Vad är det egentligen med ensamma män med gitarr och hjärtesorg? Det är ömsint och fint, men hur kommer det sig att det bara är Män i publiken? Skulle det inte vara tvärsom, att det är damerna som trånar efter den där ledsna gitarrkillen?

Men nej, jag kliver ner i Bondens källare tillsammans med vad det verkar en hängiven skara fans (män) och låter hjärtat få sig en mörbultande omgång av ömma Rocky Votolato-toner. Ex Waxwing sångaren är för första gången i Sverige och skyller på Xanaxen när gitarren spelar lite fel. Han känns sådär härligt genuin och entusiastisk och skakar glatt hand med hängivna fans efter spelningen. - Tack för att ni kom, vad glad jag blir att så många hittade hit. Såhär dagen efter är jag fortfarande berörd. Och glatt påmind om hur himla underbart det kan vara med livemusik. Det kanske är jag som är skör, men är det inte sådär vackert så det gör lite ont?

Hiphop-Sverige kan jiddra lite då. Det puttas och skvätts vatten i ankdammen men når aldrig de där kolossala Glock-baserade nivåerna. Här är det stället i kretsarna kring Kroumata som drive by-incidenterna ligger närmast till hands.

Landets grövsta beef förs pÃ¥ kultursidor och med pressmeddelanden. I ena ringhörnan: Rikskonserter och Kroumata. I den andra: Den före detta medlemmen Anders Loguin, som enligt Kroumata fick sluta pÃ¥ grund av hans “oförmÃ¥ga att ta kritik [som] har skapat en repetitionsmiljö präglad av frustration och förlorad spellust som givetvis pÃ¥verkat konserterna negativt.”

Ingenting är heligt när slagverksfetischister strider.  Det är en kamp i nuet och en strid om historien.

“I media anges Anders Loguin som en av Kroumatas grundare. Det stämmer inte”, skriver Rikskonserter.

Om du bara ska lyssna på en ugandisk barncover på isländsk 90-talspop, låt det då bli Bitones tolkning av All is full of love. Lyssna på Myspace.

Jag vet inte hur vad barnet som sjunger heter, jag vet inte vad hon (han?) har för bakgrund. Allt jag vet är att rösten är spröd som ett löv och att jag lyssna om och om igen.

Bitone är en ideell organisation som arbetar för att ge föräldrarlösa och krigstraumatiserade barn i Uganda en möjlighet att få ett bättre liv genom dans och musik. Missa inte att se dem live om du har vägarna förbi Etiopien i oktober.

Om du inte är på Debaser Slussen i Stockholm ikväll kommer du att missa Pivot. Det blir tråkigt för dig. Pivot är en australiensisk trio som har Vangelis som musikalisk ledstjärna. Lite trummor, lite gitarrer och några lager elektronika. Resultatet blir filmiskt och rivigt och snyggt.

Tips från coachen: Kolla in Pivots podcast O Download My Heart, den är gosig och innehåller några godbitar.

Det tar oss evigheter av köande att få på oss våra armband och evigheter av köande att få komma in på området så Sebastien Telliér har redan hunnit riva av Divine och smeka sin badbollsgravida mage innan vi hinner fram till scenkanten. Även om jag tycker att han passar bättre på en svettig nattklubb på är det, precis som sist, roligt för själen och skönt för öronen att stå i publiken när herr Tellier underhåller. Det är något knasigt sexigt med den här skäggige och tunnhåriga mannen som inte verkar skämmas för något.

Jag vet inte vad jag ska tycka om att Popaganda flyttat till Eriksdalsbadet. Jag gillade verkligen att det låg så centralt, att man kunde knata till nästa fest när området stängde. Jag gillade att man kunde bada på området, även om jag såg sammanlagt två människor göra det och även om det var på tok för kallt för sånna äventyr. Men var det inte lite stort och öde ibland? Hade det varit lite varmare och mer mitt i sommaren hade det nog känts ganska klockrent.

Under lördagen såg jag exakt en konsert från början till slut. Jag vet, det verkar lite insane, med tanke på att jag var där nästan hela dagen. Men indiegympan körde ett pass på området, och sen improviserade vi lite hastigt ett miniset till Florence Valentins Allt dom bygger upp. Sjukt roligt, och FV bjöd på finfin musik precis som vanligt. Tack för att vi fick vara med och leka, grabbar!

Trots att jag själv var upp på stora scenen en sväng är mitt mesta minne från den scenen en man iförd vita handskar framför en gigantisk flagga. Såhär ligger det till: jag hade aldrig sett bob hund live. Jag var ett jättestort fan, såklart, men de spelade aldrig i min lilla håla där jag växte upp, och när jag var tillräckligt gammal för att börja ta mig places hade de liksom försvunnit lite från min musikkarta. Så visst, de är äldre och säkert tröttare och tråkigare, men jag har inget annat bob hund att jämföra med, jag kan bara jämföra med andra band. Och det, mina vänner, är en jämförelse som Thomas & hans vänner tål.

Så mycket eufori, så oslagbart mellansnack, så hjärtekrossigt (Upp, upp, upp, upp, ner, jag säger då det). Trots kanske den mest otrevliga publik jag varit i på länge (vore det inte för fina vänner hade jag nog kunnat hamna i slagsmål på riktigt för första gången i mitt liv, jag har nog aldrig varit så nära att klippa till någon förut) var det ett konsertminne jag kommer hålla hårt i. Tack för det, Popaganda.

Titta: bob hund - Tinnitus i hjärtat (live på Popagnda) [YouTube]