Time For Heroes

Jag smålog när regnet kom. Ni vet, när det kom så där som det alltid gör: åt helvete för mycket på en gång. Jag smålog av Bill Buford och blev alldeles frustrerat lycklig av Le Shop-rean.

Två gånger var jag nära gråten: av Pol Pots framträdande i det där engelska programmet min flickvän postade några rader nedåt. Men det är den andra gången vi ska prata om, vänner.

Den andra gången var jag omsluten av mitt rätta element. Modeslavar, passionerade sådana givetvis, vinylsamlare och gamla krogalkisar. Allra mest var jag omsluten av hatet, vår tids motsvarighet till bortamatchen. Och trots det vidriga i att ha musik i halvtid blev jag lite rörd när DJ:n spelade Babyshambles Delivery, som släpps i dag men som de flesta sedan länge har hört.

När det första målet – det mot oss - kom stod vi där i trenchcoats, pikéer och fernetfläckiga jeans och slöt oss samman mot de vidriga idioter som var ansvariga för tårar, eventuella könssjukdomar, arbetslöshet, tråkiga jobb, fläckiga skor, fula frisyrer, trista flickvänner, pojkvänner och precis allting vidrigt som folk försökt trycka ner i våra halsar alldeles för länge.

Som, exempelvis The Hives.
Finns det verkligen ingen som funderar pÃ¥ vad som händer pÃ¥ en viss tidningsredaktion när de väljer att ha dessa herrar pÃ¥ omslaget? ”Hörrni, här är ett vitt, trist och skitstort band. Dem bara mÃ¥ste vi ha pÃ¥ omslaget”.

Just den här tidningsredaktionen – låt oss för enkelhetens skull kalla den S/M - har dessutom lyckats toppa sina omslag med The Ark och Sahara Hotnights under 2007. Och Peter Jöback fick i senaste numret en sjua av tio möjliga i betyg. Skulle det vara rebelliskt? Kreativt? Modigt?

I samma nummer råkar som av en händelse finnas få se; en, två, tre, FYRA artister som bättre gjort sig förtjänta av omslagsplatsen. Det här handlar inte om rätt eller fel – det handlar om att majoriteten alltid har fel och att det är en musiktidnings jävla plikt att stoppa in Robert Wyatt på omslaget om det finns möjlighet. Och mannen bakom den artikeln – jag förstår att du skriver så sällan som du gör för Sado-Macho-magasinet.

Var finns hettan, berättarviljan, viljan att rita om den förbannade idiotin som vi mera känner till under namnet ”musikhistorien”?

”THE HIVES BRINNER I MISSISSIPPI” står det på detta numera mytomspunna omslag. När jag av en händelse (egentligen inte) surfar in på Harleqin-förlagets webbsida står det ”Två självständiga och ambitiösa vänninor överväldigas av kärleken” och det är precis samma billiga knep att locka läsare med klara och tydliga varor där läsaren vet precis vad som väntas: Sex, kärlek, plattityder och en och annan spydig kommentar. Nämnde jag ordet billigt?

Så. När det där målet kom var det allt det här som rasade igenom mitt huvud och gjorde mig alldeles, alldeles tårögd. Sen kom regnet.

För övrigt är det bara det här som gäller:

Sir Richard Bishop – Polytheistic Fragments (album)
Joyce & Dori Caymmi - Rio Bahia (album)
Cut Copy – Hearts On Fire (singel)
Robert Wyatt – Comicopera (album)
V/A - Brazil 70 After Tropicalia (samlingsalbum)
The Mitchell Brothers – Dressed For The Occasion (EP)
The Fire Engines – Hungry Beat (Album)
Les Edits Du Golem – Edits 001 (Vinylsingel)
A Mountain Of One – Brown Piano (Singel)
Studio – The Keys By Studio (Rubies Edit) (Kommande singel)
Ben Westbeech – Welcome To The Best Days Of Your Life (Album)
King Creosote – You’ve No Clue Do You (Pilooski Edit) (SingelspÃ¥r)
Forro In The Dark – Bonfires Of Sao Joao (Album)