Tanterna får gå före, säger killen i kassan på Debaser och vi skuttar glatt in. (han sa inte tanterna, han sa kontanterna berättar han senare..) Helt oväntat möts vi av ett hjärtligt glatt och dansande slussendebban. Hemligheten heter Devotchka och de bjuder på sprudlande glad cirkusmusik i sann Gogol Bordello-anda. Helt omöjligt att inte bli glad. Som en ytterligare gladbonus, efter att vakterna föst ut alla, sagt godnatt och nu är det slut på det roliga, då drar tunneldiscot igång. Jodå, till kisstunneln har någon släpat med ganska ordentliga ljudkällor och bränner av slagdängor i rask takt till en lycklig tokdansande publik och för ikväll känns Stockholm lite litegrann som den där spännande storstaden ute i världen.

Google har anställt alla galna forskare i hela världen och låtit dessa bygga en jättehjärna. Denna tittar jättegärna igenom dina mail och väljer ut passande annonser, baserat på vad mailet handlar om. Den fungerar så bra att Google tjänar hejdlöst med pengar och cheferna kan köpa flygplan och snyta sig i bladguld.

Men vad är det Google vet om Way out West som vi inte vet?

Det enda jag vet är att Way out West nu berättar vilka band som spelar vilken dag.

Det här känns som att en av mina värsta mardrömmar har blivit sann. Brrrrr. Jag kan inte påstå att jag längtat särskilt efter Dr Alban eller glittriga västar och polokragar. Om tio år kanske jag kan skratta åt det, men det är fortfarande för nära i tiden, såren har inte riktigt läkt än. Kan vi inte bara låta nittiotalet vara glömt och begravet en liten stund till?

3 av de största hamburgarna ni har till amerikanerna här tack.

Ja, Judy har alltså inte varit på restaurangen Grill utan mer GrillEN på Hornsgatan. Efter ett Teenagers rakt in i mitt hjärta (och härliga tjejen från publiken som sjöng på scen), ett bångstyrigt Brian Jonestown Massacre, bra Vampire Weekend och ett par minuter Deerhunter kastades festivalhandduken in för tants del. Istället blev det utfordring vid korvmojjen av hungriga delar av BJM som inte lyckas hitta band-buffén. Anton knäpper kort på luftballonger, damer knäpper kort på Anton och Frankie och korvgubben springer runt och ber alla gömma sina öl. Ja, ungefär så.

Kvällen avslutas på ytterligare ett hett hak, inte Berns, inte Marie L, inte Spyan, nej nej kids, det nya svarta heter Bullie Bar. Klientelet är väl ungefär törstiga locals av varierad ålder och .. ja törstighet. Men stämningen är härlig och personalen likaså. Senast jag var där bjöds vi på en ukulelespelning och den här gången alltså ett litet Dj-set från blandade BJM medlemmars i-pods. MGMT och Battles fick stryka på foten till förmån för barhäng till tonerna av bland annat Sinatra och Monkees. Man kan kanske inte få allt, jag fick lite av varje, plockade ett par russin ur kakan och somnar med ett leende på läpparna.

Jag har precis missat Battles för tredje gången på typ en månad. Den som pratar om det som årets spelning får stryk.

Accelerator är över för i år och jag saknar det redan. Underbart är verkligen sjukt kort. Dagens höjdpunkt var, i alla fall för mig, Vampire Weekend i solen. Nya låten White Sky var helt tokbra.

Men hörni, visst är de här tre rätt lika? Vem är Ezra Koenig, vem är Hobie från Baywatch och vem är Niklas Strömstedt? Inte så lätt att veta.

Psst… Det blir nog lite vettigare blog med massa konsertbilder imorgon, post-sömn. Sov popgott!

Aztec Camera & Mick Jones - Good Morning Britain

Spider - Better Be Good To Me

Scott Walker - Mathilde

Gal Costa Mihlo Verde

Imorgon börjar Acceleratorfestivalen. Senare i veckan spelar Erykah Badu, Bonnie “Prince” Billy, DeVotchKa och The Magnetic Fields i Stockholm. Det är möjligt att jag kommer dö av konsertoverload innan det är måndag igen.

Men jag tänkte börja med en liten förrätt och gå och lyssna på de här snubbarna imorgon. Egentligen mest bara för att höra om Tom lyckas sjunga “truuuuuuuleeeey” på det där sättet som gör mig lite lycklig i brallan.

Du hittar dem på Accelerator, Münchenbryggeriet, imorgon klocken 20:30

Så jag sitter och äter lunch på taket på det där mediehuset vid Globen där jag jobbar och på vägen nedanför åker ekipage med nyblivna studenter förbi. De har druckit sen kl nio på morgonen, förra veckan, låter det som. Och de vägrar sluta skråla gitarrintrot till Seven Nation Army.

När jag tog studenten kan jag bara minnas den där bedrövliga studentsången, lite tjalalalalaaa och så “fy fan vad vi är bra”-dängan. Inte hade vi den goda smaken att vråla något som skulle kunna motsvara Seven Nation Army. Icke!

Och så blir det EM i fotboll och samma låt spelas i början av varje match. Samma låt, samma skanderande av en av de bästa gitarrslingorna någonsin.

Wikipedia talar om att det hela började när ett fotbollslag i Belgien började använda riffet som kampsång. Lag som mötte dem tog med sig sången hem och idag används låten av fans till så olika sporter som bandy och karate i länder som Australien, England och USA.

Vad man ska tänka om den här låtens långsamma världsherravälde? I don’t know, jag tror jag lämnar ordet till Jack White.

“Nothing is more beautiful in music than when people embrace a melody and allow it to enter the pantheon of folk music.
As a songwriter it is something impossible to plan. Especially in modern times. I love that most people who are chanting it have no idea where it came from. That’s folk music.”

Jag intalar mig att det är helt okej att komma hem runt halv sju på morgonen. Däremot förstår jag inte de onda människor som går upp samma tid och tar sig en joggingtur. Det är inte okej. Halv sju en lördagmorgon ska man sova eller vara på väg någonstans, man ska inte springa runt planlöst och svettas for the fun of it. Joggaren förföljer mig i mina drömmar. Hon påpekar att jag ser sliten och trött ut. Jävla joggare. Kan man inte komma på något bättre att göra en lördagmorgon än att följa med i mina drömmar? Hade joggaren kul igår? Hamnade joggaren på en skön efterfest? Skulle inte tro det.

Vissa saker är underliga, som Koffes text om Bassekou Kouyate som pryder Södra Teaterns pressutskick:

”Ngoni-spelaren Bassekou Kouyate trampar inte upp en enda ny stig på sitt första egna album. Det innehåller bara de renaste toner som spelats in i år. Inte ett enda förstörande ljud tillåts inkräkta på den kompromisslösa värmen och kärleken. Som en följsam mjuk kudde inslaget i ett örngott som bär din älsklings doft.”

När jag lyssnar på Bassekou hör jag minsann ingen mjuk kudde, och kulturtanterna som fyller Södra Teatern verkar snarare tänka på att klappa i takt. Det är en annan underlig sak; varför är det just en något äldre publik som gillar afrobeat? Det är ju sjukt bra. Alla borde gilla det.