Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · september 2007
Huvudbild

september 2007

Ni visas månatligt arkiv för september 2007.

Orange Juice - Rip It Up

Dude N’ Nem - Watch My Feet

Janet Kay - Silly Games

Inga kommentarer

Kategorier: Musikvideor Taggar: , ,

Time For Heroes

Jag smålog när regnet kom. Ni vet, när det kom så där som det alltid gör: åt helvete för mycket på en gång. Jag smålog av Bill Buford och blev alldeles frustrerat lycklig av Le Shop-rean.

Två gånger var jag nära gråten: av Pol Pots framträdande i det där engelska programmet min flickvän postade några rader nedåt. Men det är den andra gången vi ska prata om, vänner.

Den andra gången var jag omsluten av mitt rätta element. Modeslavar, passionerade sådana givetvis, vinylsamlare och gamla krogalkisar. Allra mest var jag omsluten av hatet, vår tids motsvarighet till bortamatchen. Och trots det vidriga i att ha musik i halvtid blev jag lite rörd när DJ:n spelade Babyshambles Delivery, som släpps i dag men som de flesta sedan länge har hört.

När det första målet – det mot oss - kom stod vi där i trenchcoats, pikéer och fernetfläckiga jeans och slöt oss samman mot de vidriga idioter som var ansvariga för tårar, eventuella könssjukdomar, arbetslöshet, tråkiga jobb, fläckiga skor, fula frisyrer, trista flickvänner, pojkvänner och precis allting vidrigt som folk försökt trycka ner i våra halsar alldeles för länge.

Som, exempelvis The Hives.
Finns det verkligen ingen som funderar på vad som händer på en viss tidningsredaktion när de väljer att ha dessa herrar på omslaget? ”Hörrni, här är ett vitt, trist och skitstort band. Dem bara måste vi ha på omslaget”.

Just den här tidningsredaktionen – låt oss för enkelhetens skull kalla den S/M - har dessutom lyckats toppa sina omslag med The Ark och Sahara Hotnights under 2007. Och Peter Jöback fick i senaste numret en sjua av tio möjliga i betyg. Skulle det vara rebelliskt? Kreativt? Modigt?

I samma nummer råkar som av en händelse finnas få se; en, två, tre, FYRA artister som bättre gjort sig förtjänta av omslagsplatsen. Det här handlar inte om rätt eller fel – det handlar om att majoriteten alltid har fel och att det är en musiktidnings jävla plikt att stoppa in Robert Wyatt på omslaget om det finns möjlighet. Och mannen bakom den artikeln – jag förstår att du skriver så sällan som du gör för Sado-Macho-magasinet.

Var finns hettan, berättarviljan, viljan att rita om den förbannade idiotin som vi mera känner till under namnet ”musikhistorien”?

”THE HIVES BRINNER I MISSISSIPPI” står det på detta numera mytomspunna omslag. När jag av en händelse (egentligen inte) surfar in på Harleqin-förlagets webbsida står det ”Två självständiga och ambitiösa vänninor överväldigas av kärleken” och det är precis samma billiga knep att locka läsare med klara och tydliga varor där läsaren vet precis vad som väntas: Sex, kärlek, plattityder och en och annan spydig kommentar. Nämnde jag ordet billigt?

Så. När det där målet kom var det allt det här som rasade igenom mitt huvud och gjorde mig alldeles, alldeles tårögd. Sen kom regnet.

För övrigt är det bara det här som gäller:

Sir Richard Bishop Polytheistic Fragments (album)
Joyce & Dori Caymmi - Rio Bahia (album)
Cut CopyHearts On Fire (singel)
Robert WyattComicopera (album)
V/A - Brazil 70 After Tropicalia (samlingsalbum)
The Mitchell BrothersDressed For The Occasion (EP)
The Fire EnginesHungry Beat (Album)
Les Edits Du Golem Edits 001 (Vinylsingel)
A Mountain Of One Brown Piano (Singel)
Studio The Keys By Studio (Rubies Edit) (Kommande singel)
Ben Westbeech Welcome To The Best Days Of Your Life (Album)
King Creosote You’ve No Clue Do You (Pilooski Edit) (Singelspår)
Forro In The DarkBonfires Of Sao Joao (Album)

4 kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: , , , , , ,

Felögd jesus

Popcornfestivalen 2005 såg jag Searching for the Wrong-Eyed Jesus och kom ut från Södra Teatern lite vimmelkantig av en överdos av fantastisk musik och dödsvackra bilder. Innan dess hade jag varit lite småförtjust i Jim White, men efter den oktoberdagen har jag blivit kär på riktigt.

“You get to a certain level where everybody tells you it’s wrong, and then you get to a level after that where people understand that wrong is just different.”
- Jim White i en av många intressanta intervjuer

Den 26 oktober står han på scen på Debaser. I’ll be there. Det borde du också vara.

Inga kommentarer

Kategorier: Judy pladdrar, Konsert, Startsidan Taggar:

Hanna nämnde nyligen Judys kollektiva nervositet (även om jag spelade lugn som självterapi) inför intervjun med Patrick Wolf i somras. Vi står inte på något sätt utanför fans/idol-dualismen som alla som lever med kulturyttringar måste förhålla sig till.

Skvallerpressen vet att mjölka den kulturella huvudfårans behov av att komma nära sina idoler. Den gör det på ett sätt som kan liknas vid en stalker som förväxlar sin besatthet med kärlek och sin förföljelse med bevis på beundran och affektion. I den identitetskrasch som idolintresse gone wild är måste man ändå säga: Så långt allt gott. Kikki har samma behov av Hänt Bild som Klick har av av [fyll i valfri kändis]. Nyheten om att Lill-Babs fått superlim i ögat är nog inte planterad av en slug PR-konsult, men den väcker intresse på grund av upplevd medkänsla, inte förakt. I ögat? Superlim? Vi lider med dig, Lill-Babs. Och med ditt öga.


En vän har varit förföljd av en sådan stalker, som inte kunde förstå att det som för honom var beundran för min vän var trakasserier som gjorde livet nära på outhärdligt. När insikten om att känslorna verkligen är obesvarade vänds en sådan person ut och in. De starka känslorna blir hat och vilja att skada. Justeringarna i beteende behöver inte vara så stora, skada gjorde han redan innan.

Här kommer Perez Hilton, den starkast lysande stjärnan på träskjournalistikens himmel, in. För att dra jämförelsen vidare är det här stalkern efter insikten, när det bara finns en vilja att förnedra kvar. Nyligen lade Perez Hilton ut en video där han driver med ett Britney Spears-fan av det mer vanvettiga slaget. (Se originalet här.)

Britney, leave me alone, Britney! I’m really tired of having to write about you, because you’re not making a contribution to society anymore.

Sedan säger den rödhåriga tjockisen någonting som är klokare än han vad han troligtvis förstår själv:

You’re a no talent hack now. You were good once, back in the day, but now you just sell magazine covers, and people buy them. Why do we buy them? Why are we so fascinated by you, Britney?

På Perez Hilton har kändisarna (tecknad) sperma och kokain i ansiktet, här är den fotade eliten på sin höjd “somewhat not too ugly”. Men det är inte ett avståndstagande från kulten utan samma relation fast upp och ned, vänd till en vilja att riva ned snarare än att bära i guldstol. Samma maniska fascination, bara elakare – och ofta mer underhållande.

Inga kommentarer

Kategorier: Judy pladdrar Taggar:

Dålig smak?

I går åkte jag tunnelbana. I sätet bredvid mig satt en ful minitonåring och lyssnade på musik från sin mobiltelefon. Ett välkänt faktum är att alla som spelar hög musik för hela vagnen också spelar dålig musik. Jag har aldrig varit med om att vagnen fyllts av något som ens närmar sig bra musik. Nej, det är Boten Anna och dålig reagge för hela tågkupongen. Efter hand har jag accepterat att svenska folket nog har väldigt dålig musiksmak. Det är bara att kolla på svenska albumlistan så märker man att buskis är hetare än fina tongångar. Men nu blir jag plötsligt lite rädd. Min världsbild revideras. Jens Lekmans Night Falls Over Kortedala ligger etta på svenska albumlistan. Vad betyder det här?

23 kommentarer

Kategorier: Flamsigt Taggar:

Patrick Wolf från Arvika i P3 live

Det är fortfarande lite overkligt för mig, att ungefär fem-tio minuter innan Patrick Wolf gick upp på scenen i Arvika stod jag och tittade på när Helena förevigade honom med hjälp av sina kameror. Jag har inte riktigt listat ut hur jag ska förhålla mig till det här med att jag faktiskt är ett stort fan av en del av de människor som vi träffar och pratar med för Judys räkning, men efter Patrick känns det i alla fall lite mindre läskigt. Jag tror inte man kan vara så mycket närmare att kissa på sig av nervositet än jag var då.

Om det är någon som inte förstår varför det gungar lite i magen när jag tänker på det så föreslår jag att ni lyssnar lite på P3 Live-inspelningen av konserten.

5 kommentarer

Kategorier: Konsert, Arvikafestivalen Taggar:

Man kan fråga varför det tog sådan tid att få ut en video till Det snurrar i min skalle – kanske det stompigaste som någonsin kommit från det skånska slättlandet. Nu är finns förklaringen: Läppsynk tar tid.

Någonstans grämer sig frikyrkliga för att de lät sig filmas och nu exploateras av Hin håles musikaliska redskap.

2 kommentarer

Kategorier: Musik, Musikvideor Taggar:

Gubbsjukt: Phil Collins

Alltså det är såhär illa: Jag älskar gubbar. Jag vet att jag inte borde, men lite i hemlighet bankar mitt hjärta hårt för den tunnhåriga generationen och dess musik. Jag hoppas att min ålder och mina bröst gör det lite mindre äckligt, men jag tänkte i alla fall börja en ny liten serie hyllningstexter till mina bästa gamla farbröder.

Vi börjar med Phil Collins. Det är väldigt svårt för mig att låta bli att gilla Phil Collins, han är liksom en sån given loser. Han ser ut som en liten boll, han verkar aldrig ha haft tur med håret, han fick sjunga i Genesis bara för att den betydligt snyggare Peter Gabriel hade bättre saker för sig. Elton John har gjort de smörigaste Disneylåtarna i världshistorien, men honom älskar indiekidsen i alla fall. Men det är svårt att göra kultfigur av Phil, killen har inte ett coolt ben i kroppen.

Ändå är den här trummisen något av en groda-turned-prins. För på en liten platta från 1985 vid namn No Jacket Reqired gömmer sig en av åttiotalets pärlor, låten Take Me Home. Phil har dessutom lyckats göra en av världens bästa break-up-låtar. Tack Phil.

Take Me Home (1985)

Something Happened On The Way To Heaven (live i Berlin, 1990)

2 kommentarer

Kategorier: Startsidan, Gubbsjukt Taggar: , , ,

MySpace-fest vs MySpace

Trots att vi inte direkt älskar MySpace så bestämde vi oss för att bege oss till deras gratisfest. MySpace Sverige skulle invigas och århundradets fest utlovades. Folk var snygga, även om Koffe var den ende med fluga, och band som man om man vill kan påstå blev “stora genom MySpace” uppträdde. Typ Juvelen och Lykke Li. Vad Sahara Hotnight och Ison&Fille har med MySpace att göra vet vi icke.

Redan i kön började det tisslas om Facebook. “Facebook är så jävla mycket bättre än MySpace” bedyrade en 39årig mediesnubbe som någon gång badat med Andres Lokko. Planer på Facebook-graffitimålning föreslogs. Nackdelarna med MySpace räknades upp. Farhågor dök upp. Kommer Kägelbanan ha förvandlats till rum med slideshows? Kommer musik dra igång utan anledning när någon kommer in i rummet? Kommer en ruta med budskapet “You must be logged in to do that” poppa upp när man köper öl?

Som tur var vann MySpace-festen över MySpace. Den hade till och med gratis sockervadd.

17 kommentarer

Kategorier: Startsidan, MySpace Taggar: ,

Konst är coolt

Igår satt jag och Helena i varsin bekväm fotölj i Royal Festival Hall och njöt av Yo La Tengo & gammal vacker naturstumfilm. Sjöhästar, räkor och andra sjö(o)djur till ett böljande musiklandskap. Upplevelsen förstärktes av lätt sömnbrist, det hela tog plats vid vakentimme 37 ungefär. Idag har vi spenderat många timmar och stor del av tröttafötterkvoten på Tate Modern.

Konst, populär eller klassisk, är lite magiskt, faktiskt. Det är London också.

1 kommentar

Kategorier: Judy pladdrar, Konsert Taggar:

An ode to: Kortedala

jens.jpg

På Judy recenserar vi inte skivor. Vi tycker inte om recensioner. Recensioner kan man ju läsa precis överallt och av vem som helst, men de säger ju fortfarande ingenting. Du kan garanterat läsa om den nya Jens Lekman-skivan på 20 olika ställen och alla säger ungefär samma sak. Trist. Eller så gör dem det inte och då blir det förvirrande. Jobbigt. Så utan att recensera vill jag bara säga köp den, den är underbar, sexa, tia, du måste lyssna på den.

Jag tänkte mejla till Jensa himself och framföra hur bra den var, men jag fick bara ett out of office auto reply:

Ämne: Auto: patience please

Dear Someone,

My computer died a few days ago, there was smoke and sparks and quite a spectacular show. Please have patience as I set up new ways of communication.

Jens Lekman

4 kommentarer

Kategorier: An Ode To, Startsidan Taggar:

Vinn biljetter till Fans

När Judys Kristofer Andersson intervjuade Fredrik Strage i samband med boksläppet av Fans lät det såhär:

fans.jpg

- Mitt privatliv gick helt åt helvete, arbete varje helg. Och så hängde jag bara utomhus med fjortisar som jagade pojkband. Skivbolagsfolket kom ut och sa ”men vad fan Fredrik, vad gör du här? Kom in och ta en bärs istället!” Fatta hur frestande det var.

- Jag ville inte göra det till någon freakshow. Och egentligen handlar ju både Mikrofonkåt och Fans om samma sak. De handlar om hur människor använder popkultur för att få ut något av sina liv. Det är sånt jag vill skriva om.

Nu har boken regisserats av Stina Oscarson och sätts upp på Orionteatern.

Vi på Judy har fått tag i sex biljetter till genrepet. Vill du hemskt gärna se föreställningen tillsammans med en polare? Skriv då ett mail till info@judy.se. De tre bästa kärleksförklaringarna till Fredrik Strage vinner 2 biljetter var till genrepet av Fans på Orionteatern måndag den 10/9 kl 19.00.

Självfallet kommer vi mejla vidare kärleksförklaringarna till herr Strage och vi kommer även lägga upp dem på Judy.

6 kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: ,

Frankfurt flygplats, mitt i höstterminen 2006. Jag är på väg hem från världens bästa stad, New York, efter fem dagar i kaos. Kaos är fantastiskt om man jämför med dystert. Hemma är dystert, och jag har börjat inse att jag är på väg hem igen. Hem till regn och jävla skitsnubben som aldrig kan bestämma sej för om man kan lita på honom eller inte. Gråt. Och så lite regn igen.

Men allt det där lägger sig mest som en bolstring av oro i min hjärna. Jag är för trött och vilsen för att tänka på något annat än att ta mig till min gate och invänta flyget hem.

Flygplatsen är alldeles för stor för sin befolkning. Bänkarna för obekväma och väggarna för kala. Jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det verkar som att alla är precis lika vilsna som jag är. På den enorma heltäckningsmattan i någon dassig färg är flygpersonalsbås strövis utplacerade. Någon borttappad passagerare går fram till ett av båsen för att be om hjälp, en annan får syn på en liten råtta som springer panikslaget över golvet, och jag försöker försvinna från omgivningen så gott det går med hjälp av mina hörlurar. Jag provar mina gamla vänner, The Weakerthans och Karate, men jag är för trött för att kunna uppfatta något annat än oljud.

Råttan distraherar mig.

Jag plockar fram skivhögen som jag fick med mig från New York. Shy Child gör mig frustrerad, de hetsar och håller inte käft när de borde. Jag drar på en rosa-orange skiva, Asobi Seksu. Förväntingarna är måttliga med tanke på mitt mentala stadium. Det skränar. Någon sjunger på jädra japanska och jag fattar inte ett jota.

Råttan har insett att den är upptäckt, och springer i panik mellan väggarna. Jag slumrar, eller domnar bara bort.

Mitt i ett av de skräniga gitarriff som jag för länge sen slutat lyssna på hör jag. Jag är trött, men det är inte jobbigt. Någon berättar och jag berättar med. En röst som inte gör sig till sjunger en text som är naken, på precis rätt sida av gränsen till banal.

“It seems you’ve lost your way, you’ve let it all fall apart”

Där var jag igen, mitt emellan kaos och skitsnubbeångest. Jag vaknar till, lyssnar noga, trycker tillbaka spår fyra igen och sen somnar jag.

När jag kom hem lyckades jag koppla att underverksspåret var ”Thursday” på Asobi Seksus senaste album Citrus. Det är musik som är mer än bra, den är ärlig också.

I oktober kommer de till London. Det är kanske lika bra att ingen bestämt sig för att plocka över dem hit till Sverige, det hade varit hemskt att bli besviken.

2 kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: , , ,

An Ode To: Min egen James Blunt

Det händer att jag är som en tonåring igen, ni vet, stora känslor och tårar och annat som man borde skämmas lite över. Och eftersom jag är den jag är så behöver jag musik som matchar de här tillstånden. Vad gör man när man inte längre kan fälla tårar till To Wish Impossible Things med The Cure eller Love Will Tear Us Apart med Joy Division utan att börja fnissa åt sig själv?

Man vänder sig till Tomas Andersson Wij. Det finns en miljon anledningar till att jag borde ogilla det ibland översentimentala och sakrala hos TAW, men det spelar ingen roll, jag gör inte det. Jag tycker fortfarande, flera år senare, att Tommy och hans mamma är en av de allra bästa låtarna på svenska. TAW är som en filt, en kram, en god vän.

Det finns trots allt saker som ska högtidlighållas. Någon måste formulera det oerhörda. Någon måste ge ord åt mysterierna. Inte så många kvar som gör det nu. Vi lever i den generade tiden.
- Tomas Andersson Wij på sin hemsida.

Ser ni min uppräckta hand? Den betyder att jag är helt ogenerat längtar efter nya skivan som förhoppningsvis dyker upp i februari.

18 kommentarer

Kategorier: An Ode To Taggar: , ,

Vad skulle jag göra utan mina bästa vänner? Honest Jon, Eskimo, Whatever We Want, Finders Keepers - Alla bolag som har förgyllt 2007 på ett sätt som varken Seroxat eller ett par skor från Buddahood någonsin har kunnat. Även fast - det ska erkännas - sådana saker är rätt trevliga de också.

Denna gång är det skivbolaget Numero som får mig att dansa min allra allra fulaste dans. De har grävt djupare än någonsin inför sitt senaste släpp: Samlingsskivan Home Schooled - The ABCs Of Kid Soul . Den är allt jag har drömt om och lite till. Små barn som sjunger så fint de kan, inbäddade i bomullsmelodier från Motown, exporterade till den amerikanska landsbyggden, till städerna, till gatljusen.

Lyssna bara på den här beskrivningen:

…the folks at Numero Records have uncovered a whole host of rare kid soul acts from the 70s — most of them a fair bit funkier than their Motown contemporaries! The tracks here all clearly follow the lead started by Michael and his brothers at the end of the 60s — but the music is way more than just a simple copycat of Jackson modes — as each of these artists have a really individual approach, and a heck of a lot of personality in their music — despite their youthful years. In true Numero fashion, most of the cuts here are from tiny little labels — issued only as singles back in the day, but produced with a great deal of enthusiasm for the music — and a confident, competent sound that’s quite striking, given the age of the performers. The package comes with complete notes on the music — opening up a whole world of lesser-known kid soul acts…

Glid in på Honest Jons webb och sätt sprätt på veckopengen.

4 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar