Det här känns som att en av mina värsta mardrömmar har blivit sann. Brrrrr. Jag kan inte påstå att jag längtat särskilt efter Dr Alban eller glittriga västar och polokragar. Om tio år kanske jag kan skratta åt det, men det är fortfarande för nära i tiden, såren har inte riktigt läkt än. Kan vi inte bara låta nittiotalet vara glömt och begravet en liten stund till?

I går var halva redaktionen på 90-talsfest. Den andra delen var på Ace och raggade/blev raggad på av 90-talister.

Natten ägnades åt utförliga diskussioner om 90-talet. Beverly Hills. Oasis. Tidningen Pop. Pojkband. Godisgurka. Snelugg. Diadem. Träsmycken. Västar. FotbollsVM 94. Föräldrarnas allt mer utspädda sprit. Skogsrave. Nirvana. Flanellskjortor. Twin Peaks. Långärmad tröja under t-shirt. Linne på t-shirt. Lager på lager på lager. Adidasbyxor. Filaskor. Spice Girls. Take That.

och East 17: