Innerst inne är jag jätteledsen. På ytan låtsas jag som att det inte är någon fara. En regnig dag kommer jag säkert vägra stiga upp ur sängen och såra andra än jag borde. Ibland känns världen hopplös. Att jag upptäckt First Aid Kit hjälper inte nämnvärt, men fan vad bra de är.

Psst. Jag har en halvmörk hemlighet. Det är sÃ¥ att jag inte bara lyssnar pÃ¥ Embassys senaste singel och annat som i vissas öron kan anses “kreddigt”. Jag hyser även en stor kärlek för musikaler och musikallÃ¥tar. Ã…h, vad skönt att komma ut med det här. För alla som är som jag - ett tips: Med start nu i helgen anordnar fina biografen Zita musikalfestival - Zita dansar och ler: 4-24 juli! Det är ju smÃ¥tt fantastiskt!

Själv är jag mest sugen på dokumentärfilmaren Brian Hills filmer med interner som får sjunga sina historier. Feltham sings och Songbirds. Hans filmer är dessutom tokgratis. Vem vill hänga på?

Lite musikalpepp med Hair!

Och i London har de satt upp Billy Elliot som musikal. Fatta!

I dag Ã¥kte jag bil för första gÃ¥ngen pÃ¥ väldigt länge. Det var schysst. Bilen hade en taklucka sÃ¥ det kom in luft. Och bilföraren hade föredömligt bränt skivor med lagom lugn musik för “om det är trafikstockning blir man helt tokig om man har för fartig musik, dÃ¥ känns det som att det gÃ¥r ännu lÃ¥ngsammare”.

Vi lyssnade på Stonecake, bland annat.

(Tyvärr är Tuesday Afternoon jättesvår att hitta på youtube. Det här är en kass version som snart övergår i något annat. Be aware.)

Bilmusik är bra musik. Bilmusik är en av de få anledningar till att jag kan tänka mig att skaffa körkort - att få susa fram fort med bra musik. Härligt. Jag hoppas lite lagom att busstrejken håller i sig så jag får skjuts till jobbet med takluckan och musiken imorgon med.

Jag intalar mig att det är helt okej att komma hem runt halv sju på morgonen. Däremot förstår jag inte de onda människor som går upp samma tid och tar sig en joggingtur. Det är inte okej. Halv sju en lördagmorgon ska man sova eller vara på väg någonstans, man ska inte springa runt planlöst och svettas for the fun of it. Joggaren förföljer mig i mina drömmar. Hon påpekar att jag ser sliten och trött ut. Jävla joggare. Kan man inte komma på något bättre att göra en lördagmorgon än att följa med i mina drömmar? Hade joggaren kul igår? Hamnade joggaren på en skön efterfest? Skulle inte tro det.

Vissa saker är underliga, som Koffes text om Bassekou Kouyate som pryder Södra Teaterns pressutskick:

”Ngoni-spelaren Bassekou Kouyate trampar inte upp en enda ny stig på sitt första egna album. Det innehåller bara de renaste toner som spelats in i år. Inte ett enda förstörande ljud tillåts inkräkta på den kompromisslösa värmen och kärleken. Som en följsam mjuk kudde inslaget i ett örngott som bär din älsklings doft.”

När jag lyssnar på Bassekou hör jag minsann ingen mjuk kudde, och kulturtanterna som fyller Södra Teatern verkar snarare tänka på att klappa i takt. Det är en annan underlig sak; varför är det just en något äldre publik som gillar afrobeat? Det är ju sjukt bra. Alla borde gilla det.

Ibland vill man mest bara att det ska vara i förrgÃ¥r. Som ni antagligen förstÃ¥tt var All Tomorrow´s Parties i lilla skeva Minehead helt underbart. Vi skrattade Ã¥t Mineheads arkadhall med sloganen “Protecting the planet from boredom”. Vi skrattade när vi insÃ¥g att man inte kan bada i iskallt lÃ¥nggrunt vatten. Vi skrattade Ã¥t allt. Inte ens tre timmars väntan i Taunton pÃ¥ en buss som alltid var full när den väl kom kunde fÃ¥ oss pÃ¥ dÃ¥ligt humör. Eller när vi kom fram men inte kom in. Och det regnade. Och frisbeen som vi underhÃ¥llit oss med lyckades jag kasta upp pÃ¥ taket. Jag fick blöta fötter, vilket är bland det värsta jag vet. Men vad gör det när man kan äta Heinz baked beans varje dag, lyssna pÃ¥ Karins hittar frÃ¥n Mettan-tiden, lära en polack att gilla Bob Hund, hÃ¥lla nÃ¥gon fin i handen, känna basen i kroppen, se människor grÃ¥ta till överväldigande musik, lyssna till Jens Lekman för fjortonde gÃ¥ngen, somna pÃ¥ heltäckningsmattan i vardagsrummet…
Jag kom underfund med att det här med postrock nog inte är min grej, men ATP i Minehead var ändå helt klart den bästa festival jag någonsin varit på. Nästa år ska fan alla hänga med dit, och hör sen.

PS. Musik att gråta/dansa/hångla till (Beach House) hittas på Judy muxtape

Ja, jag vet att jag sa att jag skulle fria till monsieur Tellier, men så blev det icke. Anledningarna är många. Jag är för kort, till exempel. Jag kunde knappt se honom i onsdags. Långa människor var i vägen. Så jag anar att han inte såg mig heller och man måste ju åtminstone ha haft ögonkontakt innan man ber om någons hand. Sedan är jag ju bevisat urusel på franska - jag vet inte ens hur man friar - voulez vous me marriez? kanske? Och han hade lite för högt hårfäste och lite för låga skämt för min smak. Och jag börjar känna mig osäker på vem han egentligen är. Hur många Tellierkopior finns det? I musikvideon till Divine är det ju åtminstone tre - en som ser ut som Tellier men som har lite snyggare kropp, en som ser ut som Tellier men som är lite plufsig och en som ser ut som Tellier men som är mörkhyad. Vem är han egentligen?

IgÃ¥r lirade jag och Koffe skivor pÃ¥ Spy Bar. Det var intressant. Först var jag sjukt nervös och hade en dÃ¥lig hÃ¥rdag. Sedan blev jag lugnad av en vän som förklarade fenomenet “Spy bars autocred” alltsÃ¥ att det egentligen inte spelar nÃ¥gon roll vad man som dj spelar pÃ¥ Spyan - att det spelas där gör det creddigt by default. Yes. HÃ¥ret lade sig som det skulle ocksÃ¥ sÃ¥ plötsligt var det bara att köra. Jag hade gulast klänning pÃ¥ stället och kände mig hyfsat cool när folk frÃ¥gade om jag kunde spela lite mer “house”, mer “emo” och “nÃ¥got med Alphaville”. De flesta människor föredrog att hänga i rummet intill när vi inte uppfyllde deras önskningar. Mest dans fixade Koffe genom:

“If you be my bodyguard
I can be your long lost pal
I can call you Betty
and Betty when you call me
you can call me Al”

FrÃ¥n Engelbrektsrummet strömmade Craig David och Bob Marley i en hysterisk blandning. Jag vet inte om jag gÃ¥r med pÃ¥ det här med autocred. För Judys “creddigaste” Spy-musik kolla in Judys muxtape

Ibland får man för sig att man är tråkig. Ingen skrattar åt ens skämt, eller ja, i själva verket förstår de nog inte att man försöker skämta, eller så märker de bara inte att man säger nåt. De kanske inte ens märker att man är där. Det är knappt så att man själv fattar att man är där.
En gammal vän brukade säga till mig att man måste ha tråkigt. Själv vill jag dö så fort jag får en släng av tristess. Det är som att den smittar av sig. Hela jag blir grå och osynlig. Särskilt i stora sällskap som typ dricker öl på coola ställen. Hua.

Tur att det finns musik som passar även när man är lite grå och äger ett ICA-kundkort.

När man jobbar pÃ¥ svt fÃ¥r man konstigt ofta frÃ¥gan “vilken hund blev du?”. Det tog ett tag innan jag fattade att de menade att man skulle gÃ¥ och göra Go’kvälls hundtest. Hur som sÃ¥ är jag tydligen en mops. En mops vet hur man uppför sig, enligt Go´kväll. Och “fÃ¥r den inte den uppmärksamhet den förväntar sig är det andras förlust, mopsen drar vidare till nÃ¥gon som bryr sig.”

Aha, tänkte jag, dags att dra vidare som den mops jag är! Så nu lyssnar jag på Beau Brummels och förbereder mig på att dra vidare. Hej då.

Beau Brummels på Judys muxtape: I want more loving

Till en början var det bara en liten flirt. Han var lite söt sådär, jag hade nog inte kunnat undgå att rodna om han skulle le mot mig. Divine var bra. Jag blev sprallig. Kunde inte stå still. Vårkänslorna kom. Jag upptäckte Sessions. Shit, han är en fin kille också! Han kan spela instrument! Och döper man en låt till Sexual sportswear måste man ju ha humor också. Och vara bra i sängen? Vilken snubbe. Dixi, från Universe, letade sig in på min ipod.

Monsieur Tellier, vill du gifta dig med mig?

Se min framtida make på Berns 7 maj och lyssna på världens just nu bästa låt på Judys muxtape!

Det var alltför längesedan jag bloggade. Och allt för längesedan nÃ¥gon nämnde Yelle, denna underbara tjej som inte kan prata begriplig franska. Förrförra gÃ¥ngen Yelle var i Sverige försökte jag intervjua henne. Det gick sÃ¥där. Why don’t you have any legwarmers?

Nu kommer Yelle snart till Stockholm igen. Den 19 april närmare bestämt, på Söders ungdomsgård - Debaser Medis. Jag tänker inte försöka intervjua henne, däremot kommer jag garanterat försöka dansa som de gör i Tepr remix av A cause the garcons.

En av vinnarlÃ¥tarna var misstänkt lika denna…

Jag är sjuk. Har varit det länge. Är ynklig och orkar inte annat än att kolla pÃ¥ tv. PÃ¥ tv:n är det Melodifestivalen…

Hemska sammanträffanden har fått även Hanna och Koffe att fastna framför samma program som ytterligare tre miljoner stackare stirrar på ikväll.

- eeeh, hörde jag rätt, har niklas strömstedt en guldtand?

Calalalalaisa.

- alltså vad är det här? strömsted var ju pinsamt och nu några fiolidioter!

Daniel med konstigt efternamn.

- Varför försöker de dansa? De har illasittande kläder och borde inte dansa.
- det här lär vara det sämsta jag hört. kolla fettot i beige skjorta
- och det är en homogay på tv!
- ojoj. eld!

Linda B. B. B.

- Hur svårt kan det vara? Svar: Jävligt svårt.
- introt är så himla stulet från mika.
- hon ser lite ut som den dära spice girlen som är tehopa med beckham, eller som att hon skulle vilja se ut som henne.
- ja, vilken copy cat!

Nordman.

- Bästa tävlingen mot hårda hårda nordmän - äta kex och vissla!
- gud vad konstigt det är att kristian luuk är gubbe och hostar melodifestivalen.
- det får mig att känna mig mycket gammal.
- jag vill ha en sån där lampgrej! som de tävlar under! kan man ha sån på 25 kvadratmeter?
- haha, jag har sett den där lampan sååå mycket. de hade den som juldekoration på jobbet den lät och luktade
- okej, jag vill inte ha den längre, men den är sjukt snygg. men alltsÃ¥ nordman. dog inte de ut med rednex? det hoppades jag pÃ¥…
- jag med, men alla uppstår med mello
- aaaah, zombiemusikal = melodifestivalen?

Sibel.

- Idolerna är de största stjärnorna idag. Så klart Sibel ska vara med i Mello. Men var är Danny? Det räcker väl inte med Så ska det låta, EMD och Let´s dance?
- stora handskar är lite roligt
- verkligen!
- klänning som ser ut som den kommit ur en sprits är också lite nice
- nu blev hon fångad av en stormvind också

Fronda

- en trumpet som spelar summertime
- oh la la
- men vad hände sen?
- men eeeh. wtf?
- Beirut är med i melodifestivalen
- EHHHHHHHHHHHH
- det är som timbuktu utan gung
- och utan skön skånska

Perrelli:

- från början var hon i svartvitt mycket tacky effekt
- hon har de fulaste körkillarna i historien!
- men såg du de beiga i början? de med för tajta byxor?
- ja. men de var ju mest… slemmiga. de här ser ut som vilsna SO-lärare.
- ska verkligen kameramannen göra massa häftiga snurrningar sådär. är inte det fusk?

- Åh, Björn, snälla kom tillbaks! Jag är lite kär i dig.

Så, vilken är favoriten?

- favorit är ett så laddat ord. det implicerar att jag tycker nått är bra. men jag somnade inte och ville inte jättemycket ta livet av mig under hero.
- jag tycker vi håller på bengtzing

- jag gillar bara björn.

Eftersom min brorsa gillar tvillingarna Quin så tänkte jag passa på att tipsa om att de snart spelar i en stad nära dig. Först på KB i Malmö 13 mars, sen på Nalen i Stockholm den 14 mars och till sist i Göteborg, 15 mars i Stenhammarsalen. Vill ni träffa min tvillingbror, gå till Nalen!

Det är en hel del saker som jag skulle behöva fÃ¥ förklarade för mig. Pojkar…

What’s up with Hästpojken? Är det verkligen bra pÃ¥ riktigt? Eller är det bara en massa random folk som pÃ¥stÃ¥r det?

What’s up with HÃ¥kan Hellström? En jobbkompis sa det bäst “när jag hörde hans senaste lÃ¥t pÃ¥ radion tänkte jag bara ‘men skärp dig HÃ¥kan’.” Jag har i och för sig inte hört sÃ¥ mycket och det lÃ¥ter ju fint med en lÃ¥t döpt till Exile on Wollmar Yxkullsgatan, men efter Sven-Bertil är jag inte alls säker pÃ¥ den där söte göteborgarn längre.

Hur kan mamma undra om jag gillar Basshunter?

Och vad är det som händer, egentligen?

Och fan för att folk är så snygga när de röker.

I går var halva redaktionen på 90-talsfest. Den andra delen var på Ace och raggade/blev raggad på av 90-talister.

Natten ägnades åt utförliga diskussioner om 90-talet. Beverly Hills. Oasis. Tidningen Pop. Pojkband. Godisgurka. Snelugg. Diadem. Träsmycken. Västar. FotbollsVM 94. Föräldrarnas allt mer utspädda sprit. Skogsrave. Nirvana. Flanellskjortor. Twin Peaks. Långärmad tröja under t-shirt. Linne på t-shirt. Lager på lager på lager. Adidasbyxor. Filaskor. Spice Girls. Take That.

och East 17:

För den stora världen utanför mitt hjärta kanske det inte betyder sÃ¥ mycket. För mig, som fick Mirran efter att ha tjatat i vad som kändes som en evighet, betyder det allt. Mirran kom till min familj strax efter att jag hade fyllt fyra Ã¥r. I början var hon lite skygg och tyckte inte om främlingar. Ju äldre hon blev desto mer vande hon sig vid människovarelser. Hon kunde lägga sig pÃ¥ rygg vid nÃ¥gons fötter och jama “klia mig pÃ¥ magen, snälla”. Hon började kurra sÃ¥ fort man tog upp henne. Mot slutet började hon kurra bara hon märkte att man var i samma rum. Hon var nästan helt döv, och nästan helt blind, men fortsatte kurra. I Ã¥r skulle hon ha fyllt 21 Ã¥r, men hon rÃ¥kade springa för lÃ¥ngt bort frÃ¥n huset och en bilistjävel som inte ens stannade för att se om hon dog direkt eller om hon fick lida satte punkt för hennes nionde och sista liv.

Enligt Annika är hon nu troligtvis i katt-nangijala. Där det är mysig katt-skymning jämt och det finns fullt av råttor och småfåglar att jaga och stora fat med varm mjölk. Och där hörseln och synen är skarp som en örns.

Mirran, världens finaste katt.

Om du fick göra en video, hur skulle den se ut? Skulle du orka lägga ner mycket träning och energi som OK Go? Eller skulle du istället samla ett gäng bootylicious brudar och leka sugardaddy för en eftermiddag? Kanske skulle du göra något fint tecknat med söta naiva djur? Eller bara låta en kompis filma dig när du låtsas flyga ett flygplan?

Nämen titta här! Hot chips allra första singel från deras kommande album Made In The Dark. Hoppa runt på klossar, klä ut sig till Joker, måla danstjejer med två olika fingerfärger och leka mänsklig tetris. Ja, så kan man ju förstås också göra.

Körsbärsöl, charleston, Escort, stora hundar och små kattungar, mitt nya jobb, Tangoterje, Lol i This Is England, Popmorsans originalblogg, Battles, Scrabulous på Facebook med en Horace som jag inte känner men som tycker att jag är het, Vampire Weekend förståss och ännu uppenbarare Jens Lekman, röda hänglsen, serien Stockholmsnatt, Elizabeth Mitchells barnramsor, Flight of the Conchords intro, Flight of the Conchords låtar samt Flight of the Conchords i sin helhet, Orange Juice - alltid, Koffe i svartguldig tracksuit, Paggan, Indiegympa, bowling, wii-bowling, Pilooski, Barnens Underjordiska Scen med Viktor Brobacke, Kalle J som både släppt fina låtar och som vägrar ställa upp på intervju men ibland skickar fina msn-meddelanden om enhörningar, dans i alla former, Ayats söta slanimals . 2007 var ett fint år.

Hej. Jag har varit en dÃ¥lig bloggare. FörlÃ¥t. Nästa Ã¥r ska jag lära mig att bemästra konsten att dräpa med tangentbordet och hylla sporadiskt. DÃ¥ kanske till och med jag vÃ¥gar mig pÃ¥ en Ã¥rsbästalista. Ha! Nej, never gonna happen. Om man, som jag, bor ihop med en förvisso söt men mest väldigt diktatorisk musikdiggare är det svÃ¥rt att ens tänka musik innan den blir dissad eller godkänd med frasen “ja, det laddade jag hem för en vecka sedan”.

Inför detta Ã¥rets höjdpunkt - slutet - sÃ¥ vill ju alla visa upp vad de tyckt. Jag försökte fÃ¥ in Vampire Weekend pÃ¥ Kristofers Ã¥rsbästalista, genom att sjunga oxford coma om och om igen… men de avfärdades som ett ep-band (eller möjligtvis cd-r-band) och platsade sÃ¥ledes inte pÃ¥ Kristofers cd-lista. Fuck cd, säger jag. Ep är det finaste formatet.

Tack 2007 för:

Those Dancing Days - Those dancing days

Vampire Weekend - Vampire Weekend ep

Air France - On Trade Winds ep

Boat Club - Caught the Breeze ep

Det är fredagkväll. Äntligen helg. Stå på listan till Marie Lavaeu. Klä sig som Lol i This Is England. Dags att jaga svett, sprit och ögonkast. Men vad händer? Jag och Koff bara totalfastnar i en serie. Flight of the Conchords. Så jävla bra.

Vampire Weekend var totally grymma. Basisten rodnade när jag klev fram till honom efter konserten och pÃ¥ krampaktig engelska fick fram nÃ¥got om “extraordinary”. Han tackade hur mÃ¥nga gÃ¥nger som helst.

Konserten drog i gÃ¥ng redan klockan nio. Debaser var fullt, men ack vilken publik. SÃ¥ngaren Ezra pÃ¥stod visserligen att Stockholmspubliken var den som sjungit med mest i “Blake got a new face” (i Notting Hill hade bara en ensam stackare sjungit med och han hade skämt nÃ¥got oerhört), men jag vet inte om jag tror honom. Som Hanna sa: “varje gÃ¥ng jag inte stÃ¥r längst fram pÃ¥ en konsert kommer jag pÃ¥ varför man SKA göra det. man slipper publiken. jag hatar publiken”. Framför mig stod kvällen till ära ett par som sÃ¥g uttrÃ¥kade ut. De var helt oentustiastiska. De sjöng inte med. De rörde sig inte. De klappade inte. Men längst fram stod de. Jag tyckte synd om Vampire Weekend som tvingades stÃ¥ ut med deras trista fejjor.

Foppatofflan, Tomas Brolins dammsugarfilter, Snoopys porr… De flesta artister verkar ha drömt om en framtid som försäljare när de var smÃ¥. Nu börjar Kent att sälja mobiltelefoner och White Stripes säljer kameror. Why?

I samband med att Kent Ã¥tervänder frÃ¥n döden och kommer tillbaks till samtiden samarbetar de med Sony Ericsson. Senare i höst kommer en exklusiv Kent-edition av den kommande mobiltelefonen W910. W910 Kent-edition innehÃ¥ller nya albumet “Tillbaka till samtiden”, mobilteman, bakgrunder och unika ringsignaler. Det kommer även att finnas möjlighet att vinna biljetter till de redan nu utsÃ¥lda konserterna. Wow.

Om man köper en Sony Ericsson W580, W660 eller W880 under perioden 10 september-16 oktober får man:

• nya singeln “Ingenting” (som det var meningen skulle släppas 24 timmar innan ordinarie försäljning, men sen läckte skivan. pirater!)
• 5 bakgrunder
• 1 tema
• tillgÃ¥ng till exklusivt livematerial
• access till bloggen pÃ¥ wap-portalen Max 500
• möjligheten att vinna konsertbiljetter till Kents redan utsÃ¥lda konserter

Sony Ericsson W910 Kent limited edition finns tillgänglig från 17 oktober och innehåller:

• Sony Ericsson W910 i förpackning designad av Kent
• nya albumet “Tillbaka till samtiden”
• 12 bakgrunder
• 3 teman
• 8 unika ringsignaler
• 2 skärmsläckare
• direktlänk till mobil.kent.nu och wap-portalen Max 500

Dessutom är var hundrade telefon signerad av hela bandet. Jaa ba dööör.

Musikerna i Kent säger att de alltid drömt om att bli mobiltelefonförsäljare.

Nej. De säger att de gör det för att de måste. De måste ju tjäna pengar - eftersom dumma dumma fildelare laddar hem deras skivor och snuvar dem på deras framtid som rika krösussorkar.

“Hela diskussionen är fÃ¥nig. Samma kids som laddar ner vÃ¥ra lÃ¥tar olagligt är de som klagar när vi försöker hitta andra sätt att tjäna pengar pÃ¥. Men köp skivorna dÃ¥, för fan, sÃ¥ behöver vi inte göra sÃ¥na här saker.”säger Joakim Herbert Berg.

Visserligen var förra albumet Du & jag döden den första Kentskiva som inte sålt mer än sin föregångare. Den sålde dock åtminstone 220 000 exemplar, enligt tidningen Affärsvärlden. Albumet Vapen & Ammunition, från 2002, sålde 600 000 exemplar i Sverige och övriga Norden.
Totalt har Kent sålt över 1,5 miljoner fullängdsskivor genom åren. I framtiden kanske det i stället blir fler kentmobiler, en kenttoffla och en kentgolfbag.

Även White Stripes har gett sig in i den lukrativa säljbranschen. De satsar på kameror. En Meg-kamera med bland annat en ringflash som gör en skugga i 3D i bilden och en Jack-kamera, med fisheyelins.

Vad kommer härnäst? En leksaksapa från Michael Jackson? Wu-tang Clanburgers?

I går åkte jag tunnelbana. I sätet bredvid mig satt en ful minitonåring och lyssnade på musik från sin mobiltelefon. Ett välkänt faktum är att alla som spelar hög musik för hela vagnen också spelar dålig musik. Jag har aldrig varit med om att vagnen fyllts av något som ens närmar sig bra musik. Nej, det är Boten Anna och dålig reagge för hela tågkupongen. Efter hand har jag accepterat att svenska folket nog har väldigt dålig musiksmak. Det är bara att kolla på svenska albumlistan så märker man att buskis är hetare än fina tongångar. Men nu blir jag plötsligt lite rädd. Min världsbild revideras. Jens Lekmans Night Falls Over Kortedala ligger etta på svenska albumlistan. Vad betyder det här?

Trots att vi inte direkt älskar MySpace sÃ¥ bestämde vi oss för att bege oss till deras gratisfest. MySpace Sverige skulle invigas och Ã¥rhundradets fest utlovades. Folk var snygga, även om Koffe var den ende med fluga, och band som man om man vill kan pÃ¥stÃ¥ blev “stora genom MySpace” uppträdde. Typ Juvelen och Lykke Li. Vad Sahara Hotnight och Ison&Fille har med MySpace att göra vet vi icke.

Redan i kön började det tisslas om Facebook. “Facebook är sÃ¥ jävla mycket bättre än MySpace” bedyrade en 39Ã¥rig mediesnubbe som nÃ¥gon gÃ¥ng badat med Andres Lokko. Planer pÃ¥ Facebook-graffitimÃ¥lning föreslogs. Nackdelarna med MySpace räknades upp. FarhÃ¥gor dök upp. Kommer Kägelbanan ha förvandlats till rum med slideshows? Kommer musik dra igÃ¥ng utan anledning när nÃ¥gon kommer in i rummet? Kommer en ruta med budskapet “You must be logged in to do that” poppa upp när man köper öl?

Som tur var vann MySpace-festen över MySpace. Den hade till och med gratis sockervadd.

På Judy recenserar vi inte skivor. Vi tycker inte om recensioner. Recensioner kan man ju läsa precis överallt och av vem som helst, men de säger ju fortfarande ingenting. Du kan garanterat läsa om den nya Jens Lekman-skivan på 20 olika ställen och alla säger ungefär samma sak. Trist. Eller så gör dem det inte och då blir det förvirrande. Jobbigt. Så utan att recensera vill jag bara säga köp den, den är underbar, sexa, tia, du måste lyssna på den.

Jag tänkte mejla till Jensa himself och framföra hur bra den var, men jag fick bara ett out of office auto reply:

Ämne: Auto: patience please

Dear Someone,

My computer died a few days ago, there was smoke and sparks and quite a spectacular show. Please have patience as I set up new ways of communication.

Jens Lekman

När Judys Kristofer Andersson intervjuade Fredrik Strage i samband med boksläppet av Fans lät det såhär:

- Mitt privatliv gick helt åt helvete, arbete varje helg. Och så hängde jag bara utomhus med fjortisar som jagade pojkband. Skivbolagsfolket kom ut och sa ”men vad fan Fredrik, vad gör du här? Kom in och ta en bärs istället!” Fatta hur frestande det var.

- Jag ville inte göra det till någon freakshow. Och egentligen handlar ju både Mikrofonkåt och Fans om samma sak. De handlar om hur människor använder popkultur för att få ut något av sina liv. Det är sånt jag vill skriva om.

Nu har boken regisserats av Stina Oscarson och sätts upp på Orionteatern.

Vi på Judy har fått tag i sex biljetter till genrepet. Vill du hemskt gärna se föreställningen tillsammans med en polare? Skriv då ett mail till info@judy.se. De tre bästa kärleksförklaringarna till Fredrik Strage vinner 2 biljetter var till genrepet av Fans på Orionteatern måndag den 10/9 kl 19.00.

Självfallet kommer vi mejla vidare kärleksförklaringarna till herr Strage och vi kommer även lägga upp dem på Judy.

När jag först hörde talas om R Kellys musikaliska drama tyckte jag mest att det var en kul grej. Nu är jag fast. Fy fan vad bra det är. Och för inte så länge sen kom det tio nya avsnitt av Trapped in the Closet. Alltså, ni måste spana in det. Snabb storyline; alla är otrogna med alla, vissa smygbögar i garderoben andra bara gömmer sig där och Robert Kelly sjunger förstås, med sin vackraste svartsjukestämma. Tjugotvå avsnitt väntar på att avlyssnas. Surf away!

Nästan hela Judy befann sig pÃ¥ plats i Vinterviken när världshistoriens första indiegympa svettades i genom. Annika passade pÃ¥ att ta fotopauser när det blev för jobbigt. För alla er som blir sugna när ni ser bilderna tipsar vi om att kolla Cure - Why can’t I be you-videon och dyka upp nästa torsdag. Läs mer pÃ¥ indiegympa.se, i den här DN-notisen eller i den längre DN-artikeln om premiären.

Pridefestivalen är över för i Ã¥r. Sveriges huvudstad blir mindre färgglad och mer folktom. Judy tröstar med “Ken touched this”. Tack Phille!

Har man, som stackars jag, inte lyckats ta sig till en enda festival så får man hänga hemma och spana in musikvideos istället. Betydligt bekvämmare, mindre lerigt och mindre roligt, men ändå.
Så här ska ett par kryckor användas:

Sista och enda gången jag var på Hultsfred var år 2004. Jag kände mig väldigt vuxen. Några småpojkar spred ut att dricksvattnet var förgiftat. Alla gick på det. Utom jag och min vapendragare. Mitt gamla sex som jag av någon outgrundlig anledning var lite småkär i och som varit sällskaplig hela bussresan ner gick och höll någon annan sött i handen. Och undvek mig som om han var ett par splitternya vita sneakers och jag var leran vid bajamajorna. Det var sådär. Det regnade. Vi åt äckliga mackor med mjukost på tub. Jag bestämde mig för att Hultan var skit.

För alla stackare som ändock tror att Hultsfred är nåt att ha tipsar jag om följande artister:

OZZY OSBOURNE [UK]

Kan ju vara sjukt rolig att se. Inte för att han är särskilt bra, eller ens kan stå upp själv, men ändå, just därför. Raggpotential noll.

THE ARK [S]

Fråga inte om artondeplatsen. Jag har sett Olas snopp.

TURBONEGRO [N]

Turbonegro har världens finaste, sötaste och mest välklädda fans. Häng med fansen och fråga om klädråd.

MANIC STREET PREACHERS [UK]

“If You Tolerate This Your Children Will Be Next” känns ju rätt aktuell med allt klimatsnack just nu… eh..

DIZZEE RASCAL [UK]

Dissa inte Dizzee. Och förvandlas inte till en göteborgare som drar dåliga ordvitsar.

RAZORLIGHT [UK]

En av snubbarna är ihop med Kirsten Dunst. Typ det intressantaste med det bandet… och hon lär ju aldrig dyka upp i Hultsfred. SÃ¥, strunt i dem va.

JUSTICE [FR]

Justice gör sjukt bra electro. Det är han (förlÃ¥t, bandet menar jag ju förstÃ¥ss, dumma dumma mig) som gjort “We are you´re friends, you´ll never be alone again” om ni nu skulle rÃ¥kat bosätta er under en sten de senaste Ã¥ren. Kolla MusikbyrÃ¥ns Paris-special för musik och tips. Och lyssna för guds skull pÃ¥ nya skivan. Jag säger bara D.A.N.C.E.

SEBASTIAN [FR]

Samma genre som Justice, samma våg. Också bra.

UFFIE FEAT. FEADZ [FR]

And again. Fast det här är en sexig fransös. Typ som Yelle. Grymt.

SHOUT OUT LOUDS [S]

Äter kött trots att de döpt en lÃ¥t pÃ¥ nya skivan till “Meat is murder”. Läs utförlig picknickintervju pÃ¥ Judy.

FIBES, OH FIBES! [S]

Klart skön indiesoul.

BONDE DO ROLE [BRA]

Svettig bailefunk blandat med stulen hårdrock. Yeah.

TUNNG [UK]

SÃ¥ fina.

THE CONCRETES [S]

The Concretes är ju bra. Och Judy har intervjuat dem med.

LAAKSO [S]

Sångaren Krunegård är enligt en säker källa en av Sveriges bästa one night stands. Festivaltokiga singlar take your chance!

TAXI, TAXI! [S]

Taxi, Taxi är två unga söta tvillingsyrror som är grymma. Väldigt skygga dock så det kan bli svårt att få hångla med dem.

JUVELEN [S]

Sjukt hajpad soulsnubbe som låter som Prince. Hånglar antagligen i falsett.

Det är inte bara jag som ogillar Hultan. PÃ¥ Ringvägen i Stockholm anordnas en rockfestival pÃ¥ lördag den 16 juni. Under devisen “Skit i Hultsfred - Stanna i stan!” arrangerar Pub 91:an, Abyssinia, Tulle Bar & Grill samt Snövit konserter frÃ¥n 19.30 till 23.30. Garanterat lerfritt.

En vän till mig tycker om Travis så mycket att hon döpt ett sött span på Lidingöbanan efter honom. Eller så är dem bara lika. Komikern Demetri Martin däremot är varken lik spanet eller hans förebild, men det är kul att se honom försöka tajma musiken med sina klädombyten.

Travis nya singel heter Selfish Jean [youtube]. Enjoy!

Idag syntes Fredrik Strage i DN som han alltid gör om fredagarna.  Denna gÃ¥ng skrev han en hyllande krönika om svensk musik. “Om vi tvingas vara lediga pÃ¥ nationaldagen kan vi väl lika gärna fira svensk pop, typ Tough Alliance.” filosoferar han. Och han har sÃ¥ rätt.  Svenska flaggan känns väldigt ohipp, jantelagen likasÃ¥, sÃ¥ varför inte fira det finaste vi har - musiken? Tänk en sjätte juni fylld av musik. Vakna till Fibes oh Fibes!, dra upp rullgardinen till Frida Hyvönen, äta sockriga flingor till The Field, ringa en kompis och sjunga Jens Lekmans You Are The Light, ta en joggingtur till Prydz version av We Don´t Need No Education och sÃ¥ vidare. Förfest med Concretes och efterfest med Air France…
Den här nya flugan, Internet, har gett sjörövare och pirater och alldeles vanliga ungdomar tillfället att upptäcka musik från hela världen. Men vad har vi egentligen på våra mp3-spelare? Knife, anyone? TTA? Studio?

“PÃ¥ nittiotalet satt Pops chefideolog Andres Lokko och drömde om London. Nu sitter han i London och klagar pÃ¥ att britter inte begriper Tough Alliance” skriver Strage.

Det finns två män som jag gillar lite mer än alla andra. Den ene heter som ni kanske vet Jens och den andre heter Antony. (Koffe, love, du räknas fortfarande som pojke). Nu har jag dock hamnat i ett dilemma. Vill man höra röster man älskar överallt? Tänk om man, hemska vemodiga tanke, tröttnar?

SÃ¥ länge Antony sjunger Beautiful Boyz med CocoRosie och Jens Lekman leker med Kocky sÃ¥ är jag nöjd, men när Jens vackra stämma plötsligt invaderar frÃ¥n alla hÃ¥ll, med Vapnet, med Victoria Bergmans Taken By Trees och Antony hörs med Björk, med Brooks, med Little Annie… ja, dÃ¥ kan man börja längta efter exklusivitet.

Sincerely Yours är sincerely snälla och bjussar pÃ¥ en fin lÃ¥t, en cover pÃ¥ Sad Song av Au Revoir Simone av Air France som kallar lÃ¥ten “Afraid you told someone about us”. Ni förstÃ¥r. Det är helt klart bra. Och gratis pÃ¥ riktigt, precis som fildelning ska vara.

The Shins klär ut sig i brandgula fångkläder och fritar fängslade ballonger. Ja, det är mer än lovligt flamsigt, men ändå lite fint.

Det spelar ingen roll att YouTube håller på och äter upp Internet. Vad skulle vi göra utan videor som denna? Vad gjorde folk innan YouTube kom? Vad gjorde folk innan Internet? Vad kom först, Internet eller människan?

Här kommer en fullständigt underbar cover av Peter, Bjorn & Johns “Young Folks”.

Tack till Stereogum.

Tänk att leva år 1920. Svänga fötterna på lokal, eller varför inte på en buss?

Charleston var 1920-talets stora modedans, döpt efter staden Charleston i South Carolina. Rytmen slog igenom 1923 med låten “The Charleston” av James P. Johnson. Charleston är självfallet en svart dans, originally, men associeras ändå främst med så kallade “flappers” (på 20-talet en ny sorts kvinnor som hade korta kjolar, bobbat hår, lyssnade på jazz, drack starksprit, rökte tobak och sminkade sig.)

Charleston ansågs vara omoraliskt och provokativt. Jag älskar charleston.

För länge, länge sedan, i somras, var jag på Roskildefestivalen. Och ännu en gång förundrades, förfärades jag över gubbarnas makt över festivalen. Konceptet verkar vara: ju äldre gubbar desto längre köer. Bob Dylan, utan röst och utan karisma, men med rynkor, lockade sanslöst mycket folk. Roger Waters “Dark Side Of The Moon” lockade ännu fler. Hur kan ett gammalt rynkigt minne av Pink Floyd få de som i vanliga fall knappt orkar sig ut från tältet att vallfärda in till festivalområdet?

Som ni förstår gör årets festivaler mig grymt besviken. Hultsfred toppar med en gammal knarkad gubbe som knappt kan stå upp. Såpa-Ozzy. Roskilde stoltserar med The Who. The Who bildades 1964. Fräscht. Arvika har förvisso inga tvättäkta rockgubbar, men de kör istället på samma gamla beprövade kort gång på gång, och det är inga spaderdamer. Slagsmålsklubben, Infected Mushroom, The Ark, Front Line Assembly… Ja, de har uppträtt på Arvikafestivalen förut.

Vad har hänt med alla nya unga artister? Och var, i jämställdhetens namn, är de gamla tanterna? Jag vill se nåt gammalt girlgroupband återförenas. Ge mig Crystals, Shangri-las eller Ronettes!

I söndags var det en alldeles, alldeles underbar kväll. I alla fall för alla som fått tag i biljetter till Regina Spektor på Chinateatern. I alla fall för alla som inte var dödligt bakis efter en utekväll gone bad. Eller, jo, det var underbart för oss också. Höjdpunkten av konserten, en såndär höjdpunkt som man kanske kommer berätta för barnbarnen, var när Regina Spektor spelade trummor på en stol. Ena handen på pianot, andra slår med en trumpinne på en stol, och sen den där Rösten. Helt fenomenalt. Poor Little Rich Boy från förra plattan Soviet Kitsch.

Idag skulle jag logga in på myspace. You Must Be Logged-In to do That! fick jag som svar. Skit. Jag fattar inte myspace-grejen. Alltså myspace är kommersialism när det är som sämst. Mejlen fungerar inte när jag vill mejla Uffie och fråga om en intervju, men den funkar när Big Boys With Big spammar.

Och att myspace skulle vara så inne. Det är en myt. Snälla gå inte på myten. Alltså, Orup pratar om myspace. Orup.

Okej, Rupert Murdoch kanske inte är tillräckligt ond för att hindra folk från att ha en myspace-sida. Men själva formen då? Hela formen uppmanar folk att sluta tänka. Folk läser inte bloggar, folk jämför hur många kompisar de har i förhållande till varandra. Justin Timerlake har över en halv miljon. Duktig pojke.

Myspace är en plats att utveckla tvångstankar/syndrom. Till och med Internet World har fattat hur illa myspace är. De placerar myspace som etta på listan över världens värsta webbtjänster. Hotmail har inte en chans i uselhet.

Myspace är fult.

Myspace blinkar.

På myspace börjar musik spela utan att man gör nåt. Öppnar man flera myspace-fönster så låter alla samtidigt. Är det smart? Användarvänligt?

Och sen då. Alla band som ”blivit stora” genom myspace. My ass. Lily Allen, kan folk sluta tjata om Lily Allen? Hon hade skivkontrakt innan hon etablerade sig på myspace. Och aptråkiga Arctic Monkeys. Kom igen.

Flest vänner på myspace när man dör vinner.