Real beauty knocks you a little bit off kilter.
Andreas Lübeck
First Floor Power: Den lilla beståndsdelen
First Floor Power har alltid varit där. Ända sedan Kristofer Andersson var en liten spoling i dragskobyxor. Och långt efteråt finns de fortfarande kvar. Kvartetten som blev en trio är en institution i svenskt musikliv som aldrig kommer fylla några arenor. Och därför älskar vi dem - ty, bakom den rangliga fasaden vilar ett tungt musikaliskt fundament som överlever varenda balearic-trend i världen. Så Judy skickade ut en blond pojkspoling att möta upp dem på stan.
2 juni 2008 klockan 18:01
Warning: mysql_num_rows() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /home/leenus/public_html/judy-se/inc/article_inc.php on line 39
En grundkurs till FFP.
- First Floor Power består av Per Lager (trummor, sång), Sara Wilson (bas, gitarr, sång) och Karl-Jonas Winqvist (keybard, sång). En gång i tiden (97-05) var Jenny Wilson en del av bandet.
- Don't Back Down är bandets tredje platta. Debuten There Is Hope kom 2001 och följdes upp av Nerves (2003).
- Nya singeln The Jacket finns i finfina remixar av bland andra Karin Dreijer och Peter Visti på en specialsingel med det mycket passande namnet The Jacket - Remixes. Go get it.
Don't Back Down (2008)
Let's blandband!
- Eftersom vi råkar veta att den goda smaken har intagit First Floor Powers trenne kroppar lät vi dem sätta ihop några blandband som vi tänkte delge er. Ut och leta bums!
Per Lager
SIDA A
1. Holger Czukay - Persian Love
2. Zazou, Bikaye & Cy1 - M'Pasi Ya M'Pamba
3. Unknown Cases - Masimbabele
4. Steel An' Skin - Afro Punk Reggae (Dub)
5. Segun Adewale - Ojo Je
SIDA B
1. The Lilac Time - The Beauty in Your Body
2. Andy Palacio & the Garifuna Collective - Weyu Lárigi Weyu
3. Aztec Two-Step - Killing Me
4. Ash Ra - Don\'t Trust the Kids/Blackouts
5. Steve Hillage - Not Fade Away (Glide Forever)
Sara Wilson
SIDA A
1. Kate Bush - Suspended In Gaffa
2. Bob Crosby & His Bob Cats - Big Noise From Winnetka
3. Yoko Ono - Every Man Has A Woman Who Loves Him
4. Captain Beefheart - Pachuco Cadaver
5. Nina Simone - Sinnerman
SIDA B
1. Philip Glass - Vessels
2. Television - Marquee Moon
3. Pierre Henry - Levitation
4. Kraftwerk - Rucksack
Karl-Jonas Winqvist
SIDA A
1. Noir Desir - Le Vent Nous Portera
2 . Yo La Tengo - You Can Have It All (Sonic Boom Remix)
3. Glen Campbell - Wichita Lineman
4. Moondog - Rabbit Hop
5. Biff Rose - It's Happening
6. The Fiery Furnaces - Benton Harbor Blues
7. John Lennon - Oh Yoko
SIDA B
1. Flash And the Pan - Lights in the Night
2. Joan Baez - Silver Dagger
3. The Dirty Projectors - What I See
4. Star Band De Dakar - Sala Bigue
5. Cass McCombs - Desert
6. U.N.P.O.C - Your records and your beautiful home
7. Wildbird and Peacedrums - My Heart
”I know our love always will be good”.
De första orden på First Floor Powers nyligen släppta återkomst till skiva är symptomatiska för trions musik: klara fragment av kärleksförklaringar som står för sig själv.
Det är ju så gruppen alltid låtit – just det där trumslaget, eller den speciella frasen har alltid varit större och viktigare än helheten. För till skillnad från, säg, Embassys nyligen släppta (och briljanta) singel State 08 har det samlade intrycket aldrig varit beroende av summan av beståndsdelarna. Nej, det är just den vinglande gitarren i förstasingeln The jacket, eller batteristen Per Lagers sällsynta sånginsats på avslutande Apparently som spelar någon roll.
Just det där: vingligheten, tvärheten om ni så vill, har alltid verkat lega First Floor Power i fatet. Den fick exempelvis en tjomme på Zero Magazine att skriva dessa rader:
”Konstig sång, konstiga ljud, konstiga arrangemang, konstiga melodier. Det är outhärdligt. First Floor Power är faktiskt ett av få band som jag mår fysiskt dåligt av att lyssna på. ”
— Vi har ju inte gått in och tänkt att ”nu ska vi vara mer tjuriga”. Vi har kommit ganska oförberedda, så vi har kommit med ganska halvfärdiga låtar ibland. Så när vi har blivit nöjda har det varit gott nog. Vi har inte tänkt så mycket alls på hur den ska framstå, säger Karl-Jonas Winqvist när han och Sara Wilson ramlar ut från en gratisspelning på Drottninggatans märkligaste affär: Stockholmsversionen av anrika Bengans skivor i Göteborg. Per är på sin dotters förskola och kunde inte närvara vid mötet.
Adjektivet ”tjurig” har nämts i de allra flesta texter inför First Floor Powers första skiva sedan 2003 års Nerves, den första utan Jenny Wilson som lämnade bandet under åren som följde. Men när jag nämner ordet för dem känns det plötsligt tveksamt:
— Det kanske inte är världens flörtigaste skiva. Vi är skitnöjda - tjuriga eller inte, låter Sara hälsa över bordet.
För första gången producerar bandet också skivan själva, utan hjälp.
— Det är ju skithäftigt att jobba med någon utifrån, säger Sara, men den här gången var det aldrig tal om det. Vi har alla alltid haft väldigt tydliga idéer både om ljud och melodier. En producent ska ju tillföra något, men det hade mest känts som att det skulle komma en till person man skulle bråka med.
När trion samlades åter i replokalen stod de fortfarande utan skivkontrakt. De hade sagt upp sitt kontrakt med Silence som gav ut First Floor Powers första skivor, och ingen visste riktigt säkert om någon skulle ge ut skivan. Men på det danska bolaget Crunchy Frog fanns det plats för de ytterst moderna Tom Tom Club-ljudande sånger som de i tystnad spelat in under året.
— Om man tittar på vårt debutalbum så tackade vi Jessica och Yebo, två personer som alltid har peppat oss, och de återfinns idag på Crunchy Frog. De har alltid stöttat oss och velat ge ut vår musik. Vad man vill ha ut med ett samarbete är ju att få hjälp med kontakter och lägga ut med pengar och som tycker väldigt mycket om det man gör. Vi kan skita i alla de här ytliga små hypebolagen, det känns bara så himla cyniskt. De här värnar verkligen om alla sina artister, säger Sara.
— De har aldrig någonsin nämnt något negativt utan ser framåt, även fast det är svåra tider för många inom branschen nu. De är fantastiska, fyller Karl-Jonas i.
Av någon anledning har jag alltid uppfattat First Floor Power som ett politiskt band. Det är rätt märkligt, eftersom det sällan är särskilt explicit.
— Det enda lilla som folk drar upp är låten Eat the rich och det är ju en ganska enkel slogan om man vill visa sig politisk. Men vi har väl alltid haft mer av en humanistisk ton i det vi gör, säger Karl-Jonas.
— Sen tror jag inte att någon av oss är uttalade vänsterpartister, fortsätter Sara. Men det är klart att ingen av oss är moderat, vem fan är det?
Om du frågar Johan Stäel Von Holstein är det halva befolkningen.
— Ja, men det får stå för honom, finns det ens någon musiker i Sverige vi vet som är höger? Eller just det han vad han nu heter- Willie Crawford - spelade ju på moderaternas valvaka.
Inför den här releasen sa ni att First Floor Power behövs mer än någonsin. Vad menade ni?
— Ja, det är väl svårt att sätta fingret på sådana här saker, säger Karl-Jonas. Men i det här här stora, enorma, flödet så kan det vara skönt att någon försöker göra något djupare än att det ska gå att sjunga med i efter fem sekunder eller stampa takten till.
— På något sätt ser man en slags uppgivenhet bland band, som precis som oss hållit på ett tag och kanske aldrig fått den där hiten, säger Sara.
— Så de har börjat göra något annat än vad de gjorde från början. Man söker sig till Melodifestivalen och plötsligt är det coolt. På vilket jävla sätt är det coolt?
Kristofer Andersson
kristofer@judy.se
/blog/author/kristofer
RSS
Arkivet