Am I Honest With Myself?

“Att byta medicin är ett jävla skit, men nu har vi baxat det ända hit”, sa min läkare och jag nickade. Anledningen var att jag uppvisat grava tendenser pÃ¥ dÃ¥ligt omdöme när jag dök upp i ett par svarta chinos frÃ¥n Karl Lagerfeldt till sessionen.

Medicinen är ocksÃ¥ anledningen att jag ikväll stannar hemma, medan alla andra super sig däng pÃ¥ designskolan Beckmans mÃ¥natliga undantagstillstÃ¥nd. Det, och att jag har en skörd med nya skivor frÃ¥n Mindless Boogie, Ariel Pink’s Haunted Graffiti, Tenniscoats och Chaz Jankel att gÃ¥ igenom. Och att studera bleep i väntan pÃ¥ Burial’s släpp pÃ¥ mÃ¥ndag. Om jag vill - och villig är den korrekta benämningen pÃ¥ mig - äter jag gröt, tvättar en stonie i lammull och öppnar en flaska El Coto pÃ¥ köpet, samtidigt som jag läser A-lo:s krönika i väntan pÃ¥ nÃ¥got bättre. Som ett socialt liv, exempelvis.

Burial, ja. Jag plockar fram Ghost Hardware, den föredömligt disiga singeln som hyperdub släpptes i våras och låter nålen knulla tolvan. Min flickvän är nämligen på Marie Leveau.

Så regnar den vackraste frasen jag vet stilla igenom högtalarna och fönstren i mitt rum fångar den stilla och ekar i takt. Jag viskar med i orden: Love. You.

Och så somnar jag.