Egentligen är det ingen artist som talar till mitt lynniga sinne så mycket som Prince Rogers Nelson.
Hans ljudvärld får symbolisera efterfesterna, putsandet av skorna, och den första kyssen. Den storslagna The most beautiful girl in the world är orden jag vill säga till min Gussilago när jag istället tittar bort, in i datorskärmen. Princes röst klättar, rakt upp till de där molnen som annars har varit reserverade för Marvin Gaye, Jaheim och de andra.
Den ligger på The gold experience, den bästa skivan från det decennium som annars brukar anklagas för att vara Princes absolut jobbigaste årtionde kärriärsmässigt. Och det är det också. Men här står han i full blom, kastar sig mellan funken, balladerna, snusket och den episka – brutala - sjuminutersavslutning som är Gold. Ni behöver fortfarande Prince i era liv; ni behöver oförutsägbarheten, jag vet att ni behöver knullet dansen hatet kärleken precis som jag, och inget av det där hittar ni på nya Modest Mouse-skivan.

En annan iakttagelse: vad är det som gör att en vanlig tråkig kille med gitarr kan ställa sig på en scen och slänga iväg ett halvdant skämt om hur fumlig han är (som sedan avslutas med ett mumlande ”eh, you shouldnt listen to me”) och få flabb och applåder som svar? Tappar konsertbesökare humorn så fort de kommer in på typ Debaser, eller vill de bara visa sympati med det stackars förbandet där uppe som blygt tittar fram under indieluggarna? Ni förstår att det där ”skämtet” bara är till för att få ligga?

Andra bra saker: Prince – Sign ‘O’ The Times (album), The Horrors – Strange house (album), Gui Boratto – Chromophobia (album), Bebel Gilberto -Azul (CD-spår), The Honeydrips – (lack of love) will tear us apart (singel), Rich Boy – Rich boy (album), Tracey Thorn – By Picadilly station I sat down and wept (CD-spår), Eric Robertsson - …left (album), Alias & Tarsier – cub (CD-spår), Hall & Oates - Abandoned Luncheonette (album), Bonde do Rolê - Melô do Tabaco [A-Trak Remix](CD-spår)