ESCORT - ALL THROUGH THE NIGHT.

The B-52s - Funplex
Hur mycket jag än vill hata Fred Schneiders, Cindy Wilsons och Kate Piersons sÃ¥nginsatser över de relikliknande rawk-gitarrerna kan jag inte lÃ¥ta bli att bli allldeles barnsligt fötjust och upphetsat klappa händerna när de förlöser det inledande spÃ¥ret “Pump” i en refräng som hämtad ur soundtracket till Art School Sluts.

Don Henley - Building the perfect beast
Denna Eagles-frontman har alldeles för länge spottats på. Den nattskimmrande storstadspopen som Henley presenterar på detta 1984 års bortglömda rubin (samma år som yours truly föddes) uppvisar ett melodihantverk som i ensam majestät förvandlar en vanlig redaktörsdag i skrapan på Essingen till ett alldeles eget avsnitt ur tv-serienWest Wing. Ja, förlåt. Inga mer TV-liknelser idag.

Emtidi - Emtidi
När Mind On The Run gräver allra djupast i i de tyska Acid Folk-gömmorna blir resultatet oftast fantastiskt. Som här, där Fairport Convention verkar agera komp till Klaus Schultzes allra blekaste minimalism.

Ersen - Ersen
När mina kompisar i Finders Keepers Records samlar turkiske Ersens mest underbara funk-smockor på en liten behändig skiva kan jag inte låta bli att vara djupt imponerad över den målmedvetenhet som visas upp i de ständiga försöken att skriva om pophistorien.

Fjordfunk - Ovid 8
Med ett sådant namn går det inte att misslyckas. Mina allra djupaste discolustar får åter ett alldeles för stort utrymme, och när landsmannen Lindström river ner himlen på b-sidan funderar jag allvarligt på att flytta hela Gubbrummet på Spy Bar till en liten ö strax utanför Bergen där vågorna långsamt kan slå in över fönsterrutorna.

The Habibiyya - If Man But Knew
Varje spår låter som de böneutrop som TTA förevigade på A New Chance. Lika vacker som min nyinköpta marinblåa Trench från Thomas Burberry.

Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss
Om du hoppar över det lite onödiga spåret Zigenarliv Dreamin är pratet om Boogie egentligen rätt fånigt. De största poängerna kommer ju när Håkan klär sig i vit kostym och förvandlas till Clarence Carter anno 1969 och med ett snett leende sjunger till sin Nathalie eller vemsomhelst om hur kärleken är evig. Och starkare soul än på den vidunderliga Kärlek är ett brev skickat tusen gånger har inte gjorts på svenska sedan samme person för sex år sedan, under Det är så jag säger det - turnén, lät sin sång Minnen av Aprilhimmlen långsamt glida in i en sävligt lunkande New York New York som stilla rusade in i solen där bakom kullarna.

Joel Alme - The Queens Corner
Tänk er hur det hade låtit om Scott Walker slutade trumma på köttbitar och istället tog sig tillbaka till de djupaste och varmaste melodierna han skrev i sin ungdom. Joel Alme är en traditionalist som besitter en talang som är reserverade åt en på miljonen. Och på sin första singel skjuter han sin perfekta popmelodi långt ut i rymden där den tillåts dansa med Dennis Wilson och Tin Pan Alley på en plats där klockspelen aldrig tystnar.

Liquid Liquid - Slip In And Out Of The Phonomenon
Till och med Mo’ Wax-singlarna. Det kanske inte säger sÃ¥ mycket för er, men i min bok är det som om Moses Ã¥ter klyver havet med sin futtiga pinne.

Lovely Jon - Grindhouse Vol 2: Tales Of Sleaze And Sin
Vad är hippast och fräckast just nu, undrar ni förstås? Svaret: En obskyr variant av gamle SVT-profilen Orvar (nej, han har givetvis inget efternamn) som gräver fram sin allra smutsigaste RAWWK och mixar ihop det med de allra ostigaste dialogerna från sin absurt stora samling sleaze-porr. Det är så modernt att jag kissar i brallan.

Lullabies In The Dark - Song For Marie & Elise
De smäckra evangeliska plinkandet. Det är som att spela A Mountain Of Ones Ride baklänges och på halva hastigheten. Som jag har drömt om att kunna göra det!

Nitedogs & Lovefingers - Black Disco
Sammy Barbots New Mexico är en fullfjädrad popsång inlindad i den mest underbara smaklösa skrud. Så när mina vänner på lovefingers hugger tag i den och stöper dess toner i en kontext som gjord för att hinka drajjor på Riche till blir jag fånigt förtjust.

Quiet Village - Silent Movie
Vad har Quiet Village gemensamt med Benga och Schlager-Tellier? De har gjort tre av årets bästa skivor såklart. Denna första fullängdare från utkanterna av Whatever We Want Records (den släpps faktiskt på !K7 av alla ställen) är de samlade intrycken av det allra första decenniet på 2000-talet.

The Shortwave Set - Replica Sun Machine
Annika Flynner och jag har en sak gemensamt och det är att vi hatar Danger Mouse. Så kan jag innerligt tycka om en skiva som den mannen producerat? Ja, uppenbarligen.

Zeus - Esoteric Disco
Joel Martin från nämnda Quiet Village gjorde den här mixen redan 2002. Men det är här vi hittar de första fröna till det som skulle komma att utgöra grunden till den konstellation som står i frontlinjen när popmusiken skall knuffas framåt. Och nu när Sounds Of The Universe släpper den igen, stenhårt limiterad, framstår den som vår tids motsvarighet till Karen Daltons tidiga 1960-talsinspelningar.

VA - An England Story: The Culture Of The MC in the UK 1984 - 2008
Englands musikkultur står ju förevigt i förgrunden av den mer slapphänta amerikanska varianten. Och på den här fina Soul Jazz-samlingen, från åren då skinrörelsen slutade älska sin soulmusik och istället blev The National Front, och fram till idag, uppvisas en sådan dogmatisk övertygelse om basens funktioner på popmusiken att valfri singel med Flo-rida framstår som ett skämt. Det är progressiv musik, i meningen att den ständigt är hånfull mot det som nyss har hänt. Därför låter även de äldsta spåren som om de vore inspelade nästa vecka.

VA - Computer Incarnations For World Peace II
Gert Jansson! Med ett sådant raggardoftande namn bör man också klara av att framställa den djupaste samlingen av balearisk house som möjligt är. Och det klarar Gert, till vardags trädgårdsmästare i Mölndal, alldeles utmärkt. För er kännedom finns också en annan Gert, troligen tysk, som sysslar med proggdisco och sådant där. Men jag vägrar tro att det är den Gert, och inte trädgårds-Gert, som sammanställt detta Taj Mahal av norsk modern fjordfunk.

Vilken alldeles underbar heavy metal-pastisch.

Myspace.

INF!

Två gånger har jag sett Final Fantasy live och båda gångerna har jag fascinerats lika mycket av hur han samplar sig själv i realtid, loopar fiolen och spelar över det han själv framförde några sekunder tidigare. Vad säger ni, borde inte Radiohjälpen starta en insamling så vi kan ge honom en Nintendo Wii, en Mac och lite specialgjord programvara?

Wii Loop Machine 2.0 :: Sampling! from The Amazing Rolo on Vimeo.

Ibland är det en längtan efter precis den här känslan som driver mig att ha en iPod i örat.

Kunde jag sjunga så skulle Kista galleria vara my next target.

Gladaste nyheten den här veckan: Knasmännen i Man Man kommer till Debaser Slussen den 23 maj. Då blir det tokskäggigt hördu. Och den 8 april kommer nya skivan Rabbit Habits. Peppen är total.

Man Man - Engwish Bwudd (från Six Demon Bag, 2006)

Jag läser och bläddrar i nya nummret av Bon. Varje sida är vackert färgad i pastell. Bon är tidningen som mer än någon annan vill se sig själv som spjutspetsen i den popkulturella bevakningen, och som gärna frontar den Marshall McLuhan-älskande skribenten Anders Rydell och dennes högst läsvärda, men för den delen inte särskilt nya, teorier om tekniken som kulturell bärare. Allt detta är givetvis hedervärt, och på ett sätt också modigt. Men det är inte för Bons teknikartiklar jag skriver idag.

Tidningen har under de senaste Ã¥ren allt mer gÃ¥tt till att bli en mer renodlad modetidning, allt enligt devisen “Mode är det nya pop”.
Egentligen ställer jag upp på den beskrivningen - mest för att det alltid irriterar någon från Borås. Bons modebevakning är också trevlig utan att vara särskilt kritiskt eller alternativ. Delvis beroende på samma faktorer som CRB - skribenten alla tråkiga människor hatar - tar upp i en alldeles lysande krönika:

“Läsare intresserade av mode blir förledda av svensk modepress. Det sker varje dag. Kritiken och det oberoende urvalet är obefintligt.Det saknas en modepress med självförtroende, med integritet att vÃ¥ga kritisera. Att gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt som att recensera kreationer och kollektioner med betyg, analys och essäer. Istället lottar Rodeo ut ännu ett par sneakers i samarbete med Adidas och garanterar annonsintäkter till tidningen.”

Men förlÃ¥t mig, jag springer alltid ut pÃ¥ sidospÃ¥r. Vart var vi nu? Just ja, “Mode är det nya pop”. Bon har strategiskt dragit ned pÃ¥ all bevakning av popmusik, med motiveringen att exlusiviteten inom popmusiken gÃ¥tt förlorad i och med den “nya” tekniken.

På ett sätt kanske det är sant - ingen behöver ju längre postorderbeställa en samlingsskiva med My Favourite så som jag fick göra i min ungdom. Men för att Bon ska ro hem resonemanget krävs det också fingertoppskänsla när de väl skriver om ny popmusik. Förstår ni vart jag vill komma? Den finns nämligen inte.

Den enda artikeln som handlar om musik när jag bläddrar mig fram och tillbaka för att ta del av Bons spjutspetsjournalistik är en tradig 2000-tecknare om Action Biker. Och det gör mig alldeles tung i hjärtat.

Det har egentligen ingenting med Action Biker att göra, tvärtom ser jag vissa poänger med hennes barockt elektroniska popmusik. Men det är bara ytterligare ett tecken på en musikbevakning som är navelskådande och egenkär. En musikbevakning som aldrig lyfter blicken från Götgatsbacken i Stockholm. Hade artikeln publicerats hösten 2006 hade jag varit lugn med det - för det var innan Bon så tydligt deklarerade att musiken inte längre var tillräckligt exlusiv. Men idag är alla läsare av The Cricket bekanta med Action Biker sedan tidigare, och därmed har hon heller inte i Bon att göra.

Hade man haft pekfingrarna i luften och känt efter riktigt ordentligt hade Bon istället skrivit om Late Of The Pier, Beyond The Wizard’s Sleeve, Brenda Ray eller Group Inerane. De hade till och med kunnat skriva om Skull Disco. Men det gör de inte.

För sanningen är den att Bon på mycket lång tid saknat de skribenter som skulle kunna bedriva en modern, progressiv och initierad bevakning av popmusiken idag.

Och tills de gör det ringer orden om dess “förlorade exlusivitet” väldigt tyst och stilla. Innan dess är framtiden endast reserverad till den lilla subkulturella klick som förstÃ¥r Galwad Y Mynydd, Silver Apples och PRB Streetgang.

Saker i Övrigt:

Levis 501 Vintage 1963 Reissue

Shackleton - Death Is Not Final (singel)
Courage Of Lassie - Sing Or Die (Album)
Brenda Ray - Walatta (Album)
Jack Johnson - All At Once (SÃ¥ng)
Mindless Boogie - Lord Of Leafs (Skinny Joey Edit) (SÃ¥ng)
VA - The Garden of Forking Paths (Curated By James Blackshaw) (samlingsalbum)
VA - Obsession (Bully Records FU 008CD) (samlingsalbum)

En av vinnarlÃ¥tarna var misstänkt lika denna…

Jag är sjuk. Har varit det länge. Är ynklig och orkar inte annat än att kolla pÃ¥ tv. PÃ¥ tv:n är det Melodifestivalen…

Hemska sammanträffanden har fått även Hanna och Koffe att fastna framför samma program som ytterligare tre miljoner stackare stirrar på ikväll.

- eeeh, hörde jag rätt, har niklas strömstedt en guldtand?

Calalalalaisa.

- alltså vad är det här? strömsted var ju pinsamt och nu några fiolidioter!

Daniel med konstigt efternamn.

- Varför försöker de dansa? De har illasittande kläder och borde inte dansa.
- det här lär vara det sämsta jag hört. kolla fettot i beige skjorta
- och det är en homogay på tv!
- ojoj. eld!

Linda B. B. B.

- Hur svårt kan det vara? Svar: Jävligt svårt.
- introt är så himla stulet från mika.
- hon ser lite ut som den dära spice girlen som är tehopa med beckham, eller som att hon skulle vilja se ut som henne.
- ja, vilken copy cat!

Nordman.

- Bästa tävlingen mot hårda hårda nordmän - äta kex och vissla!
- gud vad konstigt det är att kristian luuk är gubbe och hostar melodifestivalen.
- det får mig att känna mig mycket gammal.
- jag vill ha en sån där lampgrej! som de tävlar under! kan man ha sån på 25 kvadratmeter?
- haha, jag har sett den där lampan sååå mycket. de hade den som juldekoration på jobbet den lät och luktade
- okej, jag vill inte ha den längre, men den är sjukt snygg. men alltsÃ¥ nordman. dog inte de ut med rednex? det hoppades jag pÃ¥…
- jag med, men alla uppstår med mello
- aaaah, zombiemusikal = melodifestivalen?

Sibel.

- Idolerna är de största stjärnorna idag. Så klart Sibel ska vara med i Mello. Men var är Danny? Det räcker väl inte med Så ska det låta, EMD och Let´s dance?
- stora handskar är lite roligt
- verkligen!
- klänning som ser ut som den kommit ur en sprits är också lite nice
- nu blev hon fångad av en stormvind också

Fronda

- en trumpet som spelar summertime
- oh la la
- men vad hände sen?
- men eeeh. wtf?
- Beirut är med i melodifestivalen
- EHHHHHHHHHHHH
- det är som timbuktu utan gung
- och utan skön skånska

Perrelli:

- från början var hon i svartvitt mycket tacky effekt
- hon har de fulaste körkillarna i historien!
- men såg du de beiga i början? de med för tajta byxor?
- ja. men de var ju mest… slemmiga. de här ser ut som vilsna SO-lärare.
- ska verkligen kameramannen göra massa häftiga snurrningar sådär. är inte det fusk?

- Åh, Björn, snälla kom tillbaks! Jag är lite kär i dig.

Så, vilken är favoriten?

- favorit är ett så laddat ord. det implicerar att jag tycker nått är bra. men jag somnade inte och ville inte jättemycket ta livet av mig under hero.
- jag tycker vi håller på bengtzing

- jag gillar bara björn.