Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · Helena
Huvudbild

Inlägg av Helena

Nu visas Helenas inlägg.

Vampire Weekend, version 3

De välartade gossarna i Vampire Weekend började spela så ovanligt i tid att många härdade Debaserbesökare som droppade in i vad de trodde var god rocktid snopet fick nöja sig med det enda extranumret. De missade något storartat, nämligen högenergisk cirkusrock (ej att förväxla med clownrock) draperad i Richmansmart humor och Kingston Trio-naivitet. På scenen utstrålar de samma djupa allvar som en åttaåring som ska lämna in ett ovanligt lyckat matteprov men samtidigt samma varma insiktsfulla pillemariskhet som en fyrtoplussare som lagt ner cynismen och blivit nöjd med livet.

Ezra är konstigt lik George Michael i Arrested Development och håller sin lillgammelnya gitarr med sån vördnad att han måste ha fått den i julklapp av sin mormor. Jag är säker på att han kommer rengöra bort alla hudavlagringar på den efter spelningen. Alltihop andas kommunala musikskolan fast på Eton… fast fem år senare. Finkulturigt men samtidigt piratigt. Och utan att det känns prettopressat.

Natten avslutas med att VW tillsammans med de elva personerna som ännu inte begivit sig hemåt dansar loss till Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det är mer som ett mellanstadiedisco än sista timmen på Debaser. Jävligt helylle. Jävligt jävligt bra.

Inga kommentarer

Kategorier: Konsert Taggar:

Hipstern Devendra Banhart med band rockade (!) loss rejält på lördagen och gav folk ur publiken chans att gästa scenen med egna kompositioner. En västsnubbe hälsade publiken med det göteborgska “Hallå eller!” och gjorde sen ett stensäkert låtframförande med hjälp av Devendras gitarr och successivt infallande band på komp. En hattsnubbe läste en slags dikt. Det blev aldrig tveksamt eller pinsamt utan bara fint och bra.

Efter konserten gled Devendra och gitarristen Noah Georgeson runt på områden men körde snabbt fast i en hord av beundrare. Noah berättade för Judy att de spontana publikgästspelen faktiskt aldrig lett till att de fått upp någon på scenen som bara gjort narr av hela grejen eller blivit paralyserad av nervositet. Bandet, som sade sig se sitt namn som ett dynamiskt redskap att byta närhelst det faller dem in, tycktes sannerligen sprida salighet omkring sig utan att alls ge upphov till kväljande eftersmak.

Den alltid lika überbländande Regina Spektor som spelade ett par timmar efteråt blev extra varmt mottagen av den väluppvärmda publiken. Stekande sol blev regn mitt i spelningen men världens bästa Regina fick blöt-i-ett-folkhav att framstå som det enda rätta i den bästa av världar. Wow, wow, wow.

Sist av alla att lämna en utomhusscen på WOW var Kanye West. Han drog attraherade massorna och fick alla att “reach up and touch the sky”. De som till en början endast hakade på lite ironiskt sveptes snart med och i det enorma publikhavet, som inkluderade folket i ölhagarna intill, svängde snart varenda en.

Kanske allra sist att överhuvudtaget lämna en scen på WOW var megahypade Those Dancing Days som spelade på en klubbscen strax efter midnatt. Alla som inte var där i god tid fick nöja sig med att se kidsen svänga från gatan, genom fönstret. Dansdiscot förmedlade redigt med gung till och med i stumversion. Även de som blev utan plats på någon klubb kunde gå hem med nöjda öron och trötta fötter.

.

Världens första Way Out West (om man bortser från filmen och bandet) tog slut. Slottsskogen visade sig vara en mycket vacker, charmig och festivalfunktionell plats som gynnade hjärtklapp och handklapp. Träd är ju skiten. När solen brände gjorde de skugga och när det regnade agerade de paraplyer. Alla festivalare fick såklart inte plats under dem men gratis vatten och gratis regnponchos fanns också så basbehoven var väl sörjda för.

Någon vars hjärta mitt i all trevlighet tycktes ha smält på gränsen till härdsmälta var Pelle i The Hives. När konserten på fredagskvällen tog slut urartade hans avskedssnack i vad som närmast liknade ett ältande om diverse bultande hjärtan och försäkringar om att The Hives kommer tillbaka. När större delen av publiken var på väg därifrån stod han ensam kvar på scenen, bad om att bli påmind om sitt namn igen och sa hej då, hej då och hej då. Det kunde ha känts beklämmande, så som det kan vara att se en halt katt, men istället kändes det sympatiskt och glädjande.

Way Out West var pyttelite lera och jättemycket bra musik. Det mesta verkade gå som på välpolerade räls och man fick en känsla av att allt var lätt och roligt. Någon man eventuellt letade efter var alltid i närheten och de perfekt fungerande storskärmarna gjorde att även den trängselskygga och den bekväma kunde se de flesta konserterna på nära håll.

Och i slutändan var nog det tydligaste beviset för festivalens lyckadhet ändå Pelles plötsliga blödighet. Bara i Göteborg, gott folk.

6 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , ,

Festivalanalys, del 2: Djur


  Det finns djur på Arvika. Vissa är mer inhemska än andra. Ugglorna är här och de är rosa. Om de är what they seem kan jag inte avgöra för deras blick förråder dem inte. En blå kanin är också på plats och han intresserar sig för pausunderhållning. En drake som låter folk sova och dricka te i sig finns på campingen. Den är snäll och har renast tänder av alla här. Förutom alla murvlar i presstältet finns en sorts djur till. Eller fanns under en fruktansvärd halvtimme i alla fall. När mörket hade sänkt sig över konsertområdet igårkväll och Front Line Assembly skramlade som bäst dök de upp. Sju meter höga transformerskräckfågeldinosaurier. Oavsett om de var en del av FLA:s estetik eller nyrymda från Jurassic Park var de läskigare än en vält bajamaja.

Inga kommentarer

Kategorier: Festival, Arvikafestivalen Taggar: Inga taggar