Älskar Moondog. Och det här är hans allra första, som ges på ordentligt på skiva för första gången.

“What you means to me is what I means to rap”.

Det är en hel del saker jag skulle kunna förklara.

Dealen med Beach House? Jo, de släppte en ganska fin debutskiva 2006, och sen har man som hunnit glömma bort dem lite, för det är inte alla skivor som man fortfarande lyssnar på två år senare. I december dök de upp igen som från ingenstanns och alla blev lite bananas för jisses vad fint det här är. Albumet Devotion kommer den 26 februari.

Beach House - Gila [mp3]

Dealen med Department of Eagles? Jo, innan den ena lÃ¥tskrivardelen av Grizzly Bear började hänga med Ed Droste spelade han, Daniel Rossen, i en duo. Rossen har en röst som är lite magisk, och tillsammans med en gammal klasskompis gör han i Department of Eagles helt jättefina popmelodier. Gillar man Grizzly Bear sÃ¥ borde det här gÃ¥ hem. Om inte annat mÃ¥ste man nästan gilla en människa som lyckas göra om nÃ¥got sÃ¥här bedrövligt till nÃ¥got njutbart. Det verkar som att det andra Department of Eagles-albumet kommer heta Gold Suits och släppas… nÃ¥n gÃ¥ng snart. Kanske.

Take-Away Shows med Department Of Eagles

.

.

Men vad som händer, egentligen, har jag ingen aning om alls.

Det är en hel del saker som jag skulle behöva fÃ¥ förklarade för mig. Pojkar…

What’s up with Hästpojken? Är det verkligen bra pÃ¥ riktigt? Eller är det bara en massa random folk som pÃ¥stÃ¥r det?

What’s up with HÃ¥kan Hellström? En jobbkompis sa det bäst “när jag hörde hans senaste lÃ¥t pÃ¥ radion tänkte jag bara ‘men skärp dig HÃ¥kan’.” Jag har i och för sig inte hört sÃ¥ mycket och det lÃ¥ter ju fint med en lÃ¥t döpt till Exile on Wollmar Yxkullsgatan, men efter Sven-Bertil är jag inte alls säker pÃ¥ den där söte göteborgarn längre.

Hur kan mamma undra om jag gillar Basshunter?

Och vad är det som händer, egentligen?

Hittar ingen bättre version, men ni historielösa barn som lyssnar på Cat Powers senaste måste ju såklart få lite perspektiv på sakernas tillstånd.

Well, den här kom egentligen redan i oktober 2007, men eftersom vi har att göra med ett av de fem grundelementen i pophistorien (De andra är givetvis R. Kelly, Orange Juice, Karen Dalton och The Style Council) gör det ingenting.

SÃ¥ kom den till slut. Uppföljaren till 2005 Ã¥rs brillianta skiva “Doppelleben”. Och självfallet är Justus cover pÃ¥ Michael Rothers “Feuerland” med även här. Det är liksom skäggigt pÃ¥ ett meta-plan.

SÃ¥ kom Ã¥rets första “Ã¥rets bästa skiva” redan nu. Sebastien Tellier blandar Doo-woop, fransk smörsÃ¥ng, Göttsching-rytmer och de allra vackraste tonerna frÃ¥n ett halvt ostämt piano, som vilar mot Ã¥ldersringarna pÃ¥ en sönderfallnad träparkett.

I övrigt har jag inget att säga förutom att jag älskar dig.

DAN LE SAC vs SCROOBIUS PIP - Thou shalt always kill + hela texten

Jag behöver faktiskt bli påmind ibland om att The Smiths bara var ett band.

Appawhat? Jo, ser du, det är en hästras. Och det är en knaselektrotjej från Paris som får fina meddelanden på MySpace från Cat Power. De verkar vara kompisar. Chan verkar gilla Appaloosas låtar. Det känns inte helt ologiskt. Jag är också ganska förtjust. Den lyfter hjärtat lite, den här obevekliga refrängen.

 Appaloosa – The Day (We Fell In Love)

Och fan för att folk är så snygga när de röker.

but then I look at you and know
that somewhere there’s a someone who can soothe me
to me you are a work of art

I går var halva redaktionen på 90-talsfest. Den andra delen var på Ace och raggade/blev raggad på av 90-talister.

Natten ägnades åt utförliga diskussioner om 90-talet. Beverly Hills. Oasis. Tidningen Pop. Pojkband. Godisgurka. Snelugg. Diadem. Träsmycken. Västar. FotbollsVM 94. Föräldrarnas allt mer utspädda sprit. Skogsrave. Nirvana. Flanellskjortor. Twin Peaks. Långärmad tröja under t-shirt. Linne på t-shirt. Lager på lager på lager. Adidasbyxor. Filaskor. Spice Girls. Take That.

och East 17:

Det verkar nära på oundvikligt: Alla som har varit progressiva, lyckats med sin strävan och byggt sig en plattform kommer trivas så bra på den att de stannar upp, stagnerar och blir lite fega. Fabric tyckte till exempel att Justices – något märkliga, det ska medges – mix var för udda för att ges ut. (Bakgrund och låtlista på nyhetsplats.)

– Fabric ville ikke ha den. Det var rart, humrer deRosnay.

– Vi er de første som er blitt forkastet på noe sånt som åtte år med Fabric-plater. Vi ville gjøre noe litt annet enn bare en vanlig miks-plate, så vi leverte en miks med obskure disco-spor og franske novelty-hits. Bare låter som vi virkelig liker selv. Men det var visst ikke helt det Fabric var ute etter. De virket ikke så veldig lystne på å ta noen sjanser, sier deRosnay.

(Från Dagsavisen.)

Hur som helst: Nu finns mixen på nätet, som en julmix.

Eventuell eftermiddagstristess botas med följande:

Hjärtliga webbsidan 99 Matters ställer bara en frÃ¥ga. “What’s really important to you?” Artister som Interpol, Psapp, Architecture in Helsinki och Malajube har svarat. Högt och lÃ¥ngt om vart annat.

St. Vincent bryr sig mycket om att att bli av med Bush, söta José Gonzales är sådär ganska typiskt svenskt bortkommen när han försöker förklara hur viktiga hans naglar är och Patrick Watson håller lektion om vad poutine är, och hur gott det smakar.

Men finast är nog ändå Sindri från Seabear, som bryr sig mest om fotboll.

…what’s really important to me is football. I really like playing football and watching football. I play with my friends every monday and tuesday nights. I like to play center. In the summer we play outside. In the winter we play inside… sports hall.
Sindri från Seabear, på 99 matters.

Idag har varit en dag av idel goda nyheter. Jag känner mig till och med så pass hoppfull för framtiden att det känns som läge att plocka fram en gammal favorit. I början av det här tusentalet var min allra käraste pepplåt den här:

The place where I come from is a small town
They think so small, they use small words
But not me, I’m smarter than that, I worked it out
I’ll be stretching my mouth, to let those big words come right out
Peter Gabriel - Big Time

Jag tittar på Grammisgalan. Fråga inte varför, det kan jag inte svara på.

20:04 Adam & Gry? På riktigt? Jisses. Ifpi (som arrar) lyckas få det att vända sig i magen på mig igen. Vi börjar alltså med lätt illamående. Tack för det.

20:18 Jag tror att The Hives precis vann pris för bästa liveakt. Oväntat. Men jag blev distraherad av att leta reda på nittotals-Adam på YouTube. Jag är ledsen, i mitt huvud kan jag aldrig separera honom från Tur i kärlek.

20:29 Vad är dealen med den lilla publiken mitt i scenen? Den ser ju mest bara lite bortkommen och patetisk ut. Tur att Maia Hirasawa är så söt. Men den här låten känns ju hysteriskt gammal vid det här laget.

20:36 Ah. 50 Cent är en “HIPHOP STJÄRNA”. Who knew?

21:01 Men lilla lilla Carl Bildt, vem har kräkts på din kavaj? Helt oväntat har regeringen varken kläd- eller musiksmak.

21:18 En prisgala som den här blir verkligen jättetrÃ¥kig om man inte bryr sig om vem som vinner. Jag ser väl hellre att Säkert! fÃ¥r pris för Ã¥ret album än att Kent fÃ¥r det, men jag är jag har inga starka känslor till nÃ¥got av de nominerade albumen. Har det alltid varit sÃ¥här trÃ¥kigt? Jag kan inte ens komma ihÃ¥g om jag sÃ¥g det här spektaklet förra Ã¥ret. Zzzz…

21:35 Hihi. Vilken härlig symmetri det gick att hitta i att Salem Al Fakir och Erik Gadd är precis lika långa och har likadana fluffhår. När de kramades var det nästan svårt att se vem som var vem.

21:54 Aaaah, äntligen är det över. Två saker gjorde mig lite lycklig: Att Johan Söderberg vann MTV-priset för bästa musikvideo & Annika Norlins tacktal. Saker som gjorde mig olycklig/uttråkad: Too many to count. Nu ska jag tvätta öronen med lite kvalitetsmusik en stund. Hoppas ni också överlevde!

Den bästa analysen av Svenskarnas hållning till valet i USA står i vanlig ordning Kinky Afro för:

“Svenne Banan älskar Obama. I alla fall sÃ¥ länge han inte flyttar hit, inte tar vÃ¥ra jobb och vÃ¥ra tjejer, inte snackar en massa Rinkebygoja, inte smäller raketer inom tättbebyggt omrÃ¥de och, sist men inte minst, ger fan i att släppa ifrÃ¥n sig musik eller andra värdelösa kulturyttringar.”

Jag har inte blivit så akutdansig och glad av ett gäng låtar sen jag hörde Hot Chip eller Shout Out Out Out första gången. Disco! Blåssektioner och tung bas. Och helt lekfullt.

Varför har ingen kommit på det förut? Det är ju till discodängor man ska använda en röst som Antonys!

Komsi, komsi, lilla debutalbum.

Hercules and Love Affair - Blind (feat. Antony Hegarty) [hos Motel de Moka]
Hercules and Love Affair - Hercules theme [hos Gorilla vs Bear]

För den stora världen utanför mitt hjärta kanske det inte betyder sÃ¥ mycket. För mig, som fick Mirran efter att ha tjatat i vad som kändes som en evighet, betyder det allt. Mirran kom till min familj strax efter att jag hade fyllt fyra Ã¥r. I början var hon lite skygg och tyckte inte om främlingar. Ju äldre hon blev desto mer vande hon sig vid människovarelser. Hon kunde lägga sig pÃ¥ rygg vid nÃ¥gons fötter och jama “klia mig pÃ¥ magen, snälla”. Hon började kurra sÃ¥ fort man tog upp henne. Mot slutet började hon kurra bara hon märkte att man var i samma rum. Hon var nästan helt döv, och nästan helt blind, men fortsatte kurra. I Ã¥r skulle hon ha fyllt 21 Ã¥r, men hon rÃ¥kade springa för lÃ¥ngt bort frÃ¥n huset och en bilistjävel som inte ens stannade för att se om hon dog direkt eller om hon fick lida satte punkt för hennes nionde och sista liv.

Enligt Annika är hon nu troligtvis i katt-nangijala. Där det är mysig katt-skymning jämt och det finns fullt av råttor och småfåglar att jaga och stora fat med varm mjölk. Och där hörseln och synen är skarp som en örns.

Mirran, världens finaste katt.

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Sky - Sky (1979)
När jag läser på lite om Sky slår det mig att det kanske, med lite god vilja, går att koppla en ganska stor del av mina föräldrars LP-samling till Jeff Waynes War Of The Worlds. Herbie Flowers, som spelar bas och tuba i Sky, var även basist för det lilla projektet. Dessutom är det han som basar på David Bowies Space Oddity.

Sky var tydligen ganska heta ett tag på åttiotalet. Det verkar vara en ganska spretig grupp, och resultatet är någonslags progressiv rock inspirerad av klassisk musik. Det låter ju ganska fantasifullt, eller hur? Så man undrar ju varför de döpte sina första tre skivor till Sky, Sky 2 och Sky 3.

Anyhow, fint är det.

Sky - Westway [mp3]

Om du fick göra en video, hur skulle den se ut? Skulle du orka lägga ner mycket träning och energi som OK Go? Eller skulle du istället samla ett gäng bootylicious brudar och leka sugardaddy för en eftermiddag? Kanske skulle du göra något fint tecknat med söta naiva djur? Eller bara låta en kompis filma dig när du låtsas flyga ett flygplan?

Nämen titta här! Hot chips allra första singel från deras kommande album Made In The Dark. Hoppa runt på klossar, klä ut sig till Joker, måla danstjejer med två olika fingerfärger och leka mänsklig tetris. Ja, så kan man ju förstås också göra.

Kommer ni ihåg Cut Copy? Som gjorde en fin låt en gång som heter Saturdays? Jag ska erkänna att jag tyckte att det var ganska lätt att glömma bort dem. Men nu!

I april släpper de nytt album, och som en liten försmak har de gjort en av de bästa mixar jag hört på länge. Lite smakbitar från nya skivan, lite Fleetwood Mac, någonslags hipstervariant av The Moody Blues Nights In White Satin. Ja tack.

Mixen heter So Cosmic. Hos Music For Robots finns nedladdningsmöjligheter och låtlista med kommentarer från Cut Copy-Dan. Finnemang!

Koff säger:
mp3-mannen. jag trodde det var jag.
Phille säger:
haha
Phille säger:
aac-mannen
Koff säger:
ja, det är du. lite töntigare. inte lika open source. mannen som inte kommer kunna spela sina filer inom en snar framtid.
Phille säger:
är i alla fall inte wma
Koff säger:
nej, då är man en riktigt snuskig jävel.
Koff säger:
livstid direkt utan rättegång.
Phille säger:
ja fyfan, hår på bröstet o allt
Phille säger:
snusk o förfall
Koff säger:
ja, vad har hänt med ungdomen?

ZONGAMIN - AZZAZZA (2008)

Promovideor på youtube. Sådana moderniteter.

Jag vill ju att det ska skära i hjärtat lite oftare. Att det ska bränna till, betyda något. Kanske är det en omodern hållning för en 23-åring, kids, men å andra sidan har jag hört både The Winkies, Crunk Juice, Colin Blunstone och Williams Love On A Real Train (Version By Studio), så pilutta er.

Förlåt mig. Egentligen vill jag bara berätta om de tunga tårarna jag grät igår. Berätta om hur det kändes när de 100 sista sidorna i Åsa Linderborgs Mig Äger Ingen uppträdde som ett stegrande Crescendo i Stolthet, Ära, Misslyckanden och Sorg. Som en alternativ spegelbild till lyriken som hör till Jaheims Have You Ever, ett av de allra mest rörande spåren på den sorgligt förbisedda skivan Making Of a Man från 2007:

Have you ever
Thought of what you did
When you were a kid (sometimes)
As you reminisce

Have you ever
Thought about your life
Thought you paid a price (no doubt)
Cause It wasn’t right
Have you ever

Ever tell the truth but lied
Held back when you shoulda cried
Didn’t say it when you shoulda said goodbye
Meant something but didn’t say
Said something but didn’t mean
Seems like we all been through it
Titeln till Linderborgs bok, tagen från Gunnar Ekelöfs dikt med samma namn, ristar i sten hur blicken var klar när du var sjutton år, orädd och aldrig rädd för att misslyckas. När blicken var blå, innan du hamnade på en brits i Idiot City.

“Mig äger ingen,
Inte ens jag själv”.

Den alldeles vanliga berättelsen om Ã…sa och henne pappa Leif, liraren, Sveriges bästa härdarmästare pÃ¥ Metallverken (Eller “mentalvärken” som han föredrog att uttrycka det) som hämtade henne med cykeln frÃ¥n dagis skälver. Ett monument över den förlorande sidan i den nya ekonomin, över ett folkhem som ströp sig själv.

De tvÃ¥, som var bästisar och bundis, “Världens starkaste pappa” och “Hej gummeligumman fint att se dig” med varandra gled aldrig isär. Endast avstÃ¥nden blev längre. Och Leif Andersson, med sin aldrig sinande dröm om socialismen, om rättvisan, stÃ¥r mig alldeles oförklarligt nära när han delar upp befolkningen i tre delar: Kärringar, Jävla kärringar och Jävla bra kärringar.

Jag gråter sällan längre men när boken är slut klappar jag försiktigt katten vid min sida innan jag byter ut påslakanet till kudden. Då är det alldeles genomvått.

Och det är ett jävla bra betyg.

I övrigt: den enda skivan ni behöver är Elkin & Nelson - 1972 2005. Latin Glam. Edición Especial 33 A.