Arvika: Torsdag
UPPDATERAD: FRE 02.25
Mapei står på den lilla lilla Jamobilscenen med sin bamsestora röst. Med sig på scenen har hon en blå spandexkanin. Festivalen börjar i högform. Det kommer ett stänk regn, men det är ingen som bryr sig, hela den stora lilla publiken skuttar och hojtar och är glada. När Mapei blir tyst blir det tråkigt. Någon borde gett henne en tältscen.
MAPEI, FOTO: HELENA SUNDIN
Sen dyker Timbuktu upp som gubben i lådan. Och kör några låtar, igen. Liten repris från timmen innan. Det känns lite som att äta chips. Först är det gott, men efter en stund kommer man på att man inte längre vet varför man gör det. Och sen kommer ångern.
Folkfesten fortsätter med The Ark. En större än störst publik hoppar och vrÃ¥lar. Kvällsol och paljetter. Det funkar för Arvika. Och för din mamma ocksÃ¥. Jag är omgiven av barnfamiljer och kan inte lÃ¥ta bli att tänka att The Ark är Bingolotto och Ola Salo är den nya Leif “Loket” Olsson anno Ã¥ret dÃ¥ alla oavsett Ã¥lder satt med en pluttpenna.
Wendy McNeill har lärt sig mer svenska sen sist jag såg henne. Dragspel är hett, men mixat med The Ark är det lite mindre skoj.
KÄRLEK I SKOGEN, FOTO: HELENA SUNDIN
Efter en fin dos av ganska halvtaskiga band känns det som en befrielse att se Bloc Party. Låtarna från fösta skivan håller fortfarande och det är roligt att stå i publiken plötsligt. Kele sjunger lite falskt men det gör inget.
Franskt är det nya fest. Roligt! Nouvelle Vougue har roligt, publiken har roligt. Folkfest helt enkelt. Allsång & handklapp. Underhållning i den halvkalla natten uppskattas. Och om man inte tycker bandet är roligt nog att titta på fanns här festivalens mest hängivna vattenutdelare, sällan har jag sett någon gå in med högre ambitionsnivå för en ganska simpel uppgift. Sympatiskt.