De finns de som vill påstå att musikvideon är död, eller i alla fall döende. Det finns väl en och annan poäng i det, ganska få musikkanaler visar musikvideos i någon större utsträckning och ganska få band får uppmärksamhet på grund av den marknadsföring som en video kan ge, även om det fortfarande händer ibland.

Men fortfarande kan en bra video funka som en väg in till en bra låt, en artist man aldrig hört förut. Det händer lite för sällan, men ibland springer man på små guldklimpar. Här är en sån, från australiensiske Gotye, som jag aldrig hade hört talas om när jag såg en bild från den här videon. Kanske lite väl mycket Nightmare Before Christmas-estetik, men den väl undangömda 15-åriga svartrockaren i mig gillar ju sånt. Dessutom får man den snyggaste huvudfotingen på länge på köpet.

Gotye - Heart’s a Mess [Quicktime]

Löften inför Gud, stat och kyrka hör inte ihop med musik, om man inte heter Brett och Rennie och utgör en stilig familj. Någonting med äktenskapet dödar bandmentalitet eller soloartistens illusion av att vara ensam mot världen. Lägga nytt golv i köket, storhandla i en förort eller stanna i sängen med en japan för världsfredens skull – där slutar konsten och någonting betydligt tråkigare tar vid.

Ben + Vesper beviljas också undantag, inte minst eftersom Sufjan Stevens bidrar på ett hörn. Nämnda Michiganbo lär fortfarande leva i synd, trots vackra St. Vincents förbandsfrieri på Berns scen i höstas.

I maj släpps albumet All This Could Kill You. Lyssna på An Honest Bluff redan nu. [mp3]

Det är ju lite osexigt att erkänna att man använder musik pÃ¥ det här viset, det hela luktar “Absolute BodyPump” lÃ¥ng väg, men viss musik passar bättre för vissa aktiviteter, sÃ¥ enkelt är det. Om man ska diska passar inte vad som helst. Inte heller om man ska hasta iväg pÃ¥ morgonen med hÃ¥ret pÃ¥ ända och en halväten macka i handen.

Låtar för Den Snabba Promenaden^TM till tunnelbanan:
Spiral Beach - Voodoo [mp3]
The Knife - Marble House (Rex The Dog remix)
Breakbot - Chelsea Inn [myspace]
Thom Yorke - The Eraser

Först av allt: Tack för alla fina mail vi har fått, och för de fula mailen också. Jag gillar dem alla.

Ni vet, jag är en sucker för listor, de är som porr för mig. Varje gång det dyker upp en ny lista någonstans frustar jag ett sådant där snuskigt läte och sjunker ner i favorit-fåtöljen. Så, jag ska ge er en, trots att ni antagligen förätit er på julens kavalkad av minimal techno och gubbrock. Listan ifråga är såklart ett urval ur min senaste on-the-go i iPoden.

Ne-Yo - Because of you

Ne-Yos vackraste och mest dansanta stycke hitills. Första versen är sådär bra att mitt högerben börjar skaka okontrollerat, och när refrängen kommer börjar jag allvarligt tro att jag skulle vilja smeka hans lena hud och kyssa den lätt. Det tror jag fortfarande att jag vill.

Ciara - I found myself

“I say
So long, farewell,
My life’s moving forward.
My ship has sailed,
And I’m so glad it’s over.
My heart is well….”

Girl Talk - bounce that

Pratade häromdagen med Greg, som går under artistnamnet Girl Talk när han körde hem från jobbet i Pittsbourgh. Jag ringde bara för att säga att jag tycker om honom.

The Good, the bad & the queen - 80´s life

Bästa lÃ¥ten pÃ¥ en ojämn skiva. Ytterligare en fantastisk parafras pÃ¥ “Stand by me”.

Maher Shalal Hash Baz - Giving birth to you

Senaste skivan är inte den bästa, men så har Tori Kudo aldrig varit en skivartist heller. Den här är bara vacker.

Pete Philly & Perquisite - Paranoid (Darin G remix)

Från mixversionen av Mindstate, fantasilöst kallad Remindstate. Men varannan låt är det modernaste jag hört sedan Saint Etienne flög in i mitt pojkrum för flera år sedan.

Pretty Ricky - So confused (feat. Butta Creame)

Vilken låt som helst från den här skivan egentligen. 2007 års bästa skiva. Eh, hitills.

Tinariwen - Izarharh Ténéré

Gubbrock för stenkastande lattedrickare i Vasastan. Men det skiter jag i. Det här är en stor låt, från en stor skiva.

TTC - Turbro

Producerad av Para One och det perfekta mötet mellan Fluokids, Eurodisco och Rich Boy.

So long. Big things coming on their way.

Jag noterar att Sonic har the Ark på förstasidan i senaste numret.
Och jag kan väl känna nÃ¥gonstans att det är okej, att det är en rätt skön loska i ansiktet pÃ¥ de som hellre kräks än gillar ett band som har ställt upp i melodifestivalen. PÃ¥ ett teoretiskt plan är det alltsÃ¥ en bra grej att toppa nya numret med. PÃ¥ ett praktiskt plan däremot; The Ark är ju bland det jönsigaste vi har, och jag tror ärligt inte att de pÃ¥ nÃ¥got plan hjälpt till att störta de fördomar de vill vara ett motstÃ¥nd emot. Däremot hjälper de till att förstärka dom, de “tar inte ned” fördomarna, de skrattar inte Ã¥t dom. De gör dom till deras främsta attribut.

Nu har jag ännu inte läst senaste numret, vilket gör att jag hamnar i en nÃ¥got löjlig beef-situation men poängen är denna: Jag gillar egentligen Sonic, jag har tjatat om praktikplatser och frilansjobb utan att Pierre Hellqvist upptäckt min genialitet. Däremot gillar jag inte den trista gubbighet som sprider sig mer och mer för varje nummer. VI VET att Tom Waits är en lustig snubbe, tack sÃ¥ mycket. Det har inte gÃ¥tt att undvika. Sonics första nummer pryddes av R Kelly pÃ¥ omslaget (Vilket Andres Lokko kommenterade med orden: “det finns inga indiekids kvar att övertyga om R Kellys storhet”, och aldrig har väl Andres Lokko haft sÃ¥ fel).
Den framsidan var väl egentligen en slags fortsättning pÃ¥ POP:s soulmanifest men ändÃ¥ ett ställningstagande, en spark i ögat pÃ¥ indiekidsen. PÃ¥ mig med, jag var sexton Ã¥r gammal pÃ¥ den tiden och ingenting förutom “Viva Hate” och the Staple Singers dög för mig.
Dock läste jag Sonics och Andres läxor, begav mig ut i jakten pÃ¥ den perfekta popmusiken; oavsett om den the manifesterades som “Too much” med the game, “whats you buisness here Elji” med Maher Shalal Hash baz, “make me feel” med Benassi Bros, “Whoa” med Lil Kim eller varenda Ronettes-singel som nÃ¥gonsin har spelats in. Det gjorde mig till en bättre människa, gav mig ett fantastiskt liv.

Sonics nya läxor vill jag dock inte lära mig; för vad hände egentligen med framåtskridantet, eskapismen, föraktet mot morgondagen som alltid varit popkulturens viktigaste beståndsdelar, och därmed också borde vara Sonics ledmotiv? Slutar allting i att Ola Salo kramar om en lågstadielärarinna på melodifestivalen? Svaret är såklart nej, och det gör förhoppningsvis inte Sonic heller. För jag vill ju att fler ska bli träffade, känna sig älskade, viktiga och uppskattade av popkulturen. Och det är därför jag skriver det här i något konstigt stressat tillstånd; för att jag älskar popmusik mest av allt.

Enligt den kinesiska kalendern är det tydligen grisens år i år. De är ju ganska mycket ute och cyklar, de där kineserna. Det är helt klart björnens år. Här följer två bevis:

Panda Bear är ena halvan av Animal Collective och heter egentligen Noah Lennox. Han har suttit i Portugal och fnulat ihop en helt magisk liten skiva. De flesta av spåren på Person Pitch har släppts på vinyl tidigare, men det är inte mindre fantastiskt för det. Lyssna själv, du kommer inte ångra dig: Panda Bear - Comfy in Nautica [mp3]

Grizzly Bear har precis släppt en video till låten Knife. Den innehåller ungefär allt en video kan behöva. En mackapär, en öken, proteser, ganska uppenbara sexuella metaforer samt skägg. Finns att beskåda här: Grizzly Bear - Knife [Quicktime]

(Psst… Ed frÃ¥n Grizzly Bear har en ganska rolig blog. Där kan man ibland läsa om och se bilder pÃ¥ hans kompis Owen (aka Final Fantasy). De verkar vara grymt sköna snubbar.)

Idag skulle jag logga in på myspace. You Must Be Logged-In to do That! fick jag som svar. Skit. Jag fattar inte myspace-grejen. Alltså myspace är kommersialism när det är som sämst. Mejlen fungerar inte när jag vill mejla Uffie och fråga om en intervju, men den funkar när Big Boys With Big spammar.

Och att myspace skulle vara så inne. Det är en myt. Snälla gå inte på myten. Alltså, Orup pratar om myspace. Orup.

Okej, Rupert Murdoch kanske inte är tillräckligt ond för att hindra folk från att ha en myspace-sida. Men själva formen då? Hela formen uppmanar folk att sluta tänka. Folk läser inte bloggar, folk jämför hur många kompisar de har i förhållande till varandra. Justin Timerlake har över en halv miljon. Duktig pojke.

Myspace är en plats att utveckla tvångstankar/syndrom. Till och med Internet World har fattat hur illa myspace är. De placerar myspace som etta på listan över världens värsta webbtjänster. Hotmail har inte en chans i uselhet.

Myspace är fult.

Myspace blinkar.

På myspace börjar musik spela utan att man gör nåt. Öppnar man flera myspace-fönster så låter alla samtidigt. Är det smart? Användarvänligt?

Och sen då. Alla band som ”blivit stora” genom myspace. My ass. Lily Allen, kan folk sluta tjata om Lily Allen? Hon hade skivkontrakt innan hon etablerade sig på myspace. Och aptråkiga Arctic Monkeys. Kom igen.

Flest vänner på myspace när man dör vinner.

Håll ut. Inlägg kommer.

Låt det handla om glöden igen.

Om 2006 handlade om att droppa Balearic-dj:s på Spy bar handlar 2007 om eld, om värdighet och popmusik.

Popmusik i sin allra renaste form, oavsett och den gestaltas som indie, r´n´b, techno eller hiphop.

För genrer, vänner, har ingenting med popmusik att göra, genrer är förminskande benämningar för sådant vi älskar och hatar. Det är så lätt för poppojkarna i randiga tröjor att slentriandissa den amerikanska svarta musiken för att de inte förstår den. Det omvända gäller också naturligtvis: aldrig är den trista, leksaksaktiga synen på musik så tydlig som när man anklagar TTA för att sjunga falskt.

Så jag säger det till er; 2007 handlar om Jamie T, om Papoose, Pretty Ricky, Panda Bear, Rich Boy, Of Montreal och den fantastiska remixen av Pete Philly & Perquisites Cocksure.

Och jag önskar att den där förbannade uppdelningen försvinner, att musiken slutar vara så tråkigt vit och könlös, och att Horace Engdahl äntligen försvinner ut ur magasin med glansiga papper som kostar 60 spänn. Jag vill att det ska handla om det som Jens Lekman sjöng i ett nedkylt Finspång förra veckan:

”But we go our own way,

no matter how you treat us we´ll always find a way”

2007 är året då Sheila träffar sin vän, hon som heter Stella, året då skriken ljuder från London, sköljer bort all grå britpop som plågat mig så länge nu. Det här är året du kommer att sitta med Pretty Rickys ”leave it all up to you” i ett hörn av din lägenhet och verkligen, verkligen gå sönder inombords.

Åtminstonde vill jag att det ska bli så. Bara för att jag behöver det.

För att det betyder mest av allt.