Errand Boy

Errand Boy: Vi har inte alls varandra

Med en laptop, en ocean av samplingar och för mycket tid i sitt eget huvud har Errand Boy skapat två märkliga album. Ett om att bli bortstött och ett om att stöta bort, båda helt utan intresse för vad som händer mellan människor.

14 juli 2008 klockan 00:44

\"Tänk om någonting djupt sammanlänkande som du gör, något som är som en religion, som du gör för dig själv och som blir till ett samtal med det gudomliga, visar sig skjuta människor ifrån dig?\"

Orden kommer från Justin Hall som mellan 1994 och 2005 publicerade allt om sitt liv, in i minsta förnedrande och intima detalj, på vad som mot slutet skulle komma att kallas en blogg. Hur det svider när han pissar efter en sexuell utflykt. Om hur hans pappa, som begick självmord när Justin var barn, egentligen var.

Karriären som ”världens första bloggare” avslutades med ett mentalt sammanbrott, givetvis fångat på film, och det är här han sätter ord på hur utfläkningen av hela sitt liv å ena sidan sätter honom i ständig kontakt med någonting större än honom själv men samtidigt gör det omöjligt att vara nära människor.

Senare samma år utgör Justin Halls röst några av de mest drabbande samplingarna på Bachelor of Commerce, Errand Boys debutalbum.

Men skivan inleds med rösten som tillhör Wilder Pennfield, en kanadensisk neurokirurg som på 1930-talet botade epilepsi genom att peta på patienternas blottlagda hjärnor medan de var vakna.

Så fortsätter det, med otaliga referenser till mental sjukdom, sammanbrott och hjärnans mysterier, allt sammanvävt av Aphex Twin-smatter, struttiga stråkloopar och ljuden från en närmast naivt harmonisk gitarr. Ljud som bara kan komma från någon som sitter ensam i sitt kök.

— Jag har alltid haft slängar av tvångstankar och problem med ångest när jag är bland människor och på allmänna platser. Depression och osäkerhet kommer och går, men jag har alltid haft koll på vad som händer i mitt huvud och jag kan ta hand om det själv utan medicinering. Det är säkert inte sunt, men jag hanterar huvudvärk på samma sätt. Jag låter kroppen reda ut sitt eget trassel.

Som 19-åring flyttade Bryan Melanson, Errand Boys människonamn, från den lilla klippan på Newfoundlands östkust till en större stad på det kanadensisa fastlandet. Chocken av att plötsligt vara omgiven av mängder med människor ledde till det utanförskap som skulle ha stått först i innehållsförteckningen om Bachelor of Commerce hade haft någon.

— Det har redan skrivits tillräckligt med musik om relationer och om att sakna folk. Jag har alltid varit mer intresserad av vad som händer i ens huvud när man är ensam och hur man står ut med sitt eget medvetande.

Men varför, när han samtidigt hyllar Jens Lekman och beskriver Magnetic Fields 69 Love Songs som en av världens bästa skivor?

Det finns ett allmänmänskligt drag i låtar om kärlek och relationer, någonting som alla som har känt förälskelse kan relatera till, resonerar Errand Boy. Men just därför försvinner också det specifika. För medan vi går igenom relation efter relation i livet så har vi hela tiden vårt eget psyke, våra personliga demoner att hantera.

— En specifik låt om neuroser kanske bara slår an hos en bråkdel av alla människor, men dubbelt så kraftfullt. Under tiden när vi är för oss själva uppstår en slags privat sårbarhet. Fler borde ta det till sig och lära sig av det.

Ändå är det inte som textförfattare han försöker formulera det någon, någonstans kanske kan känna sig hemma i, utan som samplare. Både ljud och text på skivan bygger till så stor del av samplingar att han nästan skäms. Men när man slår ihop rösten från patienten som blir pillad på hjärnan, filosofen Bertrand Russels utläggning om en svältade människas låga intresse för demokrati med en ljudbild som låter trasig, sammanstörtande men bitvis också trevande hoppfull uppstår ett helt nytt universum.

Vi får gissa att det är det närmaste vi kommer Brian Melansons hjärna i total avskildhet.

— Ett tag var jag helt isolerad från människor. Jag insåg inte att det var någonting konstigt med att inte prata med någon på flera dagar förrän någon sa det åt mig. Till slut flyttade jag tillbaka till glesbygden efter två år i stan. Jag saknade nog träden och havet.

På Errand Boys självbetlade andra album har han flyttat tillbaka till St John’s, staden som ligger så långt österut att den på en karta ser ut att försöka glida bort så långt som möjligt från den amerikanska kontinenten.

Nu är det inte längre omvärlden som stöter bort honom, utan han själv som är förbannad på det han ser omkring sig. För lyssnaren är inte skillnaden helt uppenbar. Vissa samplingar från Bachelor of Commerce återkomer och svårigheten att konkret förmedla sin inställning till världen är väl ett pris man får betala för att slippa använda sin egen röst utan låna andras.

— Det mesta som kommer med i låtarna kommer från reabackarna med vhs-filmer. Att affärer började sälja dem för fem dollar var helt fantastiskt för mig, för jag hatar dvd. Det är enklare att sampla från dvd, men man behöver trycka på färre knappar och om man somnar så slipper man en 20 sekunder lång loop som inkräktar på ens drömmar när skivan är slut.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet