Vissa saker är underliga, som Koffes text om Bassekou Kouyate som pryder Södra Teaterns pressutskick:

”Ngoni-spelaren Bassekou Kouyate trampar inte upp en enda ny stig på sitt första egna album. Det innehåller bara de renaste toner som spelats in i år. Inte ett enda förstörande ljud tillåts inkräkta på den kompromisslösa värmen och kärleken. Som en följsam mjuk kudde inslaget i ett örngott som bär din älsklings doft.”

När jag lyssnar på Bassekou hör jag minsann ingen mjuk kudde, och kulturtanterna som fyller Södra Teatern verkar snarare tänka på att klappa i takt. Det är en annan underlig sak; varför är det just en något äldre publik som gillar afrobeat? Det är ju sjukt bra. Alla borde gilla det.