Körsbärsöl, charleston, Escort, stora hundar och små kattungar, mitt nya jobb, Tangoterje, Lol i This Is England, Popmorsans originalblogg, Battles, Scrabulous på Facebook med en Horace som jag inte känner men som tycker att jag är het, Vampire Weekend förståss och ännu uppenbarare Jens Lekman, röda hänglsen, serien Stockholmsnatt, Elizabeth Mitchells barnramsor, Flight of the Conchords intro, Flight of the Conchords låtar samt Flight of the Conchords i sin helhet, Orange Juice - alltid, Koffe i svartguldig tracksuit, Paggan, Indiegympa, bowling, wii-bowling, Pilooski, Barnens Underjordiska Scen med Viktor Brobacke, Kalle J som både släppt fina låtar och som vägrar ställa upp på intervju men ibland skickar fina msn-meddelanden om enhörningar, dans i alla former, Ayats söta slanimals . 2007 var ett fint år.

Hej. Jag har varit en dålig bloggare. Förlåt. Nästa år ska jag lära mig att bemästra konsten att dräpa med tangentbordet och hylla sporadiskt. Då kanske till och med jag vågar mig på en årsbästalista. Ha! Nej, never gonna happen. Om man, som jag, bor ihop med en förvisso söt men mest väldigt diktatorisk musikdiggare är det svårt att ens tänka musik innan den blir dissad eller godkänd med frasen “ja, det laddade jag hem för en vecka sedan”.

Inför detta årets höjdpunkt - slutet - så vill ju alla visa upp vad de tyckt. Jag försökte få in Vampire Weekend på Kristofers årsbästalista, genom att sjunga oxford coma om och om igen… men de avfärdades som ett ep-band (eller möjligtvis cd-r-band) och platsade således inte på Kristofers cd-lista. Fuck cd, säger jag. Ep är det finaste formatet.

Tack 2007 för:

Those Dancing Days - Those dancing days

Vampire Weekend - Vampire Weekend ep

Air France - On Trade Winds ep

Boat Club - Caught the Breeze ep

Ska inte tråka ut er med ytterligare en lista, men jag ville bara passa på att nämna dessa saker innan året glider över till 2008 - året då rockmusiken blir rumsren igen:

Rykiel Homme, Wyclef Jean, Flight Of The Conchords, Goodbye Nashville - Hello Camden Town, Min Väg, Mina Val av Göran Persson, Da’ Ville - On My Mind, Skream, Stone Island Denims, Tony Sylvester - Pazuzu (Prins Thomas Remix), Ondskans intervju med Edwyn Collins, alla mindless boogie-tolvorna, Abayudaya: Music From The Jewish People Of Uganda, SBU, The ABCs Of Kid Soul, London Is The Place For Me, Lil Wayne - Something You Forgot, Awesometapesfromafrica.blogspot.com, The Avalanches - So Why So Sad (The Sean Penn Remix 2002), Battles - Tonto (Four Tet Mix), Black Devil Disco Club In Dub, Quiet Village - Fragment Of Fear II, mindonrun.blogspot.com, Oljebaren, text-tv, Bill Bufford - Heat, Nitty Grittys herrstrumpor, Nynx Edits, Lindström - Let It Happen, Ghostface Killah, Jaheim - Have You Ever, Honeydrips - Farväl Karolin, Trapped In The Closet, Dansen med Smileyfigurerna på Spy Bar, Sista nummret av tidningen Sex, The Observer Music Monthly, Pilooski & alainfinkielkrautrock.blogspot.com, Allting Studio någonsin rört vid, Medieträsket i Midsommarkransen/Aspudden, T2 Feat Jodie Aysha - Heartbroken (Wawa Radio Edit) och den aldrig sinande kärleken.

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Tom Paxton - Morning Again (1968)
Det är sånt här jag väntar mig att hitta i mina föräldrars skivsamling. Gitarrkille i Dylan-anda som sjunger sånger om Vietnamkriget. Trubadurer. Protestsångare. Tom Paxton uppfyller alla kraven. Han är bland annat ansvarig för I give you my morning, som för gemene svensk kanske mest är känd som Jag ger dig min morgon med Fred Åkerström.

Nu tror du ju kanske att Mr. Blue är en ganska tråkig låt. Det är den inte. Den har ett jättefint plinkigt pianoarr och en ganska passivt aggresiv text. Inte så juligt kanske, men så är det ju ingen snö utanför mina fönster här i norrland heller. Hopplöst.

Tom Paxton - Mr. Blue [mp3]

Trodde ni som jag att Air France funkar endast under förutsättning att det är det är lite kvavt och soligt och att gräsmatta mellan tårna är ett måste för att uppskatta dem? Så fel vi hade.

Det här går alldeles perfekt hand i hand med de vita frostbitna trädgrenarna utanför fönstret.

Air France - Hold On To Me, Baby [mp3 hos SY]

Sonic och Musikbyrån är överens, Feist har gjort årets bästa skiva. Det är ett val som det är ganska svårt att bli varken upprörd eller glad över. The Reminder är en väldigt väldigt bra skiva. Enligt last.fm är det den skiva jag lyssnat på mest under 2007. Då kan man ju kanske tycka att jag borde hålla med dem?

Det gör jag inte. The Reminder hör kanske hemma på topp tio men ju fler årsbästalistor jag läser, ju mer jag tänker, ju mer jag känner efter desto säkrare blir jag på att årets skiva för mig var Person Pitch. Många långa sommardagar gick jag omkring som i ett liten bubbla fylld av små ljud och Noah Lennox röst. Det finns så mycket som känns äkta och nära och fantastiskt med Person Pitch. Jag kan fortfarande tappa andan lite när jag lyssnar på Take Pills och kommer till, ni vet, där det skiftar från att vara lite moloket till att vara ett party i dina öron som alla är bjudna till.

Det är skillnaden mellan massor av bra, massor av fint, och magi. Det totalt spikraka i hur Noah använder sin röst och skriver sina texter mitt i den där kaosartade men ändå så väna ljudmattan. Jag får myror i brallorna, jag får svårt att sitta still. Jag vill sätta mig ner och lyssna, fokusera. Jag vill maila folk jag knappt känner och skriva långa pretantiösa utläggningar om hur magnifika de arga korta små framvästa t-ljuden i Im Not är. Den sortens skiva dyker inte upp så ofta. Jag kan inte komma ihåg att jag kände så för någon skiva under hela 2006.

The Reminder är ett utmärkt hantverk, fullt av små glimmrande toner och Leslies fantastiska röst. Men jag är övertygad om att om några år, när jag ska lyssna på Person Pitch, kommer jag fortfarande vara tvungen att ta några djupa andetag för att förbereda mig.

Så jag blir tvungen att hålla med Pitchfork, istället. Tss.

Allt som oftast vill jag inte alls skriva under på att mindre skulle vara mer. Jag gillar svulst, jag gillar mängd, jag har fler än en gång hävdat att två trummisar är fler än en och att ju fler som står på scen desto roligare är det att stå i publiken. Men jag måste ju ändå erkänna att mycket av det som bara sådär kryper under huden och stannar där är just ganska minimalt. En röst, en gitarr, ett enkelt men otroligt vackert arrangemang. Saro är från albumet All Is Well, som släpps i februari -08.

Samamidon - Saro

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Helen Reddy - Reddy (1978)
Det förvånar mig lite att det är fullt med musikalstjärnor bland mamma och pappas skivor. De hör till den gruppen som var unga på sjuttiotalet och tyckte att ABBA var jättetöntiga. Men tydligen var det okej med australiensiska feminist-divor, för en sån verkar Helen Reddy ha varit, en gång i tiden.

Förutom för att ha delat filmduk med Charlton Heston är Reddy är nog egentligen mest känd för sin USA-etta, I Am Woman, som tydligen fortfarande upprör en del nötter, om man får tro kommentarerna på YouTube.

“This song alone stands at the top of the immoral pyramid of declining family values and political corruption.”

Bra jobbat, Helen!

Det märks inte så mycket av politiken i Trying To Get To You. Här är det istället kärlek och discotrumpeter som gäller. Och tonartshöjning!

Helen Reddy - Trying To Get To You [mp3]

Det här, mina vänner, är så sött och groteskt samtidigt att alla måste titta:

Don’t be a Stranger - Mon-chi-chi

Lägg till i min Profil | Fler Videos

Bandets officiella biografi (pdf) beskriver den traumatiska historien bakom låten, men det här är nästan mer talande:

See your favorite pet doin it with an old american couple in a sleesy hotel. Taking the jungfru sil with 2 labila pundare. Get stoned, beaten up, feeling alienated having the “03.30 kebabkungen meal” on götgatan. All the things you usually do during your weekend only much furrier!

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Greg FitzPatrick - Det Persiska Äventyret (1977)
Mitt bland klassiska och välkända skivor av Mike Oldfield och Jethro Tull kan man hitta helt tokiga grejer. En skiva med namnet “Cajun Two-Step”, en japansk kalarinettsolist som tolkar Dylan. Och Det Persiska Äventyret av Greg FitzPatrick.

Greg verkar ha varit lite överallt, han har blivit född i USA, spelat pop i Finland, lekt med Adolphson-Falk och sålt syntar i Sverige. Och eh, hjälpt till att skapa kalenderstandarder.

På ett tryckt fint blad i konvolutet till skivan finns en lång historia om hur den blev till. Jag kan nog inte riktigt återge den, men den innehåller en fin beskrivning av hur Greg sover på en madrass i studion han fått låna. Och hur han dansar naken till Att ge och att ta. Oj, jag kanske glömde berätta att de flesta sångerna på den här skivan är Gregs lite psykedeliska tolkningar av svenska progglåtar? Så är det i alla fall. Thing is, Greg verkar inte ha varit så bra på svenska back then, så det blir en jättecharmig slags svengelska av det hela. Tre personer får cred på omslaget för “hjälp med Gregs uttal”.

Först tyckte jag bara att det var lite roligt. Men nu har jag lyssnat på Att ge och att ta massor av gånger, och jag blir bara mer och mer förtjust.

Greg FitzPatrick - Att ge och att ta [myspace]

Idag har jag lyssnat på Burial’s nya skiva, Untrue, för första gången. Jag har såklart, precis som alla andra, kunnat göra det sen den släpptes. Men jag har låtit bli.

Den självbetitlade Burial som kom förra året var för mig något av det bästa som året hade att erbjuda. Men jag lyssnade aldrig särskilt mycket på den. Förklaringen är som så: den är lite för bra. Det är inte precis en gosig skiva, den är rakt igenom mörk. Det känns som ett fuktigt kallt regn som kryper in under skinnet. Det är fantastiskt, magiskt, men det kommer så läskigt jävla nära. En gång när jag stod i en full tunnelbanevagn på väg hem från jobbet och lyssnade på Southern Comfort kom jag på mig själv med att stävja en impuls att bara kura ihop mig i random främlings famn, för allt kände så kallt och kargt och bottenlöst.

Så jag har gruvat mig lite. Alla säger ju att Untrue är bättre. Mer. Större. I min värld har det översatts till än längre in under huden, mörkare. Så jag har helt enkelt inte riktigt vågat, såhär i höstrusket.

Men idag kunde jag inte hålla mig längre. Och visst är det bättre. För plötsligt finns en liten liten skåra av ljus i ljudbilden. Jag kan lyssna på Archangel på repeat många många gånger, utan att behöva gå i ljusterapi efteråt. Tack, käre mystiske Londonbo. Nu går Stockholms tunnelbaneresenärer säkra.

Burial - Archangel [länk till en blogg där du kan ladda ner låten]