“Varje dag självdör minst ett dansband här i landet”. Judy säger: Agera mot diskon nu. I morgon kan det vara för sent.

Man mÃ¥ste älska hur reporter skjuter in “… och din familj!” när Janne Landegren beklagar sig över hur musik pÃ¥ skiva slÃ¥r mot hans försörjning.

Den nya tekniken har kommit för att stanna och den har många fördelar när det gäller att stimulera fram ett musikliv, ett musikintresse och annat. Men det får inte utvecklas till ett alternativ till ett arbetstillfälle som konkurrerar ut den levande musiken.

– Yngve Ã…kerberg, Musikerförbundet, kommer med ett uttalande som känns kusligt aktuellt.

(Från Rapport 1979.)

Jag gillar ju hiphoptexter om baljväxter lika mycket som the next guy, men är det här verkligen ok?

Lentil soup - is- mental fruit
and, ginger root- is good for the youth.
Fresh vegetables with the ital stew.
Sweet yam fries with the green caleoo
Careful how you season and prepare your foods,
cause you dont want to loose - vitamins and minerals
and that’s the jewel-
Life brings.

– Dead Prez, Be Healthy

Vänta, det kommer mera:

Drink water. 8 glasses a day.
Cause that’s what they say.

They say you are what you eat.
So I strive to eat healthy.
My goal in life is not to be rich or wealthy.

(Tack för bilden, Faktoider.)

Ibland får man för sig att man är tråkig. Ingen skrattar åt ens skämt, eller ja, i själva verket förstår de nog inte att man försöker skämta, eller så märker de bara inte att man säger nåt. De kanske inte ens märker att man är där. Det är knappt så att man själv fattar att man är där.
En gammal vän brukade säga till mig att man måste ha tråkigt. Själv vill jag dö så fort jag får en släng av tristess. Det är som att den smittar av sig. Hela jag blir grå och osynlig. Särskilt i stora sällskap som typ dricker öl på coola ställen. Hua.

Tur att det finns musik som passar även när man är lite grå och äger ett ICA-kundkort.

Det lÃ¥g ett oansenligt kuvert pÃ¥ hallmattan. Tydligen vill magasinet hennes att jag ska prenumerera pÃ¥ deras fina tidning. Nu är nämligen “hennes ännu bättre - fullmatad med det vi kvinnor älskar allra mest - relationer, mode och skönhet”.

Kära Maria Torshall-Ayris, chefredaktör, här är en låt till dig. Lyssna noga.

I går var Kristofer snäll. Han mailade nämligen Sonic, tidningen han har bashat en del under det föregående året, och berömde dem. Huruvida detta plötsliga infall beror på att han har tappat omdömet tvistar nu världens samlade forskarelit om.

Den ena sidan hävdar att Kristofer under årets första månader allt mer visat prov på en etisk kompass som kan ifrågasättas. Hans vilja att riva upp gårdagen har gått för långt, menar de. Som bevis drar de vitklädda forskarna i det, eh, vita laget upp listor från patienten ifråga där allting ifrån Chris Rea-mixar, East 17 och The Last Shadow Puppets har påståtts vara det nya fräscha. Dessutom har de kommit över ett dokument som visar på att Kristofer spelat Teenagers fullängdare vid minst sju tillfällen under 2008.

Den andra sidan, bestående av ett gäng rakade fotbollssupportrar med nagellack, hummar och nickar förstående. Det är onekligen försvårande omständigheter det vita laget kommer med. Men de går snabbt till motattack:

De menar nämligen, att Kristofer gör helt rätt. När en tidning, tillika Sveriges största musiktidning, faktiskt tar sitt ansvar i en värld där mörka krafter verkar för att få musiken till att förvandlas till en produkt, särskiljd från politik och samhälle, ja, då ska det uppmuntras. Och bevislistan är lång: Sonic har i det senaste numret träffat Sebastien Tellier, Kelley Polar, M83, Billy Bragg, Joel Alme och skrivit jublande recensioner av Nigeria-samlingar och Quiet Village.
“För förutsägbart”, kontrar dÃ¥ det vita laget.

“MÃ¥ sÃ¥ vara”, hummar fotbollssupportrarna med nagellack, och fortsätter:

“Men när popmusiken är satt pÃ¥ undantag, när ingen tar sitt ansvar och skyller pÃ¥ musikens tillgänglighet, bör alla krafter enas för att stÃ¥ som ett motstÃ¥nd till fördummningen. När Bon intervjuar Basshunter och för länge sedan har slutat att ta musiken pÃ¥ allvar, fungerar det inte med inbördes smÃ¥gruff där det enda mÃ¥let är att kunna känna sig fräck pÃ¥ Gubbrummet pÃ¥ Spy Bar. Ty, det enda som kan hindra popmusiken för att leva för evigt är att nÃ¥gon fÃ¥r för sig att de tÃ¥rar som rinner ned till marken av Scott Walkers sÃ¥ng kan ersättas av en limiterad APC-kollektion eller sista säsongen av the Wire, hur älskvärda bÃ¥da de sakerna än är. Därför bör vi alla som vill försvara The Tough Alliances ställning i samhället enas mot den enda gemensamma fiende vi har: Idiotin.”

Det vita laget tittar tyst pÃ¥ varandra, nÃ¥gon försöker sig pÃ¥ ett “Men…”. Sedan lämnar de salen med skamset huvud.

Tio saker att slåss för den här veckan:

Love - Forever Changes (Återutgåva)
Ass - My Get Up and Go Just Got Up and Went (Album)
Late Of The Pier - Space And The Woods (Singel)
African Scream Contest: Raw & Psychedelic Afro Sounds From Benin & Togo 70s (Samling)
Holy Fuck - Lovely Allen (No Age Remix) (B-sida)
Mavado - On The Rock (Singel)
Unknown - Asbo (White Label-vinyl)
Zeus (AKA Joel Martin Of Quiet Village) - Estoeric Disco Mix
6th Borrough Project - Night Over Memphis (EP-spår)
Karen Dalton - Green Rocky Road (Album)

Man kan säga “yay”, man kan säga “YAY!” och sÃ¥ kan man säga “YAY! YAY! YAY! (yay, yay, yay)” som man gör Ã¥t den här sällsynt strÃ¥lande El Guincho-remixen av Architecture in Helsinkis Like it or not.

Architecture in Helsinki - Like it or Not (El Guincho remix) [mp3]

(Via Gorilla vs. Bear. Klicka på en annons eller något. De betalar för bandbredden.)

Det kanske inte bara är jag som har svårt att sova?

Max Avery Lichtenstein - Tarnation [mp3]

Kristofer försökte ju hävda att skägget var det viktigaste 2007, men idag har jag insett att han hade lite fel. AnsiktsbehÃ¥ring var pÃ¥ ropet, javisst. Balearic, skäggdisco, Yacht-rock, en hel vÃ¥g av skäggromantiska populärmusikgenrer blev plötsligt heta. Men de som gör den här musiken, skulle det inte kunna vara sÃ¥ att det är pojkar (för det är alltid pojkar, alltid väldigt bröstbefriat) som bara är väldigt avundsjuka pÃ¥ John Oates mustasch? Med all rätta, kan man ju tycka. Jag föreslÃ¥r härmed att vi kallar all den här skäggiga musiken för “Oates-avund”.

Låtsnickeri och läpphår att bli avundjuk på:
Hall & Oates - I Can’t Go For That (No Can Do) [YouTube]

Har du glömt bort Björk? Det är ju ganska lätt hänt, det går länge mellan gångerna man stöter på texter om henne nu. Men ibland sticker hon fram huvudet och visar varför hon är popmusikens okrönta drottning. Nu har hon gjort det igen, genom att låta sjukt duktiga videomakarna Encyclopedia Pictura få leka fram en video till Wanderlust, ett av få riktigt bra spår på senaste skivan. Lite magiskt, faktiskt.

Did I imagine it would be like this?
Was it something like this I wished for?
Or will I want more?

Björk - Wanderlust [QuickTime]

Foto: Rupert A. Thompson

Jag: Den är ju helt klart dansvänlig, den nya skivan. Men jag har märkt att den passar allra bäst när jag dansar själv, hemma i min lägenhet.
Han: (Skratt) Strålande! Det är vad jag gjorde när jag spelade in den.

Vad jag hör: Vad kul att I Need You To Hold On While The Sky Is Falling funkar till och med för högstadieelever som står med ett hopprep som mikrofon framför spegeln och försöker glömma att de andra barnen har snott mössen och kastat upp den på  skåpet!

Kelley Polar menade nog inte så. Nu finns intervjun ute.

I veckan ramlade promon av den kommande Strut-samlingen Nigeria 70: Lagos Jump (Original Heavyweight Aftobeat Highlife & Afro Funk) in i redaktionens brevlåda. Och efter ett par genomlyssningar kan vi konstatera att det är en bomb av stora mått. Att Nigeria redan blivit 2008 års motsvarighet till Mali står rätt klart. Tillsammans med Soundways nyligen utkommna Nigeria Disco Funk Special och Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-6 presenterar Nigeria 70 en sådan vanvettigt rolig popmusik att MIA:s fruktlösa försök får en allt kraftigare ton av patetik i sig.

Och när Strut på några månader dessutom samlat den renaste och finaste av postpunk , Kid Creole och gamla Ian Dury-tolvor på sina tre senaste utgivningar är det inte så konstigt att jag just nu håller dem nära de allra varmaste platserna av mitt hjärta.

När man jobbar pÃ¥ svt fÃ¥r man konstigt ofta frÃ¥gan “vilken hund blev du?”. Det tog ett tag innan jag fattade att de menade att man skulle gÃ¥ och göra Go’kvälls hundtest. Hur som sÃ¥ är jag tydligen en mops. En mops vet hur man uppför sig, enligt Go´kväll. Och “fÃ¥r den inte den uppmärksamhet den förväntar sig är det andras förlust, mopsen drar vidare till nÃ¥gon som bryr sig.”

Aha, tänkte jag, dags att dra vidare som den mops jag är! Så nu lyssnar jag på Beau Brummels och förbereder mig på att dra vidare. Hej då.

Beau Brummels på Judys muxtape: I want more loving

Den kärlekskranka tolvåriga flicka som bor i mitt håriga bröst får någonting blankt i blicken när hon får höra att Cloetta Paris debutalbum släpps om ungefär två veckor. Det ska nog vara värt ansträngningen.

Oregonbaserade Skywriting records står för kalaset.

Cloetta Paris – I miss you someone [mp3]

Cloetta Paris – Broken heart tango [mp3]

Från den lysande Chanel101.

—————————————————————————-
1. Rinse:03 Mixed By Supa D (Samling)
När radiostationen Rinse FM för tredje gången samlar ljudet från Londons förorter slås jag mest av hur mycket den moderna basslinen ständigt låter som ett eko från scenen då Leeland Palmers ögon för första gången spärras upp i andra säsongen av Twin Peaks.

2. Bill Brandon - On The Rainbow Road: The Muscle Shoals And Birmingham Sessions (Album)
När den djupt underskattade southern soul-sångaren Billy B:s singlar för första gången samlas på en CD är resultatet lika andlöst vackert och minnesvärt som den första lättsamma kyssen från den du i hemlighet länge har älskat. Och titelspårets melodi droppar likt soldränkt vatten ständigt i mitt huvud.

3. Brenda Ray - Walatta (Album)
Det har ju blivit lite prat om EM Records senaste, och för den delen alldeles utmärkta, Ã¥terutgivning av Steel An’ Skins Reggae Is Here Once Again. Men det är pÃ¥ den här skivan som EM gav ut under sent 2007 som den mest ljuvligt sköra av Lovers Rock gömmer sig. Och det lÃ¥ter precis som om Studios edit av Rubies Room without a Key lÃ¥ngsamt tillÃ¥tits mogna i decennier under en korkek. Ett av spÃ¥ren gömmer sig för övrigt pÃ¥ Judys muxtape.

4. Bruce Springsteen - New Jersey (Brennan Green Edit) (Singelspår)
Bara för att Brennan & Bruce tillsammans låter exakt som det bortglömda Suicide-album Springsteen hade i tankarna när han skrev sovrumssångerna till den djupt överskattade Nebraska.

5. The Diaphanoids - Mermaids Of Lunaris EP (Album)
Exakt så här hade det låtit om Lindström & Prins Thomas hade skapat sin kronjuvel Reinterpretations på en vindfylld segelbåt strax utanför Madeira.

6. Kode9 & The Spaceape - Konfusion (Singel)
Gubbstep!

7. Lula Côrtes e Zé Ramalho - Paêbirú (Album)
Lika musikhistoriskt viktig som Milton Nascimentos & Lo Borges Clube De Esquina eller den där sammanställningen av de sånger Bob Lind spelade in med Jack Nitszche (Elusive Butterfly: The Jack Nitszche Sessions, hette den visst). När Lula Côrtes viskar fram den mest gådabenådade melodien över vad som låter som ett litet barns klagan i Não Existe Molhado Igual Ao Pranto är det den mest kärleksfulla progg som fallit ned från Latinamerikas berg.

8. Mari Boine - It Ain’t Necessarily Evil - Mari Boine Remixed Vol II (Album)
En norsk jazzsjungande same, kan det verkligen vara något? Well, om jag viskar att de som mer än några andra bär upp den här kommande mixskivan heter The Knife kanske ni börjar ana magnituden? Och då är jag ändå redan från början vansinnigt förälskad i Mari Boines karga fjälllandskap som målas upp i ständig blåton. Knife-mixen finns på myspace.

9. Del Shannon - Gemini (Pilooski Edit) (Singelspår)
Mina vänner i Dirty Sound System ritar om den gamla dängan till en symfonisk discoklassiker där blåset används som ett stegrande cresendo till en melodi som till synes spelas bakklänges över den mest konservativa sortens DFA-trummor.

10. Real Ones - Outlaw (Beyond The Wizard’s Sleeve Re-Animation 2008) (SingelspÃ¥r)
Har jag pratat om den här tidigare? Well, det kanske jag har sörrni. Men det ändrar inte det faktum att Erol Alkans omstöpning av den norska proggpopen är där uppe med de finaste sångerna som skrevs av Colin Blunstone. Ett tag till i alla fall.

11. New Orleans Funk: The Original Sound of Funk Volume 2 (Samling)
Soul Jazz förnekar sig inte när de släpper ytterligare en fullständig nödvändig samling sånger från de mörkaste hörnen av New Orleans källare.

12. Nigeria Disco Funk Special: Sound of the Underground Lagos Dancefloor 1974-1979 (Samling)
Uppföljningen till den eminenta samlingen Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-76 som kom tidigare i Ã¥r. Men till skillnad frÃ¥n ovan nämnda Soul Jazz-samling är det här inte den sortens funk som spelas sönder pÃ¥ förfester runt om i staden innan Fasching slÃ¥r upp dörrarna klockan 00.00 natten mot varje söndag. Nej, den här samlingen är för ful och skitig för att ens komma fram till Kungsgatan. Den är gjord för festen utanför tullarna, och kommer aldrig att accepteras i lika hög grad av den vita medelklassen (förutom för en del “frigjorda” mammor) som den klassiska amerikanska varianten. Och precis just därför älskar jag den.

13. Quiet Village - Silent Movie (Album)
Det är ett exeptionellt intelligent och modernt album. Det är årets bästa.

Till en början var det bara en liten flirt. Han var lite söt sådär, jag hade nog inte kunnat undgå att rodna om han skulle le mot mig. Divine var bra. Jag blev sprallig. Kunde inte stå still. Vårkänslorna kom. Jag upptäckte Sessions. Shit, han är en fin kille också! Han kan spela instrument! Och döper man en låt till Sexual sportswear måste man ju ha humor också. Och vara bra i sängen? Vilken snubbe. Dixi, från Universe, letade sig in på min ipod.

Monsieur Tellier, vill du gifta dig med mig?

Se min framtida make på Berns 7 maj och lyssna på världens just nu bästa låt på Judys muxtape!

Gick förbi minnesplatsen vid Västerbron idag.
Vandrade till den outsinligt sorgsna minnesplatsen där bilen parkerat, med de handskrivna meddelandena mot broräcket, strax ovanför de regnvåta blommorna och utslockande ljusen. Med The Embassys Boxcar i ipoden funderade jag på att ta ett foto. Vet inte varför, kanske för att det är ett av få tillfällen då betydelsen av en skev melodi så klart har gestaltats i bild och inte bara som en abstrakt känsla i bröstet.

Men det var för privat, så som varje ögonblick när musiken når dig så djupt, när den rör sig hela vägen genom APC-tröjan in till de mest orörda delarna av det som en gång var en tonårings lättsamma hjärta.

Och den enda slutsatsen vi kan dra av de där ögonblicken är detta:
De kan ta allt vi har, fram till slutet av våra andetag, men popmusiken är det sista de tar.

———————————————————————————————————————-

Dagens LÃ¥t: Västkustska ryggdunkarsällskapets edit avTom Pettys “Don’t Come Around Here No More”, som Oh baby like it raw bjussar pÃ¥ tillsammans med liten längre text med Anton Klint frÃ¥n kollektivet.

Ã…rets album: Quiet Village - Silent Movie.

Lite retro: African Scream Contest: Raw & Psychedelic Afro Sounds from Benin & Togo 70s (Samling.)

Det var alltför längesedan jag bloggade. Och allt för längesedan nÃ¥gon nämnde Yelle, denna underbara tjej som inte kan prata begriplig franska. Förrförra gÃ¥ngen Yelle var i Sverige försökte jag intervjua henne. Det gick sÃ¥där. Why don’t you have any legwarmers?

Nu kommer Yelle snart till Stockholm igen. Den 19 april närmare bestämt, på Söders ungdomsgård - Debaser Medis. Jag tänker inte försöka intervjua henne, däremot kommer jag garanterat försöka dansa som de gör i Tepr remix av A cause the garcons.

Från och med nu går Judys musiksmak att följa (nåja, till viss del) på Muxtapes. Tolv låtar som alla borde höra och förstå, färdiga att streama varhelst ni befinner er. I högerspalten på Judys startsida ligger numera en liten box som visar de senaste uppdateringarna. Just nu består Muxtapet av lite Lovers Rock, Skäggdisco, New Age, Surf och Afro-beat. Låter det som en perfekt blandning? Well, det är det.

Judys muxtape.

Em-pe-treee. Här vare em-pe-tree. Prima empeteree, komåköp.

I ett infall av generositet bjuder Judy och Sally på Junior Boys bidrag till Sally Shapiros Remix Romance. Även originalet He keeps me alive kan nu laddas hem för inte ens en spänn. Här hittar du härligheten, inklusive streamade versioner av ytterligare två remixar.

A grindhouse is an American term for a theater that mainly showed exploitation films. It is also a term used to describe the genre of films that played in such theatres. Grindhouse films are also referred to as “exploitation films.”

Jag har skaffat ett nytt hjärtebarn att bära som en osynlig badge på min marinblåa Thomas Burberry.

Grindhouse, denna fantastiskt ostiga genre, (som givetvis inte har någonting gemensamt med de märkligheterna som vuxna män gör med sina hjulförsedda plankor) är just nu allting jag kan önska mig. Egentligen är det bara en väldigt logisk fortsättningskurs till sommaren 2007, som ju ägnades åt DJ Harveys utflykter i metalland.

Det enda smolket i bägaren är ju att 90-talsmannen Quentin Tarantino, i samma stund som den första skivan från Sounds Of The Universe beställdes, attackerade mitt hem med sin uberruttna film med samma namn.

Men, även om Quentin och jag tar avstamp från samma plattform blir resultaten diametralt annorlunda. För där Quentin använder genrens ytterst små ramar till att skapa ytterligare ett sådant där kallt, hårt och - jag vill inte använda ordet - ironiskt verk är jag verkligen på allvar kär. På ett sådant sätt som annars endast är förunnat nya reggaeretroperspektiv från Soul Jazz.

Dock är jag givetvis endast ytligt fascinerad av själva filmerna. Det är ju soundtracken jag vill åt. Djupt snuskiga, rawkiga och roliga perspektiv på en garagehistoria jag och mina vänner alltid fnyst åt. Alldeles för länge studerade vi ju bara house, reggae, soft rock och hiphop, och vägrade sätta något annat under mikroskopet.

För sedan Quiet Village, denna fantastiska duo, ägnade en stor del av sin senaste Halloween-mix Ã¥t just grindhouse, och när skivbolag som Finders Keepers slagit sönder popmusikens referensramar med sin urÃ¥ldriga progg, har vi alla blivit tvingade att röra oss vidare. För att inte stagnera. För att inte bli trÃ¥kiga, för att inte bli “Rock”.

Ändå når ingenting från de nämnda produktionerna samma toppar som den senaste Lovely Jon-mixen på det uberhemliga och ultrahippa bolaget Jigoku. Såvitt jag vet består de av Londonprofilen Cherrystones (hans vänner föredrar att kalla honom Garreth Goddard) och just Lovely Jon. (Är Jon skäggig, eller kanske en duo, eller ett flygplan eller Charlotte Perrelli? Ingen vet.)

Endast släppt som “an underground mix in a slim slipcase” (där har ni en finare beskrivning för CD-R, kids!) är Lovely Jon Presents Grindhouse Volume Two: Tales of Sleaze and Sin ytterligare ett välkommet lÃ¥ngfinger Ã¥t Pitchfork.

För på den flashigt beskrivna CD-R:en gömmer sig en ännu orörd version av pophistorien, så orörd att den eventuellt har lurat mig att bli en goth i slängkappa under våren 2008. Det kan jag i sådana fall leva med.

B-kursen är upplagd sÃ¥här: Quiet Villages Fragments Of Fear-samlingar, Cherrystones “Crawl Back To Mine” och Jigoku has risen from the grave.