Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 232

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 234

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 235

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-settings.php on line 252

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · augusti 2007
Huvudbild

augusti 2007

Ni visas månatligt arkiv för augusti 2007.

Musikalisk såpa från R Kelly

När jag först hörde talas om R Kellys musikaliska drama tyckte jag mest att det var en kul grej. Nu är jag fast. Fy fan vad bra det är. Och för inte så länge sen kom det tio nya avsnitt av Trapped in the Closet. Alltså, ni måste spana in det. Snabb storyline; alla är otrogna med alla, vissa smygbögar i garderoben andra bara gömmer sig där och Robert Kelly sjunger förstås, med sin vackraste svartsjukestämma. Tjugotvå avsnitt väntar på att avlyssnas. Surf away!

4 kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar:

Indiesvetten efter Sveriges i särklass bästa gympapass har inte ens torkat, men ändå måste jag lyfta en kommentar från inlägget efter förra veckans session.

Jag tror att det här är det töntigaste jag sett i hela mitt liv. Nej, det är det inte. Nej. Men det finns på min tio-lista. Nej. Jag har ingen tio-lista. Men det är kul att ni håller på.

“Paulie Ramone”

I och för sig är det ett direkt sakfel att påstå att indiegympan är töntig, men häng med nu.

I den japanska staden Okayama skriver en 48-årig gymnasielärare hyllningslåtar till det enda band han någonsin har älskat. Han hade nästan uppnått vuxen ålder när Kraftwerk blev en del av hans liv, efter en ungdomstid där musik hade varit helt frånvarande.

Sju år har nu gått sedan han lade upp de första låtarna på sin hemsida, först under namnet Blend, senare som Houten 3. Robot Europe Express, Space Dentaku Schubelt och Morgen Endless går fortfarande att höra i RealAudio-format. De skulle kunna kallas covers eller kanske remixar, men för Houten 3 är de bara kärleksförklaringar till bandet som har betytt mer för elektronisk musik än vad Beatles har gjort för pop.

I en intervju med nu avsomnade Fat Bankroll berättar Houten 3 om hur han efter 20 låtar fick slut på material att arbeta med och i stället började komponera originalmusik, alltid med samma Kraftwerktema. Kanske spelar han de låtar han tänker sig att bandet skulle ha skrivit om de inte lät det gå så förtvivlat lång tid mellan riktigt nya skivsläpp. Distanserade tungan i kinden-covers är de i alla fall inte.

The Latin cover versions of Senor Coconut are very fantastic and great, but I don’t have appeal to the Kraftwerk songs without electrical and mechanical taste.

Min aluminiumklädda hårddisk innehåller både Showroom Dummies i ovan nämnda version och Trans Slovenia Express, en samling i två volymer med bara Kraftwerktolkningar av slovenska band. Listan kan göras hur lång som helst, men ingen gör det med samma töntentusiastism som Houten 3.

Är det bra? Vid sidan om helt dugliga produktioner är det är plankningar. Det är slingor som inte sätter sig. Det är övertydliga referenser som gränsar till parodi.

Och det är väldigt, väldigt kul att han håller på.

(Mer om Indiegympa på dn.se)

Inga kommentarer

Kategorier: Musik, Cover, Startsidan, Gympa Taggar: , , ,

“Kristina. Stanna!”

koffemsn1.jpg

Minds alive! On Friday Street
Summerflys around my feet
And wee still stars
Are in my eyes
And mine’s alive on Friday Street
A pulse goes on, on Friday Street
Time seems longer against its beat
And it’s easy to remember
And it’s hard to forget
That mine’s alive on Friday Street
Yeh! Mine’s still alive on Friday Street

And I see myself
And it seems so clear
I can walk through the world
Like I’m not really here
And I really don’t care
‘Cause mine’s still alive on Friday Street
Lives alive on Friday Street
You start to shine in a brand new heat

And the world is clear
Like you’re not really here
And I see myself
And I’m really not scared
‘Cause mine’s still alive on Friday Street
Mine’s still alive on Friday Street
It’s like plugging back in on Friday Street
May it always come alive! on Friday Street

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Indiegympa i bilder

Nästan hela Judy befann sig på plats i Vinterviken när världshistoriens första indiegympa svettades i genom. Annika passade på att ta fotopauser när det blev för jobbigt. För alla er som blir sugna när ni ser bilderna tipsar vi om att kolla Cure - Why can’t I be you-videon och dyka upp nästa torsdag. Läs mer på indiegympa.se, i den här DN-notisen eller i den längre DN-artikeln om premiären.

gympa7.jpg

gympa4.jpg

gympa3.jpg

gympa6.jpg

gympa2.jpg

gympa5.jpg

18 kommentarer

Kategorier: Gympa Taggar:

För sent.

wilson.gif

Ibland tar orden bara slut. Jag hoppas du dansar sådär som du lärt mig i din himmel.
Tony Wilson, när jag var femton var du mitt allt.

Jag älskade dig. Kanske har jag gått vidare nu, men hjärtat glömmer aldrig det hjärnan döljer.

Tack.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Indiegympapremiär!


Imorgon gäller det! Halva Judyredaktionen har lagt ifrån sig datorer och pennor och tagit på sig svettband och gympaskor. Vi kommer stå i Vintervikens trädgård från kl 18 och leda gymnastik med rörelser inspirerade av Blur-Damon, Robert Smith, Feist med flera. Ni borde vara där då, det kommer bli roligare än roligast. Handklapp! Fuldans! Dålig hållning! Allt är ok när man indiegympar.

Läs mer på indiegympa.se.

Inga kommentarer

Kategorier: Flamsigt, Dans Taggar: , ,

franke41.jpg

I strävan efter popmusikens förnyelse finns bara en sanning; att jakten och hånet mot allting som kan klassificeras som goth måste fortsätta. Kärnan i denna kamp består självklart att vi måste betrakta det svarta ljudet som en avart; något som inte är på riktigt, eller som Sverigedemokraterna.

Detta har för mig sällan varit så klart som när jag på lördagens morgon tog tåget ner till Göteborg för Way Out West - valde de namnet efter den där trancegruppen? - till en blandning av Sorcerer, Lindström, Orange Juice och Rappers Delight Club i min ipod, och Bill Buffords alldeles strålande matreportage Heat i knäet.

Emellanåt läser jag gårdagens SvD; och konstaterar att Lokko, för andra veckan i rad, nämner Nu Grave som det smalaste och vackraste popkulturen kan ge dig denna höst. Hoppas att du är ironisk min käre vän, men jag tvekar. Därför är det på plats att skriva sanningen:

Nu Grave är ingenting annat än en genre som benämner 2007 års största fiende, strax före avskaffandet av fastighetsskatten och Sovjetunionen. Nu Grave är Depeche Mode, det är Judas, det är Bläckplumpen. Nu grave är inte det nya Balearic, inte det nya World Music. Gosh, det är inte ens i närheten av att vara Lovers Rock.

Det. Är. Goth.

Så här sitter jag nu och hör ljudet av en indianklädd New York-bo som spelar rock. Hans namn är Devandra Banhart - jag är väldigt ond på dig, hör du det Dev?

Till det viktiga: hade en förhoppning om att hugga tag i Franke, men de ville hellre supa sig dyng (och nämnde något om att “repa” också).

Men ni får bilder på den första spelningen på fyra år för Göteborgs femte bästa band. Om jag inte somnar inbakad i en goth som får med mig på Spoon.

franke11.jpg

franke21.jpg

franke31.jpg

Tacka Helena Sundin för bilderna.

4 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , , ,

Två låtar med fina videos som gör mig glad och lite studsig även när huvudet gör ont och jag är trött och grinig.

Animal Collective - Fireworks

Det är nog första gången en låt med Animal Collective bara tar en genväg förbi min hjärna och gör sig ett litet bo i mitt hjärta. Eeeieeie eieiee eeeiee-körerna är kanske det bästa sen skivat bröd.

Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Jag tänker inte ens försöka vara objektiv om Florence eller den här videon. Den som inte sett Florence live har missat något, så mycket kan jag säga. Försök få tag i skivan också! Smällar man får ta är helt tokigt bra.

Inga kommentarer

Kategorier: Musikvideor Taggar: ,

Ja, det har varit kanske mer än nödvändigt med snack om Patrick Wolfs striptease på Arvikafestivalen. Nej, Judy höll inte heller tillbaka och lyckades använda ordet “kuk” i en text för första gången. Men vi menade ju inte så…

Jag har bara sympati för hans aggro-rant på Myspace där han öser galla över mer än lovligt snaskiga Perez Hilton:

I have also become bored of being branded a swedish stripper by “perez soulless vacuous im sorry your life is so superficial gustav mahlers dog will be waiting for you in the afterlife to eat you hilton” Has no body seen “Orlando” by Sally Potter? Read the Leigh Bowery Biography? Watched “Jubilee” by Derek Jarman? I come from these worlds, these are my heroes, heroines,, a naked body does not offend me in any way, it can be used as a communication device, a performance piece. It need not be perfect and there is no such thing as perfection when it comes to the body. I let myself go to my music, sometimes its hot onstage, sometimes its cold.. sometimes the music makes me feel. I do not apologise.

2 kommentarer

Kategorier: Konsert, Webben Taggar:

Hipstern Devendra Banhart med band rockade (!) loss rejält på lördagen och gav folk ur publiken chans att gästa scenen med egna kompositioner. En västsnubbe hälsade publiken med det göteborgska “Hallå eller!” och gjorde sen ett stensäkert låtframförande med hjälp av Devendras gitarr och successivt infallande band på komp. En hattsnubbe läste en slags dikt. Det blev aldrig tveksamt eller pinsamt utan bara fint och bra.

Efter konserten gled Devendra och gitarristen Noah Georgeson runt på områden men körde snabbt fast i en hord av beundrare. Noah berättade för Judy att de spontana publikgästspelen faktiskt aldrig lett till att de fått upp någon på scenen som bara gjort narr av hela grejen eller blivit paralyserad av nervositet. Bandet, som sade sig se sitt namn som ett dynamiskt redskap att byta närhelst det faller dem in, tycktes sannerligen sprida salighet omkring sig utan att alls ge upphov till kväljande eftersmak.

Den alltid lika überbländande Regina Spektor som spelade ett par timmar efteråt blev extra varmt mottagen av den väluppvärmda publiken. Stekande sol blev regn mitt i spelningen men världens bästa Regina fick blöt-i-ett-folkhav att framstå som det enda rätta i den bästa av världar. Wow, wow, wow.

Sist av alla att lämna en utomhusscen på WOW var Kanye West. Han drog attraherade massorna och fick alla att “reach up and touch the sky”. De som till en början endast hakade på lite ironiskt sveptes snart med och i det enorma publikhavet, som inkluderade folket i ölhagarna intill, svängde snart varenda en.

Kanske allra sist att överhuvudtaget lämna en scen på WOW var megahypade Those Dancing Days som spelade på en klubbscen strax efter midnatt. Alla som inte var där i god tid fick nöja sig med att se kidsen svänga från gatan, genom fönstret. Dansdiscot förmedlade redigt med gung till och med i stumversion. Även de som blev utan plats på någon klubb kunde gå hem med nöjda öron och trötta fötter.

.

Världens första Way Out West (om man bortser från filmen och bandet) tog slut. Slottsskogen visade sig vara en mycket vacker, charmig och festivalfunktionell plats som gynnade hjärtklapp och handklapp. Träd är ju skiten. När solen brände gjorde de skugga och när det regnade agerade de paraplyer. Alla festivalare fick såklart inte plats under dem men gratis vatten och gratis regnponchos fanns också så basbehoven var väl sörjda för.

Någon vars hjärta mitt i all trevlighet tycktes ha smält på gränsen till härdsmälta var Pelle i The Hives. När konserten på fredagskvällen tog slut urartade hans avskedssnack i vad som närmast liknade ett ältande om diverse bultande hjärtan och försäkringar om att The Hives kommer tillbaka. När större delen av publiken var på väg därifrån stod han ensam kvar på scenen, bad om att bli påmind om sitt namn igen och sa hej då, hej då och hej då. Det kunde ha känts beklämmande, så som det kan vara att se en halt katt, men istället kändes det sympatiskt och glädjande.

Way Out West var pyttelite lera och jättemycket bra musik. Det mesta verkade gå som på välpolerade räls och man fick en känsla av att allt var lätt och roligt. Någon man eventuellt letade efter var alltid i närheten och de perfekt fungerande storskärmarna gjorde att även den trängselskygga och den bekväma kunde se de flesta konserterna på nära håll.

Och i slutändan var nog det tydligaste beviset för festivalens lyckadhet ändå Pelles plötsliga blödighet. Bara i Göteborg, gott folk.

6 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , ,

Way Out West: Fredag

Den Stora Dagen. Allt är stort. Området är stort, kön är gigantisk, stora scenen är, well, stor. Regndropparna är också stora. Från och till vräker det ner och jag är oändligt glad att nästan allt jag vill se är på tältscenen. Först på mitt schema för dagen står Koop, som är en helt perfekt munsbit att börja med. De är fina, det svänger, publiken är glada över att ha tak över huvudet och över att bli underhållna.

Efter en liten konsertpaus för intervjuer och fotosessioner (med The Go! Team och Malajube, det gick bra, texterna kommer inom de närmaste dagarna) går vi och tittar på CocoRosie. De är fina, men passar inte alls lika bra på festivalscenen som på Södra Teatern, där jag såg dem sist. Men att inte fler byter ut trummis mot en beatboxare förstår jag inte riktigt. Det är ju hur stort som helst, när det är bra.

Näst på schemat står ett stort hår. Albert Hammond, Jr verkar ha roligt på scen, men publiken verkar inte helt övertygad. Men med en stor frisyr och ett stort leende kommer man långt.

The Go! Team är precis lika tossiga som väntat. Synkroniserad dans, skönsång och flest trummisar är ett recept på framgång. Efteråt är jag svettigare och gladare än på mycket länge.

Det vore ju lätt att tro att Howlin’ Pelle från The Hives levererar mest attidtyd från en Way Out West-scen. Men en pytteliten brittiska har större, och skönare, ego. Lady Sovereign får tältscenen att vibrera.

Under Architecture in Helsinki är allt som det ska. Störtroligt, galen dans på scenen och i publiken. För mig är det helt klart en av festivalens höjdpunkter. När kvällen blir sen och The Pogues går på känner jag mig lika trött som Shane MacGowan låter. Det blir nattpromenad hem genom Göteborg och sen den skönaste sömnen, efter en hel festivaldag, i en vandrarhemssäng.

1 kommentar

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , , , ,

Way Out West: Torsdag

För mig börjar det bra. Ett tag såg det ut som om mitt tåg kom för sent och behovet av mat var för stort för att hinna till Trädgår’n till Lows toktidiga spelning. Men när vi kommer dit är det ingen kö alls och de står redan på scen. Det är mycket folk på uteserveringen, men inne i det mörka galet varma rummet där Low står och anspråkslöst levererar lite magi är det ganska tomt.

Om man vill kan man titta på en extremt dålig mobilkameravideo från Lows konsert på YouTube.

Efter en kort paus kliver Woven Hand på scen. Nu är det plötsligt hysteriskt mycket folk överallt. Live är David Eugene Edwards melodier om möjligt ännu mörkare och hårdare. En bit in i konserten tunnas publiken ut när många små popflickor går ut i friska luften istället. Men mitt före detta svartrockarhjärta mår jättebra och efteråt är jag en mycket nöjd och glad prick.

Vi vandrar hem genom Göteborg och laddar för en fredag full av gå-grupper och finsk arkitektur och är glada över att få sova på varsin soffa istället för i ett kallt tält.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: ,

Jag är som en öppen CD-booklet

Det finns ungefär en miljon olika gadgets, siter och program för att tala om vad man lyssnar på. Favoriten i min umgängeskrets är såklart Last.fm. Den första, och kanske mest uppenbara, stalkerpotentialen med att ha en profil där är att man i de flesta fall kan gissa att den som lyssnar på musik vid sin dator är hemma. Det går alltså ganska bra att med hjälp av spellistorna ta reda på när nån du känner (eller någon du skulle vilja känna, för den delen) är i sin borg.

Ännu mer användbart blir det när man känner folk väl. Har man varit min vän ett tag så vet man ganska noga vad jag lyssnar på när jag mår på olika sätt. Om jag lyssnar på PJ Harvey är jag förmodligen arg. Om jag lyssnar på Nick Cave eller The Cure är jag nostalgisk. Elton John betyder i nio fall av tio att jag städar.

Det har hänt att jag fått sms i stil med “Såg din spellista på Last.fm, hur mår du?” från oroliga vänner. Och efter att en sen vinmättad kväll ha pratat med ett gäng bekanta om den bästa musiken att ha sex till får jag alltid frågor och/eller konstiga blickar när jag lyssnat på Massive Attack.

Kan man veta hur du mår eller vad du gör om man vet vad du lyssnar på?

4 kommentarer

Kategorier: Musik, Judy pladdrar, Startsidan Taggar: , , ,

Judy goes pride

Pridefestivalen är över för i år. Sveriges huvudstad blir mindre färgglad och mer folktom. Judy tröstar med “Ken touched this”. Tack Phille!

1 kommentar

Kategorier: Musikvideor Taggar: Inga taggar

Patrick Wolf berättade nyligen för Judy att han planerar att åka till Bagdad för ett samarbete med en irakisk symfoniorkester. Idén uppstod som en reaktion på Prins Harry var på väg till samma land, men i ett mer krigiskt syfte. Om det nu blir av och Spice Girls åker till det ockuperade landet vid persiska gulfen blir det mer som ett straff, eller resultatet av en nätkampanj. Så går det när man låter ett bångstyrigt internet bestämma.

– The girls will go anywhere in the world that gets the most votes - be it Baghdad or Antarctica, säger bandets talesperson.

Nu är frågan: Vill Spice Girls spela för ockupationsstyrkor och oljeborrare i the green zone, eller för irakier? Sooooo, tell me what you want, what you really really want.

Everyone wants to go to Iraq
But once they go, they don’t come back
Bringing peanut butter jelly and other snacks
We might have our freedom, but we’re still on crack

CocoRosieJapan

2 kommentarer

Kategorier: Flamsigt, Startsidan Taggar: , ,