An Ode To: Shuffle

Vet ni vad jag gillar mest av allt? Att lyssna pÃ¥ hela mitt jättestora musikbibliotek pÃ¥ shuffle. Det händer sÃ¥ fina saker när man plötsligt blir överraskad av en lÃ¥t man inte hört pÃ¥ länge. Idag till exempel, när jag precis klev av t-tÃ¥get vid Midsommarkransen, blev jag serverad de första tonerna i Irish Blood, English Heart. Och jag har ju inte glömt att det är en bra lÃ¥t, men det var sjukt länge sen jag lyssnade pÃ¥ den, och jag kom verkligen inte ihÃ¥g att den är sÃ¥ himla… power. Bara pow, en upper cut till alla som tvivlat och tisslat och tasslat om hur trÃ¥kig Morrissey blivit och there is no-one on earth I’m afraid of and I will die with both my hands untied som är en sÃ¥ fin textrad att jag blir knäsvag nästan.

En annan bonus är att man plötsligt blir påmind om saker man glömt. Plötsligt var jag tillbaka i Oslo 2006, längst fram vid scenkanten. Det var en sån där konsert då inte ens det faktum att det stod ett litet glin onödigt nära bakom mig som antingen hade en banan i fickan eller bara var väldigt glad att se Steven Patrick kunde rubba mig. Jag bara stack en armbåge i mage på honom och dansade vidare. Jag kunde ju inte riktigt blame him, stackars grabb, det är mycket möjligt att jag också fått stånd om det hade varit fysiskt möjligt.

Och sen kom jag att tänka på att under den konserten spelade Moz I Like You enda gången på hela turnén och det är en av min lillasysters favoritlåtar och jag blev så himla himla glad och kunde inte sluta le åt henne och åt mannen på scenen.

Den glädjen fick jag liksom gratis idag. Stort fånflin på väg från tunnelbanan. Och därför, mina vänner, älskar jag shuffle.