Det här känns som att en av mina värsta mardrömmar har blivit sann. Brrrrr. Jag kan inte påstå att jag längtat särskilt efter Dr Alban eller glittriga västar och polokragar. Om tio år kanske jag kan skratta åt det, men det är fortfarande för nära i tiden, såren har inte riktigt läkt än. Kan vi inte bara låta nittiotalet vara glömt och begravet en liten stund till?