Man kan bara lida med Peter Bjorn and John och undra om inte Young Folks var en förbannelse snarare än en lyckoträff. Att harva omkring som ett nästan bortglömt band på eftermiddagsspelningar inför loj publik är på något sätt värdigare än den one hit wonder-upplevelse fredagens spelning på Accelerator blev.
“Nästa lÃ¥t …” försökte den som för stunden stod vi mikrofonen (vem?) när hiten var avklarad. Samtidigt strömmade publiken som ett lemmeltÃ¥g ut ur tältet.
De hade sparat Young Folks för att inte bränna sitt bästa krut. Publiken hade väntat. De hade bjudit upp Victoria Bergsman och alla visste vad som väntade.
Och även om man kan förlåta en bortglömt textrad blir visslet som nu utgör en del av världens musik-dna i sammanhanget ett örhänge från H&M.
“Nästa lÃ¥t … är lite hÃ¥rdare”. Ännu fler lämnar spelningen.
För mig känns det sorgligt, men det finns de som regaerar med vrede. Bloggen Stop Peter Bjorn and John har startat ett korstÃ¥g för stoppa svenskarna. Med förklaringen “An emergency blog to stop the spread of the Swedish band Peter Bjorn and John” skriver arrangörerna:
Do we want Peter Bjorn and John to be hailed as the standard bearers for a whole genre of music? And the answer is: NO WAY. As I acknowledged in the previous post, “Young Folks” was catchy and harmless, but this band is not a significant band. Peter Bjorn and John must be stopped.
I samband med gigantfestivalen SXSW i Austin, Texas arrangerades en demonstration mot de stackars svenskarna som bara vill vissla i fred. Enligt tidiga rapporter väntades 30-40 anti-Peter Bjorn and John-aktivister sluta upp, men jag kan inte hitta någon information om hur det verkligen gick.
Ungefär det bästa som kan hända på festival tror jag är ungefär såhär: Man sitter i solen och njuter av fina Loney, Dear (som är så mycket finare än på skiva) och när det blir lite för varmt och man känner sig lite för långt bort så går man och ställer sig vid scenen. Och så upptäcker man att man står bredvid Erlend Øye som dansar lite för sig själv med ett fint paraply i handen.
Mina förväntningar på TV On The Radio var nog lite överdrivna, men man måste ju respektera skägget. Och armvevandet. Och tre personer som trummar på ett trumset kan aldrig bli riktigt dåligt. Wolf Like Me var stört bra live.
Efter alla gitarrer var det riktigt himla skönt att köa in sig i Allhuset och stå framme vid scenkanten och dansa lagom galet till Digitalism. Att komma ut i luften igen sen och se de sista två låtarna med gamla goda Interpol var en helt lagom avrundning. Komma hem, göra te och nattmacka och sova i sin egen säng är ju också det absolut bästa med stadsfestival.
