard är den svÃ¥raste skolan att komma in pÃ¥ i hela USA, alla kategorier. Den är kinkigare än Yale, mer svÃ¥rintaglig än Harvard och bland klassiska musiker ansedd som en av världens bästa för unga lovande musiker.
— Ã…tminstone lägger de mycket tid pÃ¥ att fÃ¥ folk att tro det, protesterar Kelley Polar. Lärarna är visserligen fantastiska, som min violalärare till exempel. Det är ett ställe där förmÃ¥gan passas vidare och alla spelar fantastiskt rent tekniskt. Men det är inte en kreativ miljö.
Vid den tiden hade han redan lagt stråkar på Metro Areas produktioner och själv börjat snegla på det som skulle bli hans första släpp på den New York-baserade discoetiketten Environ. Bland de förnämt spretande lillfingrarna på Juilliard var det få som brydde sig om sådana utsvävningar.
— De flesta tyckte ändÃ¥ att jag bara var den obehagliga ungen som aldrig pratade med nÃ¥gon.
Han lämnade skolan. Flyttade från staden. Hittade tillbaka till den musik som hela tiden fanns närvarande när han växte upp.
— VÃ¥r generation, vi som var unga i slutet av 70- och början av 80-talet, växte upp i en tid med sÃ¥ mycket bra elektronisk musik. Disco, new wave, tidig hip hop. Vi har nog den elektroniska musiken och popen i blodet.
För någon som helst sitter ute i sin skog och producerar stadens musik blir det organiska framförandet mest en begränsning och det var motvilligt Kelley Polar gav ett fåtal konserter efter debutalbumet. Drivkraften var pengar, för även om hans första fullängdare gav honom berömmelse i de små cirklarna blev det ingen inkomst att tala om, berättar han. Just när det sista exemplaret av skivan hade sålt slut gick distributionsbolaget i konkurs och tog med sig inkomsterna i fallet.
— Jag borde egentligen inte göra det, för jag kan inte sjunga och jag vet inte hur man uppträder live.
Att tvingas uppträda för att dra in pengar kan vara bra för den klassiska musiken, tror han.
— Men den elektroniska musiken är dess motsats. Den handlar inte om liveframträdanden utan om omsorgsfullt skapande i studion.
Den plåga vi kallar konserter ska också tryckas in i en liten låda som kan flyttas, med de artister som finns tillgängliga, på scener som har vissa mått och med utrustning som strider mot varken ekonomins eller fysikens lagar. Men om man får drömma?
— Ã…h, det skulle vara allt pÃ¥ en gÃ¥ng! En komplett blÃ¥ssektion, komplett strÃ¥ksektion, en helt galen sättning med flygande apor och laserstrÃ¥lar. Men jag är inte riktigt där än. Om nÃ¥gon vill hänga med sÃ¥ har jag en del idéer.
I stället för de storslagna symfoniorkestrarna blev en liten kammarorkester med världsförbättrande ambitioner och statsbidrag platsen för den fot han fortfarande har kvar i den klassiska musiken.
— Jag gillade aldrig den gamla gubben som sa Ã¥t mig vad jag skulle göra. Inom den klassiska musiken är kammarmusiken i dag den enda form som är demokratisk. Allt annat är diktatur.
Nu delas hans tid mellan Apple Hill Center for Chamber Music och den egna elektroniska produktionen.
— Jag fÃ¥r fortfarande det mesta av veckans lön frÃ¥n den klassiska musiken.
Det är den som betalar hyran?
— Ja, hyran för mitt lilla kyffe.
Representerar popen och den klassiska musiken två sidor av dig?
— Absolut. Den klassiska musiken bygger sÃ¥ mycket pÃ¥ tradition och är sÃ¥ konservativ. Man gÃ¥r pÃ¥ konserter och det ska vara sÃ¥ tyst. En del av mig är väl precis sÃ¥ kontrollerad och musiken är komplicerad, i positiv bemärkelse. Men att gÃ¥ pÃ¥ en klubb där alla gör vad de vill och helt tappar kontrollen, det är ocksÃ¥ en sida jag tycker att man ska … frossa i, säger han och ber en stilla bön för att han ska kunna hÃ¥lla de tvÃ¥ sidorna isär.
— Det finns sÃ¥ mycket töntigt med den klassiska musiken och de som spelar den är helt desperata efter att bli hippa och relevanta. Men även när en orkester gör saker Ã¥t till exempel Aphex Twin… De är ju fortfarande töntiga. Jag vill inte ha nÃ¥gonting av det klassiska i Kelley Polar och har aldrig presenterat mig själv som en cross-over-artist.
Som Fantomen finns det nätter då Kelley Polar lämnar New Hampshire och går på stadens klubbar som en vanlig man. Den som läser avantgardistiska discobloggar som Bibeln kan lätt få en överdriven bild av hur stor Kelley Polar är i den riktiga världen, men sådana nätter händer det att Mike Kelley hör sina egna låtar på dansgolvet, som en gång för inte länge sedan.
— Klockan var Ã¥tta-nio pÃ¥ morgonen när de satte pÃ¥ en remix av Rosenband och just när den nÃ¥r sitt klimax öppnades fönsterluckorna och allt ljus släpptes in. Jag blir sällan sÃ¥ glad av att se folk dansa till min musik.