Ibland vill man mest bara att det ska vara i förrgår. Som ni antagligen förstått var All Tomorrow´s Parties i lilla skeva Minehead helt underbart. Vi skrattade åt Mineheads arkadhall med sloganen “Protecting the planet from boredom”. Vi skrattade när vi insåg att man inte kan bada i iskallt långgrunt vatten. Vi skrattade åt allt. Inte ens tre timmars väntan i Taunton på en buss som alltid var full när den väl kom kunde få oss på dåligt humör. Eller när vi kom fram men inte kom in. Och det regnade. Och frisbeen som vi underhållit oss med lyckades jag kasta upp på taket. Jag fick blöta fötter, vilket är bland det värsta jag vet. Men vad gör det när man kan äta Heinz baked beans varje dag, lyssna på Karins hittar från Mettan-tiden, lära en polack att gilla Bob Hund, hålla någon fin i handen, känna basen i kroppen, se människor gråta till överväldigande musik, lyssna till Jens Lekman för fjortonde gången, somna på heltäckningsmattan i vardagsrummet…
Jag kom underfund med att det här med postrock nog inte är min grej, men ATP i Minehead var ändå helt klart den bästa festival jag någonsin varit på. Nästa år ska fan alla hänga med dit, och hör sen.

PS. Musik att gråta/dansa/hångla till (Beach House) hittas på Judy muxtape