Imorgon fredag spelar jag, Kristofer och Sofia skivor på Debaser Slussens uteservering. Jag tänker spela Under African Skies med Paul Simon och Kristofer kan inte sluta tjata om Glasvegas. Det ska bli varmt och fullt av folk (premiär för Allsången inne på Slussen). I vilket fall, jag tycker du ska komma! Vi börjar 18 och fortsätter tills de motar bort oss från skivspelarna.

FOTO: LINUS LARSSON

Andra dagen. Norberg vaknar i kvava tält, drar sig in i svalkan i Mimer och somnar igen på ett sluttande cementgolv till Konrad Korabiewskis ambient.

Jag passar på att summera antalet stränginstrument. Hittills har jag sett tre: En ukulele i händerna på en kille med vilsen blick på campingen. En elbas spelad av en maskerad IDKA-medlem. Och så de apart normala LaConfetti på Kraftwerk-scenen som chockar genom att spela med en helt ordinär setup.

Nu läskar vi oss med tältvarm öl på campingen medan Moog-t-shirtarna står som spön i backen. Ikväll vankas det Skream.

FOTO: LINUS LARSSON

I taket på Mimer hänger en krok fäst på en rullanordning. Den är täckt av rost och väger säkert lika mycket som jag. Nu vet jag inte exakt vad den bar när den var i bruk, men tillsammans med de grovt gjutna betongväggarna i denna industrikatedral, tiotals meter hög, utgör den kronan på ett slags monument över en era som har tagit slut, lämnat plats för annat och förvandlat byggnader som denna till monument. 20 meter längre ner står två medelålders män och vrider på rattar vilket producerar en dödspsalm om tider med långsamt rullande godsvagnar fulla med mödosamt framhuggen råvara.

Norbergfestivalen håller till vid Mimerlaven, bruksortens gamla kärnpunkt, och är det mest abstrakta som står att finna i festivalväg i Sverige idag.

Musik är fel ord för att beskriva det Lindström/Runolf skruvar och trycker fram 15 meter under mig där jag sitter uppklättrad på det översta av de betongplikt som utgör våningarna i Mimer, industribyggnaden som blev ett center för ljuvt oljud mitt i Västmanlands grönska. Låt oss göra det enkelt för oss och kalla det ljudkonst.

- Vi har repat med sju sekunders reverb för att få den här kyrkkänslan, säger Mats Lindström strax efter framträdandet.
Ekot i den gigantiska lokalen är sju sekunder.
- Vi har spelat ihop i 20 år. Det här är ett jubileum.

Här finns ingenting som inte är gjort av betong eller rostig metall förutom ljudalstrande elektronik, men gruvnäringens kyrka vibrerar av en urgrundsbas som bryts av klick som från nedkylda armeringsjärn som knäcks.

För att lätta upp i allt det ödesmättade: Ikväll blir det techno.

Klockan 06:45 måndagen den 4 augusti passerar jag Ignalina med tåg. Peppar för dis och ruggigt väder.

Oh, nej. Nu förstår jag hur det har gått till för de tidigare, mer eller mindre förlorade generationerna.

Jag pushar 30 och har drabbats av den medelklassÃ¥komma som brukar kallas köksrenovering. Mörka kakelskarvar… Nyslipat trägolv… Matplats för säkert fem personer. Mmm…

Och då, när jag står böjd över norra halvklotets just nu grisigaste diskbänk och skrapar bort gammal tapet kommer tanken som på order från en högre makt: den historiskt determinerade impulsen att sätta på radion.

Inte för att P3 Dans, P3 Pop, P3 Lab, P2 Ström eller något annat program som faktiskt ger mig en hel del går just nu, utan för att jag vill höra någonting i bakgrunden.

En inbjuden meteorolog som pratar om vindbyar. En lyssnare som hävdar att Fras är svenskans finaste ord. Och så den generiska musik som försöker vara bred men bara blir platt.

Ouff. Muxtape och en laptop på lagom avstånd to the rescue.

In other news: Teknotrans är ett väldigt roligt namn på en översättningsbyrå.

Jag har varit i London. Så mycket att jag tappat rösten. Men, kommer också hem med ett hjärta insvept i balsam, trött, glad och full med ny musik. Mötte upp med Adam Ryan, bandbokare på Barfly (Storbritanniens Debaser) och klubbarrangör, (bla klubben Meatmarket) för att luska reda på vad som snurrar på klubbarna i stan just nu. På en lång spännande lista fastnar jag direkt i ett headlock, Essers - Headlock. Kan inte sluta nynna, lyssnalyssnalyssna. nu.

Återkommer med resten av listan om jag lyckas komma ur det här järngreppet.
Ses på Daniel Johnston imorrn!

Innerst inne är jag jätteledsen. På ytan låtsas jag som att det inte är någon fara. En regnig dag kommer jag säkert vägra stiga upp ur sängen och såra andra än jag borde. Ibland känns världen hopplös. Att jag upptäckt First Aid Kit hjälper inte nämnvärt, men fan vad bra de är.

Lördag och lördagsgodis? Mjah. José Gonzales är liksom inte arenamusik.. Ge mig gärna gärna hans ömma toner på intim klubbspelning, men det gör sig inte lika bra i 30 gradigt solgass vid ett proppfullt odeon.

Nästa på schemat är Tokyo Police Club och jag tror hela tiden att mina festivlkumpaner drabbats av totalt solsting då jag blandar ihop Tokyo-bandnamnen och tror det är Tokio Hotel de vill se. Jag kan inte bestämma mig om jag gillar det eller om det bara slinker ned lätt. Men jo, jag plussar för de här kanadensarna som ser ut att vara i 13-årsåldern.

Sen borde jag ha litat pÃ¥ den där mannen i rutiga kavajen som precis innan alla barer stängde lördag morgon berättade att Sharin Foo (tjejen i Raveonettes) var gravid och därför inte med i bandet nu. Han hävdade i och för sig även att han vunnit en grammis, den var bara lite för lik en blÃ¥ lysande fÃ¥gel frÃ¥n Ikea… Ett till början bräddfullt tält tunnas ganska snabbt av och tyvärr, men ett halvt Raveonettes är ungefär lika spännande som korv med bröd utan korven.

Och kan inte någon berätta för mig vad Indianen i trä gjorde på scenen med Neil Young? Eller hur man får jobbet att under spelningens gång måla låttitlarna på en tavla, som står bredvid indianen? Men absolut, Neil Young, Indianen och en regnskur på eftermiddagen räddar upp lördagen. Särskilt fina fina Heart of Gold,

‘
Antagligen är jag bara sur för att jag missar Bonnie Prince Billy.

Men det är ändå vackert. Roskilde 2008 känns relativt befriat från både smuts och festivalspex, trots att jag inte känner mig helt bekväm med mina dammiga jeans på det skinande rena x2000 upp till Stockholm.

Trendspaning del 2: Jepp, förutom Björn Borg-kallingarna är det Ray Ban wayfarers-kopior i regnbÃ¥gens alla färger som regerar här. Jag fick ett par vita…

Alla verkar pepp att spela och fredagens bästa är absolut Band of Horses-sångaren Ben Bridwell när han fnissar i förtjusning över att allt är så härligt. Bästa spelningen ever och snyggaste damerna i världen har ni också, här är helt fantastiskt, lägger han till mellan låtarna. Mitt hjärta smälter. Mike Skinner regerar på ett fullsmockat orangea, får alla att krama sin konsertgranne och bjuder in till nattbad.

Fredagkvällen avslutas med dansyra i ett fullknökat Familjen-tält och de danska sommarnätterna visar sig från sin allra bästa sida.

(Idag badade jag i den konstiga sjön. En använd kondom kommer flytande och touchar min arm innan jag hinner reagera. Festival är inte bara härligt.)

Solen steker i det danska dammet och trendspaning no1 är Björn Borg-kalsonger och flexande av vältranade bringor. Säga vad man vill om det, men bara jag slipper lustiga festivalhattar kan jag blunda för lite nakenhet och muskelbringor. Det massiva Roskildemaskineriet är i alla fall otroligt väloljat, danskarna är glada och trevliga och kombon solsken, tetravin och massor av musik är muchos svårslagen. Torsdagens höjdpunkt är när Gossip-Beth gör åter-entré på scenen i bara underbyxor och något korsettliknande och bara är härlig. Stora stora modiga tuffa Beth.

Snart: Band of Horses.

Psst. Jag har en halvmörk hemlighet. Det är sÃ¥ att jag inte bara lyssnar pÃ¥ Embassys senaste singel och annat som i vissas öron kan anses “kreddigt”. Jag hyser även en stor kärlek för musikaler och musikallÃ¥tar. Ã…h, vad skönt att komma ut med det här. För alla som är som jag - ett tips: Med start nu i helgen anordnar fina biografen Zita musikalfestival - Zita dansar och ler: 4-24 juli! Det är ju smÃ¥tt fantastiskt!

Själv är jag mest sugen på dokumentärfilmaren Brian Hills filmer med interner som får sjunga sina historier. Feltham sings och Songbirds. Hans filmer är dessutom tokgratis. Vem vill hänga på?

Lite musikalpepp med Hair!

Och i London har de satt upp Billy Elliot som musikal. Fatta!

BONNIE ‘PRINCE’ BILLY @ BERNS 28 JUNI 08, FOTO: HANNA ERIKSSON

I lördags sÃ¥g jag Bonnie “Prince” Billy eller Will Oldham eller vad ni nu vill kalla honom, pÃ¥ Berns. Det var minsann bland det finaste jag sett pÃ¥ mycket länge. Den som har en chans att fÃ¥ se det här lilla yllet live borde ta den.

Missa heller inte följande Oldham-godbitar:

I dag finns det få musiker som uppvisar samma melodiska brillians, samma hjärta, samma kompromisslöshet som Hans-Peter Lindstrøm. Den stråhattsbeklädde norrmannen verkar i ett annat universum, där Steve Reich, Björn & Benny och Manuel Göttsching sitter sida vid sida och fyllnar till på en skvätt rosé.

Lindstrøms dansmusik - eller vill vi kalla den pop? - framstår på hans kommande trespårs-EP som så mångbottnad - tydlig - att den rimligen borde innebära dödsstöten för den kunskapsbefriade dansmusik som Frankrike i allmänhet och Ed Banger i synnerhet rönt alldeles för stora framgångar med.

Hans-Peter viker ju aldrig en tum från sin bana, sin idé. Titelspåret är 30 minuter långt och framstår som det finaste soundtracket till kärleken som står att finna 2008. Och trots längden känns det som att det varar bara något längre än ett hjärtslag.

På fredag spelar jag förövrigt skivor på Debaser Slussens uteservering i Stockholm mellan 17-01 tillsammans med Adrian Hörnquist. Kom dit, drick pimms och lyssna på Where You Go I Go Too med oss.

Jag lovar att spela det här i sommarvärmen:

Afghan Whigs - John The Baptist
America - Horse With No Shame (Todd Terje Edit)
Parlour - Amor
Petet Tosh - Buck-Ing-Hamm Palace
Luisa Fernandez - Lay Love On You
Journey - City Of The Angels
Exile - Kiss You All Over
C.O.M.BI. - You Got Love Song
Ray Baretto - Pasttime Paradise
Led Zeppelin - Dyér Makér

JOHNNY FLYNN/WILD BEASTS, FOTO: HANNA ERIKSSON

Dag 1, tisdag, är så himla mysig. Det är som att vara tillbaka på ATP nästan, det är duktigt mycket skägg i publiken, lugn och skön stämning, men ganska mycket folk. Och så massa fin musik från scenen. Jag blir gladast överraskad av Foals men dagen efter pratar alla bara om Johnny Flynn. Enligt sånna som vet behöver jag inte gråta blod över att jag missade Band of Horses.

THOSE DANCING DAYS/BJM, FOTO: HANNA ERIKSSON

Sen blir det dag två. Jag kommer direkt från jobbet och får lite sommarpop serverat. Det är barn i publiken och barn på scenen, det är fortfarande lite chockerande för mig att Those Dancing Days är så små. Jag önskar att jag också hade varit sådär snygg och glad när jag var den där åldern. Det tog mig minst tio år till att bli det. Jag känner mig lite tragisk, men så går jag och ser Stars och de är så pass trötta och gamla att jag känner mig purung igen.

Här blir skillnaden mellan kanadensiska och svenska popstjärnor väldigt tydlig. Luggsliten säkerhet vs pigg all-over-the-place-ungdom.

Efter en plågsamt hipp spelning med The Teenagers kryper jag in i mörkret igen. The Brian Jonestown Massacre passar särdeles illa en onsdagseftermiddag. Om klockan hade varit tre på natten och jag hade varit lite lagom dimmig i huvudet hade jag kanske tyckt att det var lysande. Men med sommarsol utanför fönstren och noll promille i blodet funkar det inte alls.

VAMPIRE WEEKEND/PUBLIK, FOTO: HANNA ERIKSSON

Det kanske börjar bli jävligt tjatigt; men hörrni, Vampire Weekend är så bra. Än så länge är de också ett av de där få banden som bara blir bättre och bättre med varje ny låt, varje ny spelning. Jag kom på mig själv flera gånger under spelningen med att flina lyckligt.

MGMT/HERCULES & LOVE AFFAIR, FOTO: HANNA ERIKSSON

MGMT är hur bredbent som helst. Det skulle kunna vara Springsteen. All den läckra fräscha electrokänslan från debutskivan är som bortblåst. Istället är det hårdrockshår och gitarrgnöl som gäller. Ganska sömnigt. Ett annat gäng som har svårt att göra övergången från skiva till scen är Hercules and Love Affair. Trots att man försöker med görbra blås och två sångerskor och högklackat och ja, ungefär allt, så blir det lite småplatt. Eller så är det bara publiken som gör det trist. Det är ju inte tänkt att man ska stå still och lyssna på disco.

Allt som allt: jag gillar verkligen Accelerator. Keep up the good work, Luger.

I dag Ã¥kte jag bil för första gÃ¥ngen pÃ¥ väldigt länge. Det var schysst. Bilen hade en taklucka sÃ¥ det kom in luft. Och bilföraren hade föredömligt bränt skivor med lagom lugn musik för “om det är trafikstockning blir man helt tokig om man har för fartig musik, dÃ¥ känns det som att det gÃ¥r ännu lÃ¥ngsammare”.

Vi lyssnade på Stonecake, bland annat.

(Tyvärr är Tuesday Afternoon jättesvår att hitta på youtube. Det här är en kass version som snart övergår i något annat. Be aware.)

Bilmusik är bra musik. Bilmusik är en av de få anledningar till att jag kan tänka mig att skaffa körkort - att få susa fram fort med bra musik. Härligt. Jag hoppas lite lagom att busstrejken håller i sig så jag får skjuts till jobbet med takluckan och musiken imorgon med.