Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 232

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 234

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 235

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 252

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · mars 2007
Huvudbild

mars 2007

Ni visas månatligt arkiv för mars 2007.

Björkchock på Youtube

Klipp från Björks kommande Volta läcker på nätet och det verkar röra sig om marketing by being mystisk snarare än illojala medarbetare som inte håller tätt. Hur som helst, ett skepp kommer lastat med obegripligheter:

Läs mer på Line Out som också tar upp ett Myspacespår vi här lämnar.

2 kommentarer

Kategorier: Musik, Musikvideor Taggar:

John Farnham nu och dåDet är 20 år sen i år som John Farnhams You’re The Voice toppade Trackslistan. Jag var hela sex år gammal och kunde inte ett ord engelska men jag kunde sjunga med i refrängen ändå.

John Farnham verkar vara Australiens motsvarighet till Tommy Körberg. Han är både älskad och hatad men ingen kommer undan. En fjärdedel av alla australiensare har en kopia av albumet Whispering Jack (1986) hemma. Skivan var den första cd som pressades i Australien och är fortfarande den mest sålda skivan där, mycket tack vare You’re The Voice såklart.

Sällan har en låt varit mer aspråksfull och bombastisk. Här är det fullt ös, John tar i från tårna, sjunger om att vi alla är någons son eller dotter och i sticket dyker det upp ett gäng säckpipor. Jag är helt maktlös inför det. Make a noise and make it clear, wo-ohooo, wo-ohoooo.

YouTube:
John Farnham - You’re The Voice Då. Åttiotalsvideor är bäst.
John Farnham - You’re The Voice Nu. Live från 2006. Allsång!
Intervju John blir intervjuad i dansk tv, 1988.

4 kommentarer

Kategorier: Guilty Pleasures Taggar: ,

2pac - Hit´em up

Jag funderar på att gifta mig med 2pac. Still the thug you love to hate.
Det här är idag världens bästa låt. Ber om ursäkt för de konstiga stjärtarna i början, men hittade ingen annan version som funkade.

Inga kommentarer

Kategorier: Musikvideor Taggar:

Så lät Beirut innan Beirut

Zach Condon, mer känd som Beirut, bjuder på ungdomssynder i mp3-format. Innan han vid 16 års ålder hoppade av skolan, reste till Europas sydöstra hörn och lade grunden för sin jugofili spelade han in ett albumet The Joys of Losing Weight under namnet The Real People. Skivan, inspelad av en knappt könsmogen Zach Condon, släpptes aldrig men nu dyker den upp på nätet.

Det är bloggen I Guess I’m Floating som har kommit över tre ej namngivna låtar. Visst känner man igen Zachs röst, men i ett sammanhang som luktar mer elektronika än bosnisk landsbygd och melankolisk rakijafylla.

The Real People - Track 4 [mp3]

The Real People - Track 5 [mp3]

The Real People - Track 7 [mp3]

Inga kommentarer

Kategorier: Musik Taggar: ,

Vissa dagar har jag inga högre krav än att jag vill bli lite glad av en låt eller en musikvideo. Ett litet lende på läpparna och ett litet trallande i hjärtat och jag är såld. Londonbandet Fanfarlo får tummen upp bara därför och det får deras gitarrist Mark West också, som gjort videon.

Fanfarlo - You Are One Of The Few Outsiders Who Really Understands Us

(Psst, om det är någon som ibland blir lite trött på att läsa om The Arcade Fire och behöver bli påmind om varför de är ett av de absolut största och viktigaste banden just nu så föreslår jag det här videoklippet. Win & hans kompisar spelar Neon Bible i en hiss och Wake Up mitt i en fransk publik.)

Inga kommentarer

Kategorier: Musikvideor Taggar: ,

Ännu en manisk måndag

Mot kvällskvisten på söndag dyker den oftast upp, måndagsångesten. För oss som jobbar åtta timmar om dagen är helgen en slags hägring, det ser ut som ett vattenhål, men när man väl är där är det mest bara sand. Och sen är det måndag igen. Som vanligt finns det ett gäng musiker som sagt allt det här förr, mycket bättre än jag kan. Till exempel är The Bangles mitt i prick. Åttiotalet kan man lita på.

I wish it was sunday
’cause that’s my funday
my “I don’t have to run”-day

The Bangles - Manic Monday

Måndagslåtar:
The Bangles Manic Monday [YouTube]
The Mamas & The Papas Monday, Monday [YouTube]
Boomtown Rats I Don’t Like Mondays [YouTube]
T-Bone Walker Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad) [YouTube]

Inga kommentarer

Kategorier: Musik, Judy pladdrar Taggar: , , ,

Win Butlers röst orkar inte mer och The Arcade Fires nio kommande konserter i Europa ställs in. Någon form av missunnsam skadeglädje kanske riktas mot de danskar, norrmän, belgare, fransoser, tyskar och holländare som nu inte kan hoppas på mer än pengarna tillbaka.

Tröst eller salt i såren? Här är i alla fall tre skakiga filmklipp (sånt gillar inte alla!) från fredagens spelning på Cirkus i Stockholm. Win Butler kände inte igen sin egen röst. Gör ni?

4 kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

Vitt skräp / video att gilla

Är du från landet? Har du träffat Bilstereokillen, han som lägger pengar motsvarande bruttonationalprodukten för ett mindre u-land på ljudanläggningen i sin bil och sedan sakta, sakta åker runt det lokala köpcentret och spelar Pandora?

Vet du också att allt kan bli fint att se, om det är tillräckligt bra filmat?

Signatune (Dj Mehdi / T. Bangalter edit)

Inga kommentarer

Kategorier: Musik, Musikvideor Taggar: Inga taggar

Livet var en dans

Tänk att leva år 1920. Svänga fötterna på lokal, eller varför inte på en buss?

Charleston var 1920-talets stora modedans, döpt efter staden Charleston i South Carolina. Rytmen slog igenom 1923 med låten “The Charleston” av James P. Johnson. Charleston är självfallet en svart dans, originally, men associeras ändå främst med så kallade “flappers” (på 20-talet en ny sorts kvinnor som hade korta kjolar, bobbat hår, lyssnade på jazz, drack starksprit, rökte tobak och sminkade sig.)

Charleston ansågs vara omoraliskt och provokativt. Jag älskar charleston.

1 kommentar

Kategorier: Dans Taggar: Inga taggar

Egentligen är det ingen artist som talar till mitt lynniga sinne så mycket som Prince Rogers Nelson.
Hans ljudvärld får symbolisera efterfesterna, putsandet av skorna, och den första kyssen. Den storslagna The most beautiful girl in the world är orden jag vill säga till min Gussilago när jag istället tittar bort, in i datorskärmen. Princes röst klättar, rakt upp till de där molnen som annars har varit reserverade för Marvin Gaye, Jaheim och de andra.
Den ligger på The gold experience, den bästa skivan från det decennium som annars brukar anklagas för att vara Princes absolut jobbigaste årtionde kärriärsmässigt. Och det är det också. Men här står han i full blom, kastar sig mellan funken, balladerna, snusket och den episka – brutala - sjuminutersavslutning som är Gold. Ni behöver fortfarande Prince i era liv; ni behöver oförutsägbarheten, jag vet att ni behöver knullet dansen hatet kärleken precis som jag, och inget av det där hittar ni på nya Modest Mouse-skivan.

En annan iakttagelse: vad är det som gör att en vanlig tråkig kille med gitarr kan ställa sig på en scen och slänga iväg ett halvdant skämt om hur fumlig han är (som sedan avslutas med ett mumlande ”eh, you shouldnt listen to me”) och få flabb och applåder som svar? Tappar konsertbesökare humorn så fort de kommer in på typ Debaser, eller vill de bara visa sympati med det stackars förbandet där uppe som blygt tittar fram under indieluggarna? Ni förstår att det där ”skämtet” bara är till för att få ligga?

Andra bra saker: PrinceSign ‘O’ The Times (album), The HorrorsStrange house (album), Gui BorattoChromophobia (album), Bebel Gilberto -Azul (CD-spår), The Honeydrips(lack of love) will tear us apart (singel), Rich Boy Rich boy (album), Tracey ThornBy Picadilly station I sat down and wept (CD-spår), Eric Robertsson - …left (album), Alias & Tarsier – cub (CD-spår), Hall & Oates - Abandoned Luncheonette (album), Bonde do Rolê - Melô do Tabaco [A-Trak Remix](CD-spår)

Inga kommentarer

Kategorier: Musik Taggar: Inga taggar

r länge, länge sedan, i somras, var jag på Roskildefestivalen. Och ännu en gång förundrades, förfärades jag över gubbarnas makt över festivalen. Konceptet verkar vara: ju äldre gubbar desto längre köer. Bob Dylan, utan röst och utan karisma, men med rynkor, lockade sanslöst mycket folk. Roger Waters “Dark Side Of The Moon” lockade ännu fler. Hur kan ett gammalt rynkigt minne av Pink Floyd få de som i vanliga fall knappt orkar sig ut från tältet att vallfärda in till festivalområdet?

Som ni förstår gör årets festivaler mig grymt besviken. Hultsfred toppar med en gammal knarkad gubbe som knappt kan stå upp. Såpa-Ozzy. Roskilde stoltserar med The Who. The Who bildades 1964. Fräscht. Arvika har förvisso inga tvättäkta rockgubbar, men de kör istället på samma gamla beprövade kort gång på gång, och det är inga spaderdamer. Slagsmålsklubben, Infected Mushroom, The Ark, Front Line AssemblyJa, de har uppträtt på Arvikafestivalen förut.

Vad har hänt med alla nya unga artister? Och var, i jämställdhetens namn, är de gamla tanterna? Jag vill se nåt gammalt girlgroupband återförenas. Ge mig Crystals, Shangri-las eller Ronettes!

1 kommentar

Kategorier: Festival Taggar: , , , , ,

Fint klavertramp

Det är ett så fint uttryck, att trampa i klaveret. Om Tim Shiel varit svensk tror jag han hade tagit artistnamnet Klavertrampet, men nu är han från austrialien så han kallar sig Faux Pas istället. Tim gör det mesta rätt. Han har en snygg hemsida där han är lite lagom rolig, han har en av sina bättre låtar som nedladdinngsbar mp3 i hyfsad kvalité. Tim verkar ogilla myspace och vara hyfsat musiknördig. Han tipsar om bra låtar på sin blog och länkar till sin myspacesida med orden “Lose the will to live here:“. Redan där har han halva inne, men sen är musiken han pysslat ihop väldigt fin också.

Det är svårt att beskriva exakt vad för slags musik det är bara. De som lyssnat & taggat på last.fm tycker det går att beskriva med bland annat orden: blender, communion, dj, dryer, easy listening, electronic, experimental, funky, intercourse, progressive rock, samples, sex & toaster. Torktumlarmusik? Jo, det kanske det är.

Här kan du lyssna på hela Faux Pas första album Entropy begins at home, från 2006:

1 kommentar

Kategorier: Musik Taggar: Inga taggar

Proggen är inte död, den bara luktar så. Den 23 mars spelar Kebnekajse på Fasching, vilket är den andra spelningen i Stockholm under månaden.

Visst, jag gillar barkbröd lika mycket som the next guy och ok, även kläder av näver kostar pengar. Men enligt vittnesmål urartade konserten på Tantogården i helgen strax i rent tiggeri. Det väcker en längtan efter modernitet, blanka material och en bättre arbetsmarknad för träslöjdslärare.

Se video på Kebnekajse.net med ett av få band i ovan nämnda rörelse som hade den goda smaken att inte låta politiken gå före konsten.

Inga kommentarer

Kategorier: Musik, Flamsigt Taggar: Inga taggar

An Ode To: stol-trumman

I söndags var det en alldeles, alldeles underbar kväll. I alla fall för alla som fått tag i biljetter till Regina Spektor på Chinateatern. I alla fall för alla som inte var dödligt bakis efter en utekväll gone bad. Eller, jo, det var underbart för oss också. Höjdpunkten av konserten, en såndär höjdpunkt som man kanske kommer berätta för barnbarnen, var när Regina Spektor spelade trummor på en stol. Ena handen på pianot, andra slår med en trumpinne på en stol, och sen den där Rösten. Helt fenomenalt. Poor Little Rich Boy från förra plattan Soviet Kitsch.

3 kommentarer

Kategorier: Judy pladdrar, Konsert Taggar: Inga taggar

An Ode To: Trumman

Instrument är roliga saker. De kan göra ljud som kan bli musik. Det är tufft. Det kan vara ganska lätt att glömma bort enstaka instrument i en låt, så här kommer en liten påminnelse om hur tufft det är med trummor. Dåliga trummor kan förstöra den bästa av låtar, bra trummor är oftast inget man tänker särskilt mycket på. När jag försökte göra en lista över riktigt bra trumlåtar så kom jag knappt på någon. Broken Social Scene har genomgående finfint trummande på sina låtar, och diskbänksrytmerna i Man Mans Van Helsing Boombox gör minst halva låten. Men jag slutar andas lite nästan varje gång jag hör trumsticket 1:55 in i den här låten:

+/- - Steal The Blueprints [mp3]

Tips på fler fantastiska trumlåtar mottages tacksamt, det är ju tufft med trummor.

1 kommentar

Kategorier: Musik, Judy pladdrar, An Ode To Taggar: Inga taggar