Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/cache.php on line 35

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/query.php on line 15

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/leenus/public_html/judy-se/blog/wp-includes/theme.php on line 505
Judy blog · Kristofer
Huvudbild

Inlägg av Kristofer

Nu visas Kristofers inlägg.

italo

Den finaste kärlekshistoria jag vet är den italienske författaren Italo Calvinos Klätterbaronen.
Historien om den tolvårige Cosimo som klättrar upp i ett träd och stannar där för resten av livet, kan lätt läsas som en aldrig avklingande föräldrarevolt, men det verkligt vackra är ju detta:

Cosimo stannar i träden för att han lovade sin barndomskärlek att aldrig komma ner. Och när hon, en flicka vid namn Violante, i vuxen ålder återvänder till Ombrosa möter hon Cosimo, sittande där uppe i lövverken:


- Och du kommer alltid att älska mig, helt och odelat, över allt på jorden? Och du skulle göra vad som helst för min skull? (…) Du är en man som levat i träden bara för min skull, för att lära dig älska mig?”

- Ja…

Men kärleken fungerar bara ett kort tag, Violante försvinner efter ett häftigt gräl och Cosimo, han stannar där uppe i träden för resten av sitt liv, och ristar in Viola i trädens bark.

Alla känslor - de allra, allra starkaste - som väckts i mig när jag läst Calvino återvänder igen för varje gång jag spelar Nordpolens “Vem har sagt”. Över ett vidöppet housebeat signerat Henning Fürst sjunger Per Hellström “Håller din hand/Drömmer det ibland/Det regnar utanför/Det regnar inuti och just nu är de raderna det enda som spelar någon roll.

Likt alla sånger som någonsin betytt något är den välbekanta och älskade känslan som sången väcker i mig starkare än någonting annat - det är känslan som får mig att keep on keepin on.

“Vem har sagt” är en sång lika viktig som någonsin din andning i min nacke när jag sover. För det är ju så det är; det mest privata, det jag håller allra, allra närmast hjärtat är de sånger jag älskat mest. För att de väcker drömmen om ett bättre liv, om en större dröm, en ny politik, en evig kärlek.

Och jag vill bara att ni ska veta att det i min värld inte finns någonting viktigare än just de drömmarna.

Annat som ni aldrig får missa:

Dungen - Sätt att se (EP)
David Weiss - Virtuoso Saw (Album)
Stevie Nicks - Bella Donna (Album)
Ghost Note - Holy Jungle (12”-singel)
Beyond The Wizard’s Sleeve - Ark 1 (Album)
Monkey - Journey To The West (Album)
Henrik Berggren - Hold On To Your Dreams (Kommande spår)
Randy Vanwarmer - Warmer (Album)
A Mountain Of One - Ride (Fontän Rework) (Singelspår).

Och R. Kelly.

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized, Musik, Litteratur, Startsidan Taggar: Inga taggar

lindstrom450×311.jpg

I dag finns det få musiker som uppvisar samma melodiska brillians, samma hjärta, samma kompromisslöshet som Hans-Peter Lindstrøm. Den stråhattsbeklädde norrmannen verkar i ett annat universum, där Steve Reich, Björn & Benny och Manuel Göttsching sitter sida vid sida och fyllnar till på en skvätt rosé.

Lindstrøms dansmusik - eller vill vi kalla den pop? - framstår på hans kommande trespårs-EP som så mångbottnad - tydlig - att den rimligen borde innebära dödsstöten för den kunskapsbefriade dansmusik som Frankrike i allmänhet och Ed Banger i synnerhet rönt alldeles för stora framgångar med.

Hans-Peter viker ju aldrig en tum från sin bana, sin idé. Titelspåret är 30 minuter långt och framstår som det finaste soundtracket till kärleken som står att finna 2008. Och trots längden känns det som att det varar bara något längre än ett hjärtslag.

På fredag spelar jag förövrigt skivor på Debaser Slussens uteservering i Stockholm mellan 17-01 tillsammans med Adrian Hörnquist. Kom dit, drick pimms och lyssna på Where You Go I Go Too med oss.

Jag lovar att spela det här i sommarvärmen:

Afghan Whigs - John The Baptist
America - Horse With No Shame (Todd Terje Edit)
Parlour - Amor
Petet Tosh - Buck-Ing-Hamm Palace
Luisa Fernandez - Lay Love On You
Journey - City Of The Angels
Exile - Kiss You All Over
C.O.M.BI. - You Got Love Song
Ray Baretto - Pasttime Paradise
Led Zeppelin - Dyér Makér

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: Inga taggar

Kontext.

Aztec Camera & Mick Jones - Good Morning Britain

Spider - Better Be Good To Me

Scott Walker - Mathilde

Gal Costa Mihlo Verde

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Idag har jag klätt mig så fint jag kan.
Hemma hos föräldrarna igen, i mitt pojkrum. Om några timmar ska jag avliva min hund, så ni får vänta lite på First Floor Power-texten som skall ersätta den där förbannade Skull Disco-loggan i topp på sajten.

Han vilar sitt huvud i mitt knä, och tittar.

Han kom till mig när jag var sju år, och jag stod och väntade på landstället på Singö en sommarmorgon. När bilen väl kom in på uppvarten var han bara något större än den näven jag nu knyter i byxfickan. En röd rosett hade han runt halsen.

Och han var alltid där, efter att den första flickan lämnat mig när jag var 14, han var där när jag slogs ned på den där skolavslutningen. Varje natt fram tills att jag flyttade hemifrån sov han vid mina fötter. I bland vaknade jag av att han rörde sin kalla nos mot mina lår.

Så idag: Han tittar på den fulla vattenskålen och vet inte vad han ska göra med den. Snart var det en vecka sedan han åt.
Han som brukade lyfta vattenskålen med käken när den var tom, för att sedan med kraft släppa den i marken, så att vi skulle förstå att den var tom och fylla på den igen. Han, som alltid åt upp allas mat när ingen såg.

Så jag har klätt mig i den ljusaste av kavajer från Engineered Garments, en oreange bommullströja från Aquascutum, chinos från duffer, ljuslila strumpor från Nitty och ett par vita tygskor från Nicholas Deakins.

Vad har nu det med något att göra, kanske ni säger? Men i sådana fall har ni aldrig fått ta emot slag för de kläder ni bär, aldrig stirrats ut av en hord figurer i Reebooksneakers och champion-luvor. Det ljusa lätta tyget som han nu vilar sitt borttynande huvud emot står för alla de där jävla krigen vi utkämpat. Det är vår seger mot dumheten.

Det ljusa lätta tyget, det bruna vackra huvudet, de stora ögonen, den svarta nosen, ljuden ur högtalarna* och den outsinliga kärlek vi båda bär i bröstet; Allting är delar av det paralella universum jag skapat under 23 år.

Och jag kommer sakna ditt sällskap där.

*Tracey Thorns Grand Canyon, Christopher Cross Sailing, The Style Councils Youre The Best Thing, R. Kellys Peace, Coldplays Violet Hill, Maxine Harveys Gimme Little Sign och Akons Could You Be The Reason?

1 kommentar

Kategorier: Startsidan Taggar: Inga taggar

VECKANS LISTA:

I Love Norway (Dialect Recordings, Samling)
Äntligen kommer det första retroperspektivet på den norska fjorddiscon! Om 50 år kommer Rhino att återutge allting igen, och ni kommer undra varför ni ägnade er ungdom till att tjata om Lil Wayne och Umbrella.

No Age - Nouns (Album)
Omslaget, tillsammans med dess innerkonvolut, är den vackraste skivkonsten jag sett på flera år. Brian Roettinger, samlar hela popmusikens väsen i svartvita färgfotografier och bäddar in dem i en pastellfärgad kontext som till och med skulle kunna färgsätta det nyligen uppvaknade Service….

Kool DJ Dust - The Disco Opera (Singel)
… som med nyvakna ögon kastar sig in en överhettad edit-scen och levererar ett larvigt modernt stycke afro-disco.

José Gonzalez - How Low (Pechenga Remix)
Att sådana episka toner kunde gömma sig i Josés blygsamma gitarrspel visste han troligen inte själv. Inte förrän Pechenga, eller Rune Lindbaek som ni kallar honom, förvandlade den här sången till en ljudkulliss värdig ett avsked från Mo Morris.

Mountak - April (Spår)
Åh! Johan Cederberg & Victor Holmbergs lilla sång är precis sådär lysande som jag vill ha mitt liv när jag vinglar hem i gryningen efter att ha dansat på såpbubblor på Fredsgatans terass. Det låter som om Don Henley kastat upp en Craig David-singel i luften och aldrig riktigt lyckats fånga den igen. Finns på Love Has Fallen On Me.

Paavharjo - Kevätrumpo (Albumspår)
Visste ni att Kylie förvandlats till en skogsmulle som numera bygger sina beats på “vad naturen har att erbjuda”, som ni kallar det.
Den lilla viskande sången som tränger tillbaka klockspelet är den första svärmen av gräshoppor från öst.

The Best Of Original Lovers Rock Vol. 2 (Samling).
Tre vårtecken som jag ständigt letar efter: 1. Min chef lyckas äntligen masta på sin båt. 2. Debaser serverar Pimms på sin uteserveringen. 3. Jag fyller hela ipoden med de finaste kärlekssånger jag vet.

Syclops - I’ve Got My Eye On You (Kommande Album)
Housemusiken är inte död. Den har bara vilat sig en smula. Och DFA ser till att hela året tonsätts av den genre som vi väljer att kalla Happy House, döpt efter ett restroom strax utanför Flen.

Living Is Hard: West African Music In Britain, 1927-1929 (Samling)
En enda gång till ska jag nämna Honest Jon’s hittills finaste samling. Och för oss som aldrig tröttnar på bilder från marknader i Brighton är innerkonvolutet ren porr.

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: Inga taggar

Efter nyheten att en av mina större förebilder, Ola Bergström, har väckt det tynande skivbolaget Service till liv igen kunde jag inte låta bli att våldsamt klappa händerna för mig själv i ren upphetsning.

Ni förstår, jag beundrar Ola för hans ständiga strävan att arbeta med kontexter, för sin politik och för anti-rörelsen som Service fick symbolisera, och som jag för evigt tillkännager mig till. Och efter att jag för första gången lyssnade på temasången till det “nya” Service, “Guns” av krautkonstellationen Ikons drömmer jag om en fantastisk sommar.

Nu verkar det som att Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson gör sällskap med Ola in i 2008 - åtminstonde om jag tolkar det här citatet rätt från Embassy sajt:

“Historien kommer inte tillbaka som en parodi, utan som en service”.

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: Inga taggar

Alldeles nyss ramlade ett mail från Johan Tuvesson in i min mailkorg. Johan var ju talesperson för Nicolas Makelberge och stod för sånginsatsen på en av förra årets allra allra finaste singlar, Kalle J:s Vingslag.

Tydligen ville han bara berätta att hans bolag släpper en ny singel nu på fredag. Det är Hwasser som står för den lilla men klara sången vid namn About That Promise.

Ett borttappat men ungt och friskt piano vårspritter nedför en rinnande bäck, och bärs upp av de djuvligaste och klara synthmattorna, och en syrad chorus-beklädd akustisk gitarr. Det är popmusik så ren att de kan tonsätta den första kyssen efter att alla blyga spel spelats klart. Det är popmusik som vibrerar likt de allra mjukaste tygerna från Simplicite Compliquée.

Det är toner jag håller nära hjärtat.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: Inga taggar

Veckans popkulturella lista består av följande:

Tetine - Let your Xs Be Ys (Album)

Soul Jazz senaste släpp är en djupt imponerade samling regnskogsdisco från Brasilien. Det är musik att knulla, tänka och slåss till. Det låter ju faktiskt precis som om Lindströms “The Contempoary Fix” växt upp på Cidade de Deus allra torraste gator.

6th Burrough Project - L.E.S.S Productions: On The Rinse (EP)
En av de roligare upptäckterna jag gjort under sena nätter är bolagetL.E.S.S. följsamt varma house. Och bland de mer lysande utgivningarna hittas 6BP:s synnerligen ideologiska sång ”Night Over Memphis” som utgjorde soundtracket till min alldeles egna första maj-demonstration. Jag bar för övrigt ett plakat där det stod ”Kill all hippies” på, samtidigt som jag skanderade “ROPEN SKALLA - AQUASCUTUM ÅT ALLA” under en promenad på krukmakargatan här i Stockholm.

Appleblim Presents Dubstep Allstars Vol.6 (Samling)
Inte ens jag, med ett analt intresse för White label-tolvor, klarar av att ta mig an hela den sprutande flod av dubstep-tolvor som väller in över gränserna från London. Därför bad jag min kompis Appleblim att samla ihop det bästa. Och jag vet, trots att jag inte ens hört skivan än, att han klarade det galant. Först om en månad är det tänkt att jag ska få lyssna, men droppa dess namn redan nu i rökrutan utanför Riche om ni vill känna er salta. Själv tänker jag bara andaktsfullt räkna sekunderna till den 6:e juni.

Soul Messages From Dimona (Samling)
WEEEE!!!! Numero Group överträffar sig själva när de på sin 22:a utgivning samlar ihop hebreisk soul och regngospel från de torraste delarna av Israel. En kulturgärning som hamnar där uppe med Nitty Grittys nya sjuveckorsavdelning och Goodbye Nashville, Hello Camden Town-samlingen från 2007.

Portishead - Third (Album)
När min vän Fredrik hypade den här skivan för ett tag sedan skrev jag ett småspydigt sms som kort gick ut på att “gubbstep är det nya triphop” och att Portishead jävligt gärna fick lägga ned sin verksamhet snarast möjligt. Självklart hade jag inte lyssnat på skivan. Varför skulle jag? Well, nu har jag ändrat mig. Det är rockabilly filtrerad genom stålbadet som Arnold ” I was choosen to lead, not to read” Schwarzenegger sänktes ned i under slutscenen av Terminator 2. “Was Is Das? That’s human emotion, Arnold!”, som Kellerman skrev en gång.

Action Biker - Hesperian Puisto (Album)
För det är väl fortfarande 2003? Nähä. Men för en gångs skull skiter jag i det.

The Advisory Circle - Other Channels (Album)
Som jag längtat efter en avkopplande halvtimme tillsammans med uråldriga brittiska reklamjinglar och dialoger som spolats genom the black lodge förpackade i det hyperintelligenta bolaget Ghost Box’s av mig synnerligen respekterade kontext.

Andy Votel Presents Brazilika (Samling)
Precis när jag lyssnat sönder Brazil 70s-samlingen från Soul Jazz dyker den kringflängande fågelskrämman, skivbolagsägaren och DJ:n Andy Votel upp, och låter de mest psykadeliska ljuden från det med våld genomkapitaliserade Brasiliens 70-tal fogas samman till den mest obehindrade och fria pop som kommer kunna höras i år.

C.O.M.B.I - I Found Mourning (Vinyltolva)
I natt spelade jag skivor på Spy Bar, mestadels för män i för stora kostymer och tre övervintrade indiekids. Och det enda som förenade dem var de sammanlagt tre gånger som II Found Mourning skoningslösa attackdisco körde över allt som kom i dess väg. Och på något sätt har C.O.M.B.I. med Rub N Tug att göra. Än så länge vet jag bara inte hur.

Cedric Im Brooks & The Divine Light - From Mento To Third World War Reggae (Album)
Jag drömmer om att en gång få besöka de romantiserade kvarter min hjärna skapat. Ni förstår, där bär alla färgglada herrstrumpor, viskar snusk i ens öra och dansar till de mest fulländade baktakterna världen skådat. Det är en värld där Chris Dean, eller X-Moore som ni kanske vill kalla honom, aldrig kan sluta att studera exakt hur ett blåsinstrument skall hållas för att nå fulländad estetisk effekt.

Modern Sound Quintet - Otinku (Album)
Det är väldigt lätt och roande att föreställa sig exakt hur konfunderade studioteknikerna såg ut när svensk-karibianskeRudy Smith spelade in sin outsinligt vackra och djävulskt svängiga version av jazz, bebop och calypso i en Stockholmsbaserad studio 1971. Den finaste av musik har ju alltid en tendens att aldrig, aldrig passa in i huvudstadens musikliv. Och för att ge mig än mer fantasier har EM Records (ni har hört det namnet några gånger i år, ja) gett ut deras första och enda skiva igen. Applåder!

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I går var Kristofer snäll. Han mailade nämligen Sonic, tidningen han har bashat en del under det föregående året, och berömde dem. Huruvida detta plötsliga infall beror på att han har tappat omdömet tvistar nu världens samlade forskarelit om.

Den ena sidan hävdar att Kristofer under årets första månader allt mer visat prov på en etisk kompass som kan ifrågasättas. Hans vilja att riva upp gårdagen har gått för långt, menar de. Som bevis drar de vitklädda forskarna i det, eh, vita laget upp listor från patienten ifråga där allting ifrån Chris Rea-mixar, East 17 och The Last Shadow Puppets har påståtts vara det nya fräscha. Dessutom har de kommit över ett dokument som visar på att Kristofer spelat Teenagers fullängdare vid minst sju tillfällen under 2008.

Den andra sidan, bestående av ett gäng rakade fotbollssupportrar med nagellack, hummar och nickar förstående. Det är onekligen försvårande omständigheter det vita laget kommer med. Men de går snabbt till motattack:

De menar nämligen, att Kristofer gör helt rätt. När en tidning, tillika Sveriges största musiktidning, faktiskt tar sitt ansvar i en värld där mörka krafter verkar för att få musiken till att förvandlas till en produkt, särskiljd från politik och samhälle, ja, då ska det uppmuntras. Och bevislistan är lång: Sonic har i det senaste numret träffat Sebastien Tellier, Kelley Polar, M83, Billy Bragg, Joel Alme och skrivit jublande recensioner av Nigeria-samlingar och Quiet Village.
“För förutsägbart”, kontrar då det vita laget.

“Må så vara”, hummar fotbollssupportrarna med nagellack, och fortsätter:

“Men när popmusiken är satt på undantag, när ingen tar sitt ansvar och skyller på musikens tillgänglighet, bör alla krafter enas för att stå som ett motstånd till fördummningen. När Bon intervjuar Basshunter och för länge sedan har slutat att ta musiken på allvar, fungerar det inte med inbördes smågruff där det enda målet är att kunna känna sig fräck på Gubbrummet på Spy Bar. Ty, det enda som kan hindra popmusiken för att leva för evigt är att någon får för sig att de tårar som rinner ned till marken av Scott Walkers sång kan ersättas av en limiterad APC-kollektion eller sista säsongen av the Wire, hur älskvärda båda de sakerna än är. Därför bör vi alla som vill försvara The Tough Alliances ställning i samhället enas mot den enda gemensamma fiende vi har: Idiotin.”

Det vita laget tittar tyst på varandra, någon försöker sig på ett “Men…”. Sedan lämnar de salen med skamset huvud.

Tio saker att slåss för den här veckan:

Love - Forever Changes (Återutgåva)
Ass - My Get Up and Go Just Got Up and Went (Album)
Late Of The Pier - Space And The Woods (Singel)
African Scream Contest: Raw & Psychedelic Afro Sounds From Benin & Togo 70s (Samling)
Holy Fuck - Lovely Allen (No Age Remix) (B-sida)
Mavado - On The Rock (Singel)
Unknown - Asbo (White Label-vinyl)
Zeus (AKA Joel Martin Of Quiet Village) - Estoeric Disco Mix
6th Borrough Project - Night Over Memphis (EP-spår)
Karen Dalton - Green Rocky Road (Album)

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Easy Life Top Beats.

I veckan ramlade promon av den kommande Strut-samlingen Nigeria 70: Lagos Jump (Original Heavyweight Aftobeat Highlife & Afro Funk) in i redaktionens brevlåda. Och efter ett par genomlyssningar kan vi konstatera att det är en bomb av stora mått. Att Nigeria redan blivit 2008 års motsvarighet till Mali står rätt klart. Tillsammans med Soundways nyligen utkommna Nigeria Disco Funk Special och Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-6 presenterar Nigeria 70 en sådan vanvettigt rolig popmusik att MIA:s fruktlösa försök får en allt kraftigare ton av patetik i sig.

Och när Strut på några månader dessutom samlat den renaste och finaste av postpunk , Kid Creole och gamla Ian Dury-tolvor på sina tre senaste utgivningar är det inte så konstigt att jag just nu håller dem nära de allra varmaste platserna av mitt hjärta.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , ,

Yacht Rock Episode 11.

Från den lysande Chanel101.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

—————————————————————————-
1. Rinse:03 Mixed By Supa D (Samling)
När radiostationen Rinse FM för tredje gången samlar ljudet från Londons förorter slås jag mest av hur mycket den moderna basslinen ständigt låter som ett eko från scenen då Leeland Palmers ögon för första gången spärras upp i andra säsongen av Twin Peaks.

2. Bill Brandon - On The Rainbow Road: The Muscle Shoals And Birmingham Sessions (Album)
När den djupt underskattade southern soul-sångaren Billy B:s singlar för första gången samlas på en CD är resultatet lika andlöst vackert och minnesvärt som den första lättsamma kyssen från den du i hemlighet länge har älskat. Och titelspårets melodi droppar likt soldränkt vatten ständigt i mitt huvud.

3. Brenda Ray - Walatta (Album)
Det har ju blivit lite prat om EM Records senaste, och för den delen alldeles utmärkta, återutgivning av Steel An’ Skins Reggae Is Here Once Again. Men det är på den här skivan som EM gav ut under sent 2007 som den mest ljuvligt sköra av Lovers Rock gömmer sig. Och det låter precis som om Studios edit av Rubies Room without a Key långsamt tillåtits mogna i decennier under en korkek. Ett av spåren gömmer sig för övrigt på Judys muxtape.

4. Bruce Springsteen - New Jersey (Brennan Green Edit) (Singelspår)
Bara för att Brennan & Bruce tillsammans låter exakt som det bortglömda Suicide-album Springsteen hade i tankarna när han skrev sovrumssångerna till den djupt överskattade Nebraska.

5. The Diaphanoids - Mermaids Of Lunaris EP (Album)
Exakt så här hade det låtit om Lindström & Prins Thomas hade skapat sin kronjuvel Reinterpretations på en vindfylld segelbåt strax utanför Madeira.

6. Kode9 & The Spaceape - Konfusion (Singel)
Gubbstep!

7. Lula Côrtes e Zé Ramalho - Paêbirú (Album)
Lika musikhistoriskt viktig som Milton Nascimentos & Lo Borges Clube De Esquina eller den där sammanställningen av de sånger Bob Lind spelade in med Jack Nitszche (Elusive Butterfly: The Jack Nitszche Sessions, hette den visst). När Lula Côrtes viskar fram den mest gådabenådade melodien över vad som låter som ett litet barns klagan i Não Existe Molhado Igual Ao Pranto är det den mest kärleksfulla progg som fallit ned från Latinamerikas berg.

8. Mari Boine - It Ain’t Necessarily Evil - Mari Boine Remixed Vol II (Album)
En norsk jazzsjungande same, kan det verkligen vara något? Well, om jag viskar att de som mer än några andra bär upp den här kommande mixskivan heter The Knife kanske ni börjar ana magnituden? Och då är jag ändå redan från början vansinnigt förälskad i Mari Boines karga fjälllandskap som målas upp i ständig blåton. Knife-mixen finns på myspace.

9. Del Shannon - Gemini (Pilooski Edit) (Singelspår)
Mina vänner i Dirty Sound System ritar om den gamla dängan till en symfonisk discoklassiker där blåset används som ett stegrande cresendo till en melodi som till synes spelas bakklänges över den mest konservativa sortens DFA-trummor.

10. Real Ones - Outlaw (Beyond The Wizard’s Sleeve Re-Animation 2008) (Singelspår)
Har jag pratat om den här tidigare? Well, det kanske jag har sörrni. Men det ändrar inte det faktum att Erol Alkans omstöpning av den norska proggpopen är där uppe med de finaste sångerna som skrevs av Colin Blunstone. Ett tag till i alla fall.

11. New Orleans Funk: The Original Sound of Funk Volume 2 (Samling)
Soul Jazz förnekar sig inte när de släpper ytterligare en fullständig nödvändig samling sånger från de mörkaste hörnen av New Orleans källare.

12. Nigeria Disco Funk Special: Sound of the Underground Lagos Dancefloor 1974-1979 (Samling)
Uppföljningen till den eminenta samlingen Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-76 som kom tidigare i år. Men till skillnad från ovan nämnda Soul Jazz-samling är det här inte den sortens funk som spelas sönder på förfester runt om i staden innan Fasching slår upp dörrarna klockan 00.00 natten mot varje söndag. Nej, den här samlingen är för ful och skitig för att ens komma fram till Kungsgatan. Den är gjord för festen utanför tullarna, och kommer aldrig att accepteras i lika hög grad av den vita medelklassen (förutom för en del “frigjorda” mammor) som den klassiska amerikanska varianten. Och precis just därför älskar jag den.

13. Quiet Village - Silent Movie (Album)
Det är ett exeptionellt intelligent och modernt album. Det är årets bästa.

5 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: Inga taggar

Socialisme ou Barbarie.

debord

Gick förbi minnesplatsen vid Västerbron idag.
Vandrade till den outsinligt sorgsna minnesplatsen där bilen parkerat, med de handskrivna meddelandena mot broräcket, strax ovanför de regnvåta blommorna och utslockande ljusen. Med The Embassys Boxcar i ipoden funderade jag på att ta ett foto. Vet inte varför, kanske för att det är ett av få tillfällen då betydelsen av en skev melodi så klart har gestaltats i bild och inte bara som en abstrakt känsla i bröstet.

Men det var för privat, så som varje ögonblick när musiken når dig så djupt, när den rör sig hela vägen genom APC-tröjan in till de mest orörda delarna av det som en gång var en tonårings lättsamma hjärta.

Och den enda slutsatsen vi kan dra av de där ögonblicken är detta:
De kan ta allt vi har, fram till slutet av våra andetag, men popmusiken är det sista de tar.

———————————————————————————————————————-

Dagens Låt: Västkustska ryggdunkarsällskapets edit avTom Pettys “Don’t Come Around Here No More”, som Oh baby like it raw bjussar på tillsammans med liten längre text med Anton Klint från kollektivet.

Årets album: Quiet Village - Silent Movie.

Lite retro: African Scream Contest: Raw & Psychedelic Afro Sounds from Benin & Togo 70s (Samling.)

3 kommentarer

Kategorier: Musik, Startsidan Taggar: Inga taggar

redskins

Från och med nu går Judys musiksmak att följa (nåja, till viss del) på Muxtapes. Tolv låtar som alla borde höra och förstå, färdiga att streama varhelst ni befinner er. I högerspalten på Judys startsida ligger numera en liten box som visar de senaste uppdateringarna. Just nu består Muxtapet av lite Lovers Rock, Skäggdisco, New Age, Surf och Afro-beat. Låter det som en perfekt blandning? Well, det är det.

Judys muxtape.

Inga kommentarer

Kategorier: Musik, Judy bjuder Taggar: Inga taggar

En vandrande sleezedröm

grindhouse

A grindhouse is an American term for a theater that mainly showed exploitation films. It is also a term used to describe the genre of films that played in such theatres. Grindhouse films are also referred to as “exploitation films.”

Jag har skaffat ett nytt hjärtebarn att bära som en osynlig badge på min marinblåa Thomas Burberry.

Grindhouse, denna fantastiskt ostiga genre, (som givetvis inte har någonting gemensamt med de märkligheterna som vuxna män gör med sina hjulförsedda plankor) är just nu allting jag kan önska mig. Egentligen är det bara en väldigt logisk fortsättningskurs till sommaren 2007, som ju ägnades åt DJ Harveys utflykter i metalland.

Det enda smolket i bägaren är ju att 90-talsmannen Quentin Tarantino, i samma stund som den första skivan från Sounds Of The Universe beställdes, attackerade mitt hem med sin uberruttna film med samma namn.

Men, även om Quentin och jag tar avstamp från samma plattform blir resultaten diametralt annorlunda. För där Quentin använder genrens ytterst små ramar till att skapa ytterligare ett sådant där kallt, hårt och - jag vill inte använda ordet - ironiskt verk är jag verkligen på allvar kär. På ett sådant sätt som annars endast är förunnat nya reggaeretroperspektiv från Soul Jazz.

Dock är jag givetvis endast ytligt fascinerad av själva filmerna. Det är ju soundtracken jag vill åt. Djupt snuskiga, rawkiga och roliga perspektiv på en garagehistoria jag och mina vänner alltid fnyst åt. Alldeles för länge studerade vi ju bara house, reggae, soft rock och hiphop, och vägrade sätta något annat under mikroskopet.

För sedan Quiet Village, denna fantastiska duo, ägnade en stor del av sin senaste Halloween-mix åt just grindhouse, och när skivbolag som Finders Keepers slagit sönder popmusikens referensramar med sin uråldriga progg, har vi alla blivit tvingade att röra oss vidare. För att inte stagnera. För att inte bli tråkiga, för att inte bli “Rock”.

Ändå når ingenting från de nämnda produktionerna samma toppar som den senaste Lovely Jon-mixen på det uberhemliga och ultrahippa bolaget Jigoku. Såvitt jag vet består de av Londonprofilen Cherrystones (hans vänner föredrar att kalla honom Garreth Goddard) och just Lovely Jon. (Är Jon skäggig, eller kanske en duo, eller ett flygplan eller Charlotte Perrelli? Ingen vet.)

Endast släppt som “an underground mix in a slim slipcase” (där har ni en finare beskrivning för CD-R, kids!) är Lovely Jon Presents Grindhouse Volume Two: Tales of Sleaze and Sin ytterligare ett välkommet långfinger åt Pitchfork.

För på den flashigt beskrivna CD-R:en gömmer sig en ännu orörd version av pophistorien, så orörd att den eventuellt har lurat mig att bli en goth i slängkappa under våren 2008. Det kan jag i sådana fall leva med.

B-kursen är upplagd såhär: Quiet Villages Fragments Of Fear-samlingar, Cherrystones “Crawl Back To Mine” och Jigoku has risen from the grave.

jigokuhasrisenfr.jpg

1 kommentar

Kategorier: Musik, Judy pladdrar, Startsidan Taggar: , ,

Inga kommentarer

Kategorier: Flamsigt Taggar: Inga taggar

ESCORT - ALL THROUGH THE NIGHT.

Inga kommentarer

Kategorier: Musikvideor Taggar:

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

habib

The B-52s - Funplex
Hur mycket jag än vill hata Fred Schneiders, Cindy Wilsons och Kate Piersons sånginsatser över de relikliknande rawk-gitarrerna kan jag inte låta bli att bli allldeles barnsligt fötjust och upphetsat klappa händerna när de förlöser det inledande spåret “Pump” i en refräng som hämtad ur soundtracket till Art School Sluts.

Don Henley - Building the perfect beast
Denna Eagles-frontman har alldeles för länge spottats på. Den nattskimmrande storstadspopen som Henley presenterar på detta 1984 års bortglömda rubin (samma år som yours truly föddes) uppvisar ett melodihantverk som i ensam majestät förvandlar en vanlig redaktörsdag i skrapan på Essingen till ett alldeles eget avsnitt ur tv-serienWest Wing. Ja, förlåt. Inga mer TV-liknelser idag.

Emtidi - Emtidi
När Mind On The Run gräver allra djupast i i de tyska Acid Folk-gömmorna blir resultatet oftast fantastiskt. Som här, där Fairport Convention verkar agera komp till Klaus Schultzes allra blekaste minimalism.

Ersen - Ersen
När mina kompisar i Finders Keepers Records samlar turkiske Ersens mest underbara funk-smockor på en liten behändig skiva kan jag inte låta bli att vara djupt imponerad över den målmedvetenhet som visas upp i de ständiga försöken att skriva om pophistorien.

Fjordfunk - Ovid 8
Med ett sådant namn går det inte att misslyckas. Mina allra djupaste discolustar får åter ett alldeles för stort utrymme, och när landsmannen Lindström river ner himlen på b-sidan funderar jag allvarligt på att flytta hela Gubbrummet på Spy Bar till en liten ö strax utanför Bergen där vågorna långsamt kan slå in över fönsterrutorna.

The Habibiyya - If Man But Knew
Varje spår låter som de böneutrop som TTA förevigade på A New Chance. Lika vacker som min nyinköpta marinblåa Trench från Thomas Burberry.

Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss
Om du hoppar över det lite onödiga spåret Zigenarliv Dreamin är pratet om Boogie egentligen rätt fånigt. De största poängerna kommer ju när Håkan klär sig i vit kostym och förvandlas till Clarence Carter anno 1969 och med ett snett leende sjunger till sin Nathalie eller vemsomhelst om hur kärleken är evig. Och starkare soul än på den vidunderliga Kärlek är ett brev skickat tusen gånger har inte gjorts på svenska sedan samme person för sex år sedan, under Det är så jag säger det - turnén, lät sin sång Minnen av Aprilhimmlen långsamt glida in i en sävligt lunkande New York New York som stilla rusade in i solen där bakom kullarna.

Joel Alme - The Queens Corner
Tänk er hur det hade låtit om Scott Walker slutade trumma på köttbitar och istället tog sig tillbaka till de djupaste och varmaste melodierna han skrev i sin ungdom. Joel Alme är en traditionalist som besitter en talang som är reserverade åt en på miljonen. Och på sin första singel skjuter han sin perfekta popmelodi långt ut i rymden där den tillåts dansa med Dennis Wilson och Tin Pan Alley på en plats där klockspelen aldrig tystnar.

Liquid Liquid - Slip In And Out Of The Phonomenon
Till och med Mo’ Wax-singlarna. Det kanske inte säger så mycket för er, men i min bok är det som om Moses åter klyver havet med sin futtiga pinne.

Lovely Jon - Grindhouse Vol 2: Tales Of Sleaze And Sin
Vad är hippast och fräckast just nu, undrar ni förstås? Svaret: En obskyr variant av gamle SVT-profilen Orvar (nej, han har givetvis inget efternamn) som gräver fram sin allra smutsigaste RAWWK och mixar ihop det med de allra ostigaste dialogerna från sin absurt stora samling sleaze-porr. Det är så modernt att jag kissar i brallan.

Lullabies In The Dark - Song For Marie & Elise
De smäckra evangeliska plinkandet. Det är som att spela A Mountain Of Ones Ride baklänges och på halva hastigheten. Som jag har drömt om att kunna göra det!

Nitedogs & Lovefingers - Black Disco
Sammy Barbots New Mexico är en fullfjädrad popsång inlindad i den mest underbara smaklösa skrud. Så när mina vänner på lovefingers hugger tag i den och stöper dess toner i en kontext som gjord för att hinka drajjor på Riche till blir jag fånigt förtjust.

Quiet Village - Silent Movie
Vad har Quiet Village gemensamt med Benga och Schlager-Tellier? De har gjort tre av årets bästa skivor såklart. Denna första fullängdare från utkanterna av Whatever We Want Records (den släpps faktiskt på !K7 av alla ställen) är de samlade intrycken av det allra första decenniet på 2000-talet.

The Shortwave Set - Replica Sun Machine
Annika Flynner och jag har en sak gemensamt och det är att vi hatar Danger Mouse. Så kan jag innerligt tycka om en skiva som den mannen producerat? Ja, uppenbarligen.

Zeus - Esoteric Disco
Joel Martin från nämnda Quiet Village gjorde den här mixen redan 2002. Men det är här vi hittar de första fröna till det som skulle komma att utgöra grunden till den konstellation som står i frontlinjen när popmusiken skall knuffas framåt. Och nu när Sounds Of The Universe släpper den igen, stenhårt limiterad, framstår den som vår tids motsvarighet till Karen Daltons tidiga 1960-talsinspelningar.

VA - An England Story: The Culture Of The MC in the UK 1984 - 2008
Englands musikkultur står ju förevigt i förgrunden av den mer slapphänta amerikanska varianten. Och på den här fina Soul Jazz-samlingen, från åren då skinrörelsen slutade älska sin soulmusik och istället blev The National Front, och fram till idag, uppvisas en sådan dogmatisk övertygelse om basens funktioner på popmusiken att valfri singel med Flo-rida framstår som ett skämt. Det är progressiv musik, i meningen att den ständigt är hånfull mot det som nyss har hänt. Därför låter även de äldsta spåren som om de vore inspelade nästa vecka.

VA - Computer Incarnations For World Peace II
Gert Jansson! Med ett sådant raggardoftande namn bör man också klara av att framställa den djupaste samlingen av balearisk house som möjligt är. Och det klarar Gert, till vardags trädgårdsmästare i Mölndal, alldeles utmärkt. För er kännedom finns också en annan Gert, troligen tysk, som sysslar med proggdisco och sådant där. Men jag vägrar tro att det är den Gert, och inte trädgårds-Gert, som sammanställt detta Taj Mahal av norsk modern fjordfunk.

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: Inga taggar

Fontän - Early Morning

dd

Vilken alldeles underbar heavy metal-pastisch.

Myspace.

INF!

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

1320533.jpg

Jag läser och bläddrar i nya nummret av Bon. Varje sida är vackert färgad i pastell. Bon är tidningen som mer än någon annan vill se sig själv som spjutspetsen i den popkulturella bevakningen, och som gärna frontar den Marshall McLuhan-älskande skribenten Anders Rydell och dennes högst läsvärda, men för den delen inte särskilt nya, teorier om tekniken som kulturell bärare. Allt detta är givetvis hedervärt, och på ett sätt också modigt. Men det är inte för Bons teknikartiklar jag skriver idag.

Tidningen har under de senaste åren allt mer gått till att bli en mer renodlad modetidning, allt enligt devisen “Mode är det nya pop”.
Egentligen ställer jag upp på den beskrivningen - mest för att det alltid irriterar någon från Borås. Bons modebevakning är också trevlig utan att vara särskilt kritiskt eller alternativ. Delvis beroende på samma faktorer som CRB - skribenten alla tråkiga människor hatar - tar upp i en alldeles lysande krönika:


“Läsare intresserade av mode blir förledda av svensk modepress. Det sker varje dag. Kritiken och det oberoende urvalet är obefintligt.Det saknas en modepress med självförtroende, med integritet att våga kritisera. Att gå så långt som att recensera kreationer och kollektioner med betyg, analys och essäer. Istället lottar Rodeo ut ännu ett par sneakers i samarbete med Adidas och garanterar annonsintäkter till tidningen.”

Men förlåt mig, jag springer alltid ut på sidospår. Vart var vi nu? Just ja, “Mode är det nya pop”. Bon har strategiskt dragit ned på all bevakning av popmusik, med motiveringen att exlusiviteten inom popmusiken gått förlorad i och med den “nya” tekniken.

På ett sätt kanske det är sant - ingen behöver ju längre postorderbeställa en samlingsskiva med My Favourite så som jag fick göra i min ungdom. Men för att Bon ska ro hem resonemanget krävs det också fingertoppskänsla när de väl skriver om ny popmusik. Förstår ni vart jag vill komma? Den finns nämligen inte.

Den enda artikeln som handlar om musik när jag bläddrar mig fram och tillbaka för att ta del av Bons spjutspetsjournalistik är en tradig 2000-tecknare om Action Biker. Och det gör mig alldeles tung i hjärtat.

Det har egentligen ingenting med Action Biker att göra, tvärtom ser jag vissa poänger med hennes barockt elektroniska popmusik. Men det är bara ytterligare ett tecken på en musikbevakning som är navelskådande och egenkär. En musikbevakning som aldrig lyfter blicken från Götgatsbacken i Stockholm. Hade artikeln publicerats hösten 2006 hade jag varit lugn med det - för det var innan Bon så tydligt deklarerade att musiken inte längre var tillräckligt exlusiv. Men idag är alla läsare av The Cricket bekanta med Action Biker sedan tidigare, och därmed har hon heller inte i Bon att göra.

Hade man haft pekfingrarna i luften och känt efter riktigt ordentligt hade Bon istället skrivit om Late Of The Pier, Beyond The Wizard’s Sleeve, Brenda Ray eller Group Inerane. De hade till och med kunnat skriva om Skull Disco. Men det gör de inte.

För sanningen är den att Bon på mycket lång tid saknat de skribenter som skulle kunna bedriva en modern, progressiv och initierad bevakning av popmusiken idag.

Och tills de gör det ringer orden om dess “förlorade exlusivitet” väldigt tyst och stilla. Innan dess är framtiden endast reserverad till den lilla subkulturella klick som förstår Galwad Y Mynydd, Silver Apples och PRB Streetgang.

Saker i Övrigt:

Levis 501 Vintage 1963 Reissue

Shackleton - Death Is Not Final (singel)
Courage Of Lassie - Sing Or Die (Album)
Brenda Ray - Walatta (Album)
Jack Johnson - All At Once (Sång)
Mindless Boogie - Lord Of Leafs (Skinny Joey Edit) (Sång)
VA - The Garden of Forking Paths (Curated By James Blackshaw) (samlingsalbum)
VA - Obsession (Bully Records FU 008CD) (samlingsalbum)

12 kommentarer

Kategorier: Musik, Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: Inga taggar

I Love Drinking

Tack till Socialism Magazine för videon.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

At the dark end of the street
that is where we always meet
hiding in shadows where we don’t belong
living in darkness, to hide alone

You and me, at the dark end of the street
You and me

Clarence, du är den mjukaste vackraste tröstkudden jag någonsin ägt. Håll min hand, vännen min.

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

HANDSOMEBOY TECHNIQUE

emf026pk5.jpg

Varför har ni inte sagt något? Och varför är det bara japaner som säljer den (det logiska svaret = han är japan).

I stället för att skicka märkliga promos med indierock till mig vill jag att NÅGON - vemsomhelst - langar över Magnificent Mass EP till redaktionen (Det vill säga min etta i Aspudden) nu. Allternativt ger mig en sajt där den kan beställas utan Nio miljoner yen i frakt. Hur mycket det nu är, fyra spänn kanske?

Under tiden ligger låtarna, tillsammans med Yoshitaka Morinos fantastiska Diana Ross-edit på Myspace.

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

benga

Kommer den här att vara med i förhandssnacket när ritualen om årets bästa skivor börjar? Klart den kommer.

Lyssna.

2 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Fuck Off Hästpojken!

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

I natt jobbade jag sent och slängde ut morgondagens tidning redan i dag. Rätt sjukt egentligen men facket säger att jag inte får jobba 31 dagar i månaden 24 timmar om dygnet så då blir det sådär. Var och skulle hämta ut nya mediciner idag och doktorn tittade på mig med en sådan där hmm hmm-blick och babblade om outredda trådar. That’s sick mate.

Jag önskade just att vi kan fast forwarda den här filmen sisådär ett halvår, så att vi kan skratta igen. Ni kan ligga i gräset och dricka vino tinto medan jag är barfota och spelar skivor. Just de här två skulle jag spela. Och så skulle jag säga: Du och jag, vi är de goaste av vänner. Inget jag gjort, gör eller någonsin kommer att göra är till för att såra dig.

Sedan skulle jag dansa så där fult som bara jag kan.

Alvy Singer - Kungsholmen

The Tough Alliance - New York City Violence By Alwy Singer

Tack till Kitty Litter för dem.

No need for a baseball bat
Don’t need no knife for a sharp attack
No excuses, no looking back
We think too much about the things we lack

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Har alla rökt sitt te den här veckan eller vad i helvete är det frågan om?

Stefan Thungren skriver i dagens SvD att vi inte “sedan Daft Punk deklarerade Da Funk fått en klubbhit med lika bred slagsida som den nu rådande blind med Hercules & Love Affair”. Förutom att det är en direkt lögn (*host*Justice vs. Simian*host*) är det också en smula tragiskt. Blind är ju i all sin enkelhet en oerhört platt sång; till för att tillfredställa de som är för tråkiga (eller troligare: för ointresserade) för att fatta Glass Candy, Rub N Tug, Sebastien Tellier, Pilooski och i viss mån, A Mountain Of One. Det är helt enkelt en jävla indiesång som lånar in Anthony Hegarty för att få stadens Granada-fans att godkänna den. Och ni vet väl att det är helt jävla förbjudet att smöra för dem?

En sak har dock Stefan Thungren rätt om - “positioneringen om årets hajp är alltså i full gång”, för det är precis vad jag sysslar med nu.

Och A-Lo drar några sidor längre in i kulturdelen i gång om The Teenagers. En sak ska ni har jävligt klart för er: Jag lyssnade på deras demo för ett år sedan och hatade skiten och gick efter detta skandalösa tips in på deras myspace och lyssnade en gång till och det är fortfarande totalt jävla FRUKTANSVÄRT. Massa kåta ungdomar som hoppas på att bli postade på fluokids, please! Men A-lo räddar i alla fall sig själv med det ständiga tipset om kommande Soul Jazz-släpp, släpp som aldrig är dåliga.

Var förresten ute med en kompis i tisdags som berättade att han krökat ned Andres till apstadiet för ett tag sedan i Göteborg och därefter tvingat honom att erkänna att han gillade Depeche Mode samtidigt som det filmades med en mobilkamera. Hillarous! Det kommer ni aldrig att få mig att göra kids, promise. Men jag tycker fortfarande om dig El Lokko. Det är trots allt i stor mån din förtjänst att jag sitter här och klaaagar och klaaagar över sakernas tillstånd.

Lyssna nu på det här och skriv ett argt blogginlägg efteråt:

Nick Nicely - Psychotropia 1978-98 (Album)
Johnny Bristol - Hang In There Baby (Album)
Williams - Love On A Real Train (Williams Oddessy Mix) (Låt)
Frank Sinatra - No One Cares (Album)
Wendy & Bonnie - Genesis (Album)
Boris - Smile (Kommande Album)
VA - Wayfaring Strangers: Guitar Soli (Album)
VA - Welsh Rare Beat 2 (Album)
VA - Funky Nassau The Compass Point (Kommande Album)
VA - Black Mirror: Reflections in Global Musics 1918-1955 (Album)
Mock & Toof - Beat Up & Lucky (12”-singel)

3 kommentarer

Kategorier: Musik, Startsidan Taggar: , , , ,

Glasvegas - Daddys Gone

how you are my hero
how your never here though
remember times when you put me on your shoulders
how i wish it was forever you would hold us
right now im too young to know

how in the future it will affect me when you go
you could have had it all
you, me, and mum y`know
anything was possible

spector

I wont be the lonley one
sitting on my own and sad
a fifty year old
reminiscing what i had

i wont be the lonley one
sitting on my own and sad
forget your dad, he’s gone

all i wanted was a kick-a-bout in the park
for you to race me home when it was nearly getting dark
how i could’ve been yours, and you be mine
it could’ve been me and you until the end of time
do what you want, when you want
be as fuckin’ insincere as you can

Ensam man

what kind of way is that to treat your wife
to see your son on saturdays
what way is that to live your life?

I wont be the lonley one
sitting on my own and sad
a fifty year old
reminiscing what i had

I wont be the lonley one
sitting on my own and sad
forget your dad, he’s gone

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Johnny Bristol sjunger everyday she’s around på det där sättet som han kan.
Och jag vet, det är ju inte sant, det är långt ifrån sant.
Sången efter, The five is burning, med det perfekta beatet, landar i min säng.
Och jag har gömt mig i ett par gula chinos,
Sjunger Wi-ba-ba-ba-pa-ba, och rättar till Tom Ford

Hörrni, har ni glömt att jag är pop och ni är rock? Frågan är bara hur man rättar till saker genom att kunna rabbla George Jackson-singlar i sömnen. Hur rättar man till något genom att plocka fram Paulies bortglömda Modernism: A New Decade och nynna beaten i förväg? Anyhow, så är det den finaste kunskapen jag har och resten spelar inte någon jävla roll.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

När inget annat hjälper

Moondog

Älskar Moondog. Och det här är hans allra första, som ges på ordentligt på skiva för första gången.

“What you means to me is what I means to rap”.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

The Pastels - Yoga

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Hittar ingen bättre version, men ni historielösa barn som lyssnar på Cat Powers senaste måste ju såklart få lite perspektiv på sakernas tillstånd.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Notera 501-patchen på röven.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Subway Sect - 1978 Now

subwaysect

Well, den här kom egentligen redan i oktober 2007, men eftersom vi har att göra med ett av de fem grundelementen i pophistorien (De andra är givetvis R. Kelly, Orange Juice, Karen Dalton och The Style Council) gör det ingenting.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Justus Köhncke - Safe & Sound

Så kom den till slut. Uppföljaren till 2005 års brillianta skiva “Doppelleben”. Och självfallet är Justus cover på Michael Rothers “Feuerland” med även här. Det är liksom skäggigt på ett meta-plan.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Det gör ont men går ändå

Tellier

Så kom årets första “årets bästa skiva” redan nu. Sebastien Tellier blandar Doo-woop, fransk smörsång, Göttsching-rytmer och de allra vackraste tonerna från ett halvt ostämt piano, som vilar mot åldersringarna på en sönderfallnad träparkett.

I övrigt har jag inget att säga förutom att jag älskar dig.

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: Inga taggar

Den där Obama

Den bästa analysen av Svenskarnas hållning till valet i USA står i vanlig ordning Kinky Afro för:

“Svenne Banan älskar Obama. I alla fall så länge han inte flyttar hit, inte tar våra jobb och våra tjejer, inte snackar en massa Rinkebygoja, inte smäller raketer inom tättbebyggt område och, sist men inte minst, ger fan i att släppa ifrån sig musik eller andra värdelösa kulturyttringar.”

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Nya tider.

Koff säger:
mp3-mannen. jag trodde det var jag.
Phille säger:
haha
Phille säger:
aac-mannen
Koff säger:
ja, det är du. lite töntigare. inte lika open source. mannen som inte kommer kunna spela sina filer inom en snar framtid.
Phille säger:
är i alla fall inte wma
Koff säger:
nej, då är man en riktigt snuskig jävel.
Koff säger:
livstid direkt utan rättegång.
Phille säger:
ja fyfan, hår på bröstet o allt
Phille säger:
snusk o förfall
Koff säger:
ja, vad har hänt med ungdomen?

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZongamin

ZONGAMIN - AZZAZZA (2008)

Promovideor på youtube. Sådana moderniteter.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Bokomslag

Jag vill ju att det ska skära i hjärtat lite oftare. Att det ska bränna till, betyda något. Kanske är det en omodern hållning för en 23-åring, kids, men å andra sidan har jag hört både The Winkies, Crunk Juice, Colin Blunstone och Williams Love On A Real Train (Version By Studio), så pilutta er.

Förlåt mig. Egentligen vill jag bara berätta om de tunga tårarna jag grät igår. Berätta om hur det kändes när de 100 sista sidorna i Åsa Linderborgs Mig Äger Ingen uppträdde som ett stegrande Crescendo i Stolthet, Ära, Misslyckanden och Sorg. Som en alternativ spegelbild till lyriken som hör till Jaheims Have You Ever, ett av de allra mest rörande spåren på den sorgligt förbisedda skivan Making Of a Man från 2007:

Have you ever
Thought of what you did
When you were a kid (sometimes)
As you reminisce

Have you ever
Thought about your life
Thought you paid a price (no doubt)
Cause It wasn’t right
Have you ever

Ever tell the truth but lied
Held back when you shoulda cried
Didn’t say it when you shoulda said goodbye
Meant something but didn’t say
Said something but didn’t mean
Seems like we all been through it

Titeln till Linderborgs bok, tagen från Gunnar Ekelöfs dikt med samma namn, ristar i sten hur blicken var klar när du var sjutton år, orädd och aldrig rädd för att misslyckas. När blicken var blå, innan du hamnade på en brits i Idiot City.

“Mig äger ingen,
Inte ens jag själv”.

Den alldeles vanliga berättelsen om Åsa och henne pappa Leif, liraren, Sveriges bästa härdarmästare på Metallverken (Eller “mentalvärken” som han föredrog att uttrycka det) som hämtade henne med cykeln från dagis skälver. Ett monument över den förlorande sidan i den nya ekonomin, över ett folkhem som ströp sig själv.

De två, som var bästisar och bundis, “Världens starkaste pappa” och “Hej gummeligumman fint att se dig” med varandra gled aldrig isär. Endast avstånden blev längre. Och Leif Andersson, med sin aldrig sinande dröm om socialismen, om rättvisan, står mig alldeles oförklarligt nära när han delar upp befolkningen i tre delar: Kärringar, Jävla kärringar och Jävla bra kärringar.

Jag gråter sällan längre men när boken är slut klappar jag försiktigt katten vid min sida innan jag byter ut påslakanet till kudden. Då är det alldeles genomvått.

Och det är ett jävla bra betyg.

I övrigt: den enda skivan ni behöver är Elkin & Nelson - 1972 2005. Latin Glam. Edición Especial 33 A.

1 kommentar

Kategorier: Startsidan Taggar: Inga taggar

Sakerna jag glömde….

regn

Ska inte tråka ut er med ytterligare en lista, men jag ville bara passa på att nämna dessa saker innan året glider över till 2008 - året då rockmusiken blir rumsren igen:

Rykiel Homme, Wyclef Jean, Flight Of The Conchords, Goodbye Nashville - Hello Camden Town, Min Väg, Mina Val av Göran Persson, Da’ Ville - On My Mind, Skream, Stone Island Denims, Tony Sylvester - Pazuzu (Prins Thomas Remix), Ondskans intervju med Edwyn Collins, alla mindless boogie-tolvorna, Abayudaya: Music From The Jewish People Of Uganda, SBU, The ABCs Of Kid Soul, London Is The Place For Me, Lil Wayne - Something You Forgot, Awesometapesfromafrica.blogspot.com, The Avalanches - So Why So Sad (The Sean Penn Remix 2002), Battles - Tonto (Four Tet Mix), Black Devil Disco Club In Dub, Quiet Village - Fragment Of Fear II, mindonrun.blogspot.com, Oljebaren, text-tv, Bill Bufford - Heat, Nitty Grittys herrstrumpor, Nynx Edits, Lindström - Let It Happen, Ghostface Killah, Jaheim - Have You Ever, Honeydrips - Farväl Karolin, Trapped In The Closet, Dansen med Smileyfigurerna på Spy Bar, Sista nummret av tidningen Sex, The Observer Music Monthly, Pilooski & alainfinkielkrautrock.blogspot.com, Allting Studio någonsin rört vid, Medieträsket i Midsommarkransen/Aspudden, T2 Feat Jodie Aysha - Heartbroken (Wawa Radio Edit) och den aldrig sinande kärleken.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens garv

Det här tyckte jag var roligt:

LINDSTRØM

Hans-Peter Lindstrøm började som gatumusikant med hjältar som Hank Williams och Bob Dylan. Nu är Lindstrøm ett av de mest bejublade namnen inom modern dansmusik och många gissar att 2008 blir det stora året för hans stråhattsdisco. Marcus Joons hälsade på honom hemma i Oslo.”

Inget ont om Marcus Joons, tvärtom han är en av få på ni-vet-vad-jag-menar som jag fortfarande har ett någorlunda förtroende för, men jag undrar vart den personen som skrev den pufftexten höll hus under år 2007? Inte där en musikskribent bör befinna sig i varje fall.

1 kommentar

Kategorier: Judy pladdrar Taggar:


Redemption Song - Joe Strummer & The Mescaleros


2Pac - Dear Mama

Cause when I was low you was there for me
And never left me alone because you cared for me
And I could see you comin home after work late
You’re in the kitchen tryin to fix us a hot plate
Ya just workin with the scraps you was given
And mama made miracles every Thanksgivin
But now the road got rough, you’re alone
You’re tryin to raise two bad kids on your own
And there’s no way I can pay you back
But my plan is to show you that I understand
You are appreciated…

I’m On Fire -Chromatics

Save the Country - Laura Nyro

A Mountain Of One - Ride

James Yorkston - ‘Woozy With Cider’


Boz Scaggs - What Can I Say

Edwyn Collins - A Girl Like You

The Lovin’ Spoonful - Do You Believe in Magic?

The Style Council - Shout to the Top

Robert Wyatt - Shipbuilding

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Jaheim - The Choosen One

Jag hoppas indien brinner i helvetet.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Am I Honest With Myself?

“Att byta medicin är ett jävla skit, men nu har vi baxat det ända hit”, sa min läkare och jag nickade. Anledningen var att jag uppvisat grava tendenser på dåligt omdöme när jag dök upp i ett par svarta chinos från Karl Lagerfeldt till sessionen.

Medicinen är också anledningen att jag ikväll stannar hemma, medan alla andra super sig däng på designskolan Beckmans månatliga undantagstillstånd. Det, och att jag har en skörd med nya skivor från Mindless Boogie, Ariel Pink’s Haunted Graffiti, Tenniscoats och Chaz Jankel att gå igenom. Och att studera bleep i väntan på Burial’s släpp på måndag. Om jag vill - och villig är den korrekta benämningen på mig - äter jag gröt, tvättar en stonie i lammull och öppnar en flaska El Coto på köpet, samtidigt som jag läser A-lo:s krönika i väntan på något bättre. Som ett socialt liv, exempelvis.

Burial, ja. Jag plockar fram Ghost Hardware, den föredömligt disiga singeln som hyperdub släpptes i våras och låter nålen knulla tolvan. Min flickvän är nämligen på Marie Leveau.

Så regnar den vackraste frasen jag vet stilla igenom högtalarna och fönstren i mitt rum fångar den stilla och ekar i takt. Jag viskar med i orden: Love. You.

Och så somnar jag.

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , ,

Som svar på frågan om vilket band som egentligen är bäst genom tiderna.

2 kommentarer

Kategorier: Musikvideor Taggar:

Orange Juice - Rip It Up

Dude N’ Nem - Watch My Feet

Janet Kay - Silly Games

Inga kommentarer

Kategorier: Musikvideor Taggar: , ,

Time For Heroes

Jag smålog när regnet kom. Ni vet, när det kom så där som det alltid gör: åt helvete för mycket på en gång. Jag smålog av Bill Buford och blev alldeles frustrerat lycklig av Le Shop-rean.

Två gånger var jag nära gråten: av Pol Pots framträdande i det där engelska programmet min flickvän postade några rader nedåt. Men det är den andra gången vi ska prata om, vänner.

Den andra gången var jag omsluten av mitt rätta element. Modeslavar, passionerade sådana givetvis, vinylsamlare och gamla krogalkisar. Allra mest var jag omsluten av hatet, vår tids motsvarighet till bortamatchen. Och trots det vidriga i att ha musik i halvtid blev jag lite rörd när DJ:n spelade Babyshambles Delivery, som släpps i dag men som de flesta sedan länge har hört.

När det första målet – det mot oss - kom stod vi där i trenchcoats, pikéer och fernetfläckiga jeans och slöt oss samman mot de vidriga idioter som var ansvariga för tårar, eventuella könssjukdomar, arbetslöshet, tråkiga jobb, fläckiga skor, fula frisyrer, trista flickvänner, pojkvänner och precis allting vidrigt som folk försökt trycka ner i våra halsar alldeles för länge.

Som, exempelvis The Hives.
Finns det verkligen ingen som funderar på vad som händer på en viss tidningsredaktion när de väljer att ha dessa herrar på omslaget? ”Hörrni, här är ett vitt, trist och skitstort band. Dem bara måste vi ha på omslaget”.

Just den här tidningsredaktionen – låt oss för enkelhetens skull kalla den S/M - har dessutom lyckats toppa sina omslag med The Ark och Sahara Hotnights under 2007. Och Peter Jöback fick i senaste numret en sjua av tio möjliga i betyg. Skulle det vara rebelliskt? Kreativt? Modigt?

I samma nummer råkar som av en händelse finnas få se; en, två, tre, FYRA artister som bättre gjort sig förtjänta av omslagsplatsen. Det här handlar inte om rätt eller fel – det handlar om att majoriteten alltid har fel och att det är en musiktidnings jävla plikt att stoppa in Robert Wyatt på omslaget om det finns möjlighet. Och mannen bakom den artikeln – jag förstår att du skriver så sällan som du gör för Sado-Macho-magasinet.

Var finns hettan, berättarviljan, viljan att rita om den förbannade idiotin som vi mera känner till under namnet ”musikhistorien”?

”THE HIVES BRINNER I MISSISSIPPI” står det på detta numera mytomspunna omslag. När jag av en händelse (egentligen inte) surfar in på Harleqin-förlagets webbsida står det ”Två självständiga och ambitiösa vänninor överväldigas av kärleken” och det är precis samma billiga knep att locka läsare med klara och tydliga varor där läsaren vet precis vad som väntas: Sex, kärlek, plattityder och en och annan spydig kommentar. Nämnde jag ordet billigt?

Så. När det där målet kom var det allt det här som rasade igenom mitt huvud och gjorde mig alldeles, alldeles tårögd. Sen kom regnet.

För övrigt är det bara det här som gäller:

Sir Richard Bishop Polytheistic Fragments (album)
Joyce & Dori Caymmi - Rio Bahia (album)
Cut CopyHearts On Fire (singel)
Robert WyattComicopera (album)
V/A - Brazil 70 After Tropicalia (samlingsalbum)
The Mitchell BrothersDressed For The Occasion (EP)
The Fire EnginesHungry Beat (Album)
Les Edits Du Golem Edits 001 (Vinylsingel)
A Mountain Of One Brown Piano (Singel)
Studio The Keys By Studio (Rubies Edit) (Kommande singel)
Ben Westbeech Welcome To The Best Days Of Your Life (Album)
King Creosote You’ve No Clue Do You (Pilooski Edit) (Singelspår)
Forro In The DarkBonfires Of Sao Joao (Album)

4 kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: , , , , , ,

Vad skulle jag göra utan mina bästa vänner? Honest Jon, Eskimo, Whatever We Want, Finders Keepers - Alla bolag som har förgyllt 2007 på ett sätt som varken Seroxat eller ett par skor från Buddahood någonsin har kunnat. Även fast - det ska erkännas - sådana saker är rätt trevliga de också.

Denna gång är det skivbolaget Numero som får mig att dansa min allra allra fulaste dans. De har grävt djupare än någonsin inför sitt senaste släpp: Samlingsskivan Home Schooled - The ABCs Of Kid Soul . Den är allt jag har drömt om och lite till. Små barn som sjunger så fint de kan, inbäddade i bomullsmelodier från Motown, exporterade till den amerikanska landsbyggden, till städerna, till gatljusen.

Lyssna bara på den här beskrivningen:

…the folks at Numero Records have uncovered a whole host of rare kid soul acts from the 70s — most of them a fair bit funkier than their Motown contemporaries! The tracks here all clearly follow the lead started by Michael and his brothers at the end of the 60s — but the music is way more than just a simple copycat of Jackson modes — as each of these artists have a really individual approach, and a heck of a lot of personality in their music — despite their youthful years. In true Numero fashion, most of the cuts here are from tiny little labels — issued only as singles back in the day, but produced with a great deal of enthusiasm for the music — and a confident, competent sound that’s quite striking, given the age of the performers. The package comes with complete notes on the music — opening up a whole world of lesser-known kid soul acts…

Glid in på Honest Jons webb och sätt sprätt på veckopengen.

4 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

“Kristina. Stanna!”

koffemsn1.jpg

Minds alive! On Friday Street
Summerflys around my feet
And wee still stars
Are in my eyes
And mine’s alive on Friday Street
A pulse goes on, on Friday Street
Time seems longer against its beat
And it’s easy to remember
And it’s hard to forget
That mine’s alive on Friday Street
Yeh! Mine’s still alive on Friday Street

And I see myself
And it seems so clear
I can walk through the world
Like I’m not really here
And I really don’t care
‘Cause mine’s still alive on Friday Street
Lives alive on Friday Street
You start to shine in a brand new heat

And the world is clear
Like you’re not really here
And I see myself
And I’m really not scared
‘Cause mine’s still alive on Friday Street
Mine’s still alive on Friday Street
It’s like plugging back in on Friday Street
May it always come alive! on Friday Street

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

För sent.

wilson.gif

Ibland tar orden bara slut. Jag hoppas du dansar sådär som du lärt mig i din himmel.
Tony Wilson, när jag var femton var du mitt allt.

Jag älskade dig. Kanske har jag gått vidare nu, men hjärtat glömmer aldrig det hjärnan döljer.

Tack.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

franke41.jpg

I strävan efter popmusikens förnyelse finns bara en sanning; att jakten och hånet mot allting som kan klassificeras som goth måste fortsätta. Kärnan i denna kamp består självklart att vi måste betrakta det svarta ljudet som en avart; något som inte är på riktigt, eller som Sverigedemokraterna.

Detta har för mig sällan varit så klart som när jag på lördagens morgon tog tåget ner till Göteborg för Way Out West - valde de namnet efter den där trancegruppen? - till en blandning av Sorcerer, Lindström, Orange Juice och Rappers Delight Club i min ipod, och Bill Buffords alldeles strålande matreportage Heat i knäet.

Emellanåt läser jag gårdagens SvD; och konstaterar att Lokko, för andra veckan i rad, nämner Nu Grave som det smalaste och vackraste popkulturen kan ge dig denna höst. Hoppas att du är ironisk min käre vän, men jag tvekar. Därför är det på plats att skriva sanningen:

Nu Grave är ingenting annat än en genre som benämner 2007 års största fiende, strax före avskaffandet av fastighetsskatten och Sovjetunionen. Nu Grave är Depeche Mode, det är Judas, det är Bläckplumpen. Nu grave är inte det nya Balearic, inte det nya World Music. Gosh, det är inte ens i närheten av att vara Lovers Rock.

Det. Är. Goth.

Så här sitter jag nu och hör ljudet av en indianklädd New York-bo som spelar rock. Hans namn är Devandra Banhart - jag är väldigt ond på dig, hör du det Dev?

Till det viktiga: hade en förhoppning om att hugga tag i Franke, men de ville hellre supa sig dyng (och nämnde något om att “repa” också).

Men ni får bilder på den första spelningen på fyra år för Göteborgs femte bästa band. Om jag inte somnar inbakad i en goth som får med mig på Spoon.

franke11.jpg

franke21.jpg

franke31.jpg

Tacka Helena Sundin för bilderna.

4 kommentarer

Kategorier: Festival, Startsidan, Way out West Taggar: , , , , ,

Ingmar Bergman var Pop.

ingmar_bergman_smultronstallet.jpg


Så sitter jag på jobbet, och märker tisslet och tasslet:
Det ryktas om att Ingmar Bergman är död. När det väl är bekräftat vet jag bara att ett stort jobb ligger framför mig och jag hinner aldrig riktigt tänka. Några timmar ser jag att BBC, CNN och The New York Times toppar med historien om den märklige, skygge regissören som slutligen hämtades av döden, vid en ålder av 89 år.

Förlåt mig, du kanske tycker det är kefft att göra så uppenbara referenser till Det sjunde inseglet, men i sådana fall är du bara dum.

Jag är inte värd att sägas kunna någonting alls om Bergman. Men en sak vet jag: Världen blev lite tristare, lite mer skitig och grå i dag. För även om jag aldrig kysst honom under ett fikonträd så höll jag honom kär. Hur skulle någon kunna göra något annat med en person som hela sitt liv så tydligt fört en kamp mot ignoransen, the letting-go, och samtidigt så kärleksfullt omfamnat och förfinat minnena av barndomen. En barndom menad till att låta det daggröna gräset och den första kärleken omfamn kroppen, men som istället svärtades ner av fula, fula minnen.

Hur skulle jag någonsin kunna göra annat än att älska en person som så hämningslöst inspirerat Scott Walker? Och jag ser att människor nämner Bergman i samma andetag som Polanski och Kubrick. Men hur mycket jag än har uppskattat dessa mäns filmer så kommer jag inte ifrån sanningen: de var rock - Bergman var fulländad popmusik. Bergmans film- och teaterspråk, med samma ständigt återkommande tematik: den om födelseln och döden och gränslandet till vuxenvärlden. En tematik som är en spegelbild av Frankie Vallies Lets Hang On, Dennis Wilson & Rumbos Wild & Free, Forro In The Darks I Wish (Bundle Of Contradictions) och The Games The Doctors Advocate.

Bergman gav världen eskapism och tröst. Allt det som The Brakes lovar men aldrig ger.

Därför blinkar mina ögon nu oftare än vad de brukar. Därför var Bergman den störste och det är därför jag just i dag hyser en större tilltro till livet, möjligheterna och kärleken. För att Ingmar påminner oss om just det. Om att verklig kärlek aldrig accepterar historiens svidande nederlag.

“Jag har länge vakat vid din sida”.

“Jag vet.”

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan Taggar: , , , ,

Vän: Vad tycker du om muse?
Jag: Prostituerade charlataner.

Så mycket falskhet jagar mig om nätterna. Jag ser DOM i drömmarna; vrider mig bortåt, rör tanken mot just den där scenen jag låtit huvudet spela upp för mig när allting annat känns för tungt. När inget annat hjälper sluter jag blicken.

Jag är elva år gammal och sitter i förpiken till mina föräldrars segelbåt, och lyssnar till ljuden som strömmar ut ur den bärbara cd-spelaren. Mitt hår är vitt av solen.

“Down here its just winners and losers and dont
get caught on the wrong side of that line”

- Atlantic City från skivan Nebraska.

Jag tror att min pappa får översätta texten. Ni förstår, jag var länge fruktansvärt dålig på engelska och även när jag hade fyllt tonåring kände jag mig som Robert Nilsson i Willhelm Mobergs utvandrarepos. Jag struntade liksom Robert i den där fonetiska skriften som alltid skrevs inom parentes som bara förvirrade saker och ting. I stället uttalade jag ordet som det skrevs.

Men jag minns att jag fick orden förklarade för mig, och att jag aldrig skulle komma på fel sida av linjen.

Men det är inte längre jag som riskerar att hamna där; det är ni, mina vänner. Om ni inte ser upp kommer ni att falla ned i ett träsk av meningslösa rockband, förvirrad blogg-electro och politisk korrekt hiphop. Hamnar ni där, bland postorder-kläder och i avsaknad av skönhet, så skyll fan inte på mig. Jag har alltid ställt upp för er -försökt att rädda er. Men; om ni vill umgås med de andra äggen så gärna för mig.

För medan ni dricker te och lyssnar på Talib Kweli och The Editors dricker jag rosévin och umgås med mina närmaste vänner: Style Council, Pilooski, Prins Thomas, Prince Philip Mitchell, Whatever We Want Records, T.I, Franco Battiato, Ambrose Adekoya Campbell, Matinee Orchestra, Tori Kudo, Wade Nichols, Chris McGregor’s Brotherhood of Breath, Lil Mama, Arthur Russell, Babyface, Edgar Jones, Emmanuelle Parrenin, Escort och Sonny Jim.

Vi trängs i min lilla lägenhet, högläser en novell av Adam Hasslett, öppnar en flaska till, matchar scarfsar med strumpor från Nitty Gritty, och kvällen når sitt crescendo när Paul Weller tar fram den outgivna Modernism: A New Decade från 1989. Skivan som Polydor i sin uppriktigt ärliga dumhet stoppade, en handling som blev början till slutet för The Style Council.

Samtidigt sitter ni och vältrar er i en soffa som heter Bertil och tror att Shout Out Louds är världens bästa band. Och vi hör er, vi hör hur ni sjunger med så att era v-ringade tishor från Sunny Beach spricker i sömmarna.

Den oklädsamma doften av rockmusik når ända in till oss. Babyface, Edgar och Emmanuelle får genast något svettigt i blicken. Baby börjar få stånd och gastar något om ” men är inte Axl Rose lite underskattad ändå?”.

Själv börjar jag flacka efter svettiga blonda studenter, och Paul tycker att det är en bra idé att ta fram gitarren för “att sjunga lite trevligt ihop”.

Just då reagerar Prins Thomas. Han stövlar fram till stereoanläggningen, och ersätter ert oklädsamma försök att rockifiera oss med Studios sanslöst vackra förnedring av Shout Out Louds - den sång som numera heter impossible.

Från er lägenhet tystnar musiken. Doften av hampa och svett sänker sig över era kroppar. Någon juckar lite lätt mot soffan Gustav. Och mellan tonerna som skickat tillbaka farbror Rock till helvetet når det stilla meddelandet fram till era öron:

Vi hatar er.

Bäst i dag: Franco Battiato - Il Vouto, Ray Baretto - Can You Feel It, Lindström - Late Night Tales, Vampire Weekend - Wampire Weekend EP, T-Pain - Im Sprung, Ivor Cutler - Velvet Donkey, Ilya Santana - Discotised/Holding You, Barbed - Doubleclick Countryside EP.

7 kommentarer

Kategorier: Uncategorized, Startsidan Taggar: , , , , , ,

Bäst Vecka 28.

Ni trodde jag hade glömt? Nåja, det är bara jobbet vid den stora betongklumpen på gärdet som har hindrat mig lite.

albumart_d401ea10-1bec-4e91-91aa-011898791f9e_large.jpg

Pale Fountains - From Across The Kitchen Table

Inga melodier har någonsin varit mer fulländade än vad de var 1985.

28097.jpg

Ambrose Adekoya Campbell - London Is The Place For Me 3

Fundamentet som London vilar på än i dag. Linjerna till Mike, Lilly, Jamie och Pete är tydligt kartlagda av mina kompisar på Honest Jon Records.

bdb_prom_remix.jpg

Badly Drawn Boy - Promises Remixes

En promoskiva som innehåller mixar av Reverso 68, A Mountain Of One och Beyond The Wizards Sleeve tillsammans med Badly Bruce´s bästa låt är så klart din vän.

ras21_a.jpg


African System Orchestra - Canon Kpa Cum

Ni pratar om Ne-Yos melodier - Jag är fullt upptagen att studera de bortglömda regndroppar som aldrig föll över Joe Strummer.

00_front.jpg


Cat Stevens - Izitso

Han är på Crack. Och så hittas ju discons syssling Was Dog A Doughnut? här.

artwork5.jpg

Joakim - Monsters And Silly Songs

I två månader ignorerade jag Monsters And Silly Songs. När det skeva discobygget till slut strök mig över pannan kom frågan; “But Why!?”

klausnomi.jpg

Klaus Nomi - Klaus Nomi

Bara för att en av historiens finaste sånger gömmer sig här, komplett med tysk brytning: den alldeles underbara You Don´t Owe Me.

frontcover1.jpg

Lexx - Sympthom Of The Sea

Chris Rea. Som jag har väntat på din återkomst.

00-va-late_night_tales-lindstrom-alncd18-promo_cd-2007-front.jpg

Lindström - Late Night Tales

Ja, och så har vi ju Lindström. 2000-talets alldeles egna Raymond Scott. Och hans smak är givetvis oantastlig när han får äran att bygga vidare på Late Night Tales-serien.

artwork.JPG

Moondog - H’art Songs

Mannens mest lättillgängliga album; fortfarande med en vindlande doft av New York anno 1954.

00-mudd-claremont_56.jpg

Mudd - Claremont 56

Balearic! Balearic! Balearic! Jag tänker hålla fast vid genren tills de fäster mig vid skampålen. Eller åtminstonde en vecka till.

folder.jpg

Pilooski - A Digital Catastrophee

Det är ju så svårt med Pilooski; han är ju irriterande ojämn emellanåt. Men han är snygg och har gjort Frankie Vallis Beggin´, som i det här landet mer är känd som Magnus Carlssons Jag Ber Dig. Men den ligger inte på den här releasen. Ha!

r-865453-1167571215.jpeg

Tangoterje - On The Beach

När vi ändå diskuterar Rea så har mannen aldrig låtit bättre än när en galen norrman hugger honom i solbrända småbitar.

artwork6.jpg

The High Bees - Some Indulgence 12″

Ya Know This. Den lilla singeln som The Embassy bär, som Sebastian Flyte bär nallebjörnar, på omslaget till deras alldeles egna låt med samma namn. Och så klart är det alldeles lysande.

folder1.jpg

Permanent Vacation Records - VA

Ett av vår tids finaste skivbolag samlar sina artister för att ljudsätta den ändlösa semestern.

wu_tang_clan_enter_the_wu_tang_36_chambers-f.jpg

Wu Tang Clan - Enter The Wu Tang Clan: 36 Chambers

Och så slutligen en av världens bästa skivor. Mytologisk, unik och alldeles, alldeles underbar.

1 kommentar

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , , , , , ,

25. R.Kelly - Double Up

frontcover.jpg

Min vän, hade du bara undvikit att försöka göra hiphop och att ta in Chamillionaire hade du inte varit på denna hedrande 25-plats.

24. Bone Thugs N Harmony - Strenght & Loyalty

artwork.jpg

Människor är okunniga och saknar vett; hur kan de missa att 2007 års motsvarighet till The Shangri -Las är ett gäng snubbar som bor i samma hus?

23. Otterman Empire - Babylon & On (Slow 33 + 8)/7″

artwork1.jpg

Ytterligare en galen ljudvärld från världens just nu bästa skivbolag; Fantastiska Whatever We Want Records. Det är ljudet av en komplett schitzofren New York-bo utan ett uns kodein i kroppen.

22. Takeshi Nishimoti - Monolouge

artwork2.jpg

Som om Tori Kudo skulle fötts stum av Steve Reichs moder.

21. Crime Mob - Hated On Mostly

artwork3.jpg

Popmusiken tillhör ungdomen, de orädda. Något som söderns finaste konstellation visar alldeles klart.

20. J. Dilla - Jay Loves Japan

cover4.jpg

Efter sin död forsätter Jay Dee att visa upp sin genialitet. Det är ljud som spänner, förvandlas och reformeras.

19. Antenta - Camino Del Sol (Version Speciales)

00_front_original_cover.jpg

Den djupblå discon som greppar tag i Antenas drygt 20 år gamla skiva lyckas med konststycket att göra om den till den allra tunnaste sorten balearica.

18. Jamie T - Panic Prevention

artwork4.jpg

Somliga har missuppfattat Jamie T som en släktning till Mike Skinner eller Dizzee. Inget kunde vara mer fel. Han är bara 2007 års version av Ambrose Adekoya Cambell.

17. Panda Bear - Person Pitch

cover1.jpg

Det är bara under det fantastiska året 2007 som Person Pitch skulle hamnat så här långt ned. Animal Collectives söner gör numera den sköraste och mest poetiska popmusiken som finns.

16. Escort - All Trough The Night 12″

front.jpg

Vägen framåt stavas D.I.S.C.O, och jag skulle kunna hugga av mig en arm för att få dansa till Escort, samtidigt som Rozetta Johnson kliver ut ur soulhimlen, ned till oss döda för att åter skänka oss liv.

15. Piana - Eternal Castle

00_folder_large.jpg

Titta på skivomslaget här ovan; ingen beskrivning i världen utom just det kan göra Pianas senaste verk rättvisa.

14. Rune Lindbaek - Klubb Kebabb

cover2.jpg

Den märkliga blandningen av norska fiskarvisor, TOTO:s africa och hyptotisk vacker disco tar ett andetag från mig varje gång den snurrar igång.

13. Justice - Cross

31bcapuhupl_ss500_.jpg

Någon gång ska vi på allvar diskutera detta 2007 års motsvarighet till Daft Punks Homework. Martin Gelin anklagade skivan för att inte ha “en enda ny idé”. Det kan bara komma från en Whigger i New York.

12. Taken By Trees - Open Field

_fron_cover_large.jpg

Med stor sannolikhet blir det här årets näst bästa svenska skiva. Detta blyga och fullständigt naiva verk blickar med stora ögon mot himlen där Hans-Joakim Roedelius ritar sina mest drömska bilder.

11. Nick Lowe - At my age

at-my-age-cover.jpg

En gammal mans verk som med sin förädlade röst är lika sällsam och angelägen som någonsin tidigare. Stundom är det djupt fascinerande. Vid andra stunder, lyckas Lowe blåsa bort allt mörkt och tungt ur min kropp.

10. Black Devil Disco Club - Black Devil In Dub

cs266893-01a-big.jpg

Tiden var äntligen mogen för att BlackDevil åter skulle vakna till liv. Varje sekund i den här dub-versionen skvallrar om att musikhistorien är på väg att skrivas om, ytterligare en gång.

09. T.I - T.I vs. T.I.P

ti_vs_tip_album.jpg

Världens bästa, och snyggaste, rappare slår till med en ljudbild som nästan är smal och spänstig. Detta tillsammans med ett accelererande storhetsvansinne gör att T.I är bättre än någonsin.

08. Lindström & Prins Thomas - Reinterpretations

cover_front.jpg

De norska mästarna gör den allra djupaste av disco, med hjärtat utanpå Paul Smith-skjortan. Även fast den skjortan antagligen är en glesbygdskavaj. Whatever.

07. Kalle J - Vingslag/Unga Hjärtan 7″

vingslag.jpg

Alla borde sampla Burt Bacharach minst en gång i livet.

06. A Mountain Of One - EP 2

cover3.jpg

Är det disco? Är det Chris Rea? Ljuden ekar av studiorock; alldeles fulla med skägg. I vilken tidsålder som helst utom denna hade det varit ett skäl till skratt. Nu är A Mountain Of One den akt som får mig att se med tillförsikt på framtiden.

05. Tank - Sex, Love & Pain

cs267735-01a-big.jpg

Hans röst berör mig till tårar.

04. Map Of Africa - Map Of Africa

mapcover.jpg

Whatever We Want´s milstolpe: En urteoretisk och konceptuell produktion; som om de senaste årens försiktiga utsvävningar på orörd psykadelica- och disco-mark nyligen har gjort sitt examensarbete.

03. Battles - Mirrored

51f3ig8lygl_aa240_.jpg

Joe Meek har fått fyra bedårande och komplett galna småsyskon.

02. Bassekou Kouyate & Ngoni Ba - Segu Blue

segu_blue_cover.jpg

Inget kommer under 2007 bli vackrare än den fjäderlätta popmusiken som virvlar runt Segu Blue:s 14 spår.

01. The Tough Alliance - A New Chance

cover.jpg

Förstår ni så förstår ni. Resten kan ägna sig åt att smiska sig gula och blåa.

3 kommentarer

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så var det dags igen. Traditionsenligt, vilket i sammanhanget är en ironi. När vi förfaller till traditionerna finns bara skalen av oss kvar.

ice_cube_-_amerikkkas_most_wanted_-_front_covertarget_com.jpg

Ice Cube - AmeriKKKas Most Wanted

En häxbryggd av energi, ilska och de mest oöverträffade beatsen herren har skänkt oss. Dessutom är raden “Fucking around in a crap game, niggas think I’m soft cause now I’m in the rap game” det tuffaste jag hört ever. Och den som får äran att inleda TTA:s monumentala kärleksförklaring Take no heroes är såklart etta även här.

“Ice Cube
Brian, Jackie Wilson
Always make me feel strong
Paul and Joe and Mick
CeCe, Kevin, Vic
Tim and Leroy Burgess
Always at my service
Alton, Barry, Scott
They take me to the top”

folder.jpg

Chris Coco - Heavy Mellow

Min dator gillar att tagga den här som “New Age”. Som vanligt har den dock fel; det är bara den sköraste sortens popmusik.

front_cover.jpg

Beanie Sigel - The Reason

Hamnade lite i skymundan av debuten The Truth och den ständige Jay-Z:s eskapader. Men det fråntar inte det faktum att det var en av 2001 års bästa skivor.

dystymemphis_folder.jpg

Dusty Springfield - Dusty In Memphis

Aldrig, aldrig har engelsk soul låtit vackrare och mer egensinning än när den lånades ut till USA 1969. Över 30 år senare har den fortfarande inte kommit hem.

efdemin.jpg

Efdemin - Efdemin

Som om tysk techno inte är det omodernaste 2007 kan erbjuda? Visst inte. Hjärtat rinner ut ur händerna när Efdemin gör årets respons på Booka Shades monstruösa Movements.

puccini_tosca.jpg

Giacomo Puccini - Tosca

Bara för att dansen över årets sommarfält aldrig kan vara komplett utan min partner i crime, Giacomo Puccini. Inspelningen med Maria Callas är i en klass för sig.

champdeluxe.jpg

Jaylib - Champion Sound

Madlibs och världens sötaste J. Dillas samarbete från 2003. Nu i en helt livsnödvändig återutgåva som bevisar att Jay faktiskt var Jesus återuppstånden.

00_cover_front_large.jpg

Lio - Lio

Redan när jag såg omslaget visste jag; jag var hemma. Allt sökande världen över efter den felande länken mellan S:t Etienne och Klaus Nomi var förgäves; svaret fanns i Belgien, fullständigt bevarat på Lios debutalbum. Och jag saknar ord för att beskriva dess skönhet.

cs236399-01a-big.jpg

Talc - Sit Down, Think

Bara för att arkeologisk teori alltid är viktigare än slutprodukten.

albumart_e9548684-e6a0-4de3-86a0-50f9bbb78a51_large.jpg

The Art Of Noise - Who´s afraid of the art of noise?

Bara för att dynamiska ljud alltid är bättre än tomma verser.

frontal.jpg

The Young Rascals - Groovin´

Bara för att ett av de allra, allra bästa popalbumen kommer i en ny utgåva som just du måste äga för att ens kunna kvala in till den årliga tävlingen Modernismens Nya Grepp.

homosapien_folder.jpg

Pete Shelley - Homosapien

Ett av de finaste omslag jag vet sitter på detta Buzzcocks frontmans mästerverk. Von Sudenfed kom några år för sent, minst sagt.

antibalas-security_b.jpg

Antibalas - Security

Konono no.1 håller på att tramsa med Björk, så under tiden får ni hålla till godo med den här. Misströsta dock inte; den har fått mig att trumma på min kropp, så rent teoretiskt - ni vet vilket som är viktigast vid det här laget? - är det en helt lysande liten skiva.

cover5.jpg

Andreas Vollenweider - Caverna Magica

Och så den finaste stunden från min schweiziske vän Andreas långa och märkliga karriär. I natt somnade jag med den här i lurarna; vaggades in i den tryggaste av alla drömska världar.

1 kommentar

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , , , ,

51jnynkdholss500tl0.jpg
Taken By Trees - Open Field

Jag vaknar med klibbig spritsmak i munnen och renar hjärtat mitt med svavel och sveriges vackraste röst. Lost & Found är den mest vingligt friska sång att vakna till. Vit skjorta och en svag ramlösa och en trasa mot pannan.

970724.jpg

Boz Scaggs - Silk Degrees

Den korrekta musikersoulen borde aldrig blivit sådär elakt mobbad. Jag vill pussa den här vite mannen i pannan och utvandra till Amerika - The land of plastsoul och trånga 501:or.

corduroy-road.jpg

Goldmund - Corduroy Road

Igår strövade jag omkring ensam i soldiset, och precis när jag passerade en myrstig och lät en lövbeklädd gren kittla mig i nacken slog ipoden an den första tonen av Marching Through Georgia. Den gled ner över min kropp som en lugn droppe champagne.

cover_joe-meek.jpg

Joe Meek - I Hear A New World

Minns ni att jag nämnde Battles för ett par veckor sedan? Den här skivan kom 1962 och är den mest störda och älskvärda popskiva jag hört. Och just det; den låter som negativet till Mirrored.

cover2.jpg

Michael Nyman - Noises, Sounds & Sweet Airs

Tystnad, tagning. Där vinglar en operasångare med näpen blick förbi. Dialogerna här är värda att ge upp ett par brouges från Churchs för.

cover3.jpg

Rune Lindbaek - Klubb Kebabb

Just när vi trodde att den baleariska discon inte kunde komma längre gav mig en välklädd herre den här. Komplett med en version av Totos Africa omgjord till en sen vårkväll vid kusten har den förändrat mitt liv. För den här veckan.

cs267735-01a-big.jpg

Tank - Sex, Love & Pain

Och så blev maestro Kelly snuvad på att ha gjort årets skiva. De minimalistiska neontrummorna är arkeologiskt bevarade från 1995, och fattar ni inte hur bra det är fattar ni fan inget.

00_fridaybridge_front.jpg

Friday Bridge - Intricacy

SÅ jävla arty och ansträngt att jag bara vill lyssna på Devin The Dude och dricka glassdrinkar. Och att sjunga på franska och lite engelska här och där gör att hennes position bland Sveriges trädkramar-indies är säkrad. Men inget av ovanstående förändrar det faktum att mitt liv var tomt och grått innan jag lät mig svepas in i den sång av silke och asfalt som är it girl.

albumart_0ea493e2-a7d2-44e0-8d54-782171ffb298_large.jpg

Dominik Eulberg - Heimische Gefilde

Gratulerar till årets vidrigaste skivomslag - tyskar alltså - och till 2007:s stundom finaste och renaste techno.

cover4.jpg

Syleena Johnson - Chapther 3: The Flesh

När TP-3: Reloaded blev en usel diskvattenstrasa kramade Syleena ut varenda droppe svett, kärlek och sex på sitt tredje album. Så stilla dansade vi, hon & jag ihop, och så viskade jag “jag tycker om dig” i hennes öra. Sedan hade vi en mjuk älskog i gränslandet mellan sömn och vakenhet.

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , ,

cover.jpg

Toumani Diabates Symmetic Orchestra - Boulevard de l’Indpendance

Ljudet av en porlande bäck, där solen stilla speglar sig dagsljummen i ljuset och din hand som försiktigt nuddar det kalla vattnet.
Ljudet av ditt fnitter i mitt öra.

cover1.jpg

Irma Thomas - Time Is On My Side

De för evigt fövisade Rolling Stones gjorde en cover på titelspåret. Men låt dem inte stjäla vår identitet; den är evigt fastsprängd i varje sekund, då, nu och för alltid.

allcdcovers_babyface_day_1996_retail_cd-front.jpg

Babyface - Day

Han röst är en vårvind och jag är bakfull tom skäggig rödögd. Den fundersamma blicken; vad är det som stör dig vännen min?

albumart_008ddedc-574f-47b8-a3af-5ebf5c9942dc_large.jpg

Ciccone Youth - The Whitey Album

Ett konstverk, kanske mest för den upprivande versionen av Madonnas vackra Into The Groove.

00-dizzee_rascal-maths_and_english-2007-front.jpg

Dizee Rascal - Maths & English

Vill aldrig lämna klubben. Never, Never take me home.

front-cover.jpg

Gil Evans & Ten

All kärlek i ett bristande hjärta smälter för varje ton som prickas in i mitt huvud. Och gud, det slutar aldrig.

adelie-land0.jpg

Handsomeboy Technique - Adelie Land

Och vi var nere, men uppe på fem och för varje ljummen sommarnatt vi drack oss vackra på alldeles för mycket kamikaze, och jag rufsade dig i håret och frågade när åker du till London igen och han svarade I morgon men det gjorde ingenting och du hade fyra uppknäppta skjortknappar men mina var knäppta upp i halsen och du gick hem med någon AD och nattbussen hem till Asphooden har aldrig känts längre och nu sitter jag här med alla våra nätter tonsatta precis som de kändes. Och jag älskar dig min vän.

klf_the_white_room.jpeg

KLF - The White Room

Någon som vill dansa 48 timmar i sträck? Jag vill, tror jag.

ludacris_-_the_red_light_district_-_front.jpg

Ludacris - The Red Light District

Om jag inte hade varit så jävla svennig hade jag varit Ludacris. Och jag hade flinat varje vaken sekund.

orange_juice_rip_it_up_cover.jpg

Orange Juice - Rip It Up

Rip it up and start again. Snälla, sluta aldrig riva sönder gårdagen.

tbcd039_cover.jpg

Porn Sword Tobacco - New Exxlusive Olimpic Heights

Du ristar ditt namn med det lättaste av dun i min panna, så stilla somnar min älskade med de svalaste av andetag mot min hud.

31bcapuhupl_ss500_.jpg

Justice - Cross

Det svarta ljudet av den artificiella världen ekar högre i min lägenhet för varje dag.

Inga kommentarer

Kategorier: Startsidan, Bäst i skivväg Taggar: , , , , , , , , , , ,

Jag tänkte här i bloggen starta upp en veckogrej med några utvalda skivor, helt ur huvudet. För även om de säger det; Skivan är inte död. Jag har sedan länge tröttnat på att ha en uppsjö artister i musikbibiloteket, men bara en låt av varje artist som till råga på allt har (black jagärenmisslyckadmusiker-remix) efter sig i låttiteln. Så; Here you go:

Eye in the sky cover

Alan Parson Project - Eye In The Sky
Alan Parson Project har släppt en mängd skivor. Det här är - tillsammans med I Robot - den bästa.En fullständligt bländande åktur längs en vinterstrand.

Durutti Column

The Durutti Column - Heaven Sent (It was called digital. It was Heaven sent)
Lyssna på de ensamma twang-gitarrerna. Det är Studio.

P.M Dawn

P.M Dawn - Of The Heart, Of The Soul, And Of The Cross: The Utopian Experience
Fortfarande, 16 år efter att den släpptes, fullständigt knäckande. Jag saknar ord för att beskriva den fjäderlätta produktionen, rappen, melodierna, och framförallt; Sångerna. De är fortfarande de vackraste sommardagar jag hört.

Underground Resistance

Underground Resistance - Interstellar Fugitives
Det hårdaste motståndet skapar alltid den bästa musiken

cover2.jpg

Baden Powell - Solitude On Guitar
Gitarren är död sägs det. Kanske därför den här skivan är snart 40 år gammal, men borde spelats in i morgon.

r kelly

R. Kelly - Double Up
Hade inga förhoppningar på att Kelly skulle kunna resa sig igen. Nu kan den bli årets bästa.

cover1.jpgl

Solo Andata - Fyris Swan
Alltså; jag döööööööör. Vill aldrig somna på nätterna med den här i poden. Låt den varmaste ambienten försätta mig i stilla slummer.

z.jpg

Beyond The Wizards Sleeve - George
För två månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli brutalt förälskad i psykedelisk skäggrock igen. Ack, jag har alltid fel.

cover3.jpg

Candie Payne - I Wish I Could Have Loved You More
Om Saint Etienne hade kommit till idag, hade de låtit såhär.

41smxvc5qkl_aa240_.jpg

Gal Costa - Nao Identifiaco

Jag älskar henne. Älskar det rena, fjäderlätta svänget. Som en dröm.

51f3ig8lygl_aa240_.jpg

Battles - Mirrored
Nej, det här är årets bästa skiva. En teoretisk utflykt i hur metal borde ha låtit för att godkännas som musikgenre. Istället klassificerar vi det som popmusik; den enda benämningen som jag aldrig slutar återkomma till.

Inga kommentarer

Kategorier: Bäst i skivväg Taggar: Inga taggar

Tack Clitspit, tack TTA.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Nu är det alltså snart dags. Av någon anledning har jag bestämt mig för att blogga mina reflektioner kring euro vision song contest - FINALEN! Nej, jag har inte ramlat och slagit mig, så icke heller förvandlats till schlagerfjolla. Alla andra är och kollar på Basia Bulat. Så nu sitter jag här, med en folköl iklädd smala jeans. Förväntan ligger i luften. Ska jag hålla ut?

21.00.
Det är ett monster i rutan.

21.02.
Nej, det var bara Lordi.

21.03.
Rätt svängig bit den där hallalujah med mr Lordi. Men vem vill se en video?

21.04.
Finnar. De är antitesen till god smak. De gillar hockey och allt annat skit.

21.05
ALLA MONSTER PÅ SCENEN!!!

21.08
Som sagt, finnar.

21.10
Är Bosnien - Hercenågonting med i EU? Finns den här sortens ballader fortfarande? När jag var ung hörde jag dom jämt.
Tonhöjning redan en minut in i låten. Mer öl behövs. Tur att flickvän lämnade ett stort glas vin också. Själv är hon på berns. You know her as Sofia, och det sista jag såg av henne var en fantastisk Kashmere-kofta som klädde henne väldigt fint. Sångerskan var försessten utklädd till en purjolök. Bara i finland, kids.

21.12
Jag hatar spanien. Jävla koss-mördare. Eller var det tjurar?

21.14.
Spaniens svar på Lo-FI-FnK är äntligen över. Pust.

21.16
Nu är det Vitryssland. Tydligen favorittippade. Tror jag det, annars lär väl deras mustachprydde ledare gå bananas. Såg honom på SoulSeek nyss föressten.

21.16.
Men förihelvete! Han sjunger med en sådan där knarrig kgb-röst och jag hatar mitt liv nu.

21.20
Nu är det Irland. Ser stora likheter med den fantastiska Emmanuelle Parrenin. Bortsett från att den ena tjejen är liggbar och den andre inte. Den ena tjejen gör bra musik och den andre låter som ledmotivet ur Titanic 2. Och det är inte samma personer.

21.25.
FINLAND!!!!!!!!! HÅRDROCK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11

21.28
finland är sämst

21.30

Nej, nu tar jag en paus och lyssnar på nya alster med TTA, Justice, Kocky, Kelly Polar och Battles. Samt gamla med Clarence Carter, Merillee Rush och Jim Ford ett tag. Återkommer.

21.45.
Jag ger upp. jag hatar det här. De vackra värdena i livet kallar stilla på mig.

22.00

Måste bara säga en sak. Fan vad the ark är dåliga. vad är det med det här landet? Känner folk inte igen bajs när de ser det? Får väl ge att framträdandet var bättre än låten, som är den värsta sortens tunggung.

22.06
Och sluta glo på mig ola. Jag tänder inte på smålänningar.

22.10
HAHAHA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! En tysk Judy Garland!!!!!! Mitt liv har fått en ny mening.

22.15
Tysken sjunger om politik. Say no more.

22.17.
Har ni sett shortbus? Ni vet tjejen som ser ut som en 13-årig kille med hipster-glasögon? Hon är tydligen från serbien.

22.22
Helt crazy låt från england. Men tja, helt ok. Vad nu “helt ok” är värt.

22.35.
Turkiet sjunger om blåsjobb. “Shake it up, shake it in, tell me what you´re thinking….”

23.21
Jag gillar öststaterna.

23 kommentarer

Kategorier: Guilty Pleasures Taggar: Inga taggar

Det handlar om att ge ett finger till det vi hatar, om att döda ignoransen och att alltid hitta en väg ut när de försöker strypa oss.
Om att känna brännande nässlor mellan tårna när du tar av dig dina Tacchini-byxor och att alltid, alltid jaga svetten, den du får när du lyckas. Det handlar om en bok slarvigt uppslagen, om att krossa den dåliga smaken och om att föra revolutionen vidare.

TTA är tillbaka, och jag hatar er om ni hatar dom.

1 kommentar

Kategorier: Musik Taggar: Inga taggar

2pac - Hit´em up

Jag funderar på att gifta mig med 2pac. Still the thug you love to hate.
Det här är idag världens bästa låt. Ber om ursäkt för de konstiga stjärtarna i början, men hittade ingen annan version som funkade.

Inga kommentarer

Kategorier: Musikvideor Taggar:

Egentligen är det ingen artist som talar till mitt lynniga sinne så mycket som Prince Rogers Nelson.
Hans ljudvärld får symbolisera efterfesterna, putsandet av skorna, och den första kyssen. Den storslagna The most beautiful girl in the world är orden jag vill säga till min Gussilago när jag istället tittar bort, in i datorskärmen. Princes röst klättar, rakt upp till de där molnen som annars har varit reserverade för Marvin Gaye, Jaheim och de andra.
Den ligger på The gold experience, den bästa skivan från det decennium som annars brukar anklagas för att vara Princes absolut jobbigaste årtionde kärriärsmässigt. Och det är det också. Men här står han i full blom, kastar sig mellan funken, balladerna, snusket och den episka – brutala - sjuminutersavslutning som är Gold. Ni behöver fortfarande Prince i era liv; ni behöver oförutsägbarheten, jag vet att ni behöver knullet dansen hatet kärleken precis som jag, och inget av det där hittar ni på nya Modest Mouse-skivan.

En annan iakttagelse: vad är det som gör att en vanlig tråkig kille med gitarr kan ställa sig på en scen och slänga iväg ett halvdant skämt om hur fumlig han är (som sedan avslutas med ett mumlande ”eh, you shouldnt listen to me”) och få flabb och applåder som svar? Tappar konsertbesökare humorn så fort de kommer in på typ Debaser, eller vill de bara visa sympati med det stackars förbandet där uppe som blygt tittar fram under indieluggarna? Ni förstår att det där ”skämtet” bara är till för att få ligga?

Andra bra saker: PrinceSign ‘O’ The Times (album), The HorrorsStrange house (album), Gui BorattoChromophobia (album), Bebel Gilberto -Azul (CD-spår), The Honeydrips(lack of love) will tear us apart (singel), Rich Boy Rich boy (album), Tracey ThornBy Picadilly station I sat down and wept (CD-spår), Eric Robertsson - …left (album), Alias & Tarsier – cub (CD-spår), Hall & Oates - Abandoned Luncheonette (album), Bonde do Rolê - Melô do Tabaco [A-Trak Remix](CD-spår)

Inga kommentarer

Kategorier: Musik Taggar: Inga taggar

Calm down, dearest

Först av allt: Tack för alla fina mail vi har fått, och för de fula mailen också. Jag gillar dem alla.

Ni vet, jag är en sucker för listor, de är som porr för mig. Varje gång det dyker upp en ny lista någonstans frustar jag ett sådant där snuskigt läte och sjunker ner i favorit-fåtöljen. Så, jag ska ge er en, trots att ni antagligen förätit er på julens kavalkad av minimal techno och gubbrock. Listan ifråga är såklart ett urval ur min senaste on-the-go i iPoden.

Ne-Yo - Because of you

Ne-Yos vackraste och mest dansanta stycke hitills. Första versen är sådär bra att mitt högerben börjar skaka okontrollerat, och när refrängen kommer börjar jag allvarligt tro att jag skulle vilja smeka hans lena hud och kyssa den lätt. Det tror jag fortfarande att jag vill.

Ciara - I found myself

“I say
So long, farewell,
My life’s moving forward.
My ship has sailed,
And I’m so glad it’s over.
My heart is well….”

Girl Talk - bounce that

Pratade häromdagen med Greg, som går under artistnamnet Girl Talk när han körde hem från jobbet i Pittsbourgh. Jag ringde bara för att säga att jag tycker om honom.

The Good, the bad & the queen - 80´s life

Bästa låten på en ojämn skiva. Ytterligare en fantastisk parafras på “Stand by me”.

Maher Shalal Hash Baz - Giving birth to you

Senaste skivan är inte den bästa, men så har Tori Kudo aldrig varit en skivartist heller. Den här är bara vacker.

Pete Philly & Perquisite - Paranoid (Darin G remix)

Från mixversionen av Mindstate, fantasilöst kallad Remindstate. Men varannan låt är det modernaste jag hört sedan Saint Etienne flög in i mitt pojkrum för flera år sedan.

Pretty Ricky - So confused (feat. Butta Creame)

Vilken låt som helst från den här skivan egentligen. 2007 års bästa skiva. Eh, hitills.

Tinariwen - Izarharh Ténéré

Gubbrock för stenkastande lattedrickare i Vasastan. Men det skiter jag i. Det här är en stor låt, från en stor skiva.

TTC - Turbro

Producerad av Para One och det perfekta mötet mellan Fluokids, Eurodisco och Rich Boy.

So long. Big things coming on their way.

Inga kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Nya numret av Sonic

Jag noterar att Sonic har the Ark på förstasidan i senaste numret.
Och jag kan väl känna någonstans att det är okej, att det är en rätt skön loska i ansiktet på de som hellre kräks än gillar ett band som har ställt upp i melodifestivalen. På ett teoretiskt plan är det alltså en bra grej att toppa nya numret med. På ett praktiskt plan däremot; The Ark är ju bland det jönsigaste vi har, och jag tror ärligt inte att de på något plan hjälpt till att störta de fördomar de vill vara ett motstånd emot. Däremot hjälper de till att förstärka dom, de “tar inte ned” fördomarna, de skrattar inte åt dom. De gör dom till deras främsta attribut.

Nu har jag ännu inte läst senaste numret, vilket gör att jag hamnar i en något löjlig beef-situation men poängen är denna: Jag gillar egentligen Sonic, jag har tjatat om praktikplatser och frilansjobb utan att Pierre Hellqvist upptäckt min genialitet. Däremot gillar jag inte den trista gubbighet som sprider sig mer och mer för varje nummer. VI VET att Tom Waits är en lustig snubbe, tack så mycket. Det har inte gått att undvika. Sonics första nummer pryddes av R Kelly på omslaget (Vilket Andres Lokko kommenterade med orden: “det finns inga indiekids kvar att övertyga om R Kellys storhet”, och aldrig har väl Andres Lokko haft så fel).
Den framsidan var väl egentligen en slags fortsättning på POP:s soulmanifest men ändå ett ställningstagande, en spark i ögat på indiekidsen. På mig med, jag var sexton år gammal på den tiden och ingenting förutom “Viva Hate” och the Staple Singers dög för mig.
Dock läste jag Sonics och Andres läxor, begav mig ut i jakten på den perfekta popmusiken; oavsett om den the manifesterades som “Too much” med the game, “whats you buisness here Elji” med Maher Shalal Hash baz, “make me feel” med Benassi Bros, “Whoa” med Lil Kim eller varenda Ronettes-singel som någonsin har spelats in. Det gjorde mig till en bättre människa, gav mig ett fantastiskt liv.

Sonics nya läxor vill jag dock inte lära mig; för vad hände egentligen med framåtskridantet, eskapismen, föraktet mot morgondagen som alltid varit popkulturens viktigaste beståndsdelar, och därmed också borde vara Sonics ledmotiv? Slutar allting i att Ola Salo kramar om en lågstadielärarinna på melodifestivalen? Svaret är såklart nej, och det gör förhoppningsvis inte Sonic heller. För jag vill ju att fler ska bli träffade, känna sig älskade, viktiga och uppskattade av popkulturen. Och det är därför jag skriver det här i något konstigt stressat tillstånd; för att jag älskar popmusik mest av allt.

1 kommentar

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar

Låt det handla om glöden igen.

Om 2006 handlade om att droppa Balearic-dj:s på Spy bar handlar 2007 om eld, om värdighet och popmusik.

Popmusik i sin allra renaste form, oavsett och den gestaltas som indie, r´n´b, techno eller hiphop.

För genrer, vänner, har ingenting med popmusik att göra, genrer är förminskande benämningar för sådant vi älskar och hatar. Det är så lätt för poppojkarna i randiga tröjor att slentriandissa den amerikanska svarta musiken för att de inte förstår den. Det omvända gäller också naturligtvis: aldrig är den trista, leksaksaktiga synen på musik så tydlig som när man anklagar TTA för att sjunga falskt.

Så jag säger det till er; 2007 handlar om Jamie T, om Papoose, Pretty Ricky, Panda Bear, Rich Boy, Of Montreal och den fantastiska remixen av Pete Philly & Perquisites Cocksure.

Och jag önskar att den där förbannade uppdelningen försvinner, att musiken slutar vara så tråkigt vit och könlös, och att Horace Engdahl äntligen försvinner ut ur magasin med glansiga papper som kostar 60 spänn. Jag vill att det ska handla om det som Jens Lekman sjöng i ett nedkylt Finspång förra veckan:

”But we go our own way,

try to cheat us, to lead us, to leave us, to beat us,

no matter how you treat us we´ll always find a way”

2007 är året då Sheila träffar sin vän, hon som heter Stella, året då skriken ljuder från London, sköljer bort all grå britpop som plågat mig så länge nu. Det här är året du kommer att sitta med Pretty Rickys ”leave it all up to you” i ett hörn av din lägenhet och verkligen, verkligen gå sönder inombords.

Åtminstonde vill jag att det ska bli så. Bara för att jag behöver det.

För att det betyder mest av allt.

4 kommentarer

Kategorier: Uncategorized Taggar: Inga taggar