Vissa dagar vill man inget annat än att vara en tuff katt som flyger på en keyboard genom rymden. Idag var en sån dag.

Faux Pas - Coach

SVT har storstädat, bytt ut lite logotyper och lagt Musikbyrån på is på obestämd tid. Jag är lite förvånad över att det inte höjs högre arga röster över det. Det får i alla fall mig att vilja skrika lite i frustration och gråta på en gång. Okej visst, Musikbyrån kanske inte alltid tog upp den mest spännande musiken, och visst har jag mer än en gång velat kasta saker på min TV när de utsett sin årsbästalista.

Men Musikbyrån har också varit en av (väldigt) få källor till riktigt bra svensk musikjournalistik på 2000-talet. Kommer ni till exempel ihåg när de var hemma och hälsade på hos Lady Sovereign? Och man verkligen fattade vad grime handlar om? Eller minns ni Babel-Daniel Sjölins textkritik av Tomas Ledin och Tommy Nilsson? Musikbyrån har, i alla fall till en viss del, inte bara bjudit på tips och intervjuer utan även på en hel del popkulturanalys. De har vågat ta stora grepp om vissa saker och gåunder huden på andra. Det är sånt jag vill ha i min TV. Varje vecka, hela hösten.

Vad får jag istället? Istället får jag “Dom kallar oss artister” där vi bland annat får hänga med Per Gessle i studion (suck!) och Håkan Hellström i musikaffären (gäsp!). Och så får vi fantastiska Hype för “dig som vill hålla dig uppdaterad”, som i senaste programmet bjöd på en pressjunketintervju med David Gahan, som ironiskt nog bara handlade om hur gammal han är nu för tiden…

Jag hjärta MB. Kom tillbaka, snälla?

2008-10-11 - M83 @ Debaser Medis. FOTO: Pär Kjellén/ROCKFOTO

I lördags var jag och valda delar av Judyredaktion på lokal för att se M83 spela lite på instrument och smeka våra hörselgångar. Det var otroligt fint och bra, lite som ett distat Sigur Rós eller ett poppigare Boards of Canada. Överlag var det ganska mycket rockigare än på skiva, mycket gitarrmangel och lite trumorgie. Men jag kunde inte låta bli att le när bandet stötte på samma problematik som förföljt elektroniska artister i många år; det är sjukt svårt att se cool ut när man sträcker ut armen och använder pekfingret för att flytta muspekaren (pet-pet-pet) och byta spår.

Få saker gör mig så mjuk i bröstet som män som sjunger i stämmor. Ni kan ju tänka er vilken fantastisk musiktid det är att leva i för mig, med band som Fleet Foxes, Yeasayer och Bon Iver på alla alternativa musikgurus läppar.

För några veckor sen var jag och såg Bon Iver alldeles levande, och det gjorde mig både knäsvag och lite blöt i ögonvrån, om jag ska vara ärlig.

Så ska det låta:

1. Bon Iver - Lump Sum (Take Away Shows) 2. Fleet Foxes - White Winter Hymnal (Acoustic) 3. Grizzly Bear - Shift (Take Away Shows) 4. The Moody Blues - Lazy Day

Om du inte är på Debaser Slussen i Stockholm ikväll kommer du att missa Pivot. Det blir tråkigt för dig. Pivot är en australiensisk trio som har Vangelis som musikalisk ledstjärna. Lite trummor, lite gitarrer och några lager elektronika. Resultatet blir filmiskt och rivigt och snyggt.

Tips från coachen: Kolla in Pivots podcast O Download My Heart, den är gosig och innehåller några godbitar.

Det tar oss evigheter av köande att få på oss våra armband och evigheter av köande att få komma in på området så Sebastien Telliér har redan hunnit riva av Divine och smeka sin badbollsgravida mage innan vi hinner fram till scenkanten. Även om jag tycker att han passar bättre på en svettig nattklubb på är det, precis som sist, roligt för själen och skönt för öronen att stå i publiken när herr Tellier underhåller. Det är något knasigt sexigt med den här skäggige och tunnhåriga mannen som inte verkar skämmas för något.

Jag vet inte vad jag ska tycka om att Popaganda flyttat till Eriksdalsbadet. Jag gillade verkligen att det låg så centralt, att man kunde knata till nästa fest när området stängde. Jag gillade att man kunde bada på området, även om jag såg sammanlagt två människor göra det och även om det var på tok för kallt för sånna äventyr. Men var det inte lite stort och öde ibland? Hade det varit lite varmare och mer mitt i sommaren hade det nog känts ganska klockrent.

Under lördagen såg jag exakt en konsert från början till slut. Jag vet, det verkar lite insane, med tanke på att jag var där nästan hela dagen. Men indiegympan körde ett pass på området, och sen improviserade vi lite hastigt ett miniset till Florence Valentins Allt dom bygger upp. Sjukt roligt, och FV bjöd på finfin musik precis som vanligt. Tack för att vi fick vara med och leka, grabbar!

Trots att jag själv var upp på stora scenen en sväng är mitt mesta minne från den scenen en man iförd vita handskar framför en gigantisk flagga. Såhär ligger det till: jag hade aldrig sett bob hund live. Jag var ett jättestort fan, såklart, men de spelade aldrig i min lilla håla där jag växte upp, och när jag var tillräckligt gammal för att börja ta mig places hade de liksom försvunnit lite från min musikkarta. Så visst, de är äldre och säkert tröttare och tråkigare, men jag har inget annat bob hund att jämföra med, jag kan bara jämföra med andra band. Och det, mina vänner, är en jämförelse som Thomas & hans vänner tål.

Så mycket eufori, så oslagbart mellansnack, så hjärtekrossigt (Upp, upp, upp, upp, ner, jag säger då det). Trots kanske den mest otrevliga publik jag varit i på länge (vore det inte för fina vänner hade jag nog kunnat hamna i slagsmål på riktigt för första gången i mitt liv, jag har nog aldrig varit så nära att klippa till någon förut) var det ett konsertminne jag kommer hålla hårt i. Tack för det, Popaganda.

Titta: bob hund - Tinnitus i hjärtat (live på Popagnda) [YouTube]

LINNÉSCENEN I SOLEN/FRANZ FERDINAND FOTO: JUDY

Vi har tur, vi kommer in på Kajskjul 8 trots den obscena kön på torsdagkvällen. Det såg rätt mörkt ut ett tag. Stormvarningar och gigantiska köer överallt och lite opepp, så ser det ut när vi får våra band runt höger handled och påbörjar festivalhelgen. Men det tar sig! Four Tet är försenad och spelar inte alls kl 21.30 som schemat säger, och det är en himla tur för vi hade aldrig hunnit dit om han spelat när han skulle. Dessutom är det tur för det innebär att alla kids som kommit för att se deras alldeles egen Tomas Ledin, Kleerup lämnar skjulet åt oss så vi kan dansa galet framför scenen.

Så blir det fredag. När vi lyckas ta oss till området kryllar det av Broder Daniel-fans. Varannan tonårig flicka har en BD-tisha och en liten stjärna i ögonvrån. Vi ser ett poppigt Franz Ferdinand som verkar trivas i solen. The National och Sigur Rós gör vad de ska, men jag är antingen för trött eller för flamsig för inget kryper nära hjärtat.

SIGUR RÓS/APPLÅDER/YEASAYER FOTO: JUDY

Förutom Yeasayer. Det är så skönt att ha höga förväntningar och inte bli besviken. De håller hög klass precis som på Debaser Medis i vintras och bjuder på en ny låt som låter lite mer lättlyssnad men för den skull inte alls tråkig. Precis som sist går jag där ifrån med en känsla av att de faktiskt är ett av mina favoritband.

Har man, som jag, ingen som helst nostalgi kring Broder Daniels låtar är det svårt att bli särskilt berörd av konsertern som avslutar kvällen. Jag kan definitivt förstå att det måste ha varit en stor upplevelse för alla de många många fansen, men för mig får kvällen ett jättefint slut när vi dansar disco på båt med en del av Aeroplane (tror jag?) bakom skivspelarna.

Lördagens höjdpunkt är Fleet Foxes som är precis så bra som jag hade hoppats. Sofia och jag springer på sångaren och trummisen någon timme innan spelningen när de köper Neil Young-mersch och jag blir tolv och vågar inte hälsa. Om de kommer tillbaka i höst, vilket inte skulle förvåna mig med tanke på det helt galna mottagande de fick av publiken, ska jag försöka samla mod och inte gömma mig bakom en återvinningsstation om jag ser dem. Som tur är förklarar Sofia för dem att de är awesome.

Saker som störde mig: Att det bara var ungefär ett band om dagen som var klockrent, rakt i hjärtat och fantastiskt. Att det var så lång kö till alkoholen. Det dåliga ljudet på Linné. Att det var helt himla omöjligt att komma in på någon klubb på lördagen även om man offrat slutet av Neil Young för det.

Saker som fick mig att hoppsastega: Att maten inte var så äcklig. De helt funktionsdugliga toaletterna. Att det faktiskt regnade mycket mindre än förra året, trots att försnacket var nog för att få en att börja bygga en ark. Den belevade stämningen och att allt var så himla rent och vackert. Fleet Foxes, Yeasayer och Four Tet.

Önskemål inför nästa år: Lite piggare bokningar (Ceasars? Mando Diao?). Fler sena spelningar som man faktiskt kan se och inte bara får köa till…

Psst… Batterierna i min kamera är döda och jag har semester vid havet hela veckan, men det kommer fler bilder, eh, sen. Håll ut.

Imorgon fredag spelar jag, Kristofer och Sofia skivor på Debaser Slussens uteservering. Jag tänker spela Under African Skies med Paul Simon och Kristofer kan inte sluta tjata om Glasvegas. Det ska bli varmt och fullt av folk (premiär för Allsången inne på Slussen). I vilket fall, jag tycker du ska komma! Vi börjar 18 och fortsätter tills de motar bort oss från skivspelarna.

BONNIE ‘PRINCE’ BILLY @ BERNS 28 JUNI 08, FOTO: HANNA ERIKSSON

I lördags såg jag Bonnie “Prince” Billy eller Will Oldham eller vad ni nu vill kalla honom, på Berns. Det var minsann bland det finaste jag sett på mycket länge. Den som har en chans att få se det här lilla yllet live borde ta den.

Missa heller inte följande Oldham-godbitar:

JOHNNY FLYNN/WILD BEASTS, FOTO: HANNA ERIKSSON

Dag 1, tisdag, är så himla mysig. Det är som att vara tillbaka på ATP nästan, det är duktigt mycket skägg i publiken, lugn och skön stämning, men ganska mycket folk. Och så massa fin musik från scenen. Jag blir gladast överraskad av Foals men dagen efter pratar alla bara om Johnny Flynn. Enligt sånna som vet behöver jag inte gråta blod över att jag missade Band of Horses.

THOSE DANCING DAYS/BJM, FOTO: HANNA ERIKSSON

Sen blir det dag två. Jag kommer direkt från jobbet och får lite sommarpop serverat. Det är barn i publiken och barn på scenen, det är fortfarande lite chockerande för mig att Those Dancing Days är så små. Jag önskar att jag också hade varit sådär snygg och glad när jag var den där åldern. Det tog mig minst tio år till att bli det. Jag känner mig lite tragisk, men så går jag och ser Stars och de är så pass trötta och gamla att jag känner mig purung igen.

Här blir skillnaden mellan kanadensiska och svenska popstjärnor väldigt tydlig. Luggsliten säkerhet vs pigg all-over-the-place-ungdom.

Efter en plågsamt hipp spelning med The Teenagers kryper jag in i mörkret igen. The Brian Jonestown Massacre passar särdeles illa en onsdagseftermiddag. Om klockan hade varit tre på natten och jag hade varit lite lagom dimmig i huvudet hade jag kanske tyckt att det var lysande. Men med sommarsol utanför fönstren och noll promille i blodet funkar det inte alls.

VAMPIRE WEEKEND/PUBLIK, FOTO: HANNA ERIKSSON

Det kanske börjar bli jävligt tjatigt; men hörrni, Vampire Weekend är så bra. Än så länge är de också ett av de där få banden som bara blir bättre och bättre med varje ny låt, varje ny spelning. Jag kom på mig själv flera gånger under spelningen med att flina lyckligt.

MGMT/HERCULES & LOVE AFFAIR, FOTO: HANNA ERIKSSON

MGMT är hur bredbent som helst. Det skulle kunna vara Springsteen. All den läckra fräscha electrokänslan från debutskivan är som bortblåst. Istället är det hårdrockshår och gitarrgnöl som gäller. Ganska sömnigt. Ett annat gäng som har svårt att göra övergången från skiva till scen är Hercules and Love Affair. Trots att man försöker med görbra blås och två sångerskor och högklackat och ja, ungefär allt, så blir det lite småplatt. Eller så är det bara publiken som gör det trist. Det är ju inte tänkt att man ska stå still och lyssna på disco.

Allt som allt: jag gillar verkligen Accelerator. Keep up the good work, Luger.

Det här känns som att en av mina värsta mardrömmar har blivit sann. Brrrrr. Jag kan inte påstå att jag längtat särskilt efter Dr Alban eller glittriga västar och polokragar. Om tio år kanske jag kan skratta åt det, men det är fortfarande för nära i tiden, såren har inte riktigt läkt än. Kan vi inte bara låta nittiotalet vara glömt och begravet en liten stund till?

Jag har precis missat Battles för tredje gången på typ en månad. Den som pratar om det som årets spelning får stryk.

Accelerator är över för i år och jag saknar det redan. Underbart är verkligen sjukt kort. Dagens höjdpunkt var, i alla fall för mig, Vampire Weekend i solen. Nya låten White Sky var helt tokbra.

Men hörni, visst är de här tre rätt lika? Vem är Ezra Koenig, vem är Hobie från Baywatch och vem är Niklas Strömstedt? Inte så lätt att veta.

Psst… Det blir nog lite vettigare blog med massa konsertbilder imorgon, post-sömn. Sov popgott!

Imorgon börjar Acceleratorfestivalen. Senare i veckan spelar Erykah Badu, Bonnie “Prince” Billy, DeVotchKa och The Magnetic Fields i Stockholm. Det är möjligt att jag kommer dö av konsertoverload innan det är måndag igen.

Men jag tänkte börja med en liten förrätt och gå och lyssna på de här snubbarna imorgon. Egentligen mest bara för att höra om Tom lyckas sjunga “truuuuuuuleeeey” på det där sättet som gör mig lite lycklig i brallan.

Du hittar dem på Accelerator, Münchenbryggeriet, imorgon klocken 20:30

Så jag sitter och äter lunch på taket på det där mediehuset vid Globen där jag jobbar och på vägen nedanför åker ekipage med nyblivna studenter förbi. De har druckit sen kl nio på morgonen, förra veckan, låter det som. Och de vägrar sluta skråla gitarrintrot till Seven Nation Army.

När jag tog studenten kan jag bara minnas den där bedrövliga studentsången, lite tjalalalalaaa och så “fy fan vad vi är bra”-dängan. Inte hade vi den goda smaken att vråla något som skulle kunna motsvara Seven Nation Army. Icke!

Och så blir det EM i fotboll och samma låt spelas i början av varje match. Samma låt, samma skanderande av en av de bästa gitarrslingorna någonsin.

Wikipedia talar om att det hela började när ett fotbollslag i Belgien började använda riffet som kampsång. Lag som mötte dem tog med sig sången hem och idag används låten av fans till så olika sporter som bandy och karate i länder som Australien, England och USA.

Vad man ska tänka om den här låtens långsamma världsherravälde? I don’t know, jag tror jag lämnar ordet till Jack White.

“Nothing is more beautiful in music than when people embrace a melody and allow it to enter the pantheon of folk music.
As a songwriter it is something impossible to plan. Especially in modern times. I love that most people who are chanting it have no idea where it came from. That’s folk music.”

Nu ska jag försöka med något ganska svårt: jag ska försöka beskriva något väldigt speciellt och vackert.

Som att bli lite döv av en publik som vrålar ut sin lycka under en spelning med Broken Social Scene.

Som att vakna på den engelska landsbyggden och krypa upp i ett soffhörn och se sin favoritfilm på en tv-kanal där allt som visas valts av Explosions In The Sky.

Som att se en helt magisk konsert med Beach House, som är ett av få band som får oss att glömma att vi står mitt i en konstig gigantisk tält-galleria.

Jag, Sofia och Helena har tillsammans med ett gäng vänner varit på All Tomorrows Parties i helgen. Curators var Explosions In The Sky. Hemläxa till alla Sveriges festivalarrangörer, det är dags att ni lär er av ATP. De vet hur man gör. Festivaler ska vara precis så, man ska få sova i en skön säng, slippa diska, kunna ta ett bad i ett badkar, varva konserter med fina filmer och promenader på en strand eller i en skog. Screw kalla tält och sunkiga lerscener. Ge mig mer piratminigolf och ölpicknick på heltäckningsmattan framför stora scenen. Jag känner mig som ett litet barn som fått åka den roligaste karusellen på nöjesfältet och nu står brevid och skriker “igen! igen!”. Jag vill åka igen. På en gång. Och det är ju så det ska kännas!

Nästa år åker vi tillbaka. Jag rekommenderar att du följer med. Du kommer aldrig förlåta dig själv annars.

Bilderna är tagna av Rich Thane, se fler av hans bilder från helgen på Flickr.

Det här är det sorgligaste, finaste, sötaste och läskigaste jag sett på ett bra tag:

Qua - Devil Eyes, animation av Paul Robertsson.

Både Paul Robertsson och Cornel Wilczek (Qua) är såklart från Melbourne. Jag förstår inte riktigt vad de har i vattnet därborta. De gör så galet bra saker.

Vet ni vad jag gillar mest av allt? Att lyssna på hela mitt jättestora musikbibliotek på shuffle. Det händer så fina saker när man plötsligt blir överraskad av en låt man inte hört på länge. Idag till exempel, när jag precis klev av t-tåget vid Midsommarkransen, blev jag serverad de första tonerna i Irish Blood, English Heart. Och jag har ju inte glömt att det är en bra låt, men det var sjukt länge sen jag lyssnade på den, och jag kom verkligen inte ihåg att den är så himla… power. Bara pow, en upper cut till alla som tvivlat och tisslat och tasslat om hur tråkig Morrissey blivit och there is no-one on earth I’m afraid of and I will die with both my hands untied som är en så fin textrad att jag blir knäsvag nästan.

En annan bonus är att man plötsligt blir påmind om saker man glömt. Plötsligt var jag tillbaka i Oslo 2006, längst fram vid scenkanten. Det var en sån där konsert då inte ens det faktum att det stod ett litet glin onödigt nära bakom mig som antingen hade en banan i fickan eller bara var väldigt glad att se Steven Patrick kunde rubba mig. Jag bara stack en armbåge i mage på honom och dansade vidare. Jag kunde ju inte riktigt blame him, stackars grabb, det är mycket möjligt att jag också fått stånd om det hade varit fysiskt möjligt.

Och sen kom jag att tänka på att under den konserten spelade Moz I Like You enda gången på hela turnén och det är en av min lillasysters favoritlåtar och jag blev så himla himla glad och kunde inte sluta le åt henne och åt mannen på scenen.

Den glädjen fick jag liksom gratis idag. Stort fånflin på väg från tunnelbanan. Och därför, mina vänner, älskar jag shuffle.

Det kan hända att man blir tvungen att rösta i himla Eurovisionen i år. För holy hell, det förtjänar Tellier. Roligare har jag sällan haft på en spelning. Sjukt bra musik blandat med luddigt mellansnack och total dekadens med cigarettrök och vinhalsande på scenen. Och så lite klassisk sång uppkrypen på ett elpiano som avslutning. Så fint!

2008-05-07 - Sebastien Tellier @ Berns.
FOTO: Petter Brandt/ROCKFOTO

Det låg ett oansenligt kuvert på hallmattan. Tydligen vill magasinet hennes att jag ska prenumerera på deras fina tidning. Nu är nämligen “hennes ännu bättre - fullmatad med det vi kvinnor älskar allra mest - relationer, mode och skönhet”.

Kära Maria Torshall-Ayris, chefredaktör, här är en låt till dig. Lyssna noga.

Det kanske inte bara är jag som har svårt att sova?

Max Avery Lichtenstein - Tarnation [mp3]

Kristofer försökte ju hävda att skägget var det viktigaste 2007, men idag har jag insett att han hade lite fel. Ansiktsbehåring var på ropet, javisst. Balearic, skäggdisco, Yacht-rock, en hel våg av skäggromantiska populärmusikgenrer blev plötsligt heta. Men de som gör den här musiken, skulle det inte kunna vara så att det är pojkar (för det är alltid pojkar, alltid väldigt bröstbefriat) som bara är väldigt avundsjuka på John Oates mustasch? Med all rätta, kan man ju tycka. Jag föreslår härmed att vi kallar all den här skäggiga musiken för “Oates-avund”.

Låtsnickeri och läpphår att bli avundjuk på:
Hall & Oates - I Can’t Go For That (No Can Do) [YouTube]

Har du glömt bort Björk? Det är ju ganska lätt hänt, det går länge mellan gångerna man stöter på texter om henne nu. Men ibland sticker hon fram huvudet och visar varför hon är popmusikens okrönta drottning. Nu har hon gjort det igen, genom att låta sjukt duktiga videomakarna Encyclopedia Pictura få leka fram en video till Wanderlust, ett av få riktigt bra spår på senaste skivan. Lite magiskt, faktiskt.

Did I imagine it would be like this?
Was it something like this I wished for?
Or will I want more?

Björk - Wanderlust [QuickTime]

Gladaste nyheten den här veckan: Knasmännen i Man Man kommer till Debaser Slussen den 23 maj. Då blir det tokskäggigt hördu. Och den 8 april kommer nya skivan Rabbit Habits. Peppen är total.

Man Man - Engwish Bwudd (från Six Demon Bag, 2006)

Idag hade det varit ganska skönt att inte bo själv. Tänk om någon annan tagit hand om våffelresterna och disken från igår? Tänk om någon gått ut med soporna innan jag kom hem? Det hade ju varit väldigt soft, faktiskt.

Tur att jag har Kent Lambert då. Han gör lite fina låtar under namnet Roommate, och har fått hålla mig sällskap ikväll. I april kommer ny skiva, och den har jag sett fram emot sen jag blev lite besatt av Songs the animals taught us, som kom way back in tvåtusenfem. Nu är vi snart där, och jag är kanske inte lika pepp längre, men jovars, nog är det här fint nog för att bli soundtrack till en date med diskborsten.

Roommate - Way Out från We Were Enchanted som släpps i april

Roommate - Hot Commods [mp3] från Songs the Animals Taught Us

Det är ju fint med sådär, att vi får vara med. SMS-kommentarer i debattprogram och våra egna mobilkamerabilder i tidningen och nu ska vi tydligen också leka ihop musikvideos själva. Lite hjälp får vi, men inte så mycket. Först kom den smått briljanta interaktiva videon till Arcade Fires singel Neon Bible.

Debutanterna MGMT vill också vara med och leka, så de har byggt ett litet videoinstrument som du kan spela på själv för att göra en “fin” video till Electric Feels. Bara att ladda hem och börja träna.

Förutom de som vill att du som tittar ska vara med och bestämma finns det ju otaliga artister som låter fansen göra videon. Jag kan bara inte låta bli att undra vad nästa steg är… gör dina egna tvprogram, allt blir som du vill! Eller varför inte göra din egen hjärttransplantation?

Det är en hel del saker jag skulle kunna förklara.

Dealen med Beach House? Jo, de släppte en ganska fin debutskiva 2006, och sen har man som hunnit glömma bort dem lite, för det är inte alla skivor som man fortfarande lyssnar på två år senare. I december dök de upp igen som från ingenstanns och alla blev lite bananas för jisses vad fint det här är. Albumet Devotion kommer den 26 februari.

Beach House - Gila [mp3]

Dealen med Department of Eagles? Jo, innan den ena låtskrivardelen av Grizzly Bear började hänga med Ed Droste spelade han, Daniel Rossen, i en duo. Rossen har en röst som är lite magisk, och tillsammans med en gammal klasskompis gör han i Department of Eagles helt jättefina popmelodier. Gillar man Grizzly Bear så borde det här gå hem. Om inte annat måste man nästan gilla en människa som lyckas göra om något såhär bedrövligt till något njutbart. Det verkar som att det andra Department of Eagles-albumet kommer heta Gold Suits och släppas… nån gång snart. Kanske.

Take-Away Shows med Department Of Eagles

.

.

Men vad som händer, egentligen, har jag ingen aning om alls.

DAN LE SAC vs SCROOBIUS PIP - Thou shalt always kill + hela texten

Jag behöver faktiskt bli påmind ibland om att The Smiths bara var ett band.

Appawhat? Jo, ser du, det är en hästras. Och det är en knaselektrotjej från Paris som får fina meddelanden på MySpace från Cat Power. De verkar vara kompisar. Chan verkar gilla Appaloosas låtar. Det känns inte helt ologiskt. Jag är också ganska förtjust. Den lyfter hjärtat lite, den här obevekliga refrängen.

 Appaloosa – The Day (We Fell In Love)

but then I look at you and know
that somewhere there’s a someone who can soothe me
to me you are a work of art

Eventuell eftermiddagstristess botas med följande:

Hjärtliga webbsidan 99 Matters ställer bara en fråga. “What’s really important to you?” Artister som Interpol, Psapp, Architecture in Helsinki och Malajube har svarat. Högt och långt om vart annat.

St. Vincent bryr sig mycket om att att bli av med Bush, söta José Gonzales är sådär ganska typiskt svenskt bortkommen när han försöker förklara hur viktiga hans naglar är och Patrick Watson håller lektion om vad poutine är, och hur gott det smakar.

Men finast är nog ändå Sindri från Seabear, som bryr sig mest om fotboll.

…what’s really important to me is football. I really like playing football and watching football. I play with my friends every monday and tuesday nights. I like to play center. In the summer we play outside. In the winter we play inside… sports hall.
Sindri från Seabear, på 99 matters.

Idag har varit en dag av idel goda nyheter. Jag känner mig till och med så pass hoppfull för framtiden att det känns som läge att plocka fram en gammal favorit. I början av det här tusentalet var min allra käraste pepplåt den här:

The place where I come from is a small town
They think so small, they use small words
But not me, I’m smarter than that, I worked it out
I’ll be stretching my mouth, to let those big words come right out
Peter Gabriel - Big Time

Jag tittar på Grammisgalan. Fråga inte varför, det kan jag inte svara på.

20:04 Adam & Gry? På riktigt? Jisses. Ifpi (som arrar) lyckas få det att vända sig i magen på mig igen. Vi börjar alltså med lätt illamående. Tack för det.

20:18 Jag tror att The Hives precis vann pris för bästa liveakt. Oväntat. Men jag blev distraherad av att leta reda på nittotals-Adam på YouTube. Jag är ledsen, i mitt huvud kan jag aldrig separera honom från Tur i kärlek.

20:29 Vad är dealen med den lilla publiken mitt i scenen? Den ser ju mest bara lite bortkommen och patetisk ut. Tur att Maia Hirasawa är så söt. Men den här låten känns ju hysteriskt gammal vid det här laget.

20:36 Ah. 50 Cent är en “HIPHOP STJÄRNA”. Who knew?

21:01 Men lilla lilla Carl Bildt, vem har kräkts på din kavaj? Helt oväntat har regeringen varken kläd- eller musiksmak.

21:18 En prisgala som den här blir verkligen jättetråkig om man inte bryr sig om vem som vinner. Jag ser väl hellre att Säkert! får pris för året album än att Kent får det, men jag är jag har inga starka känslor till något av de nominerade albumen. Har det alltid varit såhär tråkigt? Jag kan inte ens komma ihåg om jag såg det här spektaklet förra året. Zzzz…

21:35 Hihi. Vilken härlig symmetri det gick att hitta i att Salem Al Fakir och Erik Gadd är precis lika långa och har likadana fluffhår. När de kramades var det nästan svårt att se vem som var vem.

21:54 Aaaah, äntligen är det över. Två saker gjorde mig lite lycklig: Att Johan Söderberg vann MTV-priset för bästa musikvideo & Annika Norlins tacktal. Saker som gjorde mig olycklig/uttråkad: Too many to count. Nu ska jag tvätta öronen med lite kvalitetsmusik en stund. Hoppas ni också överlevde!

Jag har inte blivit så akutdansig och glad av ett gäng låtar sen jag hörde Hot Chip eller Shout Out Out Out första gången. Disco! Blåssektioner och tung bas. Och helt lekfullt.

Varför har ingen kommit på det förut? Det är ju till discodängor man ska använda en röst som Antonys!

Komsi, komsi, lilla debutalbum.

Hercules and Love Affair - Blind (feat. Antony Hegarty) [hos Motel de Moka]
Hercules and Love Affair - Hercules theme [hos Gorilla vs Bear]

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Sky - Sky (1979)
När jag läser på lite om Sky slår det mig att det kanske, med lite god vilja, går att koppla en ganska stor del av mina föräldrars LP-samling till Jeff Waynes War Of The Worlds. Herbie Flowers, som spelar bas och tuba i Sky, var även basist för det lilla projektet. Dessutom är det han som basar på David Bowies Space Oddity.

Sky var tydligen ganska heta ett tag på åttiotalet. Det verkar vara en ganska spretig grupp, och resultatet är någonslags progressiv rock inspirerad av klassisk musik. Det låter ju ganska fantasifullt, eller hur? Så man undrar ju varför de döpte sina första tre skivor till Sky, Sky 2 och Sky 3.

Anyhow, fint är det.

Sky - Westway [mp3]

Kommer ni ihåg Cut Copy? Som gjorde en fin låt en gång som heter Saturdays? Jag ska erkänna att jag tyckte att det var ganska lätt att glömma bort dem. Men nu!

I april släpper de nytt album, och som en liten försmak har de gjort en av de bästa mixar jag hört på länge. Lite smakbitar från nya skivan, lite Fleetwood Mac, någonslags hipstervariant av The Moody Blues Nights In White Satin. Ja tack.

Mixen heter So Cosmic. Hos Music For Robots finns nedladdningsmöjligheter och låtlista med kommentarer från Cut Copy-Dan. Finnemang!

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Tom Paxton - Morning Again (1968)
Det är sånt här jag väntar mig att hitta i mina föräldrars skivsamling. Gitarrkille i Dylan-anda som sjunger sånger om Vietnamkriget. Trubadurer. Protestsångare. Tom Paxton uppfyller alla kraven. Han är bland annat ansvarig för I give you my morning, som för gemene svensk kanske mest är känd som Jag ger dig min morgon med Fred Åkerström.

Nu tror du ju kanske att Mr. Blue är en ganska tråkig låt. Det är den inte. Den har ett jättefint plinkigt pianoarr och en ganska passivt aggresiv text. Inte så juligt kanske, men så är det ju ingen snö utanför mina fönster här i norrland heller. Hopplöst.

Tom Paxton - Mr. Blue [mp3]

Trodde ni som jag att Air France funkar endast under förutsättning att det är det är lite kvavt och soligt och att gräsmatta mellan tårna är ett måste för att uppskatta dem? Så fel vi hade.

Det här går alldeles perfekt hand i hand med de vita frostbitna trädgrenarna utanför fönstret.

Air France - Hold On To Me, Baby [mp3 hos SY]

Sonic och Musikbyrån är överens, Feist har gjort årets bästa skiva. Det är ett val som det är ganska svårt att bli varken upprörd eller glad över. The Reminder är en väldigt väldigt bra skiva. Enligt last.fm är det den skiva jag lyssnat på mest under 2007. Då kan man ju kanske tycka att jag borde hålla med dem?

Det gör jag inte. The Reminder hör kanske hemma på topp tio men ju fler årsbästalistor jag läser, ju mer jag tänker, ju mer jag känner efter desto säkrare blir jag på att årets skiva för mig var Person Pitch. Många långa sommardagar gick jag omkring som i ett liten bubbla fylld av små ljud och Noah Lennox röst. Det finns så mycket som känns äkta och nära och fantastiskt med Person Pitch. Jag kan fortfarande tappa andan lite när jag lyssnar på Take Pills och kommer till, ni vet, där det skiftar från att vara lite moloket till att vara ett party i dina öron som alla är bjudna till.

Det är skillnaden mellan massor av bra, massor av fint, och magi. Det totalt spikraka i hur Noah använder sin röst och skriver sina texter mitt i den där kaosartade men ändå så väna ljudmattan. Jag får myror i brallorna, jag får svårt att sitta still. Jag vill sätta mig ner och lyssna, fokusera. Jag vill maila folk jag knappt känner och skriva långa pretantiösa utläggningar om hur magnifika de arga korta små framvästa t-ljuden i Im Not är. Den sortens skiva dyker inte upp så ofta. Jag kan inte komma ihåg att jag kände så för någon skiva under hela 2006.

The Reminder är ett utmärkt hantverk, fullt av små glimmrande toner och Leslies fantastiska röst. Men jag är övertygad om att om några år, när jag ska lyssna på Person Pitch, kommer jag fortfarande vara tvungen att ta några djupa andetag för att förbereda mig.

Så jag blir tvungen att hålla med Pitchfork, istället. Tss.

Allt som oftast vill jag inte alls skriva under på att mindre skulle vara mer. Jag gillar svulst, jag gillar mängd, jag har fler än en gång hävdat att två trummisar är fler än en och att ju fler som står på scen desto roligare är det att stå i publiken. Men jag måste ju ändå erkänna att mycket av det som bara sådär kryper under huden och stannar där är just ganska minimalt. En röst, en gitarr, ett enkelt men otroligt vackert arrangemang. Saro är från albumet All Is Well, som släpps i februari -08.

Samamidon - Saro

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Helen Reddy - Reddy (1978)
Det förvånar mig lite att det är fullt med musikalstjärnor bland mamma och pappas skivor. De hör till den gruppen som var unga på sjuttiotalet och tyckte att ABBA var jättetöntiga. Men tydligen var det okej med australiensiska feminist-divor, för en sån verkar Helen Reddy ha varit, en gång i tiden.

Förutom för att ha delat filmduk med Charlton Heston är Reddy är nog egentligen mest känd för sin USA-etta, I Am Woman, som tydligen fortfarande upprör en del nötter, om man får tro kommentarerna på YouTube.

“This song alone stands at the top of the immoral pyramid of declining family values and political corruption.”

Bra jobbat, Helen!

Det märks inte så mycket av politiken i Trying To Get To You. Här är det istället kärlek och discotrumpeter som gäller. Och tonartshöjning!

Helen Reddy - Trying To Get To You [mp3]

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Greg FitzPatrick - Det Persiska Äventyret (1977)
Mitt bland klassiska och välkända skivor av Mike Oldfield och Jethro Tull kan man hitta helt tokiga grejer. En skiva med namnet “Cajun Two-Step”, en japansk kalarinettsolist som tolkar Dylan. Och Det Persiska Äventyret av Greg FitzPatrick.

Greg verkar ha varit lite överallt, han har blivit född i USA, spelat pop i Finland, lekt med Adolphson-Falk och sålt syntar i Sverige. Och eh, hjälpt till att skapa kalenderstandarder.

På ett tryckt fint blad i konvolutet till skivan finns en lång historia om hur den blev till. Jag kan nog inte riktigt återge den, men den innehåller en fin beskrivning av hur Greg sover på en madrass i studion han fått låna. Och hur han dansar naken till Att ge och att ta. Oj, jag kanske glömde berätta att de flesta sångerna på den här skivan är Gregs lite psykedeliska tolkningar av svenska progglåtar? Så är det i alla fall. Thing is, Greg verkar inte ha varit så bra på svenska back then, så det blir en jättecharmig slags svengelska av det hela. Tre personer får cred på omslaget för “hjälp med Gregs uttal”.

Först tyckte jag bara att det var lite roligt. Men nu har jag lyssnat på Att ge och att ta massor av gånger, och jag blir bara mer och mer förtjust.

Greg FitzPatrick - Att ge och att ta [myspace]

Idag har jag lyssnat på Burial’s nya skiva, Untrue, för första gången. Jag har såklart, precis som alla andra, kunnat göra det sen den släpptes. Men jag har låtit bli.

Den självbetitlade Burial som kom förra året var för mig något av det bästa som året hade att erbjuda. Men jag lyssnade aldrig särskilt mycket på den. Förklaringen är som så: den är lite för bra. Det är inte precis en gosig skiva, den är rakt igenom mörk. Det känns som ett fuktigt kallt regn som kryper in under skinnet. Det är fantastiskt, magiskt, men det kommer så läskigt jävla nära. En gång när jag stod i en full tunnelbanevagn på väg hem från jobbet och lyssnade på Southern Comfort kom jag på mig själv med att stävja en impuls att bara kura ihop mig i random främlings famn, för allt kände så kallt och kargt och bottenlöst.

Så jag har gruvat mig lite. Alla säger ju att Untrue är bättre. Mer. Större. I min värld har det översatts till än längre in under huden, mörkare. Så jag har helt enkelt inte riktigt vågat, såhär i höstrusket.

Men idag kunde jag inte hålla mig längre. Och visst är det bättre. För plötsligt finns en liten liten skåra av ljus i ljudbilden. Jag kan lyssna på Archangel på repeat många många gånger, utan att behöva gå i ljusterapi efteråt. Tack, käre mystiske Londonbo. Nu går Stockholms tunnelbaneresenärer säkra.

Burial - Archangel [länk till en blogg där du kan ladda ner låten]

Idag är det mjukt vintersoligt ute, gräset är fortfarande grönt på sina ställen men lite isigt. Snart är det december! Det känns ungefär såhär:

Nick Huggins - The Movie We Made
Nick är från Melbourne, som mycket annat som är bra. Den här låten är lite som sådär knarrigt isgräs låter under fötterna, samtidigt som den är varm och hjärtlig som solen.

Cibelle - Green Grass (Tom Waits cover)
Jag vet ingenting om Cibelle, förutom att hon är från Brasilien och att hon har en sjukt söt video. Jag är en sån sucker för animationer.

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Julie Covington - Julie Covington …plus (1978)
Visst känner jag igen den här rösten? Javisst! Julie är tydligen nån slags brittisk skådespelerska/musikalartist från förr, och hos mig kommer hon alltid vara känd som Beth, i Jeff Waynes War of The Worlds (som någon för övrigt gärna får påminna mig om att skriva ett hyllningsinlägg till någon gång).

Men alltså, den här låten. Den är kanske den bästa låtarna jag någonsin hört för fredagskvällar då man är hemma och kastar i sig lite mat och duschar lite hetsigt innan man ska iväg någonstanns. Då man är trött seg och egentligen mest vill sitta hemma i soffan och pilla sig i naveln, och behöver pepp och motivation och studs i benen. Körerna! Och gitarrsolot. Jag blir helt lycklig.

A couple of drunken nights rollin’ on the floor
is just the kind of mess I’m lookin’ for
Julie Covington - (I Want To See The) Bright Lights [mp3]

Natten till lördag var det stort holabalo på internet. Radiohead postade ett lite konstigt meddelande om att man borde titta på radiohead.tv vid ett visst klockslag. Om man orkade hålla sig vaken fick man se en ganska konstig blandning av Thom Yorke som DJ, liveframträdanden på parkeringsplatser och i en studio, samt Thoms huvud i en kartong. Det hela finns att avnjuta på YouTube i ett helt gäng klipp.

Morgan Freeman feat Thoms huvud i en låda

Faust Arp på ett fält

Radiohead - Headmasters ritual (The Smiths)

Fler klipp och lite mp3or från det hela finns hos Stereogum.

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Kid Creole & the Coconuts
- Fresh Fruit in Foreign Places (1981)
Är det storbandsjazz, är det salsa? Spelar det roll? Kanske inte. Roligt är det i alla fall, jag kommer på mig själv med att sitta och digga redan i första spåret. Omslaget är jättefint (fast det är från början av åttiotalet, det säger ju ganska mycket), det är någonslags karta ritad på innerfodralet. Och sen börjar andra låten, med samplade apor! That’s it, right there.

Kid Creole & the Coconuts - In the Jungle [mp3]

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor.

Hiroshima - Hiroshima (1979)
Lite kora, anyone? På baksidan av den här skivan finns en bild på ett gäng glada asiater. Och en kora. Det ska, enligt pappa, låta lite som en harpa, fast finare. Mycket riktigt. Och musiken är lite jazzig, väldigt rytmiskt fin. Jag tänker på Andreas Vollenweider, men det är nog mest för att det låter lite frijazzharpa om det hela.

Hiroshima - Lion Dance [mp3]

Hos mina föräldrar finns ett vitrinskåp fullt av gamla LP-skivor. Jag har äntligen blivit gammal och klok nog för att förstå vilken total guldgruva det är. De flesta skivorna är från -65 till -81, då jag föddes och mina föräldrar mer eller mindre slutade köpa skivor. Jag tänker mig att ni får följa med lite när jag hittar fina grejer där. Varsågoda.

Janis Ian - Night Rains (1979)
Den ser inte mycket ut för världen och första spåret är inte så himla övertygande heller. Men som tur är kommer min mamma in i rummet och säger åt mig att hoppa till nästa spår. Fly Too High heter spår 2 och det har Janis Ian gjort tillsammans med Giorgio Moroder (en man med en mustach man måste respektera), talar det lite gräsliga fodralet om för mig. Redan vid första trumpetljuden är jag såld.

Janis Ian - Fly Too High [mp3]

Lite research senare visar det sig att Janis Ian fortfarande ger ut skivor och turnerar. Dessutom är hon idag öppet lesbisk och en ganska hetlevrad och öppenhjärtlig kritiker till RIAAs hantering av internetpriater. Jag blir inte mindre förtjust av något av det här.

Sen gör det inte heller ont att hon en gång i tiden var stört vacker.

Janis Ian - At Seventeen (live 1976)

Jag skriver det här på ett tåg på väg hem till mamma och pappa i Norrland. Så jag har egentligen inte så mycket val, den här texten måste handla om Mark Knopfler. Om man summerade alla timmar som vi spenderat tillsammans i vardagsrummet med att lyssna på Dire Straits On Every Street och Mark Knopflers soloskivor tror jag att det skulle sluta på en siffra som skulle skrämma både er och mig. Mamma brukar säga, lite drömskt, vid de här tillfällena, att hon vill bli gitarrist i sitt nästa liv. Pappa brukar ta ner sin Fender från väggen och spela med.

Soundtracket till filmen Local Hero, som Mark Knopfler skrev på åttiotalet fungerar som ett lyckopiller på mig. Jag blir automatiskt avslappnad, glad och känner mig trygg, så snart jag lyssnar på den.

Det här är alltså förklaringen till min förkärlek för gitarrer. Och gubbar. Och svulstighet. Dessutom har ingen annan lyckats vara så cool i svettband som Knopfler. Bara det är ju skäl nog att älska gubben.

I can’t sleep when I think about the times we’re living in
I can’t sleep when I think about the future I was born into

Man skulle ju kunna vara ute och göra stan, men då skulle man ju inte upptäcka Yeasayer. Det var länge sen jag föll så pladdask för något. 2080 låter som om någon kastat Deep Forest, The Moody Blues, TV On The Radio och lite mixade nötter i en shaker. Oh, yea.

Lyssna:
Yeasayer - 2080 [mp3]
Yeasayer - Sunrise [mp3]

Well, hörrni, that was fun. Verkligen. Bra skit: Band som är till och med ännu bättre live, band vars nyaste låtar är bäst, band med bra trummisar, band med lite nördiga medlemmar. Vampire Weekend uppfyller alla kriterier och är, med andra ord, jättefina.

Mycket finare bilder kan man titta på hos Rockfoto, såklart. Mobilkamera är inte ett helt ultimat redskap.

Snart är det dags för Stockholm Filmfestival. Jag ser fram emot det nästan lika mycket som jag såg fram emot att få samla myror i en hink när jag var lite yngre. Jag har tagit ledigt från jobbet för att kunna hetskonsumera kvalitetsfilm i dagarna tio. Man kan redan köpa biljetter. Jag sitter nöjt och bläddrar i min programtidning och letar rätt på trailers. Men det är ju rätt svårt att veta vad man ska välja bland allt godis.

Här är några av filmerna som visas under festivalen som mer eller mindre har med musik att göra:

	The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford Nick Cave och hans vapendragare Warren Ellis har skrivit orginalmusiken till den här filmen med Brad Pitt & Casey Affleck.
	Control Kanske årets musikfilm. Världens bästa musikfotograf, Anton Corbijn, har gjort sin första film och den handlar såklart om Ian Curtis, sångaren i Joy Division.
	Last Days Gus Van Sant ger sin egen tolkning av Kurt Cobains sista dagar i livet genom att låta oss följa den påhittade karatären Blake till sin död.
	The Go-Getter Fin indieroadmovie med orginalmusik (och en liten cameo) av M. Ward. Även toner av The Black Keys, Elliott Smith & The Replacements. Bra grejer!
	The Old, Weird America: Harry Smith’s Anthology of American Folk Music Musikdokumentär (det bästa av två världar!) om den samling av amerikansk folkmusik som Harry Smith sammanställt. Intervjuer och konsertklipp med bland andra Elvis Costello, Beck, Sonic Youth, Beth Orton, Philip Glass och Lou Reed.

Här är en fin liten lördagsväckarklocka:

Oh Astro - Hello Fuji Boy [mp3]

Om man tar några låtar, vänder dem ut och in och gör något nytt av dem, vad kallar man det då? Man kallar det bra skit, det är vad man gör. Vilka samplingar kan du hitta i Hello Fuji Boy? Den som google-fuskar biter jag i armbågen.

Jag är precis sådär svettig och euforisk som man ska vara efter en riktigt bra konsert. Ganska precis nyss kom jag hem efter att ha stått nästan längst fram i mitten och hängivet och ibland med slutna ögon lyssnat på Animal Collective. Det är till vardags ett band där jag gillar delarna (läs: Panda Bear) bättre än helheten, men på scen växer det sådär kanske sju storlekar och blir precis så mastigt och fullt av tuggmotstånd som jag hade hoppats.

Min första (och hittills enda, shame on me!) egna intervju för Judy gjorde jag med Panda Bear via mail i februari i år. Jag har varit lite hemligt kär i honom sen dess. Här får ni en liten helt oöversatt och oredigerad bit ur den intervjun, som inte riktigt kom med i den färdiga texten.

Is it harder, easier or just different to make music on your own compared to the stuff you do in the band?
Noah Lennox: “its just different for the most part. working on my own is much quicker generally speaking. i know what i want and i know what i like and for the most part i usually know how to go about getting what i want. when youre playing with a band everything gets a whole lot more complicated but i kind of feel thats whats great about it and what can be really fun about it. sometimes its a bit of a social exercise making music with other people and i think thats awesome and if anything only benefits the sounds. its a lot easier to be surprised (by the others and by yourself too) when youre playing with other people for sure as well.”

Jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte att kvällens höjdpunkter var när stålkastarljuset föll klarast på Noah.

Det gjorde det till exempel under helt fantastiska House, som kanske är det bästa Animal Collective gjort, ever. Det är ju både lite fantastiskt, och lite elakt, med ett band som får en att längta efter nästa skiva när den senaste knappt har hunnit kallna ur pressarna.

Is it much to admit I need
A solid soul and the blood I bleed
Animal Collective - House
(live @ Satellite Ballroom 2007-05-30) [mp3]

Har du tråkigt? Då föreslår jag att du hjälper till att skapa det bästa Q&A-blandbandet någonsin. Det är mycket enkelt. Para ihop en låt vars namn är en fråga med en passande, gärna rolig, svarslåt. Ungefär såhär:

Q: Michael Bolton - How am I supposed to live without you?
A: The Cure - Pornography

Q: The Clash - Should I Stay or Should I Go?
A: Slagsmålsklubben - Spring för livet gottegris

Q: Rod Stewart - Do You Think I’m Sexy?
A: The Wonderstuff - No for the 13th Time

Q: Pet Shop Boys - Why Don’t We Live Together?
A: Radiohead - You Never Wash Up After Yourself

(Några av dessa är påhittade av Andreas & Rob, tack till dem.)

Din tur!

Ledsen kille med gitarr, hur många sånna kan du räkna upp? Ganska många, gissar jag? Well, de kan slänga sig i väggen. Feist sjunger bättre, har en tuffare gitarr, bättre scennärvaro och mycket snyggare paljettarmutsmyckning.

Jag var på Cirkus i tisdags och lyssnade när Leslie Feist gjorde vad hon gör bäst, sjöng. Konserten hade en hel del höjdpunkter, och på låtlistan stod en hel del covers. Jag kan bara konstatera att om jag vore musiker så skulle jag vilja att det bara fanns två alternativ:

1) Feist sjunger alltid mina låtar. Alla mina låtar. Hela tiden.
2) Feist sjunger aldrig mina låtar. Ever.

Broken Social Scene-kompisen Kevin Drews Fucked Up Kid har aldrig låtit bättre. Bee Gees Inside & Out är plötsligt en av de bästa låtarna som någonsin gjorts.

Tokigt fint och skickligt utan att bli tråkigt. Hur går det till?

Bad day, looking for a way, home, looking for the great escape.

Patrick Watson — The Great Escape

På Popcornfestivalen 2005 såg jag Searching for the Wrong-Eyed Jesus och kom ut från Södra Teatern lite vimmelkantig av en överdos av fantastisk musik och dödsvackra bilder. Innan dess hade jag varit lite småförtjust i Jim White, men efter den oktoberdagen har jag blivit kär på riktigt.

“You get to a certain level where everybody tells you it’s wrong, and then you get to a level after that where people understand that wrong is just different.”
- Jim White i en av många intressanta intervjuer

Den 26 oktober står han på scen på Debaser. I’ll be there. Det borde du också vara.

Det är fortfarande lite overkligt för mig, att ungefär fem-tio minuter innan Patrick Wolf gick upp på scenen i Arvika stod jag och tittade på när Helena förevigade honom med hjälp av sina kameror. Jag har inte riktigt listat ut hur jag ska förhålla mig till det här med att jag faktiskt är ett stort fan av en del av de människor som vi träffar och pratar med för Judys räkning, men efter Patrick känns det i alla fall lite mindre läskigt. Jag tror inte man kan vara så mycket närmare att kissa på sig av nervositet än jag var då.

Om det är någon som inte förstår varför det gungar lite i magen när jag tänker på det så föreslår jag att ni lyssnar lite på P3 Live-inspelningen av konserten.

Alltså det är såhär illa: Jag älskar gubbar. Jag vet att jag inte borde, men lite i hemlighet bankar mitt hjärta hårt för den tunnhåriga generationen och dess musik. Jag hoppas att min ålder och mina bröst gör det lite mindre äckligt, men jag tänkte i alla fall börja en ny liten serie hyllningstexter till mina bästa gamla farbröder.

Vi börjar med Phil Collins. Det är väldigt svårt för mig att låta bli att gilla Phil Collins, han är liksom en sån given loser. Han ser ut som en liten boll, han verkar aldrig ha haft tur med håret, han fick sjunga i Genesis bara för att den betydligt snyggare Peter Gabriel hade bättre saker för sig. Elton John har gjort de smörigaste Disneylåtarna i världshistorien, men honom älskar indiekidsen i alla fall. Men det är svårt att göra kultfigur av Phil, killen har inte ett coolt ben i kroppen.

Ändå är den här trummisen något av en groda-turned-prins. För på en liten platta från 1985 vid namn No Jacket Reqired gömmer sig en av åttiotalets pärlor, låten Take Me Home. Phil har dessutom lyckats göra en av världens bästa break-up-låtar. Tack Phil.

Igår satt jag och Helena i varsin bekväm fotölj i Royal Festival Hall och njöt av Yo La Tengo & gammal vacker naturstumfilm. Sjöhästar, räkor och andra sjö(o)djur till ett böljande musiklandskap. Upplevelsen förstärktes av lätt sömnbrist, det hela tog plats vid vakentimme 37 ungefär. Idag har vi spenderat många timmar och stor del av tröttafötterkvoten på Tate Modern.

Konst, populär eller klassisk, är lite magiskt, faktiskt. Det är London också.

Det händer att jag är som en tonåring igen, ni vet, stora känslor och tårar och annat som man borde skämmas lite över. Och eftersom jag är den jag är så behöver jag musik som matchar de här tillstånden. Vad gör man när man inte längre kan fälla tårar till To Wish Impossible Things med The Cure eller Love Will Tear Us Apart med Joy Division utan att börja fnissa åt sig själv?

Man vänder sig till Tomas Andersson Wij. Det finns en miljon anledningar till att jag borde ogilla det ibland översentimentala och sakrala hos TAW, men det spelar ingen roll, jag gör inte det. Jag tycker fortfarande, flera år senare, att Tommy och hans mamma är en av de allra bästa låtarna på svenska. TAW är som en filt, en kram, en god vän.

Det finns trots allt saker som ska högtidlighållas. Någon måste formulera det oerhörda. Någon måste ge ord åt mysterierna. Inte så många kvar som gör det nu. Vi lever i den generade tiden.
- Tomas Andersson Wij på sin hemsida.

Ser ni min uppräckta hand? Den betyder att jag är helt ogenerat längtar efter nya skivan som förhoppningsvis dyker upp i februari.

Imorgon gäller det! Halva Judyredaktionen har lagt ifrån sig datorer och pennor och tagit på sig svettband och gympaskor. Vi kommer stå i Vintervikens trädgård från kl 18 och leda gymnastik med rörelser inspirerade av Blur-Damon, Robert Smith, Feist med flera. Ni borde vara där då, det kommer bli roligare än roligast. Handklapp! Fuldans! Dålig hållning! Allt är ok när man indiegympar.

Läs mer på indiegympa.se.

Två låtar med fina videos som gör mig glad och lite studsig även när huvudet gör ont och jag är trött och grinig.

Animal Collective - Fireworks

Det är nog första gången en låt med Animal Collective bara tar en genväg förbi min hjärna och gör sig ett litet bo i mitt hjärta. Eeeieeie eieiee eeeiee-körerna är kanske det bästa sen skivat bröd.

Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Jag tänker inte ens försöka vara objektiv om Florence eller den här videon. Den som inte sett Florence live har missat något, så mycket kan jag säga. Försök få tag i skivan också! Smällar man får ta är helt tokigt bra.

Den Stora Dagen. Allt är stort. Området är stort, kön är gigantisk, stora scenen är, well, stor. Regndropparna är också stora. Från och till vräker det ner och jag är oändligt glad att nästan allt jag vill se är på tältscenen. Först på mitt schema för dagen står Koop, som är en helt perfekt munsbit att börja med. De är fina, det svänger, publiken är glada över att ha tak över huvudet och över att bli underhållna.

Efter en liten konsertpaus för intervjuer och fotosessioner (med The Go! Team och Malajube, det gick bra, texterna kommer inom de närmaste dagarna) går vi och tittar på CocoRosie. De är fina, men passar inte alls lika bra på festivalscenen som på Södra Teatern, där jag såg dem sist. Men att inte fler byter ut trummis mot en beatboxare förstår jag inte riktigt. Det är ju hur stort som helst, när det är bra.

Näst på schemat står ett stort hår. Albert Hammond, Jr verkar ha roligt på scen, men publiken verkar inte helt övertygad. Men med en stor frisyr och ett stort leende kommer man långt.

The Go! Team är precis lika tossiga som väntat. Synkroniserad dans, skönsång och flest trummisar är ett recept på framgång. Efteråt är jag svettigare och gladare än på mycket länge.

Det vore ju lätt att tro att Howlin’ Pelle från The Hives levererar mest attidtyd från en Way Out West-scen. Men en pytteliten brittiska har större, och skönare, ego. Lady Sovereign får tältscenen att vibrera.

Under Architecture in Helsinki är allt som det ska. Störtroligt, galen dans på scenen och i publiken. För mig är det helt klart en av festivalens höjdpunkter. När kvällen blir sen och The Pogues går på känner jag mig lika trött som Shane MacGowan låter. Det blir nattpromenad hem genom Göteborg och sen den skönaste sömnen, efter en hel festivaldag, i en vandrarhemssäng.

För mig börjar det bra. Ett tag såg det ut som om mitt tåg kom för sent och behovet av mat var för stort för att hinna till Trädgår’n till Lows toktidiga spelning. Men när vi kommer dit är det ingen kö alls och de står redan på scen. Det är mycket folk på uteserveringen, men inne i det mörka galet varma rummet där Low står och anspråkslöst levererar lite magi är det ganska tomt.

Om man vill kan man titta på en extremt dålig mobilkameravideo från Lows konsert på YouTube.

Efter en kort paus kliver Woven Hand på scen. Nu är det plötsligt hysteriskt mycket folk överallt. Live är David Eugene Edwards melodier om möjligt ännu mörkare och hårdare. En bit in i konserten tunnas publiken ut när många små popflickor går ut i friska luften istället. Men mitt före detta svartrockarhjärta mår jättebra och efteråt är jag en mycket nöjd och glad prick.

Vi vandrar hem genom Göteborg och laddar för en fredag full av gå-grupper och finsk arkitektur och är glada över att få sova på varsin soffa istället för i ett kallt tält.

Det finns ungefär en miljon olika gadgets, siter och program för att tala om vad man lyssnar på. Favoriten i min umgängeskrets är såklart Last.fm. Den första, och kanske mest uppenbara, stalkerpotentialen med att ha en profil där är att man i de flesta fall kan gissa att den som lyssnar på musik vid sin dator är hemma. Det går alltså ganska bra att med hjälp av spellistorna ta reda på när nån du känner (eller någon du skulle vilja känna, för den delen) är i sin borg.

Ännu mer användbart blir det när man känner folk väl. Har man varit min vän ett tag så vet man ganska noga vad jag lyssnar på när jag mår på olika sätt. Om jag lyssnar på PJ Harvey är jag förmodligen arg. Om jag lyssnar på Nick Cave eller The Cure är jag nostalgisk. Elton John betyder i nio fall av tio att jag städar.

Det har hänt att jag fått sms i stil med “Såg din spellista på Last.fm, hur mår du?” från oroliga vänner. Och efter att en sen vinmättad kväll ha pratat med ett gäng bekanta om den bästa musiken att ha sex till får jag alltid frågor och/eller konstiga blickar när jag lyssnat på Massive Attack.

Kan man veta hur du mår eller vad du gör om man vet vad du lyssnar på?

Klockan är kanske halv tre och nattluften sipprar in genom ett fönster på glänt. Det är snart höst och det är inte kallt, men friskt. Om någon timme eller tre går solen upp och du letar nattsällskap för örat. I sånna här lägen är det få saker som fungerar så bra som musik komponerad av andra ensamma själar i andra delar av världen. En finsk hobbykompositör och en amerikanska som lyssnat rätt mycket på Cat Power, till exempel. Kryp ner under filten och njut:

Frozen Silence - Childhood [mp3]
Emily Jane White - Wild Tigers I Have Known [mp3]

Det regnar på festivalen idag. Och vi väntar. Vi väntar på att det ska bli kväll, vi väntar på att det ska sluta regna, vi väntar på att de ska ringa från Patrick Wolfs skivbolag. Överallt där det finns någon slags tak är det väldigt mycket folk. Emil Jensens spelning på Lyran är överfull, vi lyckas inte komma närmare än att vi kan höra skånskan och jublet när han tar sin cykel och går av scenen.

I ärlighetens namn är det ett ganska nervigt Judy som klafsar runt på festivalområdet den här dagen. Men lagom till kvällen kommer en snäll skivbolagskille och möter oss och tar med oss till Patricks loge. Mer om vårt korta, men fina, möte med herr Wolf kommer ni kunna läsa snart här på Judy jättesnart, förhoppningsvis.

Efter lite mer väntan, den här gången på att Patrick ska applicera glitter och byta om, får Helena göra sin thing med kameror. Tio minuter senare står Patrick på scen framför en helt tossig publik. Han ber ljuskillarna om discobelysning, skuttar runt i The Magic Position och strippar till The Childcatcher. Det hela är, så att säga, ganska magiskt.

Som avslutning på festivalen passar The Magic Numbers bättre än det mesta. Det slår mig att det är första gången jag ser ett ordentligt skägg på scen här. Kanske kan det förklara varför det har varit så mycket som faktiskt varit, i brist på ett bättre ord, obra. Men att stå och beundra Michelles bashantering och dansa i en lerpöl kan göra vem som helst glad. Med leriga jeans, spritt i benen och en varm våffla med grädde och jordgubbssylt i handen går jag till presstältet för sista gången. Hejdå Arvika, hoppas vi ses igen.

[ingenting] står på scen och klockan är tidig eftermiddag. Den svenska kavalkaden har börjat. Man kan sicksacka mellan scenerna och hinna med Vapnet och Dektektivbyrån också, på en liten stund. Överallt är publiken hängiven och intensiv. Dektektivbyrån har skaffat nya fina scenkläder och gör lite nya, mer dansanta varianter av sina äldre låtar. Det var bättre förr. Alltså för några veckor sen. Ehm.

MARIT BERGMAN, FOTO: HELENA SUNDIN

Som jordgubbssylten på en svensk våffla toppar Marit Bergman den svenska delen av dagen. Publiken är mer eller mindre som en hjärtlig kvinnokör. Det är som ett jättestort barnkalas. Ett väldigt fint och trevligt sådant. Marit har ett publikhav i sin hand, vilket blir lite småläskigt när hon som avslutning får alla att skandera “I will always be your soldier” i cirka 5 minuter.

ELLEN ALLIEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en mat och sovpaus halvspringer vi lite yrvaket till Orion för att se Ellen Allien. Hon har ganska stora skor att fylla, som ersättare för Hot Chip, och även om hennes vackra fötter stampar takten till ett välansat och skickligt djset så når det inte riktigt fram. Hänfördheten lyser med sin frånvaro, men vi är fortfarande lite kära i Ellen.

Hey Willpower blir jätteförsenade så det blir bara några fint dansanta låtar innan vi känner oss tvugna att gå till det tält där The Tough Alliance snart skall mima. Hade gärna sett mer av Hey Willpowers dans, och trikåer. Hoppas de kommer till huvudstaden snart.

THE TOUGH ALLIANCE, FOTO: HELENA SUNDIN

Det är svårt att veta vad man ska skriva om en “spelning” med TTA. Det hela var över på ungefär en halvtimme och något extranummer blev det naturligtvis inte. Två saker är jag säker på: 1) Det här är några riktigt fina låtar. 2) Att det dyker upp så mycket folk, som är så engagerade, är fascinerande. Fenomenet TTA är mycket intressantare än bandet TTA. Dessutom är delfinerna mycket mer sympatiska än gårdagens mardrömsdinosaurier.

UPPDATERAD: FRE 02.25
Mapei står på den lilla lilla Jamobilscenen med sin bamsestora röst. Med sig på scenen har hon en blå spandexkanin. Festivalen börjar i högform. Det kommer ett stänk regn, men det är ingen som bryr sig, hela den stora lilla publiken skuttar och hojtar och är glada. När Mapei blir tyst blir det tråkigt. Någon borde gett henne en tältscen.

MAPEI, FOTO: HELENA SUNDIN

Sen dyker Timbuktu upp som gubben i lådan. Och kör några låtar, igen. Liten repris från timmen innan. Det känns lite som att äta chips. Först är det gott, men efter en stund kommer man på att man inte längre vet varför man gör det. Och sen kommer ångern.

Folkfesten fortsätter med The Ark. En större än störst publik hoppar och vrålar. Kvällsol och paljetter. Det funkar för Arvika. Och för din mamma också. Jag är omgiven av barnfamiljer och kan inte låta bli att tänka att The Ark är Bingolotto och Ola Salo är den nya Leif “Loket” Olsson anno året då alla oavsett ålder satt med en pluttpenna.

Wendy McNeill har lärt sig mer svenska sen sist jag såg henne. Dragspel är hett, men mixat med The Ark är det lite mindre skoj.

KÄRLEK I SKOGEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en fin dos av ganska halvtaskiga band känns det som en befrielse att se Bloc Party. Låtarna från fösta skivan håller fortfarande och det är roligt att stå i publiken plötsligt. Kele sjunger lite falskt men det gör inget.

Franskt är det nya fest. Roligt! Nouvelle Vougue har roligt, publiken har roligt. Folkfest helt enkelt. Allsång & handklapp. Underhållning i den halvkalla natten uppskattas. Och om man inte tycker bandet är roligt nog att titta på fanns här festivalens mest hängivna vattenutdelare, sällan har jag sett någon gå in med högre ambitionsnivå för en ganska simpel uppgift. Sympatiskt.

På torsdag morgon bär det av, två förväntansfulla skribenter och en fotograf tuffar till skogen och leran. För undertecknad blir det faktiskt första gången jag trampar omkring på en riktig festival, med camping och tält och lite halvtaskig hygien. En lite småpinsam sak att erkänna perhaps, men det finns såklart en anledning till denna publika bikt. Jag tänkte att den som vill kan få svara på miljonerkronorsfrågan.

Vad tusan ska man ha med sig?

Vänner och bekanta har tipsat om följande livsnödvändigheter:
Ficklampa, knäckebröd, kondomer, solglasögon, spegel, hårspray, sovsäck, tubost, många par strumpor, vattenflaska och hårspännen.

Det är ju helt givet, bara för att jag räknat med regn och rusk så strålar solen och det är helt stört varmt. I tältet där jag ser Danielson är det i och för sig rätt svalt, både i tempraturmässigt och musikaliskt. Det är ju knappast dåligt, men inte så mycket att hänga i nån gran.

Ungefär det bästa som kan hända på festival tror jag är ungefär såhär: Man sitter i solen och njuter av fina Loney, Dear (som är så mycket finare än på skiva) och när det blir lite för varmt och man känner sig lite för långt bort så går man och ställer sig vid scenen. Och så upptäcker man att man står bredvid Erlend Øye som dansar lite för sig själv med ett fint paraply i handen.

Dagens höjdpunkt var helt klart Electrelane. Tänk att så stora ljud kan komma ur så små varelser. Gitarrmangel är sjukt hett i kombination med liten blond tjej. När jag blir stor ska jag gifta mig med gitarristen i Electrelane.

Mina förväntningar på TV On The Radio var nog lite överdrivna, men man måste ju respektera skägget. Och armvevandet. Och tre personer som trummar på ett trumset kan aldrig bli riktigt dåligt. Wolf Like Me var stört bra live.

Vi blev inte insläppta till Taken By Trees. Surt. Peter Bjorn and John får Linus skriva lite om imorgon.

En rekomendation: Om ni någon gång får chansen att se Modest Mouse live, se till att stå bredvid ett dödsfan, som Andreas från Cellmates till exempel. Det gör det hela till en ännu finare upplevelse. Men Cansei De Ser Sexy knäcker killarna på stora scenen. De lyckas väcka till och med den annars halvmedvetslösa Acceleratorpubliken. Stort tack till dem för det.

Efter alla gitarrer var det riktigt himla skönt att köa in sig i Allhuset och stå framme vid scenkanten och dansa lagom galet till Digitalism. Att komma ut i luften igen sen och se de sista två låtarna med gamla goda Interpol var en helt lagom avrundning. Komma hem, göra te och nattmacka och sova i sin egen säng är ju också det absolut bästa med stadsfestival.

Imorgon: mindre rock, mer pop. Jag är pepp.

Bat For Lashes gillar jag bäst lite på avstånd. Det är finast när jag slipper veta exakt hur himla knasig hon försöker vara. Men fint är det, oavsett. Och nu har det gjorts en video till en av de bättre låtarna från debutalbumet Fur and Gold. Den har folk i djurmasker på cyklar. Vad kan en flicka göra, annat än gilla det?

Bat For Lashes - What’s a girl to do? [Quicktime]

“Clearly, people do not do things for free. It just defies human nature to paint a picture or do a statue and just give it away.”
Dan Glickman, CEO MPAA

Mycket har skrivits om copyright under de senaste åren. Oavsett vad man tycker om upphovsrätt och dess inverkan på popkultur, så går det inte att komma ifrån att det spelar roll. Upphovsrättsklimatet påverkar artist, publik och bransch. Dokumentären Good Copy Bad Copy tar en titt på problematiken från flera olika håll, med nedslag på flera olika kontinenter. Det är nog bland det bättre jag sett i musikdokumentärväg på ett tag. De danska filmmakarna pratar med Girl Talk (som kör bil, precis som han gjorde när Judy pratade med honom), Danger Mouse, Lawrence Lessig (mannen bakom Creative Commons), lite branchbossar och en och annan pirat. Intressantast är nästan besöken i Nigeria och Brazilien, där man verkar hitta mer kreativa lösningar på problemen än i USA och Europa.

Filmen är gratis och går att ladda hem, helt lagligt, med följande torrent:
Good Copy Bad Copy XviD

Om man ville, hur många versioner av den här låten skulle man kunna samla på sig? Jag trodde jag var dödstrött på den men så sprang jag på en variant som jag gillade stenhårt i onsdags på Kafé 44. Jag ger er Dani und die Wunderkinder:

Ingen i Judyredaktionen har tagit sig till Hultsfred i år. Vi gråter inga krokodiltårar över det, men vi vill ju inte vara utanför så en av våra fina vänner har tagit på sig att smsrapportera för er och vår skull. Jenny har åkt bil i ottan och är på plats för att sälja skivor och kanske se ett band eller femton.

Torsdag 13.46 Enter The Hunt har just gått av stora dans, japp. Ser fram emot Mapei, nu kom P3livetyperna. Hultan 2007, har du nåt att ge?

Torsdag 18.50 Stugan luktar förvånansvärt fräscht. Det har sina fördelar att slippa tälta. Mest rockstärnestil hittills: Timo i svarta solbrillor backstage. Undra om Ozzy kommit än? Nu: 20 min vilopaus. Laakso kan man faktiskt se hemma…

Torsdag 19.37 Love Is A Burning Thing slår inte Norsborgs Mapei men har delikat stil å spelar tuff elektronika. Ex rosarna m Slash i spetsen går vi förbi…

Torsdag 21.40 Toalettkön växer.

Fredag 00.21 Träffar massa människor från Hultsfred 03, de lever än. Känns ändå som det e lite glest m folk. Lina den enda Åmålstjejen här. Agge i Florence Valentin konstaterar att backstage är på väg att bli jävligt packat…

Fredag 11.33 En stilla morgon. Området framför Hawaiiscenen ligger öde. Svårt att tänka sig att så gott som hela festivalen stod å shakade till Timbuktu för bara tio timmar sedan.

Fredag 13.12 Badväder! Pingismatch utanför Per Sinding Larsen-tältet. Å ett par pirat-Ray Ban inköpta. Måste ju smälta in bland pop å rockeliten.

Fredag 15.08 Efter galet många skratt, två dagar för tidigt eller precis i rätt tid, lämnar minibussen Berras parkering. Hultsfred i 28 timmar är ganska lagom. Fast hade gärna dansat med Bonde Do Role ikväll. Ja ja. Hejdå Hultsfred 2007. Hälsa Ozzy från mig.

När man var liten kunde man ju med ett barns logik tycka att om två saker smakade gott var för sig borde de smaka dubbelbra ihop. Det är ju inte nödvändigtvis sant tyvärr, livets hårda skola lär en snabbt att oliver och jordgubbssylt inte passar särskilt bra ihop, även om det är fina grejer var för sig. Samma gäller inom musikvärlden. Samarbeten mellan musiker, musikvideokreatörer och producenter behöver inte nödvändigtvis vara av godo, även om man gillar alla iblandade. Jag har lite svårt för Antonys inhopp på Björks senaste skiva till exempel, även om jag gillar dem båda var för sig.

Men sen finns det ju gånger då det funkar. Här är ett exempel på när summan blir mer än beståndsdelarna. Blonde Redhead + Mike Mills + Miranda July.

Blonde Redhead - Top Ranking (Regi: Mike Mills)

Lätt hänt att man tänker på Björn & Benny och annat lite osexigt när man ser ett dragspel, men det finns en hel del fantastisk musik komponerad för det konstiga blåspianot du kan spänna fast på magen. Vad sägs om lite franskt dragspel från Yann Tiersen, som gjorde instrumentet älskat av en hel filmpublik när han gjorde soundtracket till Le Fabuleux destin d’Amélie Poulain. Och en låt från Tom Hagerman, till vardags en del av DeVotchKa, som inspireras av slavisk dragspelsfolkmusik.

A Hawk And A Hacksaw, som till hälften består av trummisen från Neutral Milk Hotel, har tagit dragspelsjakten ett steg längre än de flesta, och faktiskt flyttat från Albuquerque, New Mexico till Ungern. Där har de hittat kompisar att spela sin experimentella klezmerinspirerade musik med.

& som ett litet rött körsbär på dragspelsglassen: svenska Dektektivbyrån.

Detektivbyrån - Dansbanan [mp3]
Tom Hagerman - Twice Told Tale [myspace]
Yann Tiersen & Shannon Wright - Dragon Fly [last.fm]
A Hawk And A Hacksaw with The Hun Hangár Ensamble - Zozobra [myspace]

Psst… Gillar man dragspel är Let’s Polka ett ställe man bör trivas på.

När det är ganska mitt i natten och man är lite själv och inte kan sova är det fint att ha Cortney Tidwell & Petra Jean Phillipson som sällskap.

För några veckor sen var Erik de Vahls nyaste släpp Oh! My Spine poppagiddy på Judy. Skivan släpptes bara i 100 ex, och var slut redan innan releasedatumet. Jag var lite kluven till att ha en skiva som var så pass svår att få tag på som poppagiddy, det kändes lite knasigt att peppa för en skiva som redan var slutsåld. Men nu har Erik löst problemet åt oss, och lagt upp hela skivan på sin hemsida för nedladdning.

I ett mail till sin maillista förklarar han:

Jag har fått mycket fin respons på skivan så långt men också en del synpunkter på att den begränsade upplagan skulle vara elitistiskt och att jag skulle romantisera svårtillgänglighet och ett självvalt utanförskap. Jag beklagar givetvis att skivan inte är lika lättillgänglig som dom flesta andra skivor är. Det är såklart ett steg i fel riktning att behöva begränsa upplagan men samtidigt tar jag andra steg i andra riktningar också. Jag skippar ett par osmakliga mellanhänder, jag vägrar sälja mp3-filer och släpper den gratis för nerladdning istället, jag förnedrar mig inte för blåsta journalister och jag tackar uppriktigt nej till allt jag inte har lust att göra. Jag hoppas ingen känner sig förödmjukad av den begränsade upplagan och om så är fallet så hoppas jag ni har förståelse för att det är en underbetald brevbärare ni förödmjukats av och inte Rupert Murdock (som jämt annars). Det kanske har ett värde i sig, vem vet?

Ladda hem skivan på erikdevahl.com/ohmyspine.

Du vaknar och munnen är ihopklistrad och du ligger med huvudet i fotänden. Du måste upp, men orkar egentligen inte alls. Du behöver sympati & uppmuntran. Frukta inte! Här kommer en playlist för dagen efter.

Det finns få saker som jag gillar så mycket som musiker som har roligt. Visst, det finns en viss charm i misärcountry och misantroper, men när solen skiner ute är det till människor som Jona Bechtolt jag ställer mitt pophopp. Jona har roligt. Han gör musik under namnet YACHT (när han inte leker med Khaela Maricich och kallar sig The Blow) och har nyligen, naturligtvis, spelat på en lyxbåt. Hans nya singel heter See a Penny (Pick It Up) och i videon är han, naturligtvis, utklädd till en amerikansk cent.

Tydligen har Yahoo köpt rättigheter att publicera flera hundra tusen låttexter, något som kanske skulle kunna innebära slutet för att alla låttextsökningar resulterar i svordommar och sjutton popup-fönster. Hög tid, kan man ju tycka. Å andra sidan är det ju lite tråkigt det här med internet och att man kan ta reda på allt jämt. Några av mina favorittextbitar är felhörningar.

Till exempel, när jag var en liten parvel (parvela?) var min syster helt övertygad om att Take That sjöng om frukt och inte eld. Hon kunde gå omkring hemma och sjunga högt:

so baby don’t turn away
listen to what i’ve got to say
we like papaya
your love is my only desire

Betydligt roligare än Relight my fire, om du frågar mig.

Det är ju ganska fantastiskt att tänka på att man lever i en tid då man kan få väldigt mycket gratis. Hoppsasteg, solljus, kramar, senaste avsnittet av Kobra. Det sägs ju att det bästa i livet är gratis. Det bästa som jag fått gratis idag är nog det här:
Katie Dill - This Body’s Only Rental [ladda hem från myspace]

Sen finns det ju undantag. Äta grus är också gratis. Men ändå inte särskilt gott.

En halv månad på en liten ö i Atlanten gör gott för själen. I should know, för jag har precis testat. Strand funkar bra i kombination med The Bees och Billie the Vision & the Dancers också. Hemma i norden är det kanske inte riktigt dags för den här sortens musik än, men när det dyker upp en solig dag kan jag tipsa om Billie the Visions nya skiva Where the Ocean Meets My Hand och om låtarna Got to Let Go och Left Foot Stepdown med The Bees.

Hör för dig själv:

Det är 20 år sen i år som John Farnhams You’re The Voice toppade Trackslistan. Jag var hela sex år gammal och kunde inte ett ord engelska men jag kunde sjunga med i refrängen ändå.

John Farnham verkar vara Australiens motsvarighet till Tommy Körberg. Han är både älskad och hatad men ingen kommer undan. En fjärdedel av alla australiensare har en kopia av albumet Whispering Jack (1986) hemma. Skivan var den första cd som pressades i Australien och är fortfarande den mest sålda skivan där, mycket tack vare You’re The Voice såklart.

Sällan har en låt varit mer aspråksfull och bombastisk. Här är det fullt ös, John tar i från tårna, sjunger om att vi alla är någons son eller dotter och i sticket dyker det upp ett gäng säckpipor. Jag är helt maktlös inför det. Make a noise and make it clear, wo-ohooo, wo-ohoooo.

YouTube:
John Farnham - You’re The Voice Då. Åttiotalsvideor är bäst.
John Farnham - You’re The Voice Nu. Live från 2006. Allsång!
Intervju John blir intervjuad i dansk tv, 1988.

Vissa dagar har jag inga högre krav än att jag vill bli lite glad av en låt eller en musikvideo. Ett litet lende på läpparna och ett litet trallande i hjärtat och jag är såld. Londonbandet Fanfarlo får tummen upp bara därför och det får deras gitarrist Mark West också, som gjort videon.

Fanfarlo - You Are One Of The Few Outsiders Who Really Understands Us

(Psst, om det är någon som ibland blir lite trött på att läsa om The Arcade Fire och behöver bli påmind om varför de är ett av de absolut största och viktigaste banden just nu så föreslår jag det här videoklippet. Win & hans kompisar spelar Neon Bible i en hiss och Wake Up mitt i en fransk publik.)

Mot kvällskvisten på söndag dyker den oftast upp, måndagsångesten. För oss som jobbar åtta timmar om dagen är helgen en slags hägring, det ser ut som ett vattenhål, men när man väl är där är det mest bara sand. Och sen är det måndag igen. Som vanligt finns det ett gäng musiker som sagt allt det här förr, mycket bättre än jag kan. Till exempel är The Bangles mitt i prick. Åttiotalet kan man lita på.

I wish it was sunday
’cause that’s my funday
my “I don’t have to run”-day
The Bangles - Manic Monday

Måndagslåtar:
The Bangles Manic Monday [YouTube]
The Mamas & The Papas Monday, Monday [YouTube]
Boomtown Rats I Don’t Like Mondays [YouTube]
T-Bone Walker Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad) [YouTube]

Det är ett så fint uttryck, att trampa i klaveret. Om Tim Shiel varit svensk tror jag han hade tagit artistnamnet Klavertrampet, men nu är han från austrialien så han kallar sig Faux Pas istället. Tim gör det mesta rätt. Han har en snygg hemsida där han är lite lagom rolig, han har en av sina bättre låtar som nedladdinngsbar mp3 i hyfsad kvalité. Tim verkar ogilla myspace och vara hyfsat musiknördig. Han tipsar om bra låtar på sin blog och länkar till sin myspacesida med orden “Lose the will to live here:“. Redan där har han halva inne, men sen är musiken han pysslat ihop väldigt fin också.

Det är svårt att beskriva exakt vad för slags musik det är bara. De som lyssnat & taggat på last.fm tycker det går att beskriva med bland annat orden: blender, communion, dj, dryer, easy listening, electronic, experimental, funky, intercourse, progressive rock, samples, sex & toaster. Torktumlarmusik? Jo, det kanske det är.

Här kan du lyssna på hela Faux Pas första album Entropy begins at home, från 2006:

Instrument är roliga saker. De kan göra ljud som kan bli musik. Det är tufft. Det kan vara ganska lätt att glömma bort enstaka instrument i en låt, så här kommer en liten påminnelse om hur tufft det är med trummor. Dåliga trummor kan förstöra den bästa av låtar, bra trummor är oftast inget man tänker särskilt mycket på. När jag försökte göra en lista över riktigt bra trumlåtar så kom jag knappt på någon. Broken Social Scene har genomgående finfint trummande på sina låtar, och diskbänksrytmerna i Man Mans Van Helsing Boombox gör minst halva låten. Men jag slutar andas lite nästan varje gång jag hör trumsticket 1:55 in i den här låten:

+/- - Steal The Blueprints [mp3]

Tips på fler fantastiska trumlåtar mottages tacksamt, det är ju tufft med trummor.

De finns de som vill påstå att musikvideon är död, eller i alla fall döende. Det finns väl en och annan poäng i det, ganska få musikkanaler visar musikvideos i någon större utsträckning och ganska få band får uppmärksamhet på grund av den marknadsföring som en video kan ge, även om det fortfarande händer ibland.

Men fortfarande kan en bra video funka som en väg in till en bra låt, en artist man aldrig hört förut. Det händer lite för sällan, men ibland springer man på små guldklimpar. Här är en sån, från australiensiske Gotye, som jag aldrig hade hört talas om när jag såg en bild från den här videon. Kanske lite väl mycket Nightmare Before Christmas-estetik, men den väl undangömda 15-åriga svartrockaren i mig gillar ju sånt. Dessutom får man den snyggaste huvudfotingen på länge på köpet.

Gotye - Heart’s a Mess [Quicktime]

Det är ju lite osexigt att erkänna att man använder musik på det här viset, det hela luktar “Absolute BodyPump” lång väg, men viss musik passar bättre för vissa aktiviteter, så enkelt är det. Om man ska diska passar inte vad som helst. Inte heller om man ska hasta iväg på morgonen med håret på ända och en halväten macka i handen.

Låtar för Den Snabba Promenaden^TM till tunnelbanan:
Spiral Beach - Voodoo [mp3]
The Knife - Marble House (Rex The Dog remix)
Breakbot - Chelsea Inn [myspace]
Thom Yorke - The Eraser

Enligt den kinesiska kalendern är det tydligen grisens år i år. De är ju ganska mycket ute och cyklar, de där kineserna. Det är helt klart björnens år. Här följer två bevis:

Panda Bear är ena halvan av Animal Collective och heter egentligen Noah Lennox. Han har suttit i Portugal och fnulat ihop en helt magisk liten skiva. De flesta av spåren på Person Pitch har släppts på vinyl tidigare, men det är inte mindre fantastiskt för det. Lyssna själv, du kommer inte ångra dig: Panda Bear - Comfy in Nautica [mp3]

Grizzly Bear har precis släppt en video till låten Knife. Den innehåller ungefär allt en video kan behöva. En mackapär, en öken, proteser, ganska uppenbara sexuella metaforer samt skägg. Finns att beskåda här: Grizzly Bear - Knife [Quicktime]

(Psst… Ed från Grizzly Bear har en ganska rolig blog. Där kan man ibland läsa om och se bilder på hans kompis Owen (aka Final Fantasy). De verkar vara grymt sköna snubbar.)