Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · augusti 2008
Huvudbild

augusti 2008

Ni visas månatligt arkiv för augusti 2008.

italo

Den finaste kärlekshistoria jag vet är den italienske författaren Italo Calvinos Klätterbaronen.
Historien om den tolvårige Cosimo som klättrar upp i ett träd och stannar där för resten av livet, kan lätt läsas som en aldrig avklingande föräldrarevolt, men det verkligt vackra är ju detta:

Cosimo stannar i träden för att han lovade sin barndomskärlek att aldrig komma ner. Och när hon, en flicka vid namn Violante, i vuxen ålder återvänder till Ombrosa möter hon Cosimo, sittande där uppe i lövverken:


- Och du kommer alltid att älska mig, helt och odelat, över allt på jorden? Och du skulle göra vad som helst för min skull? (…) Du är en man som levat i träden bara för min skull, för att lära dig älska mig?”

- Ja…

Men kärleken fungerar bara ett kort tag, Violante försvinner efter ett häftigt gräl och Cosimo, han stannar där uppe i träden för resten av sitt liv, och ristar in Viola i trädens bark.

Alla känslor - de allra, allra starkaste - som väckts i mig när jag läst Calvino återvänder igen för varje gång jag spelar Nordpolens “Vem har sagt”. Över ett vidöppet housebeat signerat Henning Fürst sjunger Per Hellström “Håller din hand/Drömmer det ibland/Det regnar utanför/Det regnar inuti och just nu är de raderna det enda som spelar någon roll.

Likt alla sånger som någonsin betytt något är den välbekanta och älskade känslan som sången väcker i mig starkare än någonting annat - det är känslan som får mig att keep on keepin on.

“Vem har sagt” är en sång lika viktig som någonsin din andning i min nacke när jag sover. För det är ju så det är; det mest privata, det jag håller allra, allra närmast hjärtat är de sånger jag älskat mest. För att de väcker drömmen om ett bättre liv, om en större dröm, en ny politik, en evig kärlek.

Och jag vill bara att ni ska veta att det i min värld inte finns någonting viktigare än just de drömmarna.

Annat som ni aldrig får missa:

Dungen - Sätt att se (EP)
David Weiss - Virtuoso Saw (Album)
Stevie Nicks - Bella Donna (Album)
Ghost Note - Holy Jungle (12”-singel)
Beyond The Wizard’s Sleeve - Ark 1 (Album)
Monkey - Journey To The West (Album)
Henrik Berggren - Hold On To Your Dreams (Kommande spår)
Randy Vanwarmer - Warmer (Album)
A Mountain Of One - Ride (Fontän Rework) (Singelspår).

Och R. Kelly.

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized, Musik, Litteratur, Startsidan Taggar: Inga taggar


LINNÉSCENEN I SOLEN/FRANZ FERDINAND FOTO: JUDY

Vi har tur, vi kommer in på Kajskjul 8 trots den obscena kön på torsdagkvällen. Det såg rätt mörkt ut ett tag. Stormvarningar och gigantiska köer överallt och lite opepp, så ser det ut när vi får våra band runt höger handled och påbörjar festivalhelgen. Men det tar sig! Four Tet är försenad och spelar inte alls kl 21.30 som schemat säger, och det är en himla tur för vi hade aldrig hunnit dit om han spelat när han skulle. Dessutom är det tur för det innebär att alla kids som kommit för att se deras alldeles egen Tomas Ledin, Kleerup lämnar skjulet åt oss så vi kan dansa galet framför scenen.

Så blir det fredag. När vi lyckas ta oss till området kryllar det av Broder Daniel-fans. Varannan tonårig flicka har en BD-tisha och en liten stjärna i ögonvrån. Vi ser ett poppigt Franz Ferdinand som verkar trivas i solen. The National och Sigur Rós gör vad de ska, men jag är antingen för trött eller för flamsig för inget kryper nära hjärtat.


SIGUR RÓS/APPLÅDER/YEASAYER FOTO: JUDY

Förutom Yeasayer. Det är så skönt att ha höga förväntningar och inte bli besviken. De håller hög klass precis som på Debaser Medis i vintras och bjuder på en ny låt som låter lite mer lättlyssnad men för den skull inte alls tråkig. Precis som sist går jag där ifrån med en känsla av att de faktiskt är ett av mina favoritband.

Har man, som jag, ingen som helst nostalgi kring Broder Daniels låtar är det svårt att bli särskilt berörd av konsertern som avslutar kvällen. Jag kan definitivt förstå att det måste ha varit en stor upplevelse för alla de många många fansen, men för mig får kvällen ett jättefint slut när vi dansar disco på båt med en del av Aeroplane (tror jag?) bakom skivspelarna.

Lördagens höjdpunkt är Fleet Foxes som är precis så bra som jag hade hoppats. Sofia och jag springer på sångaren och trummisen någon timme innan spelningen när de köper Neil Young-mersch och jag blir tolv och vågar inte hälsa. Om de kommer tillbaka i höst, vilket inte skulle förvåna mig med tanke på det helt galna mottagande de fick av publiken, ska jag försöka samla mod och inte gömma mig bakom en återvinningsstation om jag ser dem. Som tur är förklarar Sofia för dem att de är awesome.

Saker som störde mig: Att det bara var ungefär ett band om dagen som var klockrent, rakt i hjärtat och fantastiskt. Att det var så lång kö till alkoholen. Det dåliga ljudet på Linné. Att det var helt himla omöjligt att komma in på någon klubb på lördagen även om man offrat slutet av Neil Young för det.

Saker som fick mig att hoppsastega: Att maten inte var så äcklig. De helt funktionsdugliga toaletterna. Att det faktiskt regnade mycket mindre än förra året, trots att försnacket var nog för att få en att börja bygga en ark. Den belevade stämningen och att allt var så himla rent och vackert. Fleet Foxes, Yeasayer och Four Tet.

Önskemål inför nästa år: Lite piggare bokningar (Ceasars? Mando Diao?). Fler sena spelningar som man faktiskt kan se och inte bara får köa till…

Psst… Batterierna i min kamera är döda och jag har semester vid havet hela veckan, men det kommer fler bilder, eh, sen. Håll ut.

5 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: Inga taggar

Sömnlös i St Petersburg


FOTO: LINUS LARSSON

Med stalinistarkitektur utanför fönstret känns det lite mer naturligt att killen som sitter bredvid mig till vardags jobbar som skeppare på en rysk kärnvapenubåt stationerad i Murmansk. Vi sitter i en improviserad buss som för 200 rubel tar oss tillbaka in till St Petersburg. Klockan passerar halv sex på morgonen och soluppgången färgar himlen rosa.

Konstantin, som kärnvapenadministratören heter, visar så gärna upp bilder på sitt fartyg uppe i Ishavet medan han bryskt spexar och gestikulerar om det ryska uttryck som ordagrant översätts till “svensk familj” men betyder gruppsex.

Det är kärleken till technon som för mig, en avdankad fredsaktivist, samman med den stolta matrosen. Vi har båda varit pa Global Gathering, en kringresande jumbofestival med namn som M.A.N.D.Y, Dubfire, halva Gabriel och Dresden och Mylo. Den ryska upplagan håller till i Tootari Park, en skidanläggning 2,5 mil utanför St Petersburg.

Ett cigarettmärke med pepp för Östeuropa står för sponsen och de till stora delar strålande DJ-seten befläckas av inhyrd tits’n'ass-dans på scenerna. Jag ska inte klaga, för Dubfires minimala basgångar är oemotståndliga i denna arenatappning. Jag bara konstaterar att inramningen är ett Ibiza för området inte så många mil från det officiella Karelen.

Jag skriver detta från ett internetcafe (med privata bås för varje dator, vad ska man surfa efter här?) som ligger vägg i vägg med Stirka som förmodligen är Rysslands enda kombinerade tvättomat och dubstepklubb. Mina kalsonger är snart torra och jag skulle ha luktat betydligt sämre om inte jag och Johan hade börjat var fredagskväll där och upptäckt staplade vitvaror längst in i lokalen. Jo, visst går det att tvätta, berättade föreståndaren . Binte fler toasta på ryska över grova, abstrakta baktakter?

Troica Club, där vi fördriver resten av fredagen, är ungefär ett Vänner och bekanta och Trädgården i kombination. Kvinnliga DJs i mongobrillor spelar franska hits och dagens notering är att mer rysk sprit och mindre öl gör toaköerna kortare.

St Petersburg är ett sådant stort gytter av butiker för de nyrika och köpcentrum insmällda mellan arkitektur från tsartiden att det är ett detektivarbete att hitta de mindre, bra klubbarna. Skattjakten kan mycket väl börja vid dubsteptvättomatens flyers. Adressen är Kazanska Ulitsa 26.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar