Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · juli 2007
Huvudbild

juli 2007

Ni visas månatligt arkiv för juli 2007.

Ingmar Bergman var Pop.

ingmar_bergman_smultronstallet.jpg


Så sitter jag på jobbet, och märker tisslet och tasslet:
Det ryktas om att Ingmar Bergman är död. När det väl är bekräftat vet jag bara att ett stort jobb ligger framför mig och jag hinner aldrig riktigt tänka. Några timmar ser jag att BBC, CNN och The New York Times toppar med historien om den märklige, skygge regissören som slutligen hämtades av döden, vid en ålder av 89 år.

Förlåt mig, du kanske tycker det är kefft att göra så uppenbara referenser till Det sjunde inseglet, men i sådana fall är du bara dum.

Jag är inte värd att sägas kunna någonting alls om Bergman. Men en sak vet jag: Världen blev lite tristare, lite mer skitig och grå i dag. För även om jag aldrig kysst honom under ett fikonträd så höll jag honom kär. Hur skulle någon kunna göra något annat med en person som hela sitt liv så tydligt fört en kamp mot ignoransen, the letting-go, och samtidigt så kärleksfullt omfamnat och förfinat minnena av barndomen. En barndom menad till att låta det daggröna gräset och den första kärleken omfamn kroppen, men som istället svärtades ner av fula, fula minnen.

Hur skulle jag någonsin kunna göra annat än att älska en person som så hämningslöst inspirerat Scott Walker? Och jag ser att människor nämner Bergman i samma andetag som Polanski och Kubrick. Men hur mycket jag än har uppskattat dessa mäns filmer så kommer jag inte ifrån sanningen: de var rock - Bergman var fulländad popmusik. Bergmans film- och teaterspråk, med samma ständigt återkommande tematik: den om födelseln och döden och gränslandet till vuxenvärlden. En tematik som är en spegelbild av Frankie Vallies Lets Hang On, Dennis Wilson & Rumbos Wild & Free, Forro In The Darks I Wish (Bundle Of Contradictions) och The Games The Doctors Advocate.

Bergman gav världen eskapism och tröst. Allt det som The Brakes lovar men aldrig ger.

Därför blinkar mina ögon nu oftare än vad de brukar. Därför var Bergman den störste och det är därför jag just i dag hyser en större tilltro till livet, möjligheterna och kärleken. För att Ingmar påminner oss om just det. Om att verklig kärlek aldrig accepterar historiens svidande nederlag.

“Jag har länge vakat vid din sida”.

“Jag vet.”

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: , , , ,

Att knäcka sin motvilja

(Foto: Frida Klingberg)

Man tar en klunk, silar det mellan tänderna och känner hur sötman fräter. En grimas, och så sväljer man. Blir sugen på lite mer.

Det är med den sockermättade, viskande italodiscon som med all form av country. Mitt motstånd mot allt som går att koppla samman med lantlig stank och kofösarmentalitetmentalitet bröts ned, metodiskt, steg för steg. Man börjar med lite The Handsome Family, förälskar sig i Weightless again från Through the Trees, börjar gilla The woman downstairs. Sedan dröjer det inte länge förrän man står där, med kodynga långt upp på gummistövlarna, en hötjuga på axeln och funderar på om inte halmhatten ska bli nästa års stora grej.

Av personliga anledningar var det viktigt för mig att gilla Sally Shapiros viskande sång över Johan Agebjörns arrangemang, vilket krävde en del arbete. Jag fick nöta, hitta de små nyanserna bland allt flyktigt florsocker, svälta ut det i mig som tittade frågande på textrader som “when you feel so lonely in your heart, I’ll be by your side tonight. When the world is falling all apart, I’ll be by your side”.

Nästa projekt är att göra detsamma med Cloetta Paris – en skräckfärd i kärlekskrank banalitet. Bara en klunk till.

Lyssna:

Sally ShapiroAnorak Christmas

15 kommentarer

Kategorier: Musik, Startsidan Taggar: , ,

Klockan är kanske halv tre och nattluften sipprar in genom ett fönster på glänt. Det är snart höst och det är inte kallt, men friskt. Om någon timme eller tre går solen upp och du letar nattsällskap för örat. I sånna här lägen är det få saker som fungerar så bra som musik komponerad av andra ensamma själar i andra delar av världen. En finsk hobbykompositör och en amerikanska som lyssnat rätt mycket på Cat Power, till exempel. Kryp ner under filten och njut:

Frozen Silence - Childhood [mp3]
Emily Jane White - Wild Tigers I Have Known [mp3]

Inga kommentarer

Kategorier: Funktionsmusik, Serier Taggar: , ,

Vän: Vad tycker du om muse?
Jag: Prostituerade charlataner.

Så mycket falskhet jagar mig om nätterna. Jag ser DOM i drömmarna; vrider mig bortåt, rör tanken mot just den där scenen jag låtit huvudet spela upp för mig när allting annat känns för tungt. När inget annat hjälper sluter jag blicken.

Jag är elva år gammal och sitter i förpiken till mina föräldrars segelbåt, och lyssnar till ljuden som strömmar ut ur den bärbara cd-spelaren. Mitt hår är vitt av solen.

“Down here its just winners and losers and dont
get caught on the wrong side of that line”

- Atlantic City från skivan Nebraska.

Jag tror att min pappa får översätta texten. Ni förstår, jag var länge fruktansvärt dålig på engelska och även när jag hade fyllt tonåring kände jag mig som Robert Nilsson i Willhelm Mobergs utvandrarepos. Jag struntade liksom Robert i den där fonetiska skriften som alltid skrevs inom parentes som bara förvirrade saker och ting. I stället uttalade jag ordet som det skrevs.

Men jag minns att jag fick orden förklarade för mig, och att jag aldrig skulle komma på fel sida av linjen.

Men det är inte längre jag som riskerar att hamna där; det är ni, mina vänner. Om ni inte ser upp kommer ni att falla ned i ett träsk av meningslösa rockband, förvirrad blogg-electro och politisk korrekt hiphop. Hamnar ni där, bland postorder-kläder och i avsaknad av skönhet, så skyll fan inte på mig. Jag har alltid ställt upp för er -försökt att rädda er. Men; om ni vill umgås med de andra äggen så gärna för mig.

För medan ni dricker te och lyssnar på Talib Kweli och The Editors dricker jag rosévin och umgås med mina närmaste vänner: Style Council, Pilooski, Prins Thomas, Prince Philip Mitchell, Whatever We Want Records, T.I, Franco Battiato, Ambrose Adekoya Campbell, Matinee Orchestra, Tori Kudo, Wade Nichols, Chris McGregor’s Brotherhood of Breath, Lil Mama, Arthur Russell, Babyface, Edgar Jones, Emmanuelle Parrenin, Escort och Sonny Jim.

Vi trängs i min lilla lägenhet, högläser en novell av Adam Hasslett, öppnar en flaska till, matchar scarfsar med strumpor från Nitty Gritty, och kvällen når sitt crescendo när Paul Weller tar fram den outgivna Modernism: A New Decade från 1989. Skivan som Polydor i sin uppriktigt ärliga dumhet stoppade, en handling som blev början till slutet för The Style Council.

Samtidigt sitter ni och vältrar er i en soffa som heter Bertil och tror att Shout Out Louds är världens bästa band. Och vi hör er, vi hör hur ni sjunger med så att era v-ringade tishor från Sunny Beach spricker i sömmarna.

Den oklädsamma doften av rockmusik når ända in till oss. Babyface, Edgar och Emmanuelle får genast något svettigt i blicken. Baby börjar få stånd och gastar något om ” men är inte Axl Rose lite underskattad ändå?”.

Själv börjar jag flacka efter svettiga blonda studenter, och Paul tycker att det är en bra idé att ta fram gitarren för “att sjunga lite trevligt ihop”.

Just då reagerar Prins Thomas. Han stövlar fram till stereoanläggningen, och ersätter ert oklädsamma försök att rockifiera oss med Studios sanslöst vackra förnedring av Shout Out Louds - den sång som numera heter impossible.

Från er lägenhet tystnar musiken. Doften av hampa och svett sänker sig över era kroppar. Någon juckar lite lätt mot soffan Gustav. Och mellan tonerna som skickat tillbaka farbror Rock till helvetet når det stilla meddelandet fram till era öron:

Vi hatar er.

Bäst i dag: Franco Battiato - Il Vouto, Ray Baretto - Can You Feel It, Lindström - Late Night Tales, Vampire Weekend - Wampire Weekend EP, T-Pain - Im Sprung, Ivor Cutler - Velvet Donkey, Ilya Santana - Discotised/Holding You, Barbed - Doubleclick Countryside EP.

7 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , ,

Har man, som stackars jag, inte lyckats ta sig till en enda festival så får man hänga hemma och spana in musikvideos istället. Betydligt bekvämmare, mindre lerigt och mindre roligt, men ändå.
Så här ska ett par kryckor användas:

2 kommentarer

Kategorier: Musikvideor Taggar: Inga taggar

Arvika: Lördag

Det regnar på festivalen idag. Och vi väntar. Vi väntar på att det ska bli kväll, vi väntar på att det ska sluta regna, vi väntar på att de ska ringa från Patrick Wolfs skivbolag. Överallt där det finns någon slags tak är det väldigt mycket folk. Emil Jensens spelning på Lyran är överfull, vi lyckas inte komma närmare än att vi kan höra skånskan och jublet när han tar sin cykel och går av scenen.

I ärlighetens namn är det ett ganska nervigt Judy som klafsar runt på festivalområdet den här dagen. Men lagom till kvällen kommer en snäll skivbolagskille och möter oss och tar med oss till Patricks loge. Mer om vårt korta, men fina, möte med herr Wolf kommer ni kunna läsa snart här på Judy jättesnart, förhoppningsvis.

Efter lite mer väntan, den här gången på att Patrick ska applicera glitter och byta om, får Helena göra sin thing med kameror. Tio minuter senare står Patrick på scen framför en helt tossig publik. Han ber ljuskillarna om discobelysning, skuttar runt i The Magic Position och strippar till The Childcatcher. Det hela är, så att säga, ganska magiskt.

Som avslutning på festivalen passar The Magic Numbers bättre än det mesta. Det slår mig att det är första gången jag ser ett ordentligt skägg på scen här. Kanske kan det förklara varför det har varit så mycket som faktiskt varit, i brist på ett bättre ord, obra. Men att stå och beundra Michelles bashantering och dansa i en lerpöl kan göra vem som helst glad. Med leriga jeans, spritt i benen och en varm våffla med grädde och jordgubbssylt i handen går jag till presstältet för sista gången. Hejdå Arvika, hoppas vi ses igen.

21 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Arvikafestivalen Taggar: , ,

Arvika: Fredag

[ingenting] står på scen och klockan är tidig eftermiddag. Den svenska kavalkaden har börjat. Man kan sicksacka mellan scenerna och hinna med Vapnet och Dektektivbyrån också, på en liten stund. Överallt är publiken hängiven och intensiv. Dektektivbyrån har skaffat nya fina scenkläder och gör lite nya, mer dansanta varianter av sina äldre låtar. Det var bättre förr. Alltså för några veckor sen. Ehm.


MARIT BERGMAN, FOTO: HELENA SUNDIN

Som jordgubbssylten på en svensk våffla toppar Marit Bergman den svenska delen av dagen. Publiken är mer eller mindre som en hjärtlig kvinnokör. Det är som ett jättestort barnkalas. Ett väldigt fint och trevligt sådant. Marit har ett publikhav i sin hand, vilket blir lite småläskigt när hon som avslutning får alla att skandera “I will always be your soldier” i cirka 5 minuter.


ELLEN ALLIEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en mat och sovpaus halvspringer vi lite yrvaket till Orion för att se Ellen Allien. Hon har ganska stora skor att fylla, som ersättare för Hot Chip, och även om hennes vackra fötter stampar takten till ett välansat och skickligt djset så når det inte riktigt fram. Hänfördheten lyser med sin frånvaro, men vi är fortfarande lite kära i Ellen.

Hey Willpower blir jätteförsenade så det blir bara några fint dansanta låtar innan vi känner oss tvugna att gå till det tält där The Tough Alliance snart skall mima. Hade gärna sett mer av Hey Willpowers dans, och trikåer. Hoppas de kommer till huvudstaden snart.


THE TOUGH ALLIANCE, FOTO: HELENA SUNDIN

Det är svårt att veta vad man ska skriva om en “spelning” med TTA. Det hela var över på ungefär en halvtimme och något extranummer blev det naturligtvis inte. Två saker är jag säker på: 1) Det här är några riktigt fina låtar. 2) Att det dyker upp så mycket folk, som är så engagerade, är fascinerande. Fenomenet TTA är mycket intressantare än bandet TTA. Dessutom är delfinerna mycket mer sympatiska än gårdagens mardrömsdinosaurier.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Arvikafestivalen Taggar: , , , , ,

Festivalanalys, del 2: Djur


  Det finns djur på Arvika. Vissa är mer inhemska än andra. Ugglorna är här och de är rosa. Om de är what they seem kan jag inte avgöra för deras blick förråder dem inte. En blå kanin är också på plats och han intresserar sig för pausunderhållning. En drake som låter folk sova och dricka te i sig finns på campingen. Den är snäll och har renast tänder av alla här. Förutom alla murvlar i presstältet finns en sorts djur till. Eller fanns under en fruktansvärd halvtimme i alla fall. När mörket hade sänkt sig över konsertområdet igårkväll och Front Line Assembly skramlade som bäst dök de upp. Sju meter höga transformerskräckfågeldinosaurier. Oavsett om de var en del av FLA:s estetik eller nyrymda från Jurassic Park var de läskigare än en vält bajamaja.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Arvikafestivalen Taggar: Inga taggar

Festivalanalys, del 1: Ragg

Hennes blick är dimmig och tycks inte fokusera någonstans där hon dansar spasmiskt till Bloc Partys Like eating glass. I sitt galet toviga hår hugger hon tag i en förvånad kille i svart tröja. Hon skriker någonting i hans öra.

– Nej, nej!

Hon ger sig inte, och killens kompis rycker in.

– Klart han ska dansa.

I armkrok försöker killen nu hänga med i hennes ryck, hopp, kaotiskt slängiga rörelser, som har mycket litet med musikens rytm att göra.
30 sekunder efter deras möte suger hon tag i det lätt chockade, men nu mer förtjusta, offret och sticker tungan rakt upp i hans gom.

Någon slags mänsklig förvirring uppstår när låten är slut och de förväntas prata med varandra. Men när Pioneers startar ger det tätt sammanslingrade paret, som nu har flera minuter av vackra minnen tillsammans, sig av längre fram mot scenen och försvinner i publiken.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Arvikafestivalen Taggar:

Arvika: Torsdag

UPPDATERAD: FRE 02.25
Mapei står på den lilla lilla Jamobilscenen med sin bamsestora röst. Med sig på scenen har hon en blå spandexkanin. Festivalen börjar i högform. Det kommer ett stänk regn, men det är ingen som bryr sig, hela den stora lilla publiken skuttar och hojtar och är glada. När Mapei blir tyst blir det tråkigt. Någon borde gett henne en tältscen.

Mapei
MAPEI, FOTO: HELENA SUNDIN

Sen dyker Timbuktu upp som gubben i lådan. Och kör några låtar, igen. Liten repris från timmen innan. Det känns lite som att äta chips. Först är det gott, men efter en stund kommer man på att man inte längre vet varför man gör det. Och sen kommer ångern.

Folkfesten fortsätter med The Ark. En större än störst publik hoppar och vrålar. Kvällsol och paljetter. Det funkar för Arvika. Och för din mamma också. Jag är omgiven av barnfamiljer och kan inte låta bli att tänka att The Ark är Bingolotto och Ola Salo är den nya Leif “Loket” Olsson anno året då alla oavsett ålder satt med en pluttpenna.

Wendy McNeill har lärt sig mer svenska sen sist jag såg henne. Dragspel är hett, men mixat med The Ark är det lite mindre skoj.


KÄRLEK I SKOGEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en fin dos av ganska halvtaskiga band känns det som en befrielse att se Bloc Party. Låtarna från fösta skivan håller fortfarande och det är roligt att stå i publiken plötsligt. Kele sjunger lite falskt men det gör inget.

Franskt är det nya fest. Roligt! Nouvelle Vougue har roligt, publiken har roligt. Folkfest helt enkelt. Allsång & handklapp. Underhållning i den halvkalla natten uppskattas. Och om man inte tycker bandet är roligt nog att titta på fanns här festivalens mest hängivna vattenutdelare, sällan har jag sett någon gå in med högre ambitionsnivå för en ganska simpel uppgift. Sympatiskt.

2 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Arvikafestivalen Taggar: , , ,

Plast i hår och skor i lera. Men när området hade öppnat på torsdagen skiner solen ändå.

Det vore en direkt lögn att säga att 2007 är ett toppår för Arvikafestivalen. Hot Chip hade lockat, trots att de redan har spelat i Sverige två gånger på kort tid. Nu består det mesta av programmet av den vanliga väggen av halvsmå elektroniska band uppblandat med indieakter från Sverige. Och den obligatoriska syntdinosauriern: Front Line Assembly.

Vi ska se Scissor Sisters ikväll. Vi kanske tittar förbi på Bloc Party. Men i Judys värld är Patrick Wolf det stora namnet på årets festival. Rapportering och intervju kommer.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Arvikafestivalen Taggar: , , , ,

Bäst Vecka 28.

Ni trodde jag hade glömt? Nåja, det är bara jobbet vid den stora betongklumpen på gärdet som har hindrat mig lite.

albumart_d401ea10-1bec-4e91-91aa-011898791f9e_large.jpg

Pale Fountains - From Across The Kitchen Table

Inga melodier har någonsin varit mer fulländade än vad de var 1985.

28097.jpg

Ambrose Adekoya Campbell - London Is The Place For Me 3

Fundamentet som London vilar på än i dag. Linjerna till Mike, Lilly, Jamie och Pete är tydligt kartlagda av mina kompisar på Honest Jon Records.

bdb_prom_remix.jpg

Badly Drawn Boy - Promises Remixes

En promoskiva som innehåller mixar av Reverso 68, A Mountain Of One och Beyond The Wizards Sleeve tillsammans med Badly Bruce´s bästa låt är så klart din vän.

ras21_a.jpg


African System Orchestra - Canon Kpa Cum

Ni pratar om Ne-Yos melodier - Jag är fullt upptagen att studera de bortglömda regndroppar som aldrig föll över Joe Strummer.

00_front.jpg


Cat Stevens - Izitso

Han är på Crack. Och så hittas ju discons syssling Was Dog A Doughnut? här.

artwork5.jpg

Joakim - Monsters And Silly Songs

I två månader ignorerade jag Monsters And Silly Songs. När det skeva discobygget till slut strök mig över pannan kom frågan; “But Why!?”

klausnomi.jpg

Klaus Nomi - Klaus Nomi

Bara för att en av historiens finaste sånger gömmer sig här, komplett med tysk brytning: den alldeles underbara You Don´t Owe Me.

frontcover1.jpg

Lexx - Sympthom Of The Sea

Chris Rea. Som jag har väntat på din återkomst.

00-va-late_night_tales-lindstrom-alncd18-promo_cd-2007-front.jpg

Lindström - Late Night Tales

Ja, och så har vi ju Lindström. 2000-talets alldeles egna Raymond Scott. Och hans smak är givetvis oantastlig när han får äran att bygga vidare på Late Night Tales-serien.

artwork.JPG

Moondog - H’art Songs

Mannens mest lättillgängliga album; fortfarande med en vindlande doft av New York anno 1954.

00-mudd-claremont_56.jpg

Mudd - Claremont 56

Balearic! Balearic! Balearic! Jag tänker hålla fast vid genren tills de fäster mig vid skampålen. Eller åtminstonde en vecka till.

folder.jpg

Pilooski - A Digital Catastrophee

Det är ju så svårt med Pilooski; han är ju irriterande ojämn emellanåt. Men han är snygg och har gjort Frankie Vallis Beggin´, som i det här landet mer är känd som Magnus Carlssons Jag Ber Dig. Men den ligger inte på den här releasen. Ha!

r-865453-1167571215.jpeg

Tangoterje - On The Beach

När vi ändå diskuterar Rea så har mannen aldrig låtit bättre än när en galen norrman hugger honom i solbrända småbitar.

artwork6.jpg

The High Bees - Some Indulgence 12″

Ya Know This. Den lilla singeln som The Embassy bär, som Sebastian Flyte bär nallebjörnar, på omslaget till deras alldeles egna låt med samma namn. Och så klart är det alldeles lysande.

folder1.jpg

Permanent Vacation Records - VA

Ett av vår tids finaste skivbolag samlar sina artister för att ljudsätta den ändlösa semestern.

wu_tang_clan_enter_the_wu_tang_36_chambers-f.jpg

Wu Tang Clan - Enter The Wu Tang Clan: 36 Chambers

Och så slutligen en av världens bästa skivor. Mytologisk, unik och alldeles, alldeles underbar.

1 kommentar

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , , , , , ,

Packning pågår

På torsdag morgon bär det av, två förväntansfulla skribenter och en fotograf tuffar till skogen och leran. För undertecknad blir det faktiskt första gången jag trampar omkring på en riktig festival, med camping och tält och lite halvtaskig hygien. En lite småpinsam sak att erkänna perhaps, men det finns såklart en anledning till denna publika bikt. Jag tänkte att den som vill kan få svara på miljonerkronorsfrågan.

Vad tusan ska man ha med sig?

Vänner och bekanta har tipsat om följande livsnödvändigheter:
Ficklampa, knäckebröd, kondomer, solglasögon, spegel, hårspray, sovsäck, tubost, många par strumpor, vattenflaska och hårspännen.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan Taggar: Inga taggar

Efter intensivt och gediget journalistiskt grävarbete kan Judy i dag avslöja Interpols märkliga backstagekrav. Läs den rafflande storyn här.

Förskräckligt insatta Acceleratorkällor har varit behjälpliga i efterforskningarna. De har fått titta in i logerna. Det får jag inte göra, vilket tynger mitt sinne. Som tur är har kravlistorna som ska garantera att artisterna kan gosa till det en tendens att läcka. The Smoking Gun har samlat de flesta.

Här är några favoriter:

  • Janet Jackson frågar specifikt (MED VERSALER) att soffan i hennes loge ska matcha omgivningen. En stor samling tulpaner, rosor och liljor måste finnas på plats.
  • (The artist formerly known as) Prince begär ingenting ovanligt. Örtte, silverskedar, citroner, tekoppar och is. Men allt i rummet ska kläs in i plast som bara Prince själv får plocka bort.
  • Johnny Cash (frid över hans minne) krävde att en amerikansk flagga i full storlek skulle vara synlig för publiken under hela konserten. Dessutom är hans krav på riktig Coca Cola obeveklig. “Please, no substitution of soft drink brands.”

Men galnast är ändå Iggy Pops 18 sidor långa dokument med både strikta krav och långa anekdoter som mer eller mindre har med ämnet att göra. Sista sidan upptas av en programidé för en dokusåpan “Dead Dog Island”, som går ut på att hundälskare under programmets gång ska äta upp en hund av sin favoritras.

Inga kommentarer

Kategorier: Flamsigt, Festival, Accelerator Taggar: , , , ,

25. R.Kelly - Double Up

frontcover.jpg

Min vän, hade du bara undvikit att försöka göra hiphop och att ta in Chamillionaire hade du inte varit på denna hedrande 25-plats.

24. Bone Thugs N Harmony - Strenght & Loyalty

artwork.jpg

Människor är okunniga och saknar vett; hur kan de missa att 2007 års motsvarighet till The Shangri -Las är ett gäng snubbar som bor i samma hus?

23. Otterman Empire - Babylon & On (Slow 33 + 8)/7″

artwork1.jpg

Ytterligare en galen ljudvärld från världens just nu bästa skivbolag; Fantastiska Whatever We Want Records. Det är ljudet av en komplett schitzofren New York-bo utan ett uns kodein i kroppen.

22. Takeshi Nishimoti - Monolouge

artwork2.jpg

Som om Tori Kudo skulle fötts stum av Steve Reichs moder.

21. Crime Mob - Hated On Mostly

artwork3.jpg

Popmusiken tillhör ungdomen, de orädda. Något som söderns finaste konstellation visar alldeles klart.

20. J. Dilla - Jay Loves Japan

cover4.jpg

Efter sin död forsätter Jay Dee att visa upp sin genialitet. Det är ljud som spänner, förvandlas och reformeras.

19. Antenta - Camino Del Sol (Version Speciales)

00_front_original_cover.jpg

Den djupblå discon som greppar tag i Antenas drygt 20 år gamla skiva lyckas med konststycket att göra om den till den allra tunnaste sorten balearica.

18. Jamie T - Panic Prevention

artwork4.jpg

Somliga har missuppfattat Jamie T som en släktning till Mike Skinner eller Dizzee. Inget kunde vara mer fel. Han är bara 2007 års version av Ambrose Adekoya Cambell.

17. Panda Bear - Person Pitch

cover1.jpg

Det är bara under det fantastiska året 2007 som Person Pitch skulle hamnat så här långt ned. Animal Collectives söner gör numera den sköraste och mest poetiska popmusiken som finns.

16. Escort - All Trough The Night 12″

front.jpg

Vägen framåt stavas D.I.S.C.O, och jag skulle kunna hugga av mig en arm för att få dansa till Escort, samtidigt som Rozetta Johnson kliver ut ur soulhimlen, ned till oss döda för att åter skänka oss liv.

15. Piana - Eternal Castle

00_folder_large.jpg

Titta på skivomslaget här ovan; ingen beskrivning i världen utom just det kan göra Pianas senaste verk rättvisa.

14. Rune Lindbaek - Klubb Kebabb

cover2.jpg

Den märkliga blandningen av norska fiskarvisor, TOTO:s africa och hyptotisk vacker disco tar ett andetag från mig varje gång den snurrar igång.

13. Justice - Cross

31bcapuhupl_ss500_.jpg

Någon gång ska vi på allvar diskutera detta 2007 års motsvarighet till Daft Punks Homework. Martin Gelin anklagade skivan för att inte ha “en enda ny idé”. Det kan bara komma från en Whigger i New York.

12. Taken By Trees - Open Field

_fron_cover_large.jpg

Med stor sannolikhet blir det här årets näst bästa svenska skiva. Detta blyga och fullständigt naiva verk blickar med stora ögon mot himlen där Hans-Joakim Roedelius ritar sina mest drömska bilder.

11. Nick Lowe - At my age

at-my-age-cover.jpg

En gammal mans verk som med sin förädlade röst är lika sällsam och angelägen som någonsin tidigare. Stundom är det djupt fascinerande. Vid andra stunder, lyckas Lowe blåsa bort allt mörkt och tungt ur min kropp.

10. Black Devil Disco Club - Black Devil In Dub

cs266893-01a-big.jpg

Tiden var äntligen mogen för att BlackDevil åter skulle vakna till liv. Varje sekund i den här dub-versionen skvallrar om att musikhistorien är på väg att skrivas om, ytterligare en gång.

09. T.I - T.I vs. T.I.P

ti_vs_tip_album.jpg

Världens bästa, och snyggaste, rappare slår till med en ljudbild som nästan är smal och spänstig. Detta tillsammans med ett accelererande storhetsvansinne gör att T.I är bättre än någonsin.

08. Lindström & Prins Thomas - Reinterpretations

cover_front.jpg

De norska mästarna gör den allra djupaste av disco, med hjärtat utanpå Paul Smith-skjortan. Även fast den skjortan antagligen är en glesbygdskavaj. Whatever.

07. Kalle J - Vingslag/Unga Hjärtan 7″

vingslag.jpg

Alla borde sampla Burt Bacharach minst en gång i livet.

06. A Mountain Of One - EP 2

cover3.jpg

Är det disco? Är det Chris Rea? Ljuden ekar av studiorock; alldeles fulla med skägg. I vilken tidsålder som helst utom denna hade det varit ett skäl till skratt. Nu är A Mountain Of One den akt som får mig att se med tillförsikt på framtiden.

05. Tank - Sex, Love & Pain

cs267735-01a-big.jpg

Hans röst berör mig till tårar.

04. Map Of Africa - Map Of Africa

mapcover.jpg

Whatever We Want´s milstolpe: En urteoretisk och konceptuell produktion; som om de senaste årens försiktiga utsvävningar på orörd psykadelica- och disco-mark nyligen har gjort sitt examensarbete.

03. Battles - Mirrored

51f3ig8lygl_aa240_.jpg

Joe Meek har fått fyra bedårande och komplett galna småsyskon.

02. Bassekou Kouyate & Ngoni Ba - Segu Blue

segu_blue_cover.jpg

Inget kommer under 2007 bli vackrare än den fjäderlätta popmusiken som virvlar runt Segu Blue:s 14 spår.

01. The Tough Alliance - A New Chance

cover.jpg

Förstår ni så förstår ni. Resten kan ägna sig åt att smiska sig gula och blåa.

3 kommentarer

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,