Sedan 3 veckor tillbaks Brooklyn-bo och det är lätt att ramla på med något slags barhoppande, men i fredags var jag på spelning. Man gick in genom en dörr bredvid två barer uppför trappen och in i någons loft. 3 band spelade i ett svettigt, fullknökat och sötrökdoftande rum. Baren fanns i köket så bara att känna sig som hemma. Crystal Stilts spelade. Som även spelar ihop med svenska Love Is All på Bowery Ballroom nu i december. Klart lyssningsvärt, vet inte vad jag kan kalla det, drowsy pop typ. Trött röst med pigga melodier. Love is All verkar ha släppt nytt precis, men låter ungefär som de brukar. Ganska kaxigt och verkar gå hem i staterna och ja man blir glad av det. Spelar på Debaser 10e januari.

Jag gör lite extratimmar i baren på ett hak i Brooklyn och vad förföljer mig om inte Jens Lekman, Shout out Louds och The Sounds. Det är personalens i-Pods som snurrar och trots att jag helst vill slippa så är det ju lite roligt.

Crystal Stilts igen, väldigt joy divisionish

Vad är det egentligen med ensamma män med gitarr och hjärtesorg? Det är ömsint och fint, men hur kommer det sig att det bara är Män i publiken? Skulle det inte vara tvärsom, att det är damerna som trånar efter den där ledsna gitarrkillen?

Men nej, jag kliver ner i Bondens källare tillsammans med vad det verkar en hängiven skara fans (män) och låter hjärtat få sig en mörbultande omgång av ömma Rocky Votolato-toner. Ex Waxwing sångaren är för första gången i Sverige och skyller på Xanaxen när gitarren spelar lite fel. Han känns sådär härligt genuin och entusiastisk och skakar glatt hand med hängivna fans efter spelningen. - Tack för att ni kom, vad glad jag blir att så många hittade hit. Såhär dagen efter är jag fortfarande berörd. Och glatt påmind om hur himla underbart det kan vara med livemusik. Det kanske är jag som är skör, men är det inte sådär vackert så det gör lite ont?

Jag har varit i London. Så mycket att jag tappat rösten. Men, kommer också hem med ett hjärta insvept i balsam, trött, glad och full med ny musik. Mötte upp med Adam Ryan, bandbokare på Barfly (Storbritanniens Debaser) och klubbarrangör, (bla klubben Meatmarket) för att luska reda på vad som snurrar på klubbarna i stan just nu. På en lång spännande lista fastnar jag direkt i ett headlock, Essers - Headlock. Kan inte sluta nynna, lyssnalyssnalyssna. nu.

Återkommer med resten av listan om jag lyckas komma ur det här järngreppet.
Ses på Daniel Johnston imorrn!

Lördag och lördagsgodis? Mjah. José Gonzales är liksom inte arenamusik.. Ge mig gärna gärna hans ömma toner på intim klubbspelning, men det gör sig inte lika bra i 30 gradigt solgass vid ett proppfullt odeon.

Nästa på schemat är Tokyo Police Club och jag tror hela tiden att mina festivlkumpaner drabbats av totalt solsting då jag blandar ihop Tokyo-bandnamnen och tror det är Tokio Hotel de vill se. Jag kan inte bestämma mig om jag gillar det eller om det bara slinker ned lätt. Men jo, jag plussar för de här kanadensarna som ser ut att vara i 13-årsåldern.

Sen borde jag ha litat pÃ¥ den där mannen i rutiga kavajen som precis innan alla barer stängde lördag morgon berättade att Sharin Foo (tjejen i Raveonettes) var gravid och därför inte med i bandet nu. Han hävdade i och för sig även att han vunnit en grammis, den var bara lite för lik en blÃ¥ lysande fÃ¥gel frÃ¥n Ikea… Ett till början bräddfullt tält tunnas ganska snabbt av och tyvärr, men ett halvt Raveonettes är ungefär lika spännande som korv med bröd utan korven.

Och kan inte någon berätta för mig vad Indianen i trä gjorde på scenen med Neil Young? Eller hur man får jobbet att under spelningens gång måla låttitlarna på en tavla, som står bredvid indianen? Men absolut, Neil Young, Indianen och en regnskur på eftermiddagen räddar upp lördagen. Särskilt fina fina Heart of Gold,

‘
Antagligen är jag bara sur för att jag missar Bonnie Prince Billy.

Men det är ändå vackert. Roskilde 2008 känns relativt befriat från både smuts och festivalspex, trots att jag inte känner mig helt bekväm med mina dammiga jeans på det skinande rena x2000 upp till Stockholm.

Trendspaning del 2: Jepp, förutom Björn Borg-kallingarna är det Ray Ban wayfarers-kopior i regnbÃ¥gens alla färger som regerar här. Jag fick ett par vita…

Alla verkar pepp att spela och fredagens bästa är absolut Band of Horses-sångaren Ben Bridwell när han fnissar i förtjusning över att allt är så härligt. Bästa spelningen ever och snyggaste damerna i världen har ni också, här är helt fantastiskt, lägger han till mellan låtarna. Mitt hjärta smälter. Mike Skinner regerar på ett fullsmockat orangea, får alla att krama sin konsertgranne och bjuder in till nattbad.

Fredagkvällen avslutas med dansyra i ett fullknökat Familjen-tält och de danska sommarnätterna visar sig från sin allra bästa sida.

(Idag badade jag i den konstiga sjön. En använd kondom kommer flytande och touchar min arm innan jag hinner reagera. Festival är inte bara härligt.)

Solen steker i det danska dammet och trendspaning no1 är Björn Borg-kalsonger och flexande av vältranade bringor. Säga vad man vill om det, men bara jag slipper lustiga festivalhattar kan jag blunda för lite nakenhet och muskelbringor. Det massiva Roskildemaskineriet är i alla fall otroligt väloljat, danskarna är glada och trevliga och kombon solsken, tetravin och massor av musik är muchos svårslagen. Torsdagens höjdpunkt är när Gossip-Beth gör åter-entré på scenen i bara underbyxor och något korsettliknande och bara är härlig. Stora stora modiga tuffa Beth.

Snart: Band of Horses.

Tanterna får gå före, säger killen i kassan på Debaser och vi skuttar glatt in. (han sa inte tanterna, han sa kontanterna berättar han senare..) Helt oväntat möts vi av ett hjärtligt glatt och dansande slussendebban. Hemligheten heter Devotchka och de bjuder på sprudlande glad cirkusmusik i sann Gogol Bordello-anda. Helt omöjligt att inte bli glad. Som en ytterligare gladbonus, efter att vakterna föst ut alla, sagt godnatt och nu är det slut på det roliga, då drar tunneldiscot igång. Jodå, till kisstunneln har någon släpat med ganska ordentliga ljudkällor och bränner av slagdängor i rask takt till en lycklig tokdansande publik och för ikväll känns Stockholm lite litegrann som den där spännande storstaden ute i världen.

3 av de största hamburgarna ni har till amerikanerna här tack.

Ja, Judy har alltså inte varit på restaurangen Grill utan mer GrillEN på Hornsgatan. Efter ett Teenagers rakt in i mitt hjärta (och härliga tjejen från publiken som sjöng på scen), ett bångstyrigt Brian Jonestown Massacre, bra Vampire Weekend och ett par minuter Deerhunter kastades festivalhandduken in för tants del. Istället blev det utfordring vid korvmojjen av hungriga delar av BJM som inte lyckas hitta band-buffén. Anton knäpper kort på luftballonger, damer knäpper kort på Anton och Frankie och korvgubben springer runt och ber alla gömma sina öl. Ja, ungefär så.

Kvällen avslutas på ytterligare ett hett hak, inte Berns, inte Marie L, inte Spyan, nej nej kids, det nya svarta heter Bullie Bar. Klientelet är väl ungefär törstiga locals av varierad ålder och .. ja törstighet. Men stämningen är härlig och personalen likaså. Senast jag var där bjöds vi på en ukulelespelning och den här gången alltså ett litet Dj-set från blandade BJM medlemmars i-pods. MGMT och Battles fick stryka på foten till förmån för barhäng till tonerna av bland annat Sinatra och Monkees. Man kan kanske inte få allt, jag fick lite av varje, plockade ett par russin ur kakan och somnar med ett leende på läpparna.