Ibland vill man mest bara att det ska vara i förrgÃ¥r. Som ni antagligen förstÃ¥tt var All Tomorrow´s Parties i lilla skeva Minehead helt underbart. Vi skrattade Ã¥t Mineheads arkadhall med sloganen “Protecting the planet from boredom”. Vi skrattade när vi insÃ¥g att man inte kan bada i iskallt lÃ¥nggrunt vatten. Vi skrattade Ã¥t allt. Inte ens tre timmars väntan i Taunton pÃ¥ en buss som alltid var full när den väl kom kunde fÃ¥ oss pÃ¥ dÃ¥ligt humör. Eller när vi kom fram men inte kom in. Och det regnade. Och frisbeen som vi underhÃ¥llit oss med lyckades jag kasta upp pÃ¥ taket. Jag fick blöta fötter, vilket är bland det värsta jag vet. Men vad gör det när man kan äta Heinz baked beans varje dag, lyssna pÃ¥ Karins hittar frÃ¥n Mettan-tiden, lära en polack att gilla Bob Hund, hÃ¥lla nÃ¥gon fin i handen, känna basen i kroppen, se människor grÃ¥ta till överväldigande musik, lyssna till Jens Lekman för fjortonde gÃ¥ngen, somna pÃ¥ heltäckningsmattan i vardagsrummet…
Jag kom underfund med att det här med postrock nog inte är min grej, men ATP i Minehead var ändå helt klart den bästa festival jag någonsin varit på. Nästa år ska fan alla hänga med dit, och hör sen.

PS. Musik att gråta/dansa/hångla till (Beach House) hittas på Judy muxtape

Om någon har missat det så är det hög tid att upptäcka att Stockholms Stadsteater sätter upp Hedwig and the angry inch som scenmusikal, baserad på originalet från 1998, men säkert inspirerad av filmen från 2001.

Några år senare landar Hedwig och hennes band the Angry Inch på Stadsteatern. Detta är deras stora chans till genombrott. Men rivalen och Hedwigs stora kärlek, superstjärnan Tommy Gnosis - som krossade Hedwigs hjärta och snodde hennes sånger - har konsert på Sergels torg samma kväll.

Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att det någonstans i en förort söder om Stockholm kommer hållas filmvisning i en biograf modell mindre, som en slags förfest inför föreställningen.

Jag vet inte om det kommer bli öppet för allmänheten, om det kommer hända flera dagar eller ens helt säkert om det blir av. Jag vet bara att det är en bra idé och att det inte händer på Tellusbiografen i Midsommarkransen utan längre ut på röda linjen.

Hedwig and the angry inch har premiär den 30 juli.

Idag har jag klätt mig så fint jag kan.
Hemma hos föräldrarna igen, i mitt pojkrum. Om några timmar ska jag avliva min hund, så ni får vänta lite på First Floor Power-texten som skall ersätta den där förbannade Skull Disco-loggan i topp på sajten.

Han vilar sitt huvud i mitt knä, och tittar.

Han kom till mig när jag var sju år, och jag stod och väntade på landstället på Singö en sommarmorgon. När bilen väl kom in på uppvarten var han bara något större än den näven jag nu knyter i byxfickan. En röd rosett hade han runt halsen.

Och han var alltid där, efter att den första flickan lämnat mig när jag var 14, han var där när jag slogs ned på den där skolavslutningen. Varje natt fram tills att jag flyttade hemifrån sov han vid mina fötter. I bland vaknade jag av att han rörde sin kalla nos mot mina lår.

Så idag: Han tittar på den fulla vattenskålen och vet inte vad han ska göra med den. Snart var det en vecka sedan han åt.
Han som brukade lyfta vattenskålen med käken när den var tom, för att sedan med kraft släppa den i marken, så att vi skulle förstå att den var tom och fylla på den igen. Han, som alltid åt upp allas mat när ingen såg.

Så jag har klätt mig i den ljusaste av kavajer från Engineered Garments, en oreange bommullströja från Aquascutum, chinos från duffer, ljuslila strumpor från Nitty och ett par vita tygskor från Nicholas Deakins.

Vad har nu det med något att göra, kanske ni säger? Men i sådana fall har ni aldrig fått ta emot slag för de kläder ni bär, aldrig stirrats ut av en hord figurer i Reebooksneakers och champion-luvor. Det ljusa lätta tyget som han nu vilar sitt borttynande huvud emot står för alla de där jävla krigen vi utkämpat. Det är vår seger mot dumheten.

Det ljusa lätta tyget, det bruna vackra huvudet, de stora ögonen, den svarta nosen, ljuden ur högtalarna* och den outsinliga kärlek vi båda bär i bröstet; Allting är delar av det paralella universum jag skapat under 23 år.

Och jag kommer sakna ditt sällskap där.

*Tracey Thorns Grand Canyon, Christopher Cross Sailing, The Style Councils Youre The Best Thing, R. Kellys Peace, Coldplays Violet Hill, Maxine Harveys Gimme Little Sign och Akons Could You Be The Reason?

Nu ska jag försöka med något ganska svårt: jag ska försöka beskriva något väldigt speciellt och vackert.

Som att bli lite döv av en publik som vrålar ut sin lycka under en spelning med Broken Social Scene.

Som att vakna på den engelska landsbyggden och krypa upp i ett soffhörn och se sin favoritfilm på en tv-kanal där allt som visas valts av Explosions In The Sky.

Som att se en helt magisk konsert med Beach House, som är ett av få band som får oss att glömma att vi står mitt i en konstig gigantisk tält-galleria.

Jag, Sofia och Helena har tillsammans med ett gäng vänner varit pÃ¥ All Tomorrows Parties i helgen. Curators var Explosions In The Sky. Hemläxa till alla Sveriges festivalarrangörer, det är dags att ni lär er av ATP. De vet hur man gör. Festivaler ska vara precis sÃ¥, man ska fÃ¥ sova i en skön säng, slippa diska, kunna ta ett bad i ett badkar, varva konserter med fina filmer och promenader pÃ¥ en strand eller i en skog. Screw kalla tält och sunkiga lerscener. Ge mig mer piratminigolf och ölpicknick pÃ¥ heltäckningsmattan framför stora scenen. Jag känner mig som ett litet barn som fÃ¥tt Ã¥ka den roligaste karusellen pÃ¥ nöjesfältet och nu stÃ¥r brevid och skriker “igen! igen!”. Jag vill Ã¥ka igen. PÃ¥ en gÃ¥ng. Och det är ju sÃ¥ det ska kännas!

Nästa år åker vi tillbaka. Jag rekommenderar att du följer med. Du kommer aldrig förlåta dig själv annars.

Bilderna är tagna av Rich Thane, se fler av hans bilder från helgen på Flickr.

Börjar vinyl kännas som det nya cd?

VECKANS LISTA:

I Love Norway (Dialect Recordings, Samling)
Äntligen kommer det första retroperspektivet på den norska fjorddiscon! Om 50 år kommer Rhino att återutge allting igen, och ni kommer undra varför ni ägnade er ungdom till att tjata om Lil Wayne och Umbrella.

No Age - Nouns (Album)
Omslaget, tillsammans med dess innerkonvolut, är den vackraste skivkonsten jag sett pÃ¥ flera Ã¥r. Brian Roettinger, samlar hela popmusikens väsen i svartvita färgfotografier och bäddar in dem i en pastellfärgad kontext som till och med skulle kunna färgsätta det nyligen uppvaknade Service….

Kool DJ Dust - The Disco Opera (Singel)
… som med nyvakna ögon kastar sig in en överhettad edit-scen och levererar ett larvigt modernt stycke afro-disco.

José Gonzalez - How Low (Pechenga Remix)
Att sådana episka toner kunde gömma sig i Josés blygsamma gitarrspel visste han troligen inte själv. Inte förrän Pechenga, eller Rune Lindbaek som ni kallar honom, förvandlade den här sången till en ljudkulliss värdig ett avsked från Mo Morris.

Mountak - April (Spår)
Åh! Johan Cederberg & Victor Holmbergs lilla sång är precis sådär lysande som jag vill ha mitt liv när jag vinglar hem i gryningen efter att ha dansat på såpbubblor på Fredsgatans terass. Det låter som om Don Henley kastat upp en Craig David-singel i luften och aldrig riktigt lyckats fånga den igen. Finns på Love Has Fallen On Me.

Paavharjo - Kevätrumpo (Albumspår)
Visste ni att Kylie förvandlats till en skogsmulle som numera bygger sina beats pÃ¥ “vad naturen har att erbjuda”, som ni kallar det.
Den lilla viskande sången som tränger tillbaka klockspelet är den första svärmen av gräshoppor från öst.

The Best Of Original Lovers Rock Vol. 2 (Samling).
Tre vårtecken som jag ständigt letar efter: 1. Min chef lyckas äntligen masta på sin båt. 2. Debaser serverar Pimms på sin uteserveringen. 3. Jag fyller hela ipoden med de finaste kärlekssånger jag vet.

Syclops - I’ve Got My Eye On You (Kommande Album)
Housemusiken är inte död. Den har bara vilat sig en smula. Och DFA ser till att hela året tonsätts av den genre som vi väljer att kalla Happy House, döpt efter ett restroom strax utanför Flen.

Living Is Hard: West African Music In Britain, 1927-1929 (Samling)
En enda gÃ¥ng till ska jag nämna Honest Jon’s hittills finaste samling. Och för oss som aldrig tröttnar pÃ¥ bilder frÃ¥n marknader i Brighton är innerkonvolutet ren porr.

Det här är det sorgligaste, finaste, sötaste och läskigaste jag sett på ett bra tag:

Qua - Devil Eyes, animation av Paul Robertsson.

Både Paul Robertsson och Cornel Wilczek (Qua) är såklart från Melbourne. Jag förstår inte riktigt vad de har i vattnet därborta. De gör så galet bra saker.

Note to self: Döp nästa zoologiska upptäckt efter en gitarrfarbror. Say hello to my little friend, Myrmekiaphila Neilyoungi:

En värld av möjligheter öppnar sig. Errand Boy måste vara en kantstött isbjörn. Sébastien Tellier en alkad vildhund med högt hårfäste. Fler förslag?

Vet ni vad jag gillar mest av allt? Att lyssna pÃ¥ hela mitt jättestora musikbibliotek pÃ¥ shuffle. Det händer sÃ¥ fina saker när man plötsligt blir överraskad av en lÃ¥t man inte hört pÃ¥ länge. Idag till exempel, när jag precis klev av t-tÃ¥get vid Midsommarkransen, blev jag serverad de första tonerna i Irish Blood, English Heart. Och jag har ju inte glömt att det är en bra lÃ¥t, men det var sjukt länge sen jag lyssnade pÃ¥ den, och jag kom verkligen inte ihÃ¥g att den är sÃ¥ himla… power. Bara pow, en upper cut till alla som tvivlat och tisslat och tasslat om hur trÃ¥kig Morrissey blivit och there is no-one on earth I’m afraid of and I will die with both my hands untied som är en sÃ¥ fin textrad att jag blir knäsvag nästan.

En annan bonus är att man plötsligt blir påmind om saker man glömt. Plötsligt var jag tillbaka i Oslo 2006, längst fram vid scenkanten. Det var en sån där konsert då inte ens det faktum att det stod ett litet glin onödigt nära bakom mig som antingen hade en banan i fickan eller bara var väldigt glad att se Steven Patrick kunde rubba mig. Jag bara stack en armbåge i mage på honom och dansade vidare. Jag kunde ju inte riktigt blame him, stackars grabb, det är mycket möjligt att jag också fått stånd om det hade varit fysiskt möjligt.

Och sen kom jag att tänka på att under den konserten spelade Moz I Like You enda gången på hela turnén och det är en av min lillasysters favoritlåtar och jag blev så himla himla glad och kunde inte sluta le åt henne och åt mannen på scenen.

Den glädjen fick jag liksom gratis idag. Stort fånflin på väg från tunnelbanan. Och därför, mina vänner, älskar jag shuffle.

Efter nyheten att en av mina större förebilder, Ola Bergström, har väckt det tynande skivbolaget Service till liv igen kunde jag inte låta bli att våldsamt klappa händerna för mig själv i ren upphetsning.

Ni förstÃ¥r, jag beundrar Ola för hans ständiga strävan att arbeta med kontexter, för sin politik och för anti-rörelsen som Service fick symbolisera, och som jag för evigt tillkännager mig till. Och efter att jag för första gÃ¥ngen lyssnade pÃ¥ temasÃ¥ngen till det “nya” Service, “Guns” av krautkonstellationen Ikons drömmer jag om en fantastisk sommar.

Nu verkar det som att Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson gör sällskap med Ola in i 2008 - åtminstonde om jag tolkar det här citatet rätt från Embassy sajt:

“Historien kommer inte tillbaka som en parodi, utan som en service”.

Ja, jag vet att jag sa att jag skulle fria till monsieur Tellier, men så blev det icke. Anledningarna är många. Jag är för kort, till exempel. Jag kunde knappt se honom i onsdags. Långa människor var i vägen. Så jag anar att han inte såg mig heller och man måste ju åtminstone ha haft ögonkontakt innan man ber om någons hand. Sedan är jag ju bevisat urusel på franska - jag vet inte ens hur man friar - voulez vous me marriez? kanske? Och han hade lite för högt hårfäste och lite för låga skämt för min smak. Och jag börjar känna mig osäker på vem han egentligen är. Hur många Tellierkopior finns det? I musikvideon till Divine är det ju åtminstone tre - en som ser ut som Tellier men som har lite snyggare kropp, en som ser ut som Tellier men som är lite plufsig och en som ser ut som Tellier men som är mörkhyad. Vem är han egentligen?

Det kan hända att man blir tvungen att rösta i himla Eurovisionen i år. För holy hell, det förtjänar Tellier. Roligare har jag sällan haft på en spelning. Sjukt bra musik blandat med luddigt mellansnack och total dekadens med cigarettrök och vinhalsande på scenen. Och så lite klassisk sång uppkrypen på ett elpiano som avslutning. Så fint!

2008-05-07 - Sebastien Tellier @ Berns.
FOTO: Petter Brandt/ROCKFOTO

Alldeles nyss ramlade ett mail från Johan Tuvesson in i min mailkorg. Johan var ju talesperson för Nicolas Makelberge och stod för sånginsatsen på en av förra årets allra allra finaste singlar, Kalle J:s Vingslag.

Tydligen ville han bara berätta att hans bolag släpper en ny singel nu på fredag. Det är Hwasser som står för den lilla men klara sången vid namn About That Promise.

Ett borttappat men ungt och friskt piano vårspritter nedför en rinnande bäck, och bärs upp av de djuvligaste och klara synthmattorna, och en syrad chorus-beklädd akustisk gitarr. Det är popmusik så ren att de kan tonsätta den första kyssen efter att alla blyga spel spelats klart. Det är popmusik som vibrerar likt de allra mjukaste tygerna från Simplicite Compliquée.

Det är toner jag håller nära hjärtat.

IgÃ¥r lirade jag och Koffe skivor pÃ¥ Spy Bar. Det var intressant. Först var jag sjukt nervös och hade en dÃ¥lig hÃ¥rdag. Sedan blev jag lugnad av en vän som förklarade fenomenet “Spy bars autocred” alltsÃ¥ att det egentligen inte spelar nÃ¥gon roll vad man som dj spelar pÃ¥ Spyan - att det spelas där gör det creddigt by default. Yes. HÃ¥ret lade sig som det skulle ocksÃ¥ sÃ¥ plötsligt var det bara att köra. Jag hade gulast klänning pÃ¥ stället och kände mig hyfsat cool när folk frÃ¥gade om jag kunde spela lite mer “house”, mer “emo” och “nÃ¥got med Alphaville”. De flesta människor föredrog att hänga i rummet intill när vi inte uppfyllde deras önskningar. Mest dans fixade Koffe genom:

“If you be my bodyguard
I can be your long lost pal
I can call you Betty
and Betty when you call me
you can call me Al”

FrÃ¥n Engelbrektsrummet strömmade Craig David och Bob Marley i en hysterisk blandning. Jag vet inte om jag gÃ¥r med pÃ¥ det här med autocred. För Judys “creddigaste” Spy-musik kolla in Judys muxtape

Veckans popkulturella lista består av följande:

Tetine - Let your Xs Be Ys (Album)

Soul Jazz senaste släpp är en djupt imponerade samling regnskogsdisco frÃ¥n Brasilien. Det är musik att knulla, tänka och slÃ¥ss till. Det lÃ¥ter ju faktiskt precis som om Lindströms “The Contempoary Fix” växt upp pÃ¥ Cidade de Deus allra torraste gator.

6th Burrough Project - L.E.S.S Productions: On The Rinse (EP)
En av de roligare upptäckterna jag gjort under sena nätter är bolagetL.E.S.S. följsamt varma house. Och bland de mer lysande utgivningarna hittas 6BP:s synnerligen ideologiska sÃ¥ng ”Night Over Memphis” som utgjorde soundtracket till min alldeles egna första maj-demonstration. Jag bar för övrigt ett plakat där det stod ”Kill all hippies” pÃ¥, samtidigt som jag skanderade “ROPEN SKALLA - AQUASCUTUM Ã…T ALLA” under en promenad pÃ¥ krukmakargatan här i Stockholm.

Appleblim Presents Dubstep Allstars Vol.6 (Samling)
Inte ens jag, med ett analt intresse för White label-tolvor, klarar av att ta mig an hela den sprutande flod av dubstep-tolvor som väller in över gränserna från London. Därför bad jag min kompis Appleblim att samla ihop det bästa. Och jag vet, trots att jag inte ens hört skivan än, att han klarade det galant. Först om en månad är det tänkt att jag ska få lyssna, men droppa dess namn redan nu i rökrutan utanför Riche om ni vill känna er salta. Själv tänker jag bara andaktsfullt räkna sekunderna till den 6:e juni.

Soul Messages From Dimona (Samling)
WEEEE!!!! Numero Group överträffar sig själva när de på sin 22:a utgivning samlar ihop hebreisk soul och regngospel från de torraste delarna av Israel. En kulturgärning som hamnar där uppe med Nitty Grittys nya sjuveckorsavdelning och Goodbye Nashville, Hello Camden Town-samlingen från 2007.

Portishead - Third (Album)
När min vän Fredrik hypade den här skivan för ett tag sedan skrev jag ett smÃ¥spydigt sms som kort gick ut pÃ¥ att “gubbstep är det nya triphop” och att Portishead jävligt gärna fick lägga ned sin verksamhet snarast möjligt. Självklart hade jag inte lyssnat pÃ¥ skivan. Varför skulle jag? Well, nu har jag ändrat mig. Det är rockabilly filtrerad genom stÃ¥lbadet som Arnold ” I was choosen to lead, not to read” Schwarzenegger sänktes ned i under slutscenen av Terminator 2. “Was Is Das? That’s human emotion, Arnold!”, som Kellerman skrev en gÃ¥ng.

Action Biker - Hesperian Puisto (Album)
För det är väl fortfarande 2003? Nähä. Men för en gångs skull skiter jag i det.

The Advisory Circle - Other Channels (Album)
Som jag längtat efter en avkopplande halvtimme tillsammans med urÃ¥ldriga brittiska reklamjinglar och dialoger som spolats genom the black lodge förpackade i det hyperintelligenta bolaget Ghost Box’s av mig synnerligen respekterade kontext.

Andy Votel Presents Brazilika (Samling)
Precis när jag lyssnat sönder Brazil 70s-samlingen från Soul Jazz dyker den kringflängande fågelskrämman, skivbolagsägaren och DJ:n Andy Votel upp, och låter de mest psykadeliska ljuden från det med våld genomkapitaliserade Brasiliens 70-tal fogas samman till den mest obehindrade och fria pop som kommer kunna höras i år.

C.O.M.B.I - I Found Mourning (Vinyltolva)
I natt spelade jag skivor på Spy Bar, mestadels för män i för stora kostymer och tre övervintrade indiekids. Och det enda som förenade dem var de sammanlagt tre gånger som II Found Mourning skoningslösa attackdisco körde över allt som kom i dess väg. Och på något sätt har C.O.M.B.I. med Rub N Tug att göra. Än så länge vet jag bara inte hur.

Cedric Im Brooks & The Divine Light - From Mento To Third World War Reggae (Album)
Jag drömmer om att en gång få besöka de romantiserade kvarter min hjärna skapat. Ni förstår, där bär alla färgglada herrstrumpor, viskar snusk i ens öra och dansar till de mest fulländade baktakterna världen skådat. Det är en värld där Chris Dean, eller X-Moore som ni kanske vill kalla honom, aldrig kan sluta att studera exakt hur ett blåsinstrument skall hållas för att nå fulländad estetisk effekt.

Modern Sound Quintet - Otinku (Album)
Det är väldigt lätt och roande att föreställa sig exakt hur konfunderade studioteknikerna såg ut när svensk-karibianskeRudy Smith spelade in sin outsinligt vackra och djävulskt svängiga version av jazz, bebop och calypso i en Stockholmsbaserad studio 1971. Den finaste av musik har ju alltid en tendens att aldrig, aldrig passa in i huvudstadens musikliv. Och för att ge mig än mer fantasier har EM Records (ni har hört det namnet några gånger i år, ja) gett ut deras första och enda skiva igen. Applåder!