Ja, så fick Arvikafestivalen då boka Depeche Mode. Ooh, det måste pirra så i gamla värmländska synthmagar när de fick bygga om hela sajten med ett Personal Jesus-intro och allt.

På pressområdets gräsmatta hölls 2007 en högst improviserad presskonferens. Jag minns två detaljer:

För det första meddelade den lokala ordningsmakten att en ung person hade gripits, misstänkt för brottet föregivande av allmän ställning sedan han hade lallat omkring i en äkta polisskjorta.

För det andra berättade arrangörerna att festivalen nu var fri från skulder och kunde börja fantisera om drömbokningar. Givetvis nämndes Depeche Mode.

Låt oss dra några slutsatser av detta faktum. Till exempel att Sveriges största festival med en försmak synth snart kommer ha haft både Kraftwerk och Depeche Mode på sin stora scen.

Till exempel att båda dessa band blev betydelsefulla innan Arvikafestivalen ens fanns. (Ni vet 1992, när Svullo bokades som konferencier och Stonefunkers spelade, om man ska tro Wikipedia. Det var starten.)

Till exempel att det är svårt att inte pricka av legendarlistan när tillfälle ges, men att Sverige inte behöver ett Hultsfred i latexkläder som bokar stort, stort, stort och gammalt, gammalt, gammalt. Till exempel.

Det tar oss evigheter av köande att få på oss våra armband och evigheter av köande att få komma in på området så Sebastien Telliér har redan hunnit riva av Divine och smeka sin badbollsgravida mage innan vi hinner fram till scenkanten. Även om jag tycker att han passar bättre på en svettig nattklubb på är det, precis som sist, roligt för själen och skönt för öronen att stå i publiken när herr Tellier underhåller. Det är något knasigt sexigt med den här skäggige och tunnhåriga mannen som inte verkar skämmas för något.

Jag vet inte vad jag ska tycka om att Popaganda flyttat till Eriksdalsbadet. Jag gillade verkligen att det låg så centralt, att man kunde knata till nästa fest när området stängde. Jag gillade att man kunde bada på området, även om jag såg sammanlagt två människor göra det och även om det var på tok för kallt för sånna äventyr. Men var det inte lite stort och öde ibland? Hade det varit lite varmare och mer mitt i sommaren hade det nog känts ganska klockrent.

Under lördagen såg jag exakt en konsert från början till slut. Jag vet, det verkar lite insane, med tanke på att jag var där nästan hela dagen. Men indiegympan körde ett pass på området, och sen improviserade vi lite hastigt ett miniset till Florence Valentins Allt dom bygger upp. Sjukt roligt, och FV bjöd på finfin musik precis som vanligt. Tack för att vi fick vara med och leka, grabbar!

Trots att jag själv var upp på stora scenen en sväng är mitt mesta minne från den scenen en man iförd vita handskar framför en gigantisk flagga. Såhär ligger det till: jag hade aldrig sett bob hund live. Jag var ett jättestort fan, såklart, men de spelade aldrig i min lilla håla där jag växte upp, och när jag var tillräckligt gammal för att börja ta mig places hade de liksom försvunnit lite från min musikkarta. Så visst, de är äldre och säkert tröttare och tråkigare, men jag har inget annat bob hund att jämföra med, jag kan bara jämföra med andra band. Och det, mina vänner, är en jämförelse som Thomas & hans vänner tål.

Så mycket eufori, så oslagbart mellansnack, så hjärtekrossigt (Upp, upp, upp, upp, ner, jag säger då det). Trots kanske den mest otrevliga publik jag varit i på länge (vore det inte för fina vänner hade jag nog kunnat hamna i slagsmål på riktigt för första gången i mitt liv, jag har nog aldrig varit så nära att klippa till någon förut) var det ett konsertminne jag kommer hålla hårt i. Tack för det, Popaganda.

Titta: bob hund - Tinnitus i hjärtat (live på Popagnda) [YouTube]

LINNÉSCENEN I SOLEN/FRANZ FERDINAND FOTO: JUDY

Vi har tur, vi kommer in på Kajskjul 8 trots den obscena kön på torsdagkvällen. Det såg rätt mörkt ut ett tag. Stormvarningar och gigantiska köer överallt och lite opepp, så ser det ut när vi får våra band runt höger handled och påbörjar festivalhelgen. Men det tar sig! Four Tet är försenad och spelar inte alls kl 21.30 som schemat säger, och det är en himla tur för vi hade aldrig hunnit dit om han spelat när han skulle. Dessutom är det tur för det innebär att alla kids som kommit för att se deras alldeles egen Tomas Ledin, Kleerup lämnar skjulet åt oss så vi kan dansa galet framför scenen.

Så blir det fredag. När vi lyckas ta oss till området kryllar det av Broder Daniel-fans. Varannan tonårig flicka har en BD-tisha och en liten stjärna i ögonvrån. Vi ser ett poppigt Franz Ferdinand som verkar trivas i solen. The National och Sigur Rós gör vad de ska, men jag är antingen för trött eller för flamsig för inget kryper nära hjärtat.

SIGUR RÓS/APPLÅDER/YEASAYER FOTO: JUDY

Förutom Yeasayer. Det är så skönt att ha höga förväntningar och inte bli besviken. De håller hög klass precis som på Debaser Medis i vintras och bjuder på en ny låt som låter lite mer lättlyssnad men för den skull inte alls tråkig. Precis som sist går jag där ifrån med en känsla av att de faktiskt är ett av mina favoritband.

Har man, som jag, ingen som helst nostalgi kring Broder Daniels låtar är det svårt att bli särskilt berörd av konsertern som avslutar kvällen. Jag kan definitivt förstå att det måste ha varit en stor upplevelse för alla de många många fansen, men för mig får kvällen ett jättefint slut när vi dansar disco på båt med en del av Aeroplane (tror jag?) bakom skivspelarna.

Lördagens höjdpunkt är Fleet Foxes som är precis så bra som jag hade hoppats. Sofia och jag springer på sångaren och trummisen någon timme innan spelningen när de köper Neil Young-mersch och jag blir tolv och vågar inte hälsa. Om de kommer tillbaka i höst, vilket inte skulle förvåna mig med tanke på det helt galna mottagande de fick av publiken, ska jag försöka samla mod och inte gömma mig bakom en återvinningsstation om jag ser dem. Som tur är förklarar Sofia för dem att de är awesome.

Saker som störde mig: Att det bara var ungefär ett band om dagen som var klockrent, rakt i hjärtat och fantastiskt. Att det var så lång kö till alkoholen. Det dåliga ljudet på Linné. Att det var helt himla omöjligt att komma in på någon klubb på lördagen även om man offrat slutet av Neil Young för det.

Saker som fick mig att hoppsastega: Att maten inte var så äcklig. De helt funktionsdugliga toaletterna. Att det faktiskt regnade mycket mindre än förra året, trots att försnacket var nog för att få en att börja bygga en ark. Den belevade stämningen och att allt var så himla rent och vackert. Fleet Foxes, Yeasayer och Four Tet.

Önskemål inför nästa år: Lite piggare bokningar (Ceasars? Mando Diao?). Fler sena spelningar som man faktiskt kan se och inte bara får köa till…

Psst… Batterierna i min kamera är döda och jag har semester vid havet hela veckan, men det kommer fler bilder, eh, sen. Håll ut.

FOTO: LINUS LARSSON

Andra dagen. Norberg vaknar i kvava tält, drar sig in i svalkan i Mimer och somnar igen på ett sluttande cementgolv till Konrad Korabiewskis ambient.

Jag passar på att summera antalet stränginstrument. Hittills har jag sett tre: En ukulele i händerna på en kille med vilsen blick på campingen. En elbas spelad av en maskerad IDKA-medlem. Och så de apart normala LaConfetti på Kraftwerk-scenen som chockar genom att spela med en helt ordinär setup.

Nu läskar vi oss med tältvarm öl på campingen medan Moog-t-shirtarna står som spön i backen. Ikväll vankas det Skream.

FOTO: LINUS LARSSON

I taket på Mimer hänger en krok fäst på en rullanordning. Den är täckt av rost och väger säkert lika mycket som jag. Nu vet jag inte exakt vad den bar när den var i bruk, men tillsammans med de grovt gjutna betongväggarna i denna industrikatedral, tiotals meter hög, utgör den kronan på ett slags monument över en era som har tagit slut, lämnat plats för annat och förvandlat byggnader som denna till monument. 20 meter längre ner står två medelålders män och vrider på rattar vilket producerar en dödspsalm om tider med långsamt rullande godsvagnar fulla med mödosamt framhuggen råvara.

Norbergfestivalen håller till vid Mimerlaven, bruksortens gamla kärnpunkt, och är det mest abstrakta som står att finna i festivalväg i Sverige idag.

Musik är fel ord för att beskriva det Lindström/Runolf skruvar och trycker fram 15 meter under mig där jag sitter uppklättrad på det översta av de betongplikt som utgör våningarna i Mimer, industribyggnaden som blev ett center för ljuvt oljud mitt i Västmanlands grönska. Låt oss göra det enkelt för oss och kalla det ljudkonst.

- Vi har repat med sju sekunders reverb för att få den här kyrkkänslan, säger Mats Lindström strax efter framträdandet.
Ekot i den gigantiska lokalen är sju sekunder.
- Vi har spelat ihop i 20 år. Det här är ett jubileum.

Här finns ingenting som inte är gjort av betong eller rostig metall förutom ljudalstrande elektronik, men gruvnäringens kyrka vibrerar av en urgrundsbas som bryts av klick som från nedkylda armeringsjärn som knäcks.

För att lätta upp i allt det ödesmättade: Ikväll blir det techno.

Lördag och lördagsgodis? Mjah. José Gonzales är liksom inte arenamusik.. Ge mig gärna gärna hans ömma toner på intim klubbspelning, men det gör sig inte lika bra i 30 gradigt solgass vid ett proppfullt odeon.

Nästa på schemat är Tokyo Police Club och jag tror hela tiden att mina festivlkumpaner drabbats av totalt solsting då jag blandar ihop Tokyo-bandnamnen och tror det är Tokio Hotel de vill se. Jag kan inte bestämma mig om jag gillar det eller om det bara slinker ned lätt. Men jo, jag plussar för de här kanadensarna som ser ut att vara i 13-årsåldern.

Sen borde jag ha litat på den där mannen i rutiga kavajen som precis innan alla barer stängde lördag morgon berättade att Sharin Foo (tjejen i Raveonettes) var gravid och därför inte med i bandet nu. Han hävdade i och för sig även att han vunnit en grammis, den var bara lite för lik en blå lysande fågel från Ikea… Ett till början bräddfullt tält tunnas ganska snabbt av och tyvärr, men ett halvt Raveonettes är ungefär lika spännande som korv med bröd utan korven.

Och kan inte någon berätta för mig vad Indianen i trä gjorde på scenen med Neil Young? Eller hur man får jobbet att under spelningens gång måla låttitlarna på en tavla, som står bredvid indianen? Men absolut, Neil Young, Indianen och en regnskur på eftermiddagen räddar upp lördagen. Särskilt fina fina Heart of Gold,

‘
Antagligen är jag bara sur för att jag missar Bonnie Prince Billy.

Men det är ändå vackert. Roskilde 2008 känns relativt befriat från både smuts och festivalspex, trots att jag inte känner mig helt bekväm med mina dammiga jeans på det skinande rena x2000 upp till Stockholm.

Trendspaning del 2: Jepp, förutom Björn Borg-kallingarna är det Ray Ban wayfarers-kopior i regnbågens alla färger som regerar här. Jag fick ett par vita…

Alla verkar pepp att spela och fredagens bästa är absolut Band of Horses-sångaren Ben Bridwell när han fnissar i förtjusning över att allt är så härligt. Bästa spelningen ever och snyggaste damerna i världen har ni också, här är helt fantastiskt, lägger han till mellan låtarna. Mitt hjärta smälter. Mike Skinner regerar på ett fullsmockat orangea, får alla att krama sin konsertgranne och bjuder in till nattbad.

Fredagkvällen avslutas med dansyra i ett fullknökat Familjen-tält och de danska sommarnätterna visar sig från sin allra bästa sida.

(Idag badade jag i den konstiga sjön. En använd kondom kommer flytande och touchar min arm innan jag hinner reagera. Festival är inte bara härligt.)

Solen steker i det danska dammet och trendspaning no1 är Björn Borg-kalsonger och flexande av vältranade bringor. Säga vad man vill om det, men bara jag slipper lustiga festivalhattar kan jag blunda för lite nakenhet och muskelbringor. Det massiva Roskildemaskineriet är i alla fall otroligt väloljat, danskarna är glada och trevliga och kombon solsken, tetravin och massor av musik är muchos svårslagen. Torsdagens höjdpunkt är när Gossip-Beth gör åter-entré på scenen i bara underbyxor och något korsettliknande och bara är härlig. Stora stora modiga tuffa Beth.

Snart: Band of Horses.

Psst. Jag har en halvmörk hemlighet. Det är så att jag inte bara lyssnar på Embassys senaste singel och annat som i vissas öron kan anses “kreddigt”. Jag hyser även en stor kärlek för musikaler och musikallåtar. Åh, vad skönt att komma ut med det här. För alla som är som jag - ett tips: Med start nu i helgen anordnar fina biografen Zita musikalfestival - Zita dansar och ler: 4-24 juli! Det är ju smått fantastiskt!

Själv är jag mest sugen på dokumentärfilmaren Brian Hills filmer med interner som får sjunga sina historier. Feltham sings och Songbirds. Hans filmer är dessutom tokgratis. Vem vill hänga på?

Lite musikalpepp med Hair!

Och i London har de satt upp Billy Elliot som musikal. Fatta!

JOHNNY FLYNN/WILD BEASTS, FOTO: HANNA ERIKSSON

Dag 1, tisdag, är så himla mysig. Det är som att vara tillbaka på ATP nästan, det är duktigt mycket skägg i publiken, lugn och skön stämning, men ganska mycket folk. Och så massa fin musik från scenen. Jag blir gladast överraskad av Foals men dagen efter pratar alla bara om Johnny Flynn. Enligt sånna som vet behöver jag inte gråta blod över att jag missade Band of Horses.

THOSE DANCING DAYS/BJM, FOTO: HANNA ERIKSSON

Sen blir det dag två. Jag kommer direkt från jobbet och får lite sommarpop serverat. Det är barn i publiken och barn på scenen, det är fortfarande lite chockerande för mig att Those Dancing Days är så små. Jag önskar att jag också hade varit sådär snygg och glad när jag var den där åldern. Det tog mig minst tio år till att bli det. Jag känner mig lite tragisk, men så går jag och ser Stars och de är så pass trötta och gamla att jag känner mig purung igen.

Här blir skillnaden mellan kanadensiska och svenska popstjärnor väldigt tydlig. Luggsliten säkerhet vs pigg all-over-the-place-ungdom.

Efter en plågsamt hipp spelning med The Teenagers kryper jag in i mörkret igen. The Brian Jonestown Massacre passar särdeles illa en onsdagseftermiddag. Om klockan hade varit tre på natten och jag hade varit lite lagom dimmig i huvudet hade jag kanske tyckt att det var lysande. Men med sommarsol utanför fönstren och noll promille i blodet funkar det inte alls.

VAMPIRE WEEKEND/PUBLIK, FOTO: HANNA ERIKSSON

Det kanske börjar bli jävligt tjatigt; men hörrni, Vampire Weekend är så bra. Än så länge är de också ett av de där få banden som bara blir bättre och bättre med varje ny låt, varje ny spelning. Jag kom på mig själv flera gånger under spelningen med att flina lyckligt.

MGMT/HERCULES & LOVE AFFAIR, FOTO: HANNA ERIKSSON

MGMT är hur bredbent som helst. Det skulle kunna vara Springsteen. All den läckra fräscha electrokänslan från debutskivan är som bortblåst. Istället är det hårdrockshår och gitarrgnöl som gäller. Ganska sömnigt. Ett annat gäng som har svårt att göra övergången från skiva till scen är Hercules and Love Affair. Trots att man försöker med görbra blås och två sångerskor och högklackat och ja, ungefär allt, så blir det lite småplatt. Eller så är det bara publiken som gör det trist. Det är ju inte tänkt att man ska stå still och lyssna på disco.

Allt som allt: jag gillar verkligen Accelerator. Keep up the good work, Luger.

Google har anställt alla galna forskare i hela världen och låtit dessa bygga en jättehjärna. Denna tittar jättegärna igenom dina mail och väljer ut passande annonser, baserat på vad mailet handlar om. Den fungerar så bra att Google tjänar hejdlöst med pengar och cheferna kan köpa flygplan och snyta sig i bladguld.

Men vad är det Google vet om Way out West som vi inte vet?

Det enda jag vet är att Way out West nu berättar vilka band som spelar vilken dag.

3 av de största hamburgarna ni har till amerikanerna här tack.

Ja, Judy har alltså inte varit på restaurangen Grill utan mer GrillEN på Hornsgatan. Efter ett Teenagers rakt in i mitt hjärta (och härliga tjejen från publiken som sjöng på scen), ett bångstyrigt Brian Jonestown Massacre, bra Vampire Weekend och ett par minuter Deerhunter kastades festivalhandduken in för tants del. Istället blev det utfordring vid korvmojjen av hungriga delar av BJM som inte lyckas hitta band-buffén. Anton knäpper kort på luftballonger, damer knäpper kort på Anton och Frankie och korvgubben springer runt och ber alla gömma sina öl. Ja, ungefär så.

Kvällen avslutas på ytterligare ett hett hak, inte Berns, inte Marie L, inte Spyan, nej nej kids, det nya svarta heter Bullie Bar. Klientelet är väl ungefär törstiga locals av varierad ålder och .. ja törstighet. Men stämningen är härlig och personalen likaså. Senast jag var där bjöds vi på en ukulelespelning och den här gången alltså ett litet Dj-set från blandade BJM medlemmars i-pods. MGMT och Battles fick stryka på foten till förmån för barhäng till tonerna av bland annat Sinatra och Monkees. Man kan kanske inte få allt, jag fick lite av varje, plockade ett par russin ur kakan och somnar med ett leende på läpparna.

Jag har precis missat Battles för tredje gången på typ en månad. Den som pratar om det som årets spelning får stryk.

Accelerator är över för i år och jag saknar det redan. Underbart är verkligen sjukt kort. Dagens höjdpunkt var, i alla fall för mig, Vampire Weekend i solen. Nya låten White Sky var helt tokbra.

Men hörni, visst är de här tre rätt lika? Vem är Ezra Koenig, vem är Hobie från Baywatch och vem är Niklas Strömstedt? Inte så lätt att veta.

Psst… Det blir nog lite vettigare blog med massa konsertbilder imorgon, post-sömn. Sov popgott!

Imorgon börjar Acceleratorfestivalen. Senare i veckan spelar Erykah Badu, Bonnie “Prince” Billy, DeVotchKa och The Magnetic Fields i Stockholm. Det är möjligt att jag kommer dö av konsertoverload innan det är måndag igen.

Men jag tänkte börja med en liten förrätt och gå och lyssna på de här snubbarna imorgon. Egentligen mest bara för att höra om Tom lyckas sjunga “truuuuuuuleeeey” på det där sättet som gör mig lite lycklig i brallan.

Du hittar dem på Accelerator, Münchenbryggeriet, imorgon klocken 20:30

Ibland vill man mest bara att det ska vara i förrgår. Som ni antagligen förstått var All Tomorrow´s Parties i lilla skeva Minehead helt underbart. Vi skrattade åt Mineheads arkadhall med sloganen “Protecting the planet from boredom”. Vi skrattade när vi insåg att man inte kan bada i iskallt långgrunt vatten. Vi skrattade åt allt. Inte ens tre timmars väntan i Taunton på en buss som alltid var full när den väl kom kunde få oss på dåligt humör. Eller när vi kom fram men inte kom in. Och det regnade. Och frisbeen som vi underhållit oss med lyckades jag kasta upp på taket. Jag fick blöta fötter, vilket är bland det värsta jag vet. Men vad gör det när man kan äta Heinz baked beans varje dag, lyssna på Karins hittar från Mettan-tiden, lära en polack att gilla Bob Hund, hålla någon fin i handen, känna basen i kroppen, se människor gråta till överväldigande musik, lyssna till Jens Lekman för fjortonde gången, somna på heltäckningsmattan i vardagsrummet…
Jag kom underfund med att det här med postrock nog inte är min grej, men ATP i Minehead var ändå helt klart den bästa festival jag någonsin varit på. Nästa år ska fan alla hänga med dit, och hör sen.

PS. Musik att gråta/dansa/hångla till (Beach House) hittas på Judy muxtape

Nu ska jag försöka med något ganska svårt: jag ska försöka beskriva något väldigt speciellt och vackert.

Som att bli lite döv av en publik som vrålar ut sin lycka under en spelning med Broken Social Scene.

Som att vakna på den engelska landsbyggden och krypa upp i ett soffhörn och se sin favoritfilm på en tv-kanal där allt som visas valts av Explosions In The Sky.

Som att se en helt magisk konsert med Beach House, som är ett av få band som får oss att glömma att vi står mitt i en konstig gigantisk tält-galleria.

Jag, Sofia och Helena har tillsammans med ett gäng vänner varit på All Tomorrows Parties i helgen. Curators var Explosions In The Sky. Hemläxa till alla Sveriges festivalarrangörer, det är dags att ni lär er av ATP. De vet hur man gör. Festivaler ska vara precis så, man ska få sova i en skön säng, slippa diska, kunna ta ett bad i ett badkar, varva konserter med fina filmer och promenader på en strand eller i en skog. Screw kalla tält och sunkiga lerscener. Ge mig mer piratminigolf och ölpicknick på heltäckningsmattan framför stora scenen. Jag känner mig som ett litet barn som fått åka den roligaste karusellen på nöjesfältet och nu står brevid och skriker “igen! igen!”. Jag vill åka igen. På en gång. Och det är ju så det ska kännas!

Nästa år åker vi tillbaka. Jag rekommenderar att du följer med. Du kommer aldrig förlåta dig själv annars.

Bilderna är tagna av Rich Thane, se fler av hans bilder från helgen på Flickr.

Det är fortfarande lite overkligt för mig, att ungefär fem-tio minuter innan Patrick Wolf gick upp på scenen i Arvika stod jag och tittade på när Helena förevigade honom med hjälp av sina kameror. Jag har inte riktigt listat ut hur jag ska förhålla mig till det här med att jag faktiskt är ett stort fan av en del av de människor som vi träffar och pratar med för Judys räkning, men efter Patrick känns det i alla fall lite mindre läskigt. Jag tror inte man kan vara så mycket närmare att kissa på sig av nervositet än jag var då.

Om det är någon som inte förstår varför det gungar lite i magen när jag tänker på det så föreslår jag att ni lyssnar lite på P3 Live-inspelningen av konserten.

I strävan efter popmusikens förnyelse finns bara en sanning; att jakten och hånet mot allting som kan klassificeras som goth måste fortsätta. Kärnan i denna kamp består självklart att vi måste betrakta det svarta ljudet som en avart; något som inte är på riktigt, eller som Sverigedemokraterna.

Detta har för mig sällan varit så klart som när jag på lördagens morgon tog tåget ner till Göteborg för Way Out West - valde de namnet efter den där trancegruppen? - till en blandning av Sorcerer, Lindström, Orange Juice och Rappers Delight Club i min ipod, och Bill Buffords alldeles strålande matreportage Heat i knäet.

Emellanåt läser jag gårdagens SvD; och konstaterar att Lokko, för andra veckan i rad, nämner Nu Grave som det smalaste och vackraste popkulturen kan ge dig denna höst. Hoppas att du är ironisk min käre vän, men jag tvekar. Därför är det på plats att skriva sanningen:

Nu Grave är ingenting annat än en genre som benämner 2007 års största fiende, strax före avskaffandet av fastighetsskatten och Sovjetunionen. Nu Grave är Depeche Mode, det är Judas, det är Bläckplumpen. Nu grave är inte det nya Balearic, inte det nya World Music. Gosh, det är inte ens i närheten av att vara Lovers Rock.

Det. Är. Goth.

Så här sitter jag nu och hör ljudet av en indianklädd New York-bo som spelar rock. Hans namn är Devandra Banhart - jag är väldigt ond på dig, hör du det Dev?

Till det viktiga: hade en förhoppning om att hugga tag i Franke, men de ville hellre supa sig dyng (och nämnde något om att “repa” också).

Men ni får bilder på den första spelningen på fyra år för Göteborgs femte bästa band. Om jag inte somnar inbakad i en goth som får med mig på Spoon.

Tacka Helena Sundin för bilderna.

Hipstern Devendra Banhart med band rockade (!) loss rejält på lördagen och gav folk ur publiken chans att gästa scenen med egna kompositioner. En västsnubbe hälsade publiken med det göteborgska “Hallå eller!” och gjorde sen ett stensäkert låtframförande med hjälp av Devendras gitarr och successivt infallande band på komp. En hattsnubbe läste en slags dikt. Det blev aldrig tveksamt eller pinsamt utan bara fint och bra.

Efter konserten gled Devendra och gitarristen Noah Georgeson runt på områden men körde snabbt fast i en hord av beundrare. Noah berättade för Judy att de spontana publikgästspelen faktiskt aldrig lett till att de fått upp någon på scenen som bara gjort narr av hela grejen eller blivit paralyserad av nervositet. Bandet, som sade sig se sitt namn som ett dynamiskt redskap att byta närhelst det faller dem in, tycktes sannerligen sprida salighet omkring sig utan att alls ge upphov till kväljande eftersmak.

Den alltid lika überbländande Regina Spektor som spelade ett par timmar efteråt blev extra varmt mottagen av den väluppvärmda publiken. Stekande sol blev regn mitt i spelningen men världens bästa Regina fick blöt-i-ett-folkhav att framstå som det enda rätta i den bästa av världar. Wow, wow, wow.

Sist av alla att lämna en utomhusscen på WOW var Kanye West. Han drog attraherade massorna och fick alla att “reach up and touch the sky”. De som till en början endast hakade på lite ironiskt sveptes snart med och i det enorma publikhavet, som inkluderade folket i ölhagarna intill, svängde snart varenda en.

Kanske allra sist att överhuvudtaget lämna en scen på WOW var megahypade Those Dancing Days som spelade på en klubbscen strax efter midnatt. Alla som inte var där i god tid fick nöja sig med att se kidsen svänga från gatan, genom fönstret. Dansdiscot förmedlade redigt med gung till och med i stumversion. Även de som blev utan plats på någon klubb kunde gå hem med nöjda öron och trötta fötter.

.

Världens första Way Out West (om man bortser från filmen och bandet) tog slut. Slottsskogen visade sig vara en mycket vacker, charmig och festivalfunktionell plats som gynnade hjärtklapp och handklapp. Träd är ju skiten. När solen brände gjorde de skugga och när det regnade agerade de paraplyer. Alla festivalare fick såklart inte plats under dem men gratis vatten och gratis regnponchos fanns också så basbehoven var väl sörjda för.

Någon vars hjärta mitt i all trevlighet tycktes ha smält på gränsen till härdsmälta var Pelle i The Hives. När konserten på fredagskvällen tog slut urartade hans avskedssnack i vad som närmast liknade ett ältande om diverse bultande hjärtan och försäkringar om att The Hives kommer tillbaka. När större delen av publiken var på väg därifrån stod han ensam kvar på scenen, bad om att bli påmind om sitt namn igen och sa hej då, hej då och hej då. Det kunde ha känts beklämmande, så som det kan vara att se en halt katt, men istället kändes det sympatiskt och glädjande.

Way Out West var pyttelite lera och jättemycket bra musik. Det mesta verkade gå som på välpolerade räls och man fick en känsla av att allt var lätt och roligt. Någon man eventuellt letade efter var alltid i närheten och de perfekt fungerande storskärmarna gjorde att även den trängselskygga och den bekväma kunde se de flesta konserterna på nära håll.

Och i slutändan var nog det tydligaste beviset för festivalens lyckadhet ändå Pelles plötsliga blödighet. Bara i Göteborg, gott folk.

Den Stora Dagen. Allt är stort. Området är stort, kön är gigantisk, stora scenen är, well, stor. Regndropparna är också stora. Från och till vräker det ner och jag är oändligt glad att nästan allt jag vill se är på tältscenen. Först på mitt schema för dagen står Koop, som är en helt perfekt munsbit att börja med. De är fina, det svänger, publiken är glada över att ha tak över huvudet och över att bli underhållna.

Efter en liten konsertpaus för intervjuer och fotosessioner (med The Go! Team och Malajube, det gick bra, texterna kommer inom de närmaste dagarna) går vi och tittar på CocoRosie. De är fina, men passar inte alls lika bra på festivalscenen som på Södra Teatern, där jag såg dem sist. Men att inte fler byter ut trummis mot en beatboxare förstår jag inte riktigt. Det är ju hur stort som helst, när det är bra.

Näst på schemat står ett stort hår. Albert Hammond, Jr verkar ha roligt på scen, men publiken verkar inte helt övertygad. Men med en stor frisyr och ett stort leende kommer man långt.

The Go! Team är precis lika tossiga som väntat. Synkroniserad dans, skönsång och flest trummisar är ett recept på framgång. Efteråt är jag svettigare och gladare än på mycket länge.

Det vore ju lätt att tro att Howlin’ Pelle från The Hives levererar mest attidtyd från en Way Out West-scen. Men en pytteliten brittiska har större, och skönare, ego. Lady Sovereign får tältscenen att vibrera.

Under Architecture in Helsinki är allt som det ska. Störtroligt, galen dans på scenen och i publiken. För mig är det helt klart en av festivalens höjdpunkter. När kvällen blir sen och The Pogues går på känner jag mig lika trött som Shane MacGowan låter. Det blir nattpromenad hem genom Göteborg och sen den skönaste sömnen, efter en hel festivaldag, i en vandrarhemssäng.

För mig börjar det bra. Ett tag såg det ut som om mitt tåg kom för sent och behovet av mat var för stort för att hinna till Trädgår’n till Lows toktidiga spelning. Men när vi kommer dit är det ingen kö alls och de står redan på scen. Det är mycket folk på uteserveringen, men inne i det mörka galet varma rummet där Low står och anspråkslöst levererar lite magi är det ganska tomt.

Om man vill kan man titta på en extremt dålig mobilkameravideo från Lows konsert på YouTube.

Efter en kort paus kliver Woven Hand på scen. Nu är det plötsligt hysteriskt mycket folk överallt. Live är David Eugene Edwards melodier om möjligt ännu mörkare och hårdare. En bit in i konserten tunnas publiken ut när många små popflickor går ut i friska luften istället. Men mitt före detta svartrockarhjärta mår jättebra och efteråt är jag en mycket nöjd och glad prick.

Vi vandrar hem genom Göteborg och laddar för en fredag full av gå-grupper och finsk arkitektur och är glada över att få sova på varsin soffa istället för i ett kallt tält.

Det regnar på festivalen idag. Och vi väntar. Vi väntar på att det ska bli kväll, vi väntar på att det ska sluta regna, vi väntar på att de ska ringa från Patrick Wolfs skivbolag. Överallt där det finns någon slags tak är det väldigt mycket folk. Emil Jensens spelning på Lyran är överfull, vi lyckas inte komma närmare än att vi kan höra skånskan och jublet när han tar sin cykel och går av scenen.

I ärlighetens namn är det ett ganska nervigt Judy som klafsar runt på festivalområdet den här dagen. Men lagom till kvällen kommer en snäll skivbolagskille och möter oss och tar med oss till Patricks loge. Mer om vårt korta, men fina, möte med herr Wolf kommer ni kunna läsa snart här på Judy jättesnart, förhoppningsvis.

Efter lite mer väntan, den här gången på att Patrick ska applicera glitter och byta om, får Helena göra sin thing med kameror. Tio minuter senare står Patrick på scen framför en helt tossig publik. Han ber ljuskillarna om discobelysning, skuttar runt i The Magic Position och strippar till The Childcatcher. Det hela är, så att säga, ganska magiskt.

Som avslutning på festivalen passar The Magic Numbers bättre än det mesta. Det slår mig att det är första gången jag ser ett ordentligt skägg på scen här. Kanske kan det förklara varför det har varit så mycket som faktiskt varit, i brist på ett bättre ord, obra. Men att stå och beundra Michelles bashantering och dansa i en lerpöl kan göra vem som helst glad. Med leriga jeans, spritt i benen och en varm våffla med grädde och jordgubbssylt i handen går jag till presstältet för sista gången. Hejdå Arvika, hoppas vi ses igen.

[ingenting] står på scen och klockan är tidig eftermiddag. Den svenska kavalkaden har börjat. Man kan sicksacka mellan scenerna och hinna med Vapnet och Dektektivbyrån också, på en liten stund. Överallt är publiken hängiven och intensiv. Dektektivbyrån har skaffat nya fina scenkläder och gör lite nya, mer dansanta varianter av sina äldre låtar. Det var bättre förr. Alltså för några veckor sen. Ehm.

MARIT BERGMAN, FOTO: HELENA SUNDIN

Som jordgubbssylten på en svensk våffla toppar Marit Bergman den svenska delen av dagen. Publiken är mer eller mindre som en hjärtlig kvinnokör. Det är som ett jättestort barnkalas. Ett väldigt fint och trevligt sådant. Marit har ett publikhav i sin hand, vilket blir lite småläskigt när hon som avslutning får alla att skandera “I will always be your soldier” i cirka 5 minuter.

ELLEN ALLIEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en mat och sovpaus halvspringer vi lite yrvaket till Orion för att se Ellen Allien. Hon har ganska stora skor att fylla, som ersättare för Hot Chip, och även om hennes vackra fötter stampar takten till ett välansat och skickligt djset så når det inte riktigt fram. Hänfördheten lyser med sin frånvaro, men vi är fortfarande lite kära i Ellen.

Hey Willpower blir jätteförsenade så det blir bara några fint dansanta låtar innan vi känner oss tvugna att gå till det tält där The Tough Alliance snart skall mima. Hade gärna sett mer av Hey Willpowers dans, och trikåer. Hoppas de kommer till huvudstaden snart.

THE TOUGH ALLIANCE, FOTO: HELENA SUNDIN

Det är svårt att veta vad man ska skriva om en “spelning” med TTA. Det hela var över på ungefär en halvtimme och något extranummer blev det naturligtvis inte. Två saker är jag säker på: 1) Det här är några riktigt fina låtar. 2) Att det dyker upp så mycket folk, som är så engagerade, är fascinerande. Fenomenet TTA är mycket intressantare än bandet TTA. Dessutom är delfinerna mycket mer sympatiska än gårdagens mardrömsdinosaurier.

Hennes blick är dimmig och tycks inte fokusera någonstans där hon dansar spasmiskt till Bloc Partys Like eating glass. I sitt galet toviga hår hugger hon tag i en förvånad kille i svart tröja. Hon skriker någonting i hans öra.

– Nej, nej!

Hon ger sig inte, och killens kompis rycker in.

– Klart han ska dansa.

I armkrok försöker killen nu hänga med i hennes ryck, hopp, kaotiskt slängiga rörelser, som har mycket litet med musikens rytm att göra.
30 sekunder efter deras möte suger hon tag i det lätt chockade, men nu mer förtjusta, offret och sticker tungan rakt upp i hans gom.

Någon slags mänsklig förvirring uppstår när låten är slut och de förväntas prata med varandra. Men när Pioneers startar ger det tätt sammanslingrade paret, som nu har flera minuter av vackra minnen tillsammans, sig av längre fram mot scenen och försvinner i publiken.

UPPDATERAD: FRE 02.25
Mapei står på den lilla lilla Jamobilscenen med sin bamsestora röst. Med sig på scenen har hon en blå spandexkanin. Festivalen börjar i högform. Det kommer ett stänk regn, men det är ingen som bryr sig, hela den stora lilla publiken skuttar och hojtar och är glada. När Mapei blir tyst blir det tråkigt. Någon borde gett henne en tältscen.

MAPEI, FOTO: HELENA SUNDIN

Sen dyker Timbuktu upp som gubben i lådan. Och kör några låtar, igen. Liten repris från timmen innan. Det känns lite som att äta chips. Först är det gott, men efter en stund kommer man på att man inte längre vet varför man gör det. Och sen kommer ångern.

Folkfesten fortsätter med The Ark. En större än störst publik hoppar och vrålar. Kvällsol och paljetter. Det funkar för Arvika. Och för din mamma också. Jag är omgiven av barnfamiljer och kan inte låta bli att tänka att The Ark är Bingolotto och Ola Salo är den nya Leif “Loket” Olsson anno året då alla oavsett ålder satt med en pluttpenna.

Wendy McNeill har lärt sig mer svenska sen sist jag såg henne. Dragspel är hett, men mixat med The Ark är det lite mindre skoj.

KÄRLEK I SKOGEN, FOTO: HELENA SUNDIN

Efter en fin dos av ganska halvtaskiga band känns det som en befrielse att se Bloc Party. Låtarna från fösta skivan håller fortfarande och det är roligt att stå i publiken plötsligt. Kele sjunger lite falskt men det gör inget.

Franskt är det nya fest. Roligt! Nouvelle Vougue har roligt, publiken har roligt. Folkfest helt enkelt. Allsång & handklapp. Underhållning i den halvkalla natten uppskattas. Och om man inte tycker bandet är roligt nog att titta på fanns här festivalens mest hängivna vattenutdelare, sällan har jag sett någon gå in med högre ambitionsnivå för en ganska simpel uppgift. Sympatiskt.

Plast i hår och skor i lera. Men när området hade öppnat på torsdagen skiner solen ändå.

Det vore en direkt lögn att säga att 2007 är ett toppår för Arvikafestivalen. Hot Chip hade lockat, trots att de redan har spelat i Sverige två gånger på kort tid. Nu består det mesta av programmet av den vanliga väggen av halvsmå elektroniska band uppblandat med indieakter från Sverige. Och den obligatoriska syntdinosauriern: Front Line Assembly.

Vi ska se Scissor Sisters ikväll. Vi kanske tittar förbi på Bloc Party. Men i Judys värld är Patrick Wolf det stora namnet på årets festival. Rapportering och intervju kommer.

På torsdag morgon bär det av, två förväntansfulla skribenter och en fotograf tuffar till skogen och leran. För undertecknad blir det faktiskt första gången jag trampar omkring på en riktig festival, med camping och tält och lite halvtaskig hygien. En lite småpinsam sak att erkänna perhaps, men det finns såklart en anledning till denna publika bikt. Jag tänkte att den som vill kan få svara på miljonerkronorsfrågan.

Vad tusan ska man ha med sig?

Vänner och bekanta har tipsat om följande livsnödvändigheter:
Ficklampa, knäckebröd, kondomer, solglasögon, spegel, hårspray, sovsäck, tubost, många par strumpor, vattenflaska och hårspännen.

Efter intensivt och gediget journalistiskt grävarbete kan Judy i dag avslöja Interpols märkliga backstagekrav. Läs den rafflande storyn här.

Förskräckligt insatta Acceleratorkällor har varit behjälpliga i efterforskningarna. De har fått titta in i logerna. Det får jag inte göra, vilket tynger mitt sinne. Som tur är har kravlistorna som ska garantera att artisterna kan gosa till det en tendens att läcka. The Smoking Gun har samlat de flesta.

Här är några favoriter:

• Janet Jackson frågar specifikt (MED VERSALER) att soffan i hennes loge ska matcha omgivningen. En stor samling tulpaner, rosor och liljor måste finnas på plats.
• (The artist formerly known as) Prince begär ingenting ovanligt. Örtte, silverskedar, citroner, tekoppar och is. Men allt i rummet ska kläs in i plast som bara Prince själv får plocka bort.
• Johnny Cash (frid över hans minne) krävde att en amerikansk flagga i full storlek skulle vara synlig för publiken under hela konserten. Dessutom är hans krav på riktig Coca Cola obeveklig. “Please, no substitution of soft drink brands.”

Men galnast är ändå Iggy Pops 18 sidor långa dokument med både strikta krav och långa anekdoter som mer eller mindre har med ämnet att göra. Sista sidan upptas av en programidé för en dokusåpan “Dead Dog Island”, som går ut på att hundälskare under programmets gång ska äta upp en hund av sin favoritras.

Man kan bara lida med Peter Bjorn and John och undra om inte Young Folks var en förbannelse snarare än en lyckoträff. Att harva omkring som ett nästan bortglömt band på eftermiddagsspelningar inför loj publik är på något sätt värdigare än den one hit wonder-upplevelse fredagens spelning på Accelerator blev.

“Nästa låt …” försökte den som för stunden stod vi mikrofonen (vem?) när hiten var avklarad. Samtidigt strömmade publiken som ett lemmeltåg ut ur tältet.

De hade sparat Young Folks för att inte bränna sitt bästa krut. Publiken hade väntat. De hade bjudit upp Victoria Bergsman och alla visste vad som väntade.

Och även om man kan förlåta en bortglömt textrad blir visslet som nu utgör en del av världens musik-dna i sammanhanget ett örhänge från H&M.

“Nästa låt … är lite hårdare”. Ännu fler lämnar spelningen.

För mig känns det sorgligt, men det finns de som regaerar med vrede. Bloggen Stop Peter Bjorn and John har startat ett korståg för stoppa svenskarna. Med förklaringen “An emergency blog to stop the spread of the Swedish band Peter Bjorn and John” skriver arrangörerna:

Do we want Peter Bjorn and John to be hailed as the standard bearers for a whole genre of music? And the answer is: NO WAY. As I acknowledged in the previous post, “Young Folks” was catchy and harmless, but this band is not a significant band. Peter Bjorn and John must be stopped.

I samband med gigantfestivalen SXSW i Austin, Texas arrangerades en demonstration mot de stackars svenskarna som bara vill vissla i fred. Enligt tidiga rapporter väntades 30-40 anti-Peter Bjorn and John-aktivister sluta upp, men jag kan inte hitta någon information om hur det verkligen gick.

Det är ju helt givet, bara för att jag räknat med regn och rusk så strålar solen och det är helt stört varmt. I tältet där jag ser Danielson är det i och för sig rätt svalt, både i tempraturmässigt och musikaliskt. Det är ju knappast dåligt, men inte så mycket att hänga i nån gran.

Ungefär det bästa som kan hända på festival tror jag är ungefär såhär: Man sitter i solen och njuter av fina Loney, Dear (som är så mycket finare än på skiva) och när det blir lite för varmt och man känner sig lite för långt bort så går man och ställer sig vid scenen. Och så upptäcker man att man står bredvid Erlend Øye som dansar lite för sig själv med ett fint paraply i handen.

Dagens höjdpunkt var helt klart Electrelane. Tänk att så stora ljud kan komma ur så små varelser. Gitarrmangel är sjukt hett i kombination med liten blond tjej. När jag blir stor ska jag gifta mig med gitarristen i Electrelane.

Mina förväntningar på TV On The Radio var nog lite överdrivna, men man måste ju respektera skägget. Och armvevandet. Och tre personer som trummar på ett trumset kan aldrig bli riktigt dåligt. Wolf Like Me var stört bra live.

Vi blev inte insläppta till Taken By Trees. Surt. Peter Bjorn and John får Linus skriva lite om imorgon.

En rekomendation: Om ni någon gång får chansen att se Modest Mouse live, se till att stå bredvid ett dödsfan, som Andreas från Cellmates till exempel. Det gör det hela till en ännu finare upplevelse. Men Cansei De Ser Sexy knäcker killarna på stora scenen. De lyckas väcka till och med den annars halvmedvetslösa Acceleratorpubliken. Stort tack till dem för det.

Efter alla gitarrer var det riktigt himla skönt att köa in sig i Allhuset och stå framme vid scenkanten och dansa lagom galet till Digitalism. Att komma ut i luften igen sen och se de sista två låtarna med gamla goda Interpol var en helt lagom avrundning. Komma hem, göra te och nattmacka och sova i sin egen säng är ju också det absolut bästa med stadsfestival.

Imorgon: mindre rock, mer pop. Jag är pepp.

Ingen i Judyredaktionen har tagit sig till Hultsfred i år. Vi gråter inga krokodiltårar över det, men vi vill ju inte vara utanför så en av våra fina vänner har tagit på sig att smsrapportera för er och vår skull. Jenny har åkt bil i ottan och är på plats för att sälja skivor och kanske se ett band eller femton.

Torsdag 13.46 Enter The Hunt har just gått av stora dans, japp. Ser fram emot Mapei, nu kom P3livetyperna. Hultan 2007, har du nåt att ge?

Torsdag 18.50 Stugan luktar förvånansvärt fräscht. Det har sina fördelar att slippa tälta. Mest rockstärnestil hittills: Timo i svarta solbrillor backstage. Undra om Ozzy kommit än? Nu: 20 min vilopaus. Laakso kan man faktiskt se hemma…

Torsdag 19.37 Love Is A Burning Thing slår inte Norsborgs Mapei men har delikat stil å spelar tuff elektronika. Ex rosarna m Slash i spetsen går vi förbi…

Torsdag 21.40 Toalettkön växer.

Fredag 00.21 Träffar massa människor från Hultsfred 03, de lever än. Känns ändå som det e lite glest m folk. Lina den enda Åmålstjejen här. Agge i Florence Valentin konstaterar att backstage är på väg att bli jävligt packat…

Fredag 11.33 En stilla morgon. Området framför Hawaiiscenen ligger öde. Svårt att tänka sig att så gott som hela festivalen stod å shakade till Timbuktu för bara tio timmar sedan.

Fredag 13.12 Badväder! Pingismatch utanför Per Sinding Larsen-tältet. Å ett par pirat-Ray Ban inköpta. Måste ju smälta in bland pop å rockeliten.

Fredag 15.08 Efter galet många skratt, två dagar för tidigt eller precis i rätt tid, lämnar minibussen Berras parkering. Hultsfred i 28 timmar är ganska lagom. Fast hade gärna dansat med Bonde Do Role ikväll. Ja ja. Hejdå Hultsfred 2007. Hälsa Ozzy från mig.

Tillsammans med Afghanistan under talibanerna och andra totalitärt styrda länder sticker Storbritannien då och då ut som ett av de länder som är mest repressiva när det gäller musikaliska uttryck. Lagen som, något förenklat, ger polisen särskild makt att stänga ned fester där det spelas repetitiva beats har blivit legendarisk.

Nu fruktar lobbygruppen Local Government Association att en gammal farsot är på väg tillbaka och vill starta krig. (“War will be waged…”) Rave! Nu-rave! Knark! Ring polisen! Håll koll på Myspace! De spelar … Hot Chip!

Hot Chip?

The Guardian rapporterar:

The association has identified Klaxons, New Young Pony Club, Shitdisco, Trash Fashion and Hot Chip as leading exponents of nu-rave, described by a council spokeswoman as “punk meets disco”.

Det är lite väl enkelt att raljera över a council spokeswomans genrebeteckningar. Felix Martin från Hot Chip gör det bäst själv:

The association warns that youngsters have grown tired of “mainstream” music and are turning to naughty, naughty bands such as Hot Chip to provide them with illicit thrills in forests and green fields all across the land.

En femårsplan – förlåt, fempunktsplan – har lagts fram för att människor på landsbygden ska få ha sitt lugn och sin rävjakt i fred. I första hand ska festerna vallas in i en ofarlig mittfåra genom att arrangörerna söker tillstånd. I andra hand är det maktspråk som gäller: Utrustning ska beslagtas i samarbete med polis och markägare.

Dessutom ska ett angiverisystem (“We need the eyes and ears of local people.”) snoka upp festligheterna i förväg. Som den aktör i avantgardekulturens absoluta frontlinje vet organisationen att det är på interwebbz det onda planeras. Myspace nämns specifikt i The Guardians artikel.

Lagen jag nämnde i början av inlägget lades fram 1994 och fick ett intressant efterspel. Paragraf 63-67 är direkt riktade mot 1990-talets ravekultur (“Powers in relation to raves”) och definierar ett rave som minst 100 personer som lyssnar på “sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.”

Autechre svarade med att släppa sin Anti EP samma år, med låten Flutter som helt saknar repetitiva takter för att kringgå lagen.

Skivan försågs med följande varningstext:

Warning. ‘Lost’ and ‘Djarum’ contain repetitive beats. We advise you not to play these tracks if the Criminal Justice Bill becomes law. ‘Flutter’ has been programmed in such a way that no bars contain identical beats and can therefore be played under the proposed new law. However, we advise DJs to have a lawyer and a musicologist present at all times to confirm the non repetitive nature of the music in the event of police harrassment.

Om nu skogsrave skulle återuppstå och behöva bekämpas 2007 kan jag bara säga som Hot Chip:

If there are so many great illegal parties and festivals up and down the land, can we be invited to one please?

För länge, länge sedan, i somras, var jag på Roskildefestivalen. Och ännu en gång förundrades, förfärades jag över gubbarnas makt över festivalen. Konceptet verkar vara: ju äldre gubbar desto längre köer. Bob Dylan, utan röst och utan karisma, men med rynkor, lockade sanslöst mycket folk. Roger Waters “Dark Side Of The Moon” lockade ännu fler. Hur kan ett gammalt rynkigt minne av Pink Floyd få de som i vanliga fall knappt orkar sig ut från tältet att vallfärda in till festivalområdet?

Som ni förstår gör årets festivaler mig grymt besviken. Hultsfred toppar med en gammal knarkad gubbe som knappt kan stå upp. Såpa-Ozzy. Roskilde stoltserar med The Who. The Who bildades 1964. Fräscht. Arvika har förvisso inga tvättäkta rockgubbar, men de kör istället på samma gamla beprövade kort gång på gång, och det är inga spaderdamer. Slagsmålsklubben, Infected Mushroom, The Ark, Front Line Assembly… Ja, de har uppträtt på Arvikafestivalen förut.

Vad har hänt med alla nya unga artister? Och var, i jämställdhetens namn, är de gamla tanterna? Jag vill se nåt gammalt girlgroupband återförenas. Ge mig Crystals, Shangri-las eller Ronettes!